Olikheter i vården ....
|
Töser i Falkenberg .., hopefully friska knän på dem alla! |
|
|
Häromdagen bad jag Monet i Frankrike att berätta lite om hur eftervården i Frankrike fungerar, ja, för alla dem som fått knäprotes.
Igår fick jag svar, i form av ett långt och intressant mejl och även om mycket är ungefär likartat, finns det vissa områden där det skiljer sig markant och man kan undra vad det beror på?
Har den franska sjukvården outsinliga resurser?
Hur finansieras det hela; jag fattar det liksom inte, ty Frankrikes ekonomi lär ju ändå inte vara världens bästa?
Det här pratet intresserar kanske bara mig själv och någon annan som genomgått samma sak .., ni andra med friska knän, kan ju gå ut i solskenet!
Har någon av läsarna med knäprotes lust att tillföra diskussionen något, så varmt välkomna med era synpunkter!
Nu ska jag försöka att jämföra lite.
1. Blodförtunnande får även vi. I Hässleholm fick man sprutor som man själv injicerade, ungefär som vid diabetes, i Halland var det piller.
2. Ispåsar att kyla det opererade knäet fick man i Hässleholm, inte här, men jag har ju kvar mina sen förr, så dom används.
3. Tandinfektioner .., ja, har man sånt blir man inte opererad. Frågades efter i Hässleholm, inte här.
4.
Sjukgymnastik har man rätt till, men särskilt avancerad är den inte.
5.
Antibiotika (som enligt Monet ges rätt frikostigt i Frankrike) har jag inte fått alls.
Så här skriver Monet:
//Redan första dagen får man med hjälp av en
särskild mekanisk/elektrisk skena som benet läggs i för att börja flexa knäet. Man är OERHÖRT noga med att det ska vara i rätt vinkel och i
många fall förordar man också - för stabilitetens skull en särskild ortopedisk
skena som stöd. Det finns ett stort antal instruktioner om hur man sen INTE får
göra det ena och det andra med sina ben men jag antar att du fått information om
sånt av sjukgymnasten? Inte ligga med knäna ihop, inte lägga benet på kudde,
sätta sig på rätt sätt, resa sig på rätt sätt, inte vrida sig eller böja sig
framåt etc.
Vårdtiden är mellan 4-7 dagar här och sedan
rekommenderas vårdhem i cirka tre veckor. Inte alla har råd med det (har man en
tilläggsförsäkring kostar sånt ingenting). Man kan också komma till ett sådant
hem som dagpatient. Man går annars 3-4 gånger i veckan till sin sjukgymnast och
är man gammal och har svårt att komma dit själv så kommer sjukgymnasten hem till
dig. Hem kommer också distriktssköterskan de första två veckorna VARJE DAG
för att sköta och lägga om såret. (Det gjordes på Bengt också så det är rutin)
Man får instruxer av sjukgymnasten om det man inte
får göra och det man kan göra själv. Men det är de som är utbildade och ser till
att man gör på rätt sätt och de följer också utvecklingen på ett helt annat sätt
än vad jag tror görs i ditt fall. De arbetar tillsammans med en i simbassäng, på
motionscykel, behandlingsbordet och med olika typer av hjälpmedel som man inte
har i hemmet. Här hade du heller ALDRIG själv fått bestämma om att bada
eller KÖRA BIL. Det får man göra här mycket sent i läkningsprocessen, då ska man
ha varit kryckfri i flera veckor och ha tillräcklig styrka för att både kunna
gasa, bromsa och växla. Ett sånt beslut tas av kirurgen som man träffar vid
flera återbesök, det första redan efter 2.4 veckor. Samma sak gäller bad, det
bestämmer kirurgen och lika gäller när man får lov att gå upp och ner i trappor.
Det är väldiga instruxer kring just det verkar det som.
Det finns mängder med information till anhöriga -
allt från att se till att det blir en halkfri och snubbelfri hemmiljö till att
de måste ta över ett stort antal hemuppgifter. Det du skriver om att du diskar,
putsar fönster, hänger tvätt (och böjer dig ner för att lägga in tvätt) håller
på i trädgården etc skulle INTE ha varit tillåtet här. Det är för tidigt och är
för stor risk att man snedvrider benet när man håller på med den sortens
vardagssysslor. Det är också viktigt hur man sitter och ligger och framförallt
får man inte korsa benen eller luta det opererade benet mot kryckan när man
sitter vilket tydligen många gör. Man får heller inte lyfta tungt under de
första månaderna och ledordet är som vanligt här: FÖRSIKTIGHET.//
Ja, så helt olika skiljer sig alltså den här biten av vården i våra länder.
Nu kan det ju vara så att i andra delar av Sverige är det annorlunda och även i andra delar av Frankrike?
Vad tycker jag själv?
Jo, det jag verkligen saknar är återkopplingen till den kirurg som opererade mig; det hade jag önskat .., kanske två-tre veckor efter operationen och det hade inte behövt vara världens längsta möte, men ändå, jo, ett möte hade varit önskvärt.
Det är möjligt att det är så att man inte ska hänga tvätt eller diska etc, men det kan jag på en gång säga, att skulle jag leva efter den franska modellen i DET avseendet - dvs - att i princip inte ägna mig åt något annat än rehabilitering, då hade jag i gengäld hamnat på psykiatrisk klinik och det är ju inget fel i det, men det hade ju också krånglat till det.
Inte ligga med knäna ihop är ju en omöjlighet om man gör det naturligt?
Jag vaknar alltid på det viset ,-)
Att köra bil efter 5 veckor, det beslutet tog jag själv, eftersom jag kände mig helt okej med att använda vänsterfoten - egentligen skulle sjukgymnasten säga ja, men han vet ju inte mer än vad jag vet själv -, så där utgick jag från mitt eget omdöme.
Det skulle vara intressant att veta hur utfallet blir på såna här operationer i respektive land.
Har Sverige fler patienter med bekymmer efteråt, än t.ex. Frankrike?
Och är jag kanske är en ovanligt olydig patient?
Hur som haver: stort tack Monet som tog dig tid och berättade!