Promenad ...

Under besöket i Blekinge ...

Innan vi ger oss av.
Det är bloggmadamen som är vid pilen.

... blir jag erbjuden att åka med som spätta på pv:s kompis motorcykel.

Ja, allt börjar med att jag berättar att mina barns pappa också har haft mc och jag vittnar om en mc-tur som varade från Malå i Västerbotten till Helenelund utanför Stockholm - med uppehåll på Scandic Hotell i Östersund, där jag plåstrade om min våldsamt ömma bak.
(Läs: jag vägrade att åka en meter till .., jag hade så ont i rumpan så jag kunde knappt röra mig!)

Och nu har det gått tjugofyra år sedan den där åkturen och jag står och tittar lite på den fina motorcykeln och det är då som värden undrar om jag har lust att ta en liten åktur?


Här står han.

"Javisst!" svarar jag glatt, men menar kanske bara en liten sväng ute på byns gata.

Men det är inte vad chauffören har tänkt sig.

Nej, vips hämtar han en skinnjacka ämnad till någon människa i Barbiestorlek .., (det är tur att fläsk är töjbart .., det är bara att fördela alltsammans innanför dragkedjan ..), och skyddsväst, hjälm, solglasögon och skinnstövlar plockas också fram.

Några skinnbyxor i lämplig storlek, ser jag inte skymten av.

Och så bär det iväg.

Om jag säger som så .., att ordet bönpall i den stunden får en något annorlunda betydelse, med betoning på b ö n .., så kanske ni förstår?

När herr chauffören drar på ute på raksträckorna, är det inte långt ifrån att man flyger av hela härligheten, ja, det påminner om när man sitter i ett flygplan som just är på väg att lyfta ..., och jag tänker på mina barn och barnbarn .., har jag verkligen tillräckligt ofta talat om för dem hur mycket jag älskar dem ..., och i varje kurva ser jag möjligheten att en katt eller ett rådjur ska komma utskuttande och trassla in sig i hjulet .., eller att vi ska få punktering och för min inre syn ser jag mig själv segla iväg, icke allenast till himlen, utan rakt ut i skogen, eller värre än så: kana iväg på asfalten och den nya knäleden i småbitar bara!

Och jag håller mig krampaktigt fast i chauffören och försöker verkligen att luta åt rätt håll i kurvorna, ja, man vill ju inte skämma ut sig där bak.

"Hur känns det? Är du rädd?" frågar chauffören mellan varven.

"Nädå, inte alls ...", säger jag med en röst jag nästan inte känner igen.

Att man har fingrarna i x, behöver man ju inte berätta.

Innan åkturen är tillända, har vi passerat en mängd byar och samhällen vars namn jag aldrig hinner uppfatta, men Lörby är ett av dem.

Och så närmar vi oss en stor korsning.

"Du .., jag har varit i Kristianstad förut, det är helt onödigt att ta motorvägen ....", säger jag till chauffören, ja, jag befarar att han kanske ville spränga ljudvallen eller slå världsrekord i hastighetskörning.

Efter tjugo minuter kommer vi åter mullrande in i lilla byn Djupekås där pv och chaufförens fru sitter så lättjefullt vid husväggen och lapar sol ..., och jag försöker räta till anletsdragen och se glad och lycklig ut och hjälm, solbrillor och handskar plockas av och kallsvetten torkar jag diskret bort.

"Hur gick det?" frågar pv, som gärna, ja, mitt i mörka natten, ägnar sig åt att segla till Danmark ..., och inte är det minsta rädd när det blåser friskt på havet, men att sitta på en motorcykel och fara fram likt en raket längs vägarna, nä, det gör han inte.

"Jo, det var väl ...., trevligt...", säger jag hurtigt.

Om dom tror mig?

Knappast.

"Men jag tycker att du var himla modig och du följde ju med så bra i kurvorna ...", säger chauffören leende.

Ack, som ljufv musik är detta i mina öron och nog tycker jag väl att pv tittar på mig aningen beundrande .., men se, nu är det färdigåkt på motorcykel för ett bra tag .., hälsar spättan i landet Halland.

Systersonen ...

Med helikopter upp till toppen på någon topp i Nya Zeeland.
Och så ..,. ta sig ner med bräda.

... som har tillbringat så gott som hela sitt liv i Australien, är en friskus.

Det bästa han vet är snö ....



.... och hav.

Fredrik som har vuxit upp i Adelaide, flyttade till Portland för att få bättre surfvågor.

Fler magpirrframkallande bilder finns här.

Vinslöv ...

På köksväggen ...

En tändstickshållare.



Och två små akvareller målade av herrn i huset.

På väg till Blekinge ...

... stannar vi till i ett litet samhälle.

Och medan pv går för att handla, upptäcker jag två lejon.

På en liten platta står att läsa att herrskapet som donerade skulpturen, eller pengarna till den, ville att den skulle påminna om samhällets/människornas styrka och kraftfullhet.

Jaså, på det viset?



Alldeles intill skulpturen, ligger Coop-butiken.



Aldrig någonsin har jag sett en sån butiksvägg!

Konstnärens namn är för mig helt okänd, men färgerna påminner - åtminstone mig - om Sven Ljungberg.
(När jag nu har letat på nätet, så ser jag att det inte alls är herr Ljungberg som stått för den här utsmyckningen. En sång med ortens namn finns också.)

Någon som vet var vi befinner oss?

Måndagsfönstret ...

... speglar sig i ett skåp, allt uti landet Blekinge.

Hälsning till anna i amerikat ...

I vanliga fall pratar han absolut inte så där.
Håll med om att liiite lik Peter Stormare är han allt.


På anna of swedens sida, där står att hon är listerlänning i själ och hjärta.

På Listerlandet har jag aldrig varit, förrän i helgen.

Det var ett annorlunda landskap .., och där fanns vackra trähus med massor med snickarglädje!

Tompe, pv:s kompis, han är född i Mjällby och när jag berättade för honom om anna som talar så gott om just Listerlandet .., då blev det så att kameran kom fram och nu skulle jag minsann få höra hur dialekten låter där ute vid havsbandet.

Och en liten hälsning blev det.

Det här är alltså till dig, anna of sweden.

På väg till Blekinge ...

... närmare bestämt i Vinslöv, upptäcker jag en skylt och kommer genast att tänka på den här mannen och jag ber pv att tvärstanna, så ska jag springa ut och ta en bild.

Det tar tid .., och pv är irriterad, för vi är bjudna på nån slags lunch hos hans faster och farbror i Bjärlöv ett par mil därifrån och vi är redan sena (och dessutom letar jag halm .., ty i en liten butik har jag köpt en fin rottingkorg och i baksätet finns äggen från bondgården inte långt från pv ... och jag tänker göra som ett litet rede i korgen och lägga alla äggen i redet ...) men det vet väl alla, att på bloggvänner måste man tänka lite extra.

Så jag tar kameran med mig och tar några bilder och en äldre dam blir stående på trottoaren och tittar förundrat medan jag försöker få en bra vinkel och hon tittar på skylten och på mig och skakar på huvudet.

Men håll med om att skylten är fin?

Kvällens fönster ...

... finns i Djupekås i Blekinge .., i ett gammalt kaptenshus nära havet.

Där, just där, har vi varit från lördag till söndag!

Vi har hälsat på pv:s bäste kompis Tomas och hans fru Kerstin .., vi har ätit drivor med kräftor och kalasat på västerbottenspaj med spenatsallad (med valnötter i ...) .., vi har promenerat vid havet och vi har sovit himla gott och jag har vaknat med förfärlig hjärtklappning och vi har ätit frukost i det som en gång var en punschveranda och vi har åkt till Odarslöv utanför Lund och hälsat på hos Robert de Niro-Göranssons och hans Ines (samt tre syskonbarn och en kompis till dem) ..., och vi har svängt förbi Ikea och Helsingborg och handlat väldigt mycket och sen har vi kört raka spåret hem och nu är vi ganska möra.

Men hejåhå, allt är bara bra och på herr Canons minneskort trängs mängder med bilder!

Där finns också en alldeles speciell hälsning till anna of sweden, en hälsning på listerländska.

Och jag har - by the way - åkt motorcykel och hållit hårt om pv-kompisens mage och jag har även - när hastigheten rusade uppåt -, blundat och tänkt att ..."nej, jag visar inte min rädsla!" och efteråt säger den där mc-kompisen (som liknar Peter Stormare) att ..."så modig du var!" och just då, i den stunden, kändes det som bäst.

Nu ska jag locka på sigge nilsson!

Lördagsfönstret ...

... kommer från Norrbotten och det är den flitiga fönsterfångerskan, tillika världsrekordinnehaverskan i sjaltillverkning - *tadaaam* - Ulrika, som tog bilden.

Ulrika som just nu befinner sig i Västmanland och som röjer och städar och hittar popcorn i sonens garderbob.

Hjäääälp!

Just nu läser jag en alldeles omåttligt spännande deckare: "Djävulsstjärnan" av Jo Nesbö.

Och jag ska erkänna att jag smygtittade på sista sidan.

Ja, förfärligt .., men annars hade jag inte vågat fortsätta att läsa.

På en skala från 1 - 10 får den 9.

Nu ska jag läsa de sista tjugo sidorna.

"Ein, zwei, drei ..., Hitler polizei!"


Det får poliser veta att dom är när det blir kravaller i Malmö.

Jag säger som jag har sagt förut: aldrig att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna, men obetingat säger jag "ja", jag anser att dom, såväl som andra politiska partier, har full rätt att hålla valtal.

Vad är det för slags demokrati vi annars har?

En demokrati bara på papperet.

Helt ärligt: jag blir spysjuk när jag ser bilderna från Malmö.

Och när man har letat uppgifter ...

... och ringt till Försäkringskassan och mejlat sin chef (se inlägg här under), tar man sig en kopp kaffe och hämtar tidningsbilagan Weekend som tillhör Dagens Industri .., och där kan man läsa om konstnären Lars Lerin.

Så det gör man.

Och drar djupa andetag.

Ömsom vin ....

Igår: hjärtevärmarpost.



Idag: ett nervbesvärsframkallande brev från Handels a-kassa.

Och det säger jag er, vid eventuell arbetslöshet, se då till att ni inte har varit sjukskrivna det senaste året.

Nu har jag 1. mailat min chef ..., 2. ringt Försäkringskassan och talat med underbar handläggare .., 3. mailat någon människa hos Handels .., 4. postat ett brev till min chef (som också kommer att behöva nervlugnande medel när han sprättat upp det ...).

Vanliga dödliga och så proffs ...

Den här unge cockern - Linte - var världens underbaraste lille krabat, utom när det var dags att klippa korna på honom.

Om vi satt i soffan och så sa (läs: bokstaverade) jag till Lintes husse att .."nej, jag ska gå och hämta klotången ...", då, inom loppet av fem sekunder hade Linte hoppat ner och gömt sig under soffan.

Längst in.

Han fick d r a a a a a s fram och darrrrade som ett asplöv i höstvinden när klotången närmade sig.

Och ja, det hela berodde förstås på att vi en gång klippt för nära pulpan, hans klor var nämligen helt svarta.

En pina var det ..., och innan klippandet var överstökat, rann svetten även på den som höll i tången.

Ja ...., ack ljufva tanke, att man hade haft den här schwungen när det var dags!

Lisette: ett proffs är vad du är!

Fredagsfönstret ...

... finns i Ystad, på Regementsgatan.

Apropå gårdagkvällens debatt i Uppdrag Granskning ..


Åttio år på raken vid det politiska rodret i Piteå, ja, för en av falangerna.

Enligt mitt sätt att se, kan sådant skapa maktfullkomlighet hos herrar och damer som styr.

Man kan rentav bli fartblind.

Och det, alldeles oavsett partifärg.

Just så tror jag.

Och äntligen har lokaltidningen vaknat till liv.

För att inte tala om piteborna!

Ombyte förnöjer ...


Nej, nu skippar jag Elizabeth George´s bok och ägnar mig åt Jo Nesboe i stället.

Jag tror jag börjat om med den först nämnda tio gånger.

Minst.

Nu får den vila i frid.

En alltigenom ...

.... smarrig müsli är detta!

Den godaste jag smakat, faktiskt.

Det finns människor ...

Vilka härliga frimärken!
När jag en gång telefonbeställde frimärken till affären, bad jag att få några som var vackra.
Arbetskamraterna som stod intill, gapskrattade.
"Vackra frimärken ..., skulle det ha någon betydelse ..??"
"Ja, det är väl klart att dom ska vara fina", sa jag.
Dom här, dom hade jag garanterat beställt!


... som man kommer mer nära än andra.

Människor som - och man begriper egentligen inte varför -, genast skuttar rakt in i ens hjärta och sedan förblir där .., sittandes i hjärtats finsoffa, vickandes på tårna.

En sån människa är Berit Sandström i Malå.

Vi kom att - under ett par år - arbeta tillsammans på Nilahallen i Malå och jag tyckte att hon var en alldeles underbar arbetskamrat!

Alltid glad och sprallig (åtminstone utåt) .., snabb och effektiv .., aldrig rädd att ta i.

Oerhört serviceminded.

Berit hade lätt kunnat vara min dotter och jag minns hur orättvist jag tyckte att det var att hon skulle ha så mycket lägre lön än vi andra, för hon gjorde precis samma jobb och på ett utsökt sätt.

Men framför allt, jag tror att det var det, hade vi samma humor.

Sånt betyder mycket.

När hon några år senare sökte arbete som au pair i USA, skrev jag hennes arbetsbetyg, för det visste jag ju, att skulle chefen skriva, då skulle det bara stå så där ..."har skött sitt arbete på ett ...", ja, totalt själlöst.

Så jag berättade hur härlig Berit var att jobba med .., att hon gjorde oss så glada .., att hon kom till affären på sin lediga dag och gräddade våfflor och att hon, utan att någon bad henne om det, hjälpte kunderna att bära ut tunga varukassar, ja, sånt.

Efteråt fick jag av au-pairförmedlingen veta, att med ett sånt betyg kunde Berit söka tjänst hos den amerikanske presidenten .., ja, ni förstår ju .., jag brukar ju inte direkt spara på överorden och nu hade jag väl tagit i så det räckte och blev över.

Det är förstås det där med sans och måtta; att lagom är bäst.



Och så flyttade vi till Skåne och under det första året, kom Berit på besök.

Sååå roligt var det.
(Berit beställde tid hos frisörskan, gick dit, blev helnöjd ., och gick sedan bums och köpte en bukett till ovan nämnda frisörska, som från-hjärtat-tack! Sån är hon.)

Och sen .,. har det varit sparsamt med kontakten.

Tills idag.

Då upptäcker jag i postlådan (där mitt namn nu också står) ett stort, platt paket.

Från Berit.

Paketet visar sig nnehålla en bok med titeln "Den siste bonden på Tämmesboda" och är som gjord för mig.



Men i paketet finns också Berit-tagna bilder av en väldigt ung ättapjött, han som nu är konstapel i Malmö.

På hans t-shirt står det ..."Makalösa Malå."



Och där är också en bild på vår då tonårige cocker, Linte (-Pinte)!

Alldeles nyss uppstigen från havet är han.

Åååå, lille gubben!

Och där är också .., tre fullskrivna A4 där bokstäver bildar de allra mjukaste snällord!

Ord som försiktigt lägger sig där inne i hjärterummet och värmer som en liten kamin.

Tänk, att så .., just så kan det vara en alldeles vanlig dag i början av september, när man har hämtat posten.

Brevet ...

Det finns också människor som har en förmåga att uttrycka sig, så där så .., ja, när man läser deras rader, så är det som om man ser en film.

En sån kompis har jag.

Han heter Sven-Erik och växte upp i Gargnäs, inte långt från Malå, en tre-fyra mil, kanske.

Son till en slaktare.

Före-före-före-detta trummis i ett lokalt popband, men det var i ett annat årtusende det.

Denne Sven-Erik, han vet hur man berättar och han är, utan tvivel, en tillvarons iakttagare.

Så ..., kom!

Följ med på en bokstavsresa längs Umeälvens västra sida!

Så här skriver han - och detta är bara just om bilturen och vad som hände -.

"Ibland blir dagen inte som man planerat, den blir bättre och förrgårdagen var en sån.

En av mina svågrar ringde och föreslog en ”dit–näsan-pekar-utflykt” och det är rätt ovanligt att han gör det, ja det är så ovanligt att det nästan aldrig har hänt, åtminstone inte med en så kort betänketid som det nu blev.

”Jag sätter på hurran och kollar på kartan, så får du både kaffe och ett förslag på resrutt när du kommer hit” sa han.

Med ”hit” menar han Jämteböle och dit är det c:a 4 mil.

Jag går igång på spontana påhitt, och då en klarblå septemberhimmel redan innan samtalet gjort mig på bästa humöret, var naturligtvis svaret givet.

Det är inte helt fel att vara ”pangis”....;-)

Turen gick längst Umeälvens v:a sida, en för oss båda helt okänd del av Umeälvens dalgång och målet, förutom själva resan, var Lycksele och lunch på Hotell Lappland.

Det var och är mycket trevligt och nostalgiskt att under klarblå himmel köra efter fina grusvägar med blanka telefontrådsstråk.

Du kan säkert förställa dig känslan om du någon gång sett en Åsa-Nisse film och kommer ihåg sekvenserna när ”Nässe” och Klabbarparn brassar omkring i dom småländska skogarna med Eulalia II.

David Frost beskrev helvetet bl.a. så här: ”Helvetet måste vara en plats där tyskarna är poliser och svenskarna står för humorn”.

Han måste ha sett både Bergman- och några gamla Åsa-Nisse filmer.

Någonstans mitt på halva hållet passerade vi en gård med ett milt sagt något annorlunda trädgårdspynt. Ett flertal meterhöga siluetter av änglar satt uppspikade på träd.

Ord och uttryck som ”Evigheten” och ”Tror du att det är Gud eller apan som gav dig livet?”, hade målats på mängder av stenblock.

I buskarna närmast vägen hängde massvis med reflexer, vilket antagligen skapar en viss förvirring när platsen passeras i mörker.

Tre stora träkors som placerats på en liten kalhuggen kulle en bit från vägen gav hela skapelsen en något kuslig inramning och min tolkning är att kullen och korsen skulle symbolisera Golgata."

Så skriver han.

Och jag säger bara .., vem hade kunnat ana att sådant finns hemma i Västerbotten?

Inte jag!

I gårdagens ...

... Hallands Nyheter fanns ett intressant reportage om herr Cylle Palm.

"Han heter Cylle Palm och är skånepåg från Helsingborg, men alla känner honom som Cylle, fotograf i Vessigebro. I hans arkiv trängs glada skolbarn med bilder på flyktingar från krigets Europa, reportagebilder med människor och miljöer från bygden, "busbilder" han tagit åt polisen, bilder av sorg och bilder i glädje.
Men bilderna han hämtade som hemlig kurir i efterkrigstidens Tyskland är fortfarande hemliga."

Så står det längst uppe på sidan.



Och jag sitter ute på altanen, med pElle vid mina fötter, och läser artikeln, författad av Torsten Andersson.

Bilden av herr fotografen himself, är underbar.

Ömsint.

Och längst nere till höger, under bilden, ser jag fotografens namn.

Den här härlige mannen, det är alltså den här madamens pappa.

Och det var hon som tog den ömsinta bilden av sin far.


Här kan ni läsa om honom.

Efteråt ...

Mammas hand.

Och plötsligt kommer jag ihåg ....

Också en insikt ...


Surfar runt bland norrbottniska dagstidningar på nätet.

Står där något om gårdagens Uppdrag Granskning som visade hur illa ställt det var på ett demensboende i Piteå?

(Ja, med grundbemanningen, personalen tycktes vara änglar förklädda till människor.)

Nix.

Norrbottens Kuriren berättar om en "lyckad dag för älgjaktslaget i Antnäs", Pitetidningen om att en .. "optimistisk Östros valtalade i Piteå".

Och Norrländska Socialdemokraten toppar med: "Här planeras det för 200 nya villor."

Om missförhållandena i Piteå sägs inte ett pip.

Torsdagsfönstret ...

... finns i ett litet-litet gult hus, beläget vid en liten porlande bäck.

Allt uti landet Halland.

Uppdrag Granskning ikväll .....


Leve dig Elisabeth Marklund i Piteå!!

Du borde få medalj för visat civilkurage.

Är den inte ljuvlig ...?

Ni måste klicka på bilden!


.... bilden som Christer - "Björkäng ligger vid Varberg" - Nilsson har tagit?

Humlan som dragit in landningsstället och nu gör sig redo för ett besök i blomman!

Herr Ströyer ....

Ströyer tecknade.


När jag bläddrar i Cellos lilla kåserisamling, faller blicken på omslaget.

Det är det ni ser här under.

Och då slår det mig!

Å, det är ju Poul Ströyer, den där underbare illustratören!

'

Här, alltså del av omslaget till Cellos bok.
Genialiskt, tycker jag.



"Sommarstryparen", herr Ehrenmark.


Och alla vi som en gång med fröjd läste "Årets Ehrenmark" och log åt hans öden och äventyr, kommer ju förstås ihåg teckningarna, som verkligen bidrog till läsglädjen.

För mig som tonåring var det enkelt att köpa julklapp till mamma, det blev alltid Årets Ehrenmark och hade man tur - och det hade man ofta - skulle mamma arbeta hela julhelgen på sjukstugan och då blev det jag själv som fick läsa den lilla boken först av alla.

Vem som gjorde dem, teckningarna ...?

Ströyer, förstås.

Och nu var det ju Ströyer det gällde, men vi var många som aldrig missade det allra sista sommarprogrammet.

Min pappa brukade säga ....


.... att med Ann-Gerd och Elisabet är det så, att dit det bär, dit bär det.

Och så är det.

På alla områden.

Det där med sans och måtta, med den biten är det illa stället.

Så ..., efter att ha arbetat ute nästan hela dagen; röjt i rabatten och stått framåtböjd och ryckt upp trädgårdslysing i parti och minut (läs: parti!) och klippt gräset och ansat plommonträdet och tvättat och städat bilen och planerat för stenpartiet och den där spaljén vid altanen och målat hyllplanen med samma namn som min pappa, ja, så är jag nu stel som en pinne i högerbenet.

Och ikväll, efter att ha vilat på soffan en stund, kommer jag knappt att ta mig upp.

Så är det.

Att man någon gång ska lära sig .., nä, det har jag givit upp hoppet om.

Och gör man det, då är man väl ändå för gammal.

En påhittig en ...

Och hela tiden står pElle vid sidan om och följer intresserat vad som pågår.


Här ska lilla båtmotorn kollas, så att den verkligen fungerar, ja, innan det bär iväg ut på böljan den blå.

Och det visar sig att den ..,. jo, fungerar.

En stund.

Sen, just som jag pysslar med det som ska bli kålpudding, kommer pv in i köket och deppar och säger att tanken läcker.

Jo,jo.

Lycka ...

... är att i bokhögen, den som västgötavännerna kom med, hitta två kåserisamlingar av ingen mindre än den underbare Cello!

Hur mycket härligt har man inte läst av den mannen!

Detta, till exempel: : "Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig."

Undrar just ...

... om pv ser skillnaden ...?

Han tillhör nämligen den där gruppen som tvättar bilen vart sjätte år.

Ungefär.

På agendan ....


måla hyllplanen ett varv till

dammsuga

diska

klippa gräset på solsidan

läsa morgontidningen ...

betala pippi-tröjan via nätet

skriva brev till syrran i australien

och så detta ....

och detta .....

förbereda middagen

allt utom gräsklippandet och tidningsläsandet är avverkat

Väderleksrapport kl. 7.40

... ja, ni ser ju.

Från österfönstret kommer solen insmygande.

Och hur gick det till ...?


Igårkväll ägnades rätt mycket tid åt att leta efter kanal 10.

Det var ju där fotbollen höll hus.

Någon kanal 10 hittade vi minsann inte.

Däremot - och inte vet vi hur det har gått till heller- får vi nu titta på Smålandsnytt i stället för Västnytt.

Och det var ju inte meningen.

Dagens fönster ....

Är det inte vackert, så säg .., i all sin enkelhet!

Guy .., eller Jom, tog bilden.

Fortfarande för lågt blodtryck ...?

Lyssna till Studio Ett, det handlar om demensvård.

Eller bristen på vård.

Jag lovar .., sen behöver ni ingen blodtryckshöjande medicin.

(Programmet sänds just nu, men det kanske går att lyssna på via nätet? Annars repris ikväll 22.12.)

Vissa dagar ...

just där sätter man sig ...
det surrar som från en bikupa bland myntan


... är allt som det ska vara.

Då orkar man med precis hur mycket som helst.

Känns det som.

Och när allt är gjort, funderar man över var sekatören är, så där så man kan klippa små pinnar av den där nedsågade syrénen .., pinnar som är perfekta att ha när det ska eldas i vinter.

Man tänker att då blir pv glad.



Och efteråt, när man har gjort allt det där man tänkte sig; när man har tömt tre av lerkrukorna och flyttat lavendelplantorna till solskenrabatten .., då tar man kaffekoppen och sätter sig på stentrappan och från myntan hörs blomflugesurr och där är ingen katt i närheten - dom sover båda två på soffan Ektorp -, men hela livet är nära .., och man känner sig i balans.

Det är dagar när solen flödar, som det blir så här.

När det inte är för varmt, utan alldeles lagom.

Och när händerna är lortiga efter allt grävande i jorden.

När man är jordad.

Själsligen.

Såna dagar borde man spara.

När lågtrycken seglar in från väst, blir det nåt helt annat.

Arbetslös? Inte ett dugg!

Nymålat.
Och böckerna som ligger travade i gästrummet ., bara väntar på sin tur.
Att få plats på hyllan Ivar.

Såja.

Två av fyra hyllplan är nu målade.

Om jag är nöjd?

Oh, ja!

(Säger hon som är så icke-händig när det gäller sånt här.
Men att klippa gräs, bära ved och rent grovarbete, det fixar jag.)


Sorry pv .., dagens Hallands Nyheter är nog oläslig vid det här laget.

Och jag skickar en tacksamhetens tanke till den såå vänlige expediten på färgaffären Interiör här i Halmstad, ty den mannen (tidigare nån slags restaurangchef i Sthlm) guidade mig varligt bland färgpytsarna och lovade att just den här färgen skulle bli hur bra som helst till hyllplanen Ivar, dom som jag en gång betsade och som därefter blev omöjliga att hålla dammfria.


"Klirr-klirr" från kristallkronan när jag råkar komma för nära.
Och sigge tittar upp och undrar vad det var som lät ...?

Medan matte målar, råder siesta i soffan Ektorp.

Det gör det för det mesta, ja, när det gäller herrarna Katt.