Söndagsfönstret ...

... fångades i landet Halland.

Ni vet .., det där lilla gula huset vid bäcken.

Och i fönstret skymtar ett annat gult hus.

Det som finns på en kulle.

Ajabaja, tänker jag.

Ibland glömmer man bort sig.

Idag har jag nämligen hoppat upp och ner på köksstolen, ja, när det målades taklist .., och jag har baxat sängen och det stora skåpet och det mindre skåpet lite hit och dit och jag har promenerat lååångt och jag har stått böjd vid vinbärsbusken.

Nu, är benen stela som pinnar.

Värk i såväl vänster som höger knä.

Men ..., middagen var superb (torsk på pv:s vis ...) och 5000 meter i Barcelona en rysare och programmet om 70-talsmusiken helt underbart, så på det hela taget är allt okej.

Och nu ska jag ta mig ett glas hemkokt vinbärssaft.

Ååå, jag känner mig som en riktig husmor .., allt som fattas är förklädet.

Såja ...

... nu är den första vinbärsbusken renplockad.

Och jag sitter på en liten pall och repar bären från grenarna och känner mig som min mamma.

Precis på pricken kan jag se henne framför mig .., se hur hon sitter där ute med ett förkläde på sig och en rostfri bytta i knäet .., och efteråt .., hur hon står vid spisen och kokar det som ska bli gelé och om och om igen testar hon att det håller ihop.

Efteråt ska det finnas massor med små burkar i matkällaren, märkta "Röd vinb.gelé".

Gelén plockas fram när vi ska äta stekt hare eller älg .., eller tjäder .., och ibland även till köttbullarna, gjorda på älgfärs.

Själv tyckte jag bäst om dom svarta vinbären.

Och här, i det gula huset, ska det kokas vinbärssaft.

Ett eftermiddagsfönster från Norrbotten ...

Så här skriver herr fönsterfångaren:

"Hej!

Ett av köksfönstren i vår stuga.
Se de läckra norrbottniska tomaterna och de nyplockade åkerbären.

Vi får massor av åkerbär i år.
Det blir mycket likör och kanske en och annan åkerbärsparfait.

Olyckliga äro de, som aldrig fått ett åkerbär.
(Gammalt norrbottniskt visdomsord.)

Regnhälsningar Bert."

Vilken intressant sommarpratare!!

När jag kokar kaffe och brer mackor till pv, gör jag det så tyst jag bara kan, rädd att missa något, ja, från radioprataren, alltså.

Takmålandet får vänta en stund.

Andäktigt sitter vi i soffan Ektorp och lyssnar till herr Lans.

Bilder från en promenad i slutet av juli ...

Den är klickbar.

Innan arbetet med det som ska bli "det lilla gästrummet" tar sin början (här ska spacklas, slipas, tvättas och så småningom målas ..., allt medan pv ägnar sig åt takisolering av den f.d. inglasade altanen ...), går vi på promenad.

Det blir den vanliga rundan.

Fyrtiofem minuter tar den, ja, om man inte ideligen stannar och tar fram kameran, förstås.

Och tänk, det spelar ingen roll hur man mår före (eller innan ..? nu vet jag inte vilket som är rätt ...?) promenaden .., efteråt är man lycklig.

(Har nu läst här .., det går lika bra med båda orden. Inte illa.)

Här, finns fler bilder.

På samma sätt ...

... som att jag ibland får brev där någon skriver att ... "numera, när jag ser ett fönster .., då tänker jag på dig ..", så blir det så att var gång min blick fastnar på något rostigt .., då tänker jag på den här madamen.

Ja, eller inte på henne, men på hennes vackra bilder.

Bäst i tv just nu ....


... tycker jag att den här madamen är.

Chosefri och ..., rolig .., och vinklar inte allt ljus på sig själv.

Helt underbar!

Namnet: Klara Zimmergren.

Och i radio klarar Hans Rosenfeldt vikarierandet för Lisa Syrén alldeles galant, tycker jag.

Lördagsfönstret ...

.... finns i Gallejaur, i Norrbotten.

Vännen Ulrika tog bilden.

Inkonsekvensanalys ....

Mest hela tiden knorrar jag över att pv kommer hem med prylar och ännu mera prylar från sin mammas dödsbo.

Nej, men titta nu, ännu flera kaffekoppar!!

Och titta, bagageluckan fylld med ännu mera glas och köksskåpen bågnar redan!!

Men se idag .., då besökte vi Röda Korsets loppis ""Kupan", inne i Halmstad.

Och där hände något .., ty när vi åkte hemåt igen, då fanns i min ryggsäck fem styck LP-skivor med enbart religiös musik ( 2 kronor stycket), jodå .,. där var medryckande sånger med Artur Eriksson, västerbottningen Göran Stenlund .., och inte att förglömma: Jan Sparring.

Plus en tjock bok av irländskan Maeve Binchy.
Jaså, är det så här hon låter?
Jag gillar henne.

Samt en urläcker tekanna.

Ekorrsamlarviruset kanske smittar?

Halleluja!

Ett stycke skrivare är härmed installerad.

Och tänk .., det funkar!

Nu ska här skrivas jobbansökningar i parti och minut.

I alla fall i minut.

"Vad får det lov att vara ...?"

Sitter och surfar runt på Arbetsförmedlingens sida över lediga arbeten i landet Halland.

Främst butiksarbeten.

Jamen, titta här .., här är ju ett!

Ja, man kan t.om. bli butikschef.

Så här står det:


"Kort beskrivning av företaget:

Martinshop är ledande inom affärsområdet erotiska produkter med försäljning i Sverige, Norge och Danmark . Vi har i dag 5 st butiker, Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Ullared, Oslo .

Vår butik i Ullared söker nu ny butikschef .

Vi erbjuder nordens största sortiment när det gäller erotik, lust och vellnesprodukter .

Martinshop Ullared är vår största butik med inriktning Outlet.

Arbetsplats: Handelshuset i Ullared
Postnummer: 31060
Ort: Ullared"

Och till frukost ..

... bjuder Kerstin på nybakade croissanter.

Det är nästan som vore vi i Frankrike.

Denna ...

... spelar vi om och om och om och om igen.

"Den får du allt spela på min begravning, ja, om jag dör före dig", säger jag till pv.

Vad än bilden visar, så är det Staffan Percy som skrivit text och musik och sjunger.

Också en insikt ...

Efter tre veckors ledighet, det som jag kallar min "semester", men som ju - egentligen - är en slags arbetslöshet, har kropp och själ liksom kommit i jämvikt.

Nån slags underbar balans.

Och när pv på torsdagkväll kollar mitt blodtryck, är det lägre än någonsin.

114/88

Och pulsen är för första gången på flera år under 70.

"Ja, men det visste jag .., det känns .., jag är totalt avslappnad!" säger jag.

Senare, långt in på natten, drömmer jag återigen om min mamma.

Vi står utanför Dungers konditori hemma i Malå och mamma ramlar från en trottoarkant och faller handlöst till marken och blir liggande, alldeles raklång .., och till synes död.

Så jag kramar om henne, jag håller henne mot mitt bröst och säger att det var ju så synd, nu när hon har återvänt till livet.

Då slår hon upp sina blå ögon och tittar på mig med filurig blick.

"Jag bara skojade ...", säger hon leende.

När jag vaknar ..,när drömmen sakta har seglat sin väg .., vet jag knappt vad som är dröm eller verklighet.

Det spelar heller ingen roll.

Dagens fönster ...

... kommer från Bohuslän.

Det är den här madamen som hivat upp håven och så här skriver hon, bland annat:

.... "ett hus som säkert tusentals passerar varje sommar på väg ner till Bryggan.

Tittar man noga så är ett fönster lite på låtsas.

Undrar varför man gjorde så....?"

Och när ..

... tog jag mig senast tid att skriva ett brev för hand senast?

Det måste ha varit flera år sedan?

Kan det bero på att jag nu känner mig fullkomligt avslappnad?

Ja, det tror jag.

Här och nu .....


Skriver ett brev - för hand - .., ser regnet falla där ute .., småpratar med Kerstin och lyssnar till ljuvlig musik.

Den här, t.ex.

Småprat .....

När solen flödar som allra mest, förpassas pElle till badkaret där jag duschar honom i svalt vatten.

Om han tycker att det är skönt ..?

Nja, kanske inte skönt direkt .., men liiiite behagligt .., jo, det tror jag absolut.

Men se det tror minsann inte Gunnar.

"Saki-jaki ..." ...

Och så är det dags för underbare vännen Gunnar att tacka för sig.

Precis som dom andra två morgnarna, så kommer Gunnar promenerande i sin kimono och vi hälsar på det vi tror är japanskt vis .., å, vi böjer oss ner och har händerna ihoppressade och så skojpratar vi på låtsas-japanska ..."saki-jaki-bla-bla-bla" ..., säger vi och tycker att det är så himla roligt.

(Ja, man har faktiskt inte roligare än man gör sig ....).



Resvägen utstakad.
Nu ska han vidare mot Västergötland, till den här madamen.



Och pElle kommer att sakna herr Jämtlänning.
(Det kommer vi också att göra.)

Det tog en halv dag .., sedan blev Gunnar pElles bäste vän.

Torsdagsfönstret ...

.... hittade fönsterfångerskan ellem i systerlandet i öster, nämligen i Finland.

I Suomi.

Det är nog nästan det allra första finska fönstret på den här sidan .., ja, kanske där har varit några andra också, men inte har det varit många?

Vackert ..., visst?

Och humlen som strävar uppåt ..., ljuvligt.

På förmiddagen ...

... paddlar Gunnar iväg norrut och sedan vänder han igen och ger sig av mot Steninge.

Efter ett par timmars tid ringer herr paddlaren och meddelar att nu minsann är han framme i Steninge, nu kan vi komma med kaffet som vi har utlovat.

Så vi åker dit.

I ryggsäcken finns inte bara kaffe, nej, även nybakade kanelbullar och hemkokt jordgubbs/rabarbersaft.

En härlig fikastund blir det.

Och sen tar pv över paddeln och tar kajaken hem till Stensjö igen.

Då är vi på plats och möter.

Jag ligger i havet som är ljummet och överjordiskt himmelskt skönt och plaskar och frågar hur det har gått och jotack, jättebra! säger pv.

Och tänk .., stranden, som i morse vid morgondoppet var helt öde, är nu packad med turister.

Onsdagmorgon i landet Halland ..

Gunnar ska ut med sin kajak.

Det är vindstilla.

Himlen är ljust blå.



Det tycks bli en helt ljuvlig dag.

Och pv testar detta med att befinna sig i en röd kajak på havet.

Men pElle .. han sover i alla fall gott.
Han och matte.


Förut skar jag tänder.

I julklapp eller födelsedagspresent (ja, jysses .., alltid det man har önskat sig ...) fick jag då en bettskena av herr pensionatsvärden.

En liten vink, så där.

Ja, ni förstår.

Allt frid och fröjd.

Men nu ...., nu har jag börjat snarka så att den arme mannen inte kan sova!

"Det här är jävlar i mig falsk marknadsföring ..., du lät aldrig så här förut .., ja, innan du flyttade hit!" säger han vid frukosten.

Jag säger att det säkerligen beror på att jag numera är så totalt avslappnad .., ja, jag mår ju som en prinsessa och sover såååå gott.

"Men det var bättre när du var lite spänd ..., jag får ju inte sova!" säger pv bedrövat.

Jämtlands-Gunnar ler plirigt .., säkerligen oerhört belåten över att leva som ensamseglare.

Vaknar klockan 5.00.

Jag har drömt om min mamma .., ååå, vi står i ett litet rum intill en operationssal och mamma är klädd i kort kjol (i drömmen tänker jag att hon är sig lik .., vill alltid visa sina vackra ben ..., det enda hon är riktigt stolt över när det gäller sin kropp ..) och illgrön stickad kofta och nu står hon vid ett litet rostfritt bord och drar upp sprutor .., och jag tar upp ett blått rör av plast med räfflad insida och just som jag frågar henne vad detta är, förstår jag.

"Jaha .., det är när man ska intubera ..? Så där så att slangen kommer rätt i halsen ..?" säger jag och mamma nickar.

På operationsbordet - i rummet intill - ligger en kvinna och väntar ., det är som om det vore mamma och samtidigt min äldsta dotter, hon som just nu befinner sig i New York.

Mamma är så rar och snäll där hon står och förbereder allt och jag säger att det känns tryggt att hon är där och jag hör hur det suger i som en slang i operationssalen ..,"det är doktorn som förbereder för operation ..", förklarar hon.

Då vaknar jag.

Så levande har drömmen varit, att jag sätter mig upp i sängen .., tittar mig omkring .., tittar på klockan .., på pv som ligger på sidan och tycks sova så gott ..., och på pElle som kurar vid mina fötter.

Så underligt är det.

Det är som om mamma finns i rummet.

Eller nyss har varit där.

Fönstret står öppet.

Mot havet till är himlen rosafärgad.

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag fyller världens bästa bettankax år!

Och här kommer största kramen från landet Halland!

Grattis till en tjusig kvinna i sina bästa år .., fylld med humor och självdistans .., och värme och omtanke!

Och snygg som sjutton är hon också!
(Just därför visas endast den nedre delen .., hon är alldeles för bländande .-)

Onsdagsfönstret ...

Det är den alltid flitiga fönsterfångerskan från Värmland, som har varit framme med håven.

Så här skriver hon:

"Hej!

Sist men inte minst från helgens utflykt till ett café runt hörnet någon mil från sommarstugan .

Gubben i fönstret som tittar ut men vi åt inte glass.
Jordgubbskaka vann över glassen.
Glassgubben han känns igen av alla och envar.

Men vad det är för pappskiva som står där har jag ingen aning om.

Så det var det hela.

Turtlan."

Och ett nattfönster från Norrbotten ...

Vännen Jom tog bilden.

Eller Guy, som han heter.

På riktigt.

Ett kvällsfönster från Bohuslän ...

"Hej Elisabeth!

Idag var vi på en liten tur till Tjörn och passade på att gå in och se utställningen på Nordiska akvarellmuséet.

Jag tog en bild inifrån och eftersom jag vet att du är religiöst förtjust i fönster, så kommer det här med en
kram från mig!!

Ruta Ett."

Magister Rindå ....


Och mellan varven berättar Gunnar om tornsvalorna som kan hålla sig i luften i tre års tid - tänk er själva, i tre år - och som sover på uppvindarna och vi bara gapar.

Jaha .., det var alltså tornsvalor (eller rättare sagt: tornseglare ..) som jag hörde om kvällarna i Ystad! (Till höger på den länkade sidan finns ett ljudexempel).

Han berättar också om tillvaron för drönarbin .., såna som bara ägnar sig åt älskog mest hela dagarna .., flyger omkring och befruktar bidrottningar och har sig.

Men snart är den tiden förbi .., ty snart stundar drönarslakt, ja, då arbetsbina helt enkelt mördar alla dessa drönare som inte ens bidrar med mat till kupan .., utan bara roar sig.

Drönarslakten infaller på hösten.

Allt sånt får vi lära oss.

Kväller ...

... och Gunnar från Jämtland tittar på Morden i Midsomer, där kommisarie Barnaby minsann har att göra.

(På bordet: den virkade duken som Bente gjort .., glaskupan som jag fick av underbara arbetskamraten Maria Hansson .., den älskade fågelbrickan från Ikea .., en keramikvas fylld med lavendel och salvia. Jo, men lite hemkänsla blir det .., lite ystadkänsla. Och soffan Ektorp, förstås.)

En alldeles underbar dag har det varit.

Medan pv, med motorsågens hjälp, har röjt den östra sidan av tomten (här har fallit syréner till backen och krikonträd och en massa sly ...), har Gunnar paddlat kajak från Suseån och ut till havet, ja, en tre sjömil kanske .., och han kommer hem igen och är alldeles lyrisk.

Vid sjutiden cyklar vi ner till stranden.

Det tar en halv minut, max.

Och vi går längst ut på klipphällarna och kliver i från klipporna och vattnet är kristallklart och v a r m t .., och jag simmar intill en kvinna som berättar att hon bor i Eftra, inte långt härifrån, men egentligen kommer hon från Lidhult utanför Ljungby .., och vi pratar om flytten från Ystad till landet Halland och om att säga upp sig och börja ett nytt liv.

Långt borta ser vi pv simma mot fågel-ön.

Närapå magisk blir kvällen.

Middag ...

I affären ....


"Men har ni ingen surströmming ...?" undrar jag.

Och den unge mannen letar och letar och letar.

"Nja, tyvärr .., vi har bara fjolårets ...", säger han och tar fram några burkar från mejerikylens innandöme.


En sån här hittar han.

Jag säger att det är ju alldeles perfekt, fjolårets är ofta minst lika bra som årets.

"Nä, det kan jag omöjligen tro .., nä, absolut inte .., titta, burken är ju jäst .., du får den gratis ..", säger mannen med ett tveksamt leende.

Men jag tar den.

Tacksamt.

Såja.

Nu kan herr Rindå och jag själv kalasa på Gösta Hannells Surströmming ikväll.

Gratis och allt.

Herr Pensionatsvärden, jo, han får äta räkgryterester.

Livet ....

Det var just innan jag flyttade till landet Halland, som hon berättade allt för mig.

En knöl i höger bröst .., en mamma och syster som båda har haft, eller har, bröstcancer.

Och oron som gnager henne.

Nästan jämngamla är vi.

"Fast jag tror väl inte ...?" sade hon.

Då.

Men så går mitt flyttlass och idag kommer jag att tänka på henne och av någon annan får jag höra att det var värre än kvinnan hade trott eller hoppats, jo, knölen visade sig vara just cancer.

Skräckordet.

Så jag ringer henne.

Och vi pratar, eller hon pratar .., och berättar att på fredag blir det operation och hon suckar och säger att "bara det inte har spridit sig ...", och ..."du förstår Bettan, jag ska snart bli farmor för första gången .., ååå, jag vill ju så gärna ..!"

Sånt.

"Är du sjukskriven nu ..?" frågar jag.

Nej, inte alls.

Hon har bara lunch från sitt arbete .., om en stund ska hon möta sina arbetskamrater och andra människor; hon ska stå där och smajla och se vänlig ut och prata om väder och vind och hur semestern har varit och tänk, inget regn på länge.

Ingen ska ana det minsta lilla.

Så kan det också vara.

Livet.

På den f.d. dansbanan ...

.... den som har förvandlats till en altan, tänk ..., där växer nu små, små, små klasar med vindruvor.

Om man har vuxit upp i norra norrlands inland och fjälltrakter .., då kan jag lova er att man man knappt tror sina ögon när man ser sånt här.

Här och nu ....

Just så här känns det.

Tisdagsfönstret ...

.... finns även det i Bohuslän.

Det är från vårt rum som vi hyrde den där andra natten i Bohuslän.

Ser ni pv som böjer sig fram i fönstret och kollar om där finns någon kontakt med cyberrymden?

Jodå.

Det fanns det.

Kväller ...

Efter maten .., går vi .., Gunnar, pv och jag själv .., precis samma sträcka som vi gick i fjol, i slutet av maj.

Men nu börjar vi nere vid havet och båthamnen.

Solen likt en apelsin på väg att försvinna i havet.

Rosafärgad himmel.

Det doftar höst.

"Det är säden ...", säger pv och så är det förstås.

Säden, som är så mager och eländig.

Och tänk .., åtta månader efter knäledsoperationen, kan jag nu gå helt obehindrat och i samma tempo som sällskapet!

Det är som ett mirakel.

Gissa, hur lycklig man blir.

Lagom till räkgrytan ...

Södra Frankrike. Anders köper glass av en italiensk försäljare.
Det var då det.

... ringer sonen.

Han är i Malmö och har idag gjort sin första dag i polisbil och han låter mer än glad, han låter nästan lycklig.

"Och du förstår mamma .., vi skulle in på verkstad med bilen och då säger kvinnan som jobbar där att .., ja, hon frågar om jag är Anders och jag fattar ju ingenting .., det visar sig att hon känner igen mig från din blogg ..., ja, hon brukar läsa där, ja, hon var jättetrevlig!" säger han glatt.

Och där sitter jag på altanen tillsammans med Gunnar från Jämtland och pensionatsvärden som är så irriterad på skatorna som äter upp hans körsbär (det är inte jag ...) och jag blir så lycklig för att jag hör glädjen hos ättapjötten, han som inte ville leka med dockor, utan hellre vara Zorro eller Spindelmannen ..., och som nu tycker att detta att vara polisaspirant är livet på en pinne och som berättar om den vänliga kvinnan.

Till dig, du för mig (kanske?) helt okända medmänniska/kvinna där på verkstaden: tack för snällorden!

Och så kommer ett mail:

"Hej!

Gissa vem som dök upp på min arbetsplats idag?

Jo din utomordentligt charmiga son!!!!

Jag kände igen honom direkt och den stackars gossen blev nog aaaaningens förvirrad när jag dök på honom och frågade om han var Anders.

Det är nästan kusligt, jag satt och läste "ifatt" på din blogg när jag åt frukost i morse, och tänkte i mitt stilla sinne, "jag undrar jag när kommer att träffa Anders", för jag har ju insett att det bara var en fråga om tid innan jag skulle stöta på honom.

Och mycket riktigt, framemot förmiddagen stiger en stilig gosse in till oss och jag mer eller mindre överfaller honom och frågar om han är Anders, vilket han ju glatt erkänner att han är.

Jag förklarar att jag läser din blogg och att det var roligt att träffa honom, men jag blev väldigt förvånad över att han inte pratade skånska, det var något jag bara hade tagit för givet att han skulle göra! :o)

Du har all heder av din son, han är genomtrevlig och jag är helt övertygad om att vi har fått en konstapel som kommer att vara en prydnad för kåren ;o)"


Tänk, så liten världen ändå är! hälsar konstapelns mamma.

Nu är han här!

Och med sig har han tre stycken härliga Pelargonior, inhandlade på ett pelargonmuseum i Bodafors, utanför Nässjö.

Plus lite dryckjom inför kvällens övningar.

Och morgondagens.

Nu stundar räkgryta!

Och ja, absolut .., kramarna är utdelade Ulrika och Ruta Ett!

(Han hälsar och tackar .. jag pratade t.om göteborgska när din kram utdelades Ruta Ett ..).

Ett fönster öppnas ...

Små flugor och en humla hittar plötsligt vägen ut.

Och från radion hörs den allra ljuvligaste musik ....

Och när vi kommer till ...

... det gula huset på kullen .., så häpnar man liksom över hur allting har vuxit!

Det är som om vi först nu, när vi har landat på riktigt, upptäcker frodigheten.

För två år sedan var altanen bara ett slätt "dansgolv", uppbyggt till den dansglade pensionatvärdens femtioårskalas några år tidigare.

Vinrankan VÄLLER ut över alla brädder ..., där finns massor med små, små vindruvsklasar som förstås inte hinner förvandlas till druvor, men ändå ...



Nu .., är den en grönskande oas och jag älskar den!
(Till arbetskamraterna på Ica i Ystad: ni ser väl presenten?!)

Och ja, det är lite hipp som happ med pelargoniefärgerna (inte bara dom .., petuniorna också). Jag som tycker så mycket om rosa sådana .., och hade med mig dem från Ystad .., det blir inte så fint mot det gula huset, men dom får vara här ändå.



Klematisen, som vi trodde hade avlidit, klipptes ner nästan till botten i våras.

Nu .., blommar den så fint, så fint!

Glädje .....


Idag kommer den här glade krabaten till landet Halland!

Räkgrytan väntar.

Å, så roligt det ska bli!

Dagens fönster ..

... finns i Klövedal i Bohuslän, där vi bodde på Bed & Breakfast i Pilane.

(Som är stört omöjligt för mig att lära mig .., jag säger alltid ..."få se nu .., Pina .., Pine ..?" och pv gapskrattar och ropar ..."nu får du banne mig lära dig det där ...!" Ni ser väl att fönstret speglar sig i tavlan? Det blir fönster på fönster ...)

Två kvällsfönster ...

"Så fin gul färg på husväggen och en fönsterbild i tiden.

Sommartiden alltså då många är på resande fot och kanske tittar in på ett sånt här ställe.

Det här hittar man i Motala.

Hej från mig

Turtlan."

Ett kvällsfönster från Cecilia N ....

I början av juli avled min dator och jag har alldeles totalt tappat bort mig i vilka bilder som jag lagt in här på sidan?

Kanske har jag redan visat den här, men det må i så fall vara.

Fönster, - och solfångerska var ingen mindre än madamen med så gott minne, nämligen Cecilia N. (Och Cecilia .., ja, det kan ha varit den bryggan du undrade över .., men det finns säkert sex stycken likadana .., så helt säker är jag inte.)

Så här skriver hon:

"Strax söder om Norderport i Visby ringmur finns ett snyggt murat hål som solen lagom fick plats i när jag passerade."

Har ni någonsin ...

... skådat en sån vacker torkställning?

Inte jag.

Och nu vet pv vad som väntar.

Kan jag lova.

Omstart ...

Egentligen ..., känns det som om det är idag som det nya livet börjar.

Så jag går omkring och småpysslar lite.

Plockar en bukett av lavendel, salvia och mynta och sätter i en vas på rumsbordet.

Stryker med handen över den virkade duken från Bente .., lägger beslag på den översta hyllan i badrumsskåpet och småpratar lite med sigge nilsson och pElle, vilka tycks oändligt lättade över att två små hundar äntligen har givit sig av.

Sånt.

"I slutet av nästa vecka, är det okej då om jag målar väggarna i lilla gästrummet ..?" frågar jag pv.

Det är det.

Säger han leende.

Såg ni Sommarkväll från Ystad igårkväll?

Om inte .., se reprisen!

Att lyssna till den här mannen (se nedan) var hur intressant som helst!

"Björn Lindeblad var hög chef i näringslivet när han lämnade allt för att bli tiggarmunk i Thailand. I sjutton år blev var han där. Och nu är han tillbaka i Sverige."

Naturtomt ...

På Gullholmen i Bohuslän .,. passerar vi ett av alla vitmålade hus och så tvärstannar vi .., åå, titta, hela tomten fylld med ljung!

Så v a c k e r t!

Martina Eikedahls vänstra hand ..

Martina är en liten dam som har koll på det mesta.

Hon är Tvilling, tycker om att spela fotboll, att bada och vara med kompisar.

Men se en sak har hon inte koll på .., hon säger hela tiden fel och kallar mig för "Elenor" och åt detta har vi så roligt.

Martina, som är 1o år, är dessutom oerhört lik sin kusin, AnnaPanna.

Och så har hon vänster tumme upp.

Conny Eikedahls vänstra hand ...

Conny var sju år när jag träffade honom för första gången.

Då var han en nästan alltid solig liten parvel, yngst av fyra syskon, som älskade att fiska och när jag själv fick barn, såg jag klara likheter mellan vår Anna och hennes farbror.

Det är hos Conny och Carina vi övernattar den allra första semesterdagen.

Conny arbetar, precis som sin storebror Leif, på Volvo, men på en annan avdelning.

Dom tre bröderna och deras storasyster har samma mamma, men Conny har en annan pappa och det är nu några år sedan hans far dog.

Från en chiffonjé hämtar han, Conny alltså, gulnade tidningsklipp som handlar om hans släktingar i Jämtland.



Vi sitter vid köksbordet och läser dödsannonser och urklippet som handlar om Åke Bergström som ska konsertera i Ovikens kyrka, ja, det är länge sedan det.

"Åke .., han måste vara en bror till din pappa .., nej, en brorson till din pappa?" säger jag.

När jag frågar Carina vad hon tycker är mest typiskt för Conny, säger hon leende: "han är hjälpsam .., otroligt hjälpsam .., och så är han översocial och säger aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, nej till en fest!"

Själv har jag ett annat minne av Conny.

Han arbetade i sin ungdom i skogsplanteringen hemma i Malå och bodde då hemma hos oss.
Det var tuffa dagar bland mygg och knott och upp i ottan och efter första dagens arbete stööööp han i säng vid sextiden och vaknade inte förrän det nästa morgon var dags att stiga upp!

När sommaren var tillända och planterandet överstökat, fick Conny sin lön.

Han satt vid vårt köksbord och sorterade hundralapparna i ordning .., lade dem i rad efter rad och så tog han bort mer än hälften av sedlarna och lade dem i en hög för sig.

"Dom ska mamma få, hon behöver dom ...", sa han.

Jag glömmer det aldrig.



// Conny är för övrigt Kräfta och har vänster tumme upp.
Alla fyra syskonen har mer än fyra år till närmaste bror eller syster och räknas därför som funktionella endabarn. Födelseåren är 1944, 1952, 1957 och 1963.

Leif Eikedahls vänstra hand ...

Leif är nummer två av fyra syskon, han är Oxe och har höger tumme upp.

Han är också min före detta svåger.

Leif arbetar åt Volvo och åker kors och tvärs världen över, ja, det finns liksom inga hinder för den mannen ..., och om någon, då, när han var en lite kaxig kille på elva, tolv år .., hade sagt till mig att jo, du förstår att Leif, han kommer att klara sig alldeles galant .., han klarar sig lika bra var i världen han än kommer", då hade jag nog ramlat baklänges.

En gång i världen dansade han balett.

Då höll vi också på att ramla baklänges.

Och han dyker med tuber och har tävlat i livräddning.

Hans storebror brukar säga att ..."jag vet nog ingen med sånt rättspatos som just Leif".

När jag frågar övriga vad dom tycker är typiskt för honom, säger dom .., "ja, han är generös".

Carina Holms vänstra hand ...

I Göteborg, i ett blått radhus där det för närvarande pågår renovering, där bor Carina.

Hon är min f.d. svägerska, gift med mina barns pappas yngste bror.

Carina är uppvuxen i Kiruna, hon är Jungfru och ytterst målmedveten.

Efter att i hela sitt vuxna liv ha arbetat som undersköterska, har den här madamen under tre års tid läst till arbetsterapeut och mellan varven har hon arbetat ihärdigt .., och i familjens bokhylla står en hel drös med litteratur på engelska, ja, det är från studierna det.

Nu är hon färdig och vikarierar i sitt nya yrke.

Det här med att vara arbetsterapeut, det är inte - som jag först tror - detta att sätta åldringar i arbete - typ virka grytlappar eller väva löpare -, nej, inte alls!

Numera handlar det om att t.ex. få strokedrabbade patienter att komma tillbaka .., att hitta rätt hjälpmedel och en hel massa annat.

Carina säger att hon älskar det här nya!

När jag frågar hennes man vad han tycker är mest typiskt när det gäller Carina, så funderar han en stund.

"Hon är himla hjälpsam .., ställer alltid upp, sån är hon", säger han.

Dottern Martina tycker att mamma är en sån som alltid studerar.

Och själv säger jag att hon är oerhört gästfri och generös.

Utan knot får pensionatsvärden och jag själv övernatta i det blå radhuset och vi bjuds lika generöst på härlig middag tillsammans med andra rara släktingar.

Sa jag att Carina har vänster tumme upp?

Nej, men det har hon i alla fall.

Söndagsfönstret ...

... kommer från ellem hemma i Västerbotten.

Ett dassfönster, med den vackra rallarrosen som slingrar sig längs väggen.

När jag var lillflicka, då repade jag ofta av dom rosa blommorna och så låtsasstekte jag dem i en gulemaljerad gryta som fanns i lekstugan och så bjöd jag mamma och pappa på låtsaslunch.

Hemlängtan ..

"Ja ...,. och vad är problemet med läkare som festar efter jobbet ..?" säger pv.
Det är väl det som kallas för nyhetstorka, kanske.

Från Alingsås styr vi kosan mot Borås.

Det är slumpen som styr .., vi säger helt enkelt att ja, ja, Borås blir nog bra?

Och vägen går längs John-Bauer-skog .., höga granar och mörkt, så där som i Småland ..., och väl framme i Borås ler jag åt en helt ljuvlig installation eller vad man ska kalla det .., det måste vara världens längsta klädstreck som hänger i luften, så där dubbelt och med hundratals klädplagg fastnypade, å, det är så finurligt!

Och på torget pågår auktion .., och vi tittar på underliga sittplatser av sten .., säkerligen tillverkade för människor med långa lår ..., fast sen ser vi att det finns andra varianter också .., och vi äter kryddstark mat från Thailändsk restaurang och sedan kör vi västerut, mot Varberg.


Kallbadhuset i Varberg - såå vackert -.

Två gånger har jag besökt Varberg, frånsett när barnen var små och vi åkte färja över till Grenå på Jylland.

Nu blir det visit på Varbergs Fästning och jag har redan i förväg bestämt mig för att titta på Bockstensmannen, något som jag finner så ofattbart intressant!

Tänk, där ligger kvarlevorna av en död man funnen i en torvmosse .., och där är ekpålen som stacks genom hans hjärta och i en monter hänger mannens ylleskjorta och där är hans knivar .., det är alldeles oerhört intressant, helt enkelt.

Som vanligt tar pv lååång tid på sig för att lyssna till alla hörlure-band där man får ta del av historien och jag uthärdar inte värmen, utan slår mig ner på slänten med utsikt över kallbadhuset, - det är det som syns på bilden -.



I Veddige, någon mil eller eller ett par innan Varberg, upptäcker vi en loppis.

I ett garage eller kanske nån slags förråd, bågnar det av tusentals vinylskivor och där är lampor och porslin, ja, allt man bara kan tänka sig.

Till min glädje hittar jag en LP-skiva av Thorstein Bergman, å, den skivan hade jag själv en gång i världen och nu ska den spelas på pv:s grammofon! En skomakarlampa - modell äldre - blir också min och pv köper fendrar till båten som vi ännu inte har skaffat oss, den vi ska fiska med.

Och nu är vi i Steninge i hans mammas sommarhus och vännen Kerstin från Trelleborg har ringt och berättat att hon är på jazzkväll i Smyge och tänk, där känner hon igen pv:s musikantbror Uffe, ja, honom har hon ju sett så många gånger här på bloggen, så hon vet precis ..., och där ska han spela ikväll.

Och i morgon, då flyttar vi hem till Stensjö.

På riktigt.

Gothia Cup - en kärleksförklaring -.

Detta är första gången jag någonsin besöker den stora fotbollsturneringen Gothia Cup och det ska jag säga, att åååå, så imponerad jag är av hela arrangemanget!

Igår var det dags för prisutdelning för Bollstanäs SK, dvs, det lag som Emma tillhör och som i år tog bronspengen (inget fjärdepris utdelas .., trean och fyran får var sitt brons).

Vi gick till Gamla Ullevi i god tid, pv och jag själv, och fick sittplats alldeles vid dom gultröjade bronstöserna, som i finalen flickor 19 år .., i deras halvtid, skulle få sina medaljer.

Det var helt sanslöst roligt!

Så snart halvtidssignalen ljudit, ja, då drogs podiet fram för prisutdelning och det blev urhärlig musik från högtalarna och hejaklacken kom igång igen och ååå, så roligt det var!

Längs sargen gick hejaklacksledare - från Gothia Cup alltså - och fick igång publiken!

"Andra sidan är ni klara ...? Jajamensan, fattas bara .., B S K!"

Och tösernas föräldrar och syskon och anhöriga .., vilket jobb dom har gjort!



Här står dom, töserna från BSK.

Finalen flickor 19 år blev dramatisk värre.
Det var två norska lag som möttes och slutresultatet blev 2 - 2 .., så blev det straffar och båda lagen klarade sina fem första straffar .., ååå, ni kan tro att det var spänning i luften!

Bodö avgick med segern .., och flickan i Kongsvingerlaget, hon som missade straffen, visste inte till sig av bedrövelse.

Nästa match blev final flickor födda -97, alltså Emmas grupp.
Nu spelade Vaksala från Uppsala mot Brommapojkarna.
Lika spännande där och straffläggning på slutet och gråt och glädje.



Det var djävulskt hett på Ullevi .., vi satt i solgasset och flämtade.

Intill oss hördes en av BSK-töserna utbrista till sin kompis: "ååå, jag döööör, så piiiinsamt, titta morfar och mormor har vikt ihop tidningarn och gjort solhattar av dom!!"

Jag looooog.

Det var dock inte mannen på bilden.

Sist av allt, efter prisutdelningarna, tittade pv och jag själv på en halvlek av matchen mellan ett colombianskt lag som mötte ett italienskt.

Trettonåriga pojkar som var så duktiga!

Lördagsfönstret ...

... finns i ett vitmålat litet hus på den bohusländska ön Gullholmen.