Eller möjligen att vi har för bråttom ...?

Hemma i Västerbotten (måhända på andra ställen också ...?) finns ett uttryck som är så perfekt talande, tycker jag .., och det är ordet "klomrig".

Det slog mig igårkväll, att i vår släkt, där är vi nog mer än lovligt klomriga.

Hör här bara.

• Jag är fem år ., sitter på en trappstegsstol i köket och tittar på när mamma kokar sylt .., då plötsligt ramlar jag rakt ner på en utdragen låda .., höger arm bryts och befinner sig i 90-gradig vinkel .., mamma drar den i läge, men inser att den dessutom är bruten .., så det blir färd till sjukstugan där armen gipsas.
• Något år senare: tillsammans med bästa kompisen Olle åker vi kana på mage nerför deras branta trappa. Resultat: brutet nyckelben.
• Vid sexton års ålder är jag med i en våldsam bilolycka och egentligen är jag inte klomrig, utan slår ansiktet i instrumentbräden och kraschar näsbenet. Mer en vanlig olycka.
• Tidigt 60-tal. Min storasyster, hon som långt senare ska emigrera till Australien, åker störtlopp i Tjamstanbacken hemma i Malå .., råkar komma farande över en översnöad och isig sten av större modell .., landar olyckligt och blir liggande i gipsvagga i tre månader .., med risk för förlamning. Det slutar lyckligt.
• Femtio år senare ska hon beskära ett träd, dråsar i backen och slår sig halvt ihjäl.
• En vecka innan detta händer har bloggmadamen halkat på en liten plastskylt i affären och brutit höger handled.
• Och åtta år dessförinnan, har de båda systrarnas kusin ramlat baklänges i en trappa och sitter sedan dess i rullstol.
• Och bloggmadamens dotter, Dr Böhlander, hon åker som liten flicka pulka och kör rakt mot ett träd ..., resultat hjärnskakning.
• Samma dotter bryter nyckelbenet några år tidigare, under Kungsängenperioden.
• Bloggmadamens pappa var en man som älskade tävlingar .., alltså anmäler han sig frivilligt att delta i Midsommaraftonens säcklöpning .., faller och ooops, bryter ett finger.
• Och bloggmadamens mamma, hon står på en liten vinglig pall och putsar fönster i Bolivia, då hon vinglar till .., dråsar rakt genom trävirket och krossar sitt ena knä. Ett par veckors sjukhusvistelse i ett slitet sjukhus blir resultatet, men mamman är glad och skriver i brev att ..."ja, detta är verkligen nyttigt, nu ser man hur eländigt patienterna har det och att leva på soppa i flera veckor bidrar i alla fall till min viktminskning ...!"
• Tidigare har hon ramlat i källartrappan i Malå och brutit handleden. Det vill hon dock inte visa sina sjuksköterskekollegor, så en kväll tar hon med sig barnbarnet, dr Böhlander, som då är sex, sju år .., och så visar hon henne hur man trycker på röntgenknappen ..."så här .., nu står mormor här och håller armen/handen .., och när jag säger till, då trycker du ...". Jodå, det gick bra.

Men klomriga .., jo, det är vi nog.

Hälsorapport ..

Det blir tidig, tidig hemresa i morgonbitti.
Kanske möter jag då det här sällskapet ..?

Från sjukstugan meddelas att äntligen, äntligen har bloggmadamen fått ta fram sina vårdbiträdeskunskaper och ni anar inte vilken utsökt vård herr pensionatsvärden får.

När jag igårkväll vid tiotiden kom hem från bion, låg den sjuke nedbäddad under flera täcken och den mannen är i och för sig alltid het, men nu min själ .., nu var han stekhet!

Glödhet.

Och jag baddade med fuktig handduk (dylika omsorger har nog aldrig utförts av undertecknad ...) och jag kom med uppmuntrande tillrop och frågade hur det var fatt med eldandet .., skulle jag kanske ta hand om den biten ... (nej, det var onödigt .. han var ju så het ...) och tro inte att vårdandet har upphört .., oh no .., jag bär upp te i gröna älsklingskoppen (sjuksalen ligger en trappa upp) och jag fuktar handduken och lägger på heta pannan .., jag ställer frågor så där som ..."hur är det ...? mår du bättre ..?" och får nekande svar.

Nu har pensionatsvärden kontaktat vårdcentralen i Getinge och bloggmadamen ställer självklart upp som chaufför, ja, här finns inga begränsningar och vården är, jag lovar, som allra bäst .., hälsar eder Florence.

("Man skulle ha haft Dr Böhlander här ..., men det är typiskt, när hon verkligen behövs, då finns hon inte tillgänglig ...!" suckar den sjuke patienten ...).

Dagens fönster ...

Någonstans mellan Stockholm och Alvesta ..., tar jag fram kameran.

Det är måndageftermiddag och utanför kupéfönstret yr snön.

Smått och gott ...

Nere vid havet ligger båtar uppdragna på land.
Upp-och-ned.
Men där finns liv ..

Vid 55 års ålder testar jag för allra första gången att köra bil med hjälp av en GPS-navigator.

Det är den teknikglada Anna-Karin som .., vis av mitt förra försök att hitta till Kärleken (ja, så heter området där hon bor ...), glatt lånade ut denna tekniska finess och oj, så lätt det blev att hitta rätt.

In till stan, till biografen Röda Kvarn, körde den teknikglada alldeles själv och jag fick pröva på att hämta ut biljetterna genom ett finurligt system där man har betalat dem via nätet och så drar man bara sitt betalkort i en automat och vips, så kommer biljetterna!

Vi såg filmen "Män som hatar kvinnor" och fick plats uppe på balkongen.

Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander var m a g n i f i k .., och bloggmadamen, som i vanliga fall inte är någon större fantast av Mikael Nyqvist med q eller k .., ja, jag tyckte nog att han var bra i den här rollen.

Jättefint foto var det .., många närbilder .., musiken .., om det var någon .., jo, det var sån här typisk spänningshöjande musik .., annars tänkte jag inte på den .., och har man läst boken så tycker jag att mycket .., ja, stämde med den bilden som jag hade, faktiskt väldigt mycket .., men för mig var den för lång .., och på en skala från ett till tio, så ger jag den ..., mittemellan.

När det var dags för hemfärd var det mörkt ute och den ihärdigt pratande GPS-damen blev nästan hysterisk när jag inte ville svänga in på en väg till höger .., nä, jag vände om och bestämde mig för att helt lita på magkänslan .., tog stora vägen genom stan, passerade sjukhusskylten ..., kände igen mig .., och hittade hem galant.

Detta var första gången som jag hade en k ä n s l a av hur jag skulle hitta och det var skönt.

Och jag loooog för mig själv .., det är så typiskt den här madamen .,. att till slut ändå göra precis som hon själv tycker .., och GPS-damen hon guidade på så gott hon kunde och slutade att beordra mig att göra u-svängar hit och dit .., och hem hittade jag.

Pensionatsvärden, han ligger sjuk och har våldsam feber!

Stackars krake.

(Tidigare i afton besök hos pv:s moster och morbror som bor i Haverdal. Vet ni hur det känns att ringa på dörren - jag var ensam - och sedan mötas av glada leenden och klapp på kinden? Likadant är det när man träffar pv:s mamma och syskon. Jo, man blir så vanvettigt inutivarm!)

Eftra kyrka ...

... vackert belägen med underbar utsikt över ett kuperat landskap.

Fem kilometer kanske, från pensionatet.

Tillsammans går vi in, Anna-Karin och jag själv, och tänder små vita ljus.

Till två mammor och två pappor.

Efteråt .., skriver vi lite i gästboken.

Landet Halland ...

Det blir förmiddagspromenad med vännen Anna-Karin och hennes golden Frida.

Vi går längs havet .., fem minuters väg från pensionatet.

Efteråt .., lunch i Laxbutiken inte långt från Heberg.

Laxsoppa ...., mmmmm .., som smakar himmelskt!

Och ikväll bio.

Då blir det "Män som hatar kvinnor" och pensionatsvärden som har sångövning, möter upp efteråt.

Det känns verkligen som om jag har s e m e s t e r.

Ännu har jag inte bestämt mig .., ska jag ta tåget hem i morgonbitti eller vänta tills på torsdagmorgon?

Hmmm.

Det är som att välja mellan grillad och kokt korv.

Möte med Molly från Alvesta ..., eller vad som kan hända om man glömmer en liten leksaksbil i trappan ...

Det här är Mollys händer.
Och Mollys hårsnodd.

Molly är fem år och hennes mormor är min kusin.



En morgon för nio år sedan ska Mollys mormor gå upp för trappan till övervåningen.
I handen har hon en kaffekopp .., den ska Mollys morfar få.

Frukost på sängen, liksom.



Vad Mollys mormor inte vet, är att ett av barnbarnen har glömt en liten bil på ett av trappstegen.

Nu skyndar hon sig uppför trappan .., och så ..., trampar hon på bilen .., ramlar baklänges .., famlar i luften .., och slår huvudet i golvet.

Resultatet blir en blödning i hjärnan .., och halvsidesförlamning.

Sedan dess sitter Mollys mormor i rullstol.

Hon är sextiotvå år, heter Lena och är alltså min kusin.

Dagens sysselsättning ...

Jag eldar och eldar och eldar.

Lägger på mera ved.

Dricker kaffe.

Kollar tv-nyheterna och ser en välmående UD-diplomat frottera sig med unga, tjusiga madamer i 25-årsåldern, ja, ombord på en lyxyacht.

Jag undrar om dom unga damerna hade omfamnat den här mannen med samma värme, ja, om han hade varit ..., tja, brevbärare?

Sånt kan man fundera över, medan man lägger in mera ved i pannan.

När Pelle är borta ....


Det är när jag ska slänga sopor i pensionatets soppåse, som jag upptäcker vad som har hänt.

Här har varit fest för ystra små möss, medan herr pv åkt skidor i Dalarna.

Oj, oj, oj!

Fullt med muslortar under diskbänken!

Lektion 1 ...

"... och så vrider du av vattnet här ...".

Det är knappt nio grader varmt i pensionatet när vi kliver in i köket, då, igårkväll.

Nio grader.

Golven är iskalla!

Och jag kryper i säng och har tre täcken och en filt ovanpå mig och propparna flyger och far och pensionatsvärden får åka iväg och skaffa nya och under tiden ligger jag och hackar tänder!

När klockan är fem på morgonen, ringer väckaren.

Pensionatsvärden ska cykla de två-och-en-halv-milen in til jobbet .. (så får du ha bilen ..., säger han ...) och innan han ger sig iväg, får jag en eldningsinstruktion .., eller kanske mera .., hur jag ska förfara om jag inte blir hemma och ska släcka ner allt detta.

Fem steg.

Jag tar fram kameran och pv är en sann pedagog.

Det här ska nog bra.

Och nu, när klockan är åtta, är det hela femton grader varmt i huset!

Halleluja!

Herr Innovatören ...

" ... ja, nån kunde stå där i backen och dela ut gummiband och fästa dem!" säger herr uppfinnaren.

Pensionatvärdens storebror - det är han som syns på bilden -, han är en sån där påhittig människa som ser lösningar på allting.

Icke allenast har han sparat in miljoners miljoner till olika kommuner tack vare sinnrika system för att minska energiförbrukningen, nä, han har kommit på världens bästa idé för skidåkare, framför allt till vasaloppsåkare!

Jo, så här är det.

I den där första backen där alla åkarna samlas som i en klump, där får man liksom hålla sig fast för att inte åka baklänges och där försvinner en hel massa energi och ork .., man får helt enkelt inget fäste på skidorna.

Då kommer herr Innovatören på att man kan avända gummiband och trä över skidorna och vips, så får man ett helt perfekt fäste!

När andra skidåkare under färden till Sälen besöker Systembolaget för att ha grunden till "å-nu-ska-vi-allt-fira-att-vi-har-klarat-den-här-tävlingen!", då köper Innovatören tre olika förpackningar med gummiband i olika storlekar.

Och när pv har hämtat mig vid busshållplatsen och vi har kommit till hans mamma som bjuder på semlor med kaffe, då sitter Innovatören där och viftar med armarna och berättar om sin uppfinning.

Faktiskt funderar han på att maila till tävlingskomittén .., det här är ju genialiskt .,. man kunde ha Gummibandservice .., några som trär på gummibanden över skidorna och längre fram, andra som tar bort samma band .., tänk, så mycket enklare det skulle bli för alla!

Alldeles lyrisk är han!

"Tro mig, det fungerade hur bra som helst .., jag kanske förlorade några minuter på att montera banden och ta bort dem .., kanske kan man använda dem i Lundbäcksbacken också ...?" säger han leende.

Sååå ivrig och lycklig är han över denna sin uppfinning!

Och jag bara ler.

Tisdagsfönstret ...

... hittar man i den oerhört vackra järnvägsstationen i Alvesta.

Och från Alvesta blir det buss till Ljungby.

Snöyra och mörker.

Väldigt mycket Småland.

För några år sedan besökte jag Växjö .., jag satt på ett café i centrum tillsammans med Kent och hela tiden slogs jag av den där känslan av att man känner sig hemma.

Vänliga, lite pliriga människor.

En dialekt som låter så snäll - kanske beror den på Astrid Lindgren -?

Just den känslan får jag där på buss nr 145.

Lite möte ..., eller stort.

På tåget som ska ta mig från Stockholms Central till Alvesta, snett mitt emot mig, sitter en liten madame på fem år som heter Sigrid.

Under resans gång ska det visa sig att Sigrid nog är en av de pratgladaste små fröknar jag någonsin har träffat.

Och allting får vi veta!

Ja, så där som att självaste Prinsessan Victoria har besökt Sigrids dagis, hemma i Lund.

Tänka sig, att få träffa Prinsessan!

"Aaaa .., men hon hade inte nån krona och inga klackeskor ...", säger Sigrid besviket.

Och så håller hon upp en kvällstidningsbilaga .."titta här, här är hon och Daniel!"



Mellan varven ritar Sigrid på sitt block .., eller spelar spel med sin mamma, som heter Ulrika.
Ordlekar.
"Fylla-i-ordlekar".

"Jag säger ..., ekollon ..", föreslår Sigrids mamma.
"Då säger jag .. lekollon, det är ekollon som man leker med!" svarar Sigrid.

Och så fortsätter lekandet.



Nånstans efter Linköping har Sigrid bytt plats med sin mamma och sitter nu på min högra sida.

Jag får beundra hennes fina skärp .."titta här, det är som rosa pärlor!" säger Sigrid.

Och till slut somnar den lilla kalasbyxklädda madamen.

Se det var ett trevligt litet möte så där på Livets Savann.

Stort tack

till alla som stöttat mig under färden mellan Sälen och Mora.

Tyvärr var jag inte uppkopplad under färden men tog del av allt vänligt på bussresan hemåt under dagen, och ni kan tro att det värmde. Visade brorsdottern att det minsann kom stöd, förutom från Sverige och nordiska grannländer, även från Frankrike och USA.

T o m Australien hävdar nu bloggmadamen från sängen där hon ligger nerbäddad under tre täcken, det var bara nio grader varmt när vi kom hem, men nu ska jag värma upp henne. Om hon överlever natten lovar hon att återuppta bloggandet i morgon.

Ett extra stort tack till ordförande Bente fra Norge, som håller sån go fart i foreninga.

God natt från pensionatet.

Oj då .., det smittar visst!

"Hej mamma .., hur gick det för PV ...?" frågar yngsta dottern.

Och jag berättar.

"Hälsa honom att Micke och jag har bestämt oss .., vi tänker också åka Vasaloppet nästa år!" säger hon glatt.

Jag minns en skidtävling i Norsjö, då, när Anna var kanske .., tio, elva år.

Av sin tränare hade hon fått klara direktiv att inte ta ut sig från start .., att behålla lugnet och inte spränga sig.

Men dotterns mamma, som är en tävlingsmänniska och inte så värst mycket för taktik hit och dit, tog dottern åt sidan och viskade ..."strunta i det där du .., åk utav bara sjuttsiken!"

Efteråt, när dottern kom i mål, sa hon andfådd:

"Mamma .., det var nästan pinsamt, man hörde dina hejarop längs hela spåret!"

Där sprack min tränarkarriär.

Men vänta ni bara till nästa år .., då ska här langas blåbärssoppa och hejas på!

(Och jag lovar att Anders kommer att hänga på i spåret!)

Man skulle väl ha ringt nån städakut, förstås ...


I det andra livet, när jag var gift och allting, hände det sig, - det var när yngsta dottern blev komfirmerad och det var samling i Missionskyrkans matsal - att Leif Henningsson utbrast ..."det är så bra med er, Elisabet och Tommy .., för när Gudrun gormar över hur det ser ut där jag har dragit fram .., då brukar jag säga ..."ja, men då skulle du se hur Eikedahls har det i källaren!"

Det var ju lätt pinsamt att höra detta, men vi loooog stort.

Men nu min själ .., ser jag att där finns nån som har det ännu värre.

Joooo.

Här.

På väg ...

Idag blir det hemresa.

Eller bort-resa.

Stockholm .., Alvesta och landet Halland

Borta och hemma

Allt på en gång.

I hallen står min stora blå väska

Barnbarnskramarna sitter kvar på kinden

Lena och varma

Mjuka och goa.

Måndagsfönstret ...

... hittade bloggmadamen i Kokkari, på den grekiska ön Samos.

Och tre lediga dagar återstår.

Det gäller att ta vara på nu.

Sista kvällen ....

Samos 2007. Emil pratar med mamma.

... och Emil är överlycklig, för nu har mamma kommit hem!

Åååå, sicken glädje!

Det har varit full fart .., Emma har spelat fotboll utomhus på konstgräs (svinkallt .., mormor åkte hem efter en halvlek ...) med flickor som är två år äldre .., (ett mål gjorde hon) och Emil har varit på allsvensk hockey och sett Almtuna spela mot något lag .., och nu bastar lintotten tillsammans med sin pappa och jag ska borsta Emmas hår.

Är det nånting vi har gemensamt, döttrarna, min mamma, Emma och jag själv, så är det att bli pillad i håret .., eller borstad.

Så det är vad jag ska göra.

I morgon avresa med tåg till Alvesta .., där jag ska hälsa på min kusin.

Sen buss till Ljungby och pv:s rara mamma.

Och sen ..., bil med pensionatsvärden till landet Halland.

Just så.

Och så vill jag verkligen säga t a c k till alla raringar som så glatt följde med i Vasaloppsskrivierna.

Jag är en naiv människa som har hela barnasinnet kvar - på gott och ont - och ni kan nog aldrig ana hur omåttligt glad jag har varit för att ni har varit så rara och peppat herr Skidåkaren!

Delad glädje är verkligen dubbel glädje!

Ps. Ett extrastort tack till Ellis. Hon är den i särklass minst sportintresserade människa jag känner till .., och tänka sig .., att hon, av alla, har tittat! Imponerande! Pensionatvärden ringde precis .., såväl hans storebror som brorsdottr har kommit i mål och allt har gått bra. Han får själv skriva och tacka er när han sitter vid en dator igen. Ds.

Eva på Frösön kommenterar att hon minsann också tittade enbart för pv:s skull ..., så nu får jag tacka ALLA! Tack, tack och tack alla raringar!

Och så här blev det ....

Bente skrev ....

MÅL........

Startnummer:8002

Klubb:Ljungbypolisens SIF

Tid:08:34:39

Medelhastighet:10.5 Km/H

Placering:8396

Tid: 8.34.39

Jeg er ydmyk!

GRATULERER SÅ MYE PV!

DU ER TOPPEN

Ordförande Bente i Norge.

// Och jag tycker att en som bor i landet Halland, utan minsta lilla snö att träna på under hela säsongen och bara rullskidor och cyklande fram och åter till jobbet .., och så veckan innan själva loppet, ÄNTLIGEN på snö i Sälen .., och med ett hjärta som därtill inte är så där toppen och med medicin morgon och kväll .., då tycker jag att det är så suveränt bra gjort! hälsar sekreteraren i fancluben, självaste bloggmadamen - helt otränad -.