Utanför mitt fönster ...

.... en söndagkväll i slutet av maj månad år 2009.

Om man säger som så .....


... så är inte pv:s heta chiligryta med räkor direkt s ä m r e om man äter den dagen efter.

Och det är vad jag har gjort.

Just nu.

Det bästa jag vet ....

Efter jobbet packar jag den rosa strandväskan och cyklar iväg till stranden.

Jag passerar mammas gruppboende och så småningom även Gamla Kyrkogården där det som är kvar av mamma ligger i en liten pappask under jorden och jag susar vidare ner mot Gjuteriet och där är blommor överallt och syréndoften är bedövande!

Och så framme.

Trappan av trä ner till sanden och vattnet.

Tjugo meter - minst - mellan varje människa.

Vi är inte många .., kanske tio stycken allt som allt?

Och alldeles raklång ligger jag och har solen mot kinden och jag hör vågskvalp och fågelkvitter och när jag mellan varven sätter mig upp, ser jag segelbåtar som kommer farande med fyllda segel på väg in till Ystads hamn.

Förr om åren när jag såg en segelbåt tänkte jag inte på nånting alls.

Nu tänker jag på pensionatsvärden.

Och numera betyder ordet segelbåt också den där sommardagen i fjol tillsammans med äldsta dottern, Emil och Emma .., det var då den först så vettskrämde lintotten förvandlades till Kapten Lintott innan vi kom fram till Kåsebergas hamn.

Sånt tänker jag på.

Ååå, det är helt ofattbart varmt ute.

Och jag bläddrar i lokaltidningen och tittar på kandidaterna till Årets Brudpar och när jag kommer till sidan 9 läser jag om en kvinna som har avlidit .., där finns en bild av kvinnan där hon ler rakt in mot kameran, men nu finns hon inte mera, kvinnan som drömde om en egen vingård i Italien.

I en liten notis alldeles intill står också att läsa att en ystadpojke har avlagt exampen i ekonomi och världspolitik på Hamilton College i New York.

Och Margaretha Ekholm i Sjöbo fyller 50 år just idag.

I två timmar blir jag på stranden och jag går ut i iskalla vattnet, men doppar mig inte.

Jag har blivit en badkruka.

Eller kanske saknar jag någon som säger ...."men ååå, vad du är modig!"

Det kan vara det också.

Dagens skörd .....

"En riktigt skånsk handlelap ...."

Söndagsfönstret ...

Lindalotta och Jämtlands-Gunnar inspekterar dukningen.

.... hittar man i underbara, ljuvliga Steninge Vandrarhem mellan Halmstad och Falkenberg och alldeles nära havet.

Det var där vi hade bloggträff.

Och nu är det söndag och pv har åkt hem och jag har pussat honom på kinden och sagt att näää, jag ska aldrig mer i hela livet säga att han hellre ska ta den svarta t-shirten för den är han sååå fin i .., jag lovar på hedersord .., bara snäll och rar ska jag vara, så länge han håller sig vid liv.
(Ja, det kan ju hända att jag glömmer bort mig nån gång .. men jag lovar att försöka vara ståndaktig..-)

Och Pelle fick göra honom sällskap.

"Nä, låt honom vara lös i bilen ...., det är inte roligt att vara i en bur i den här värmen ...", sa den snälle pensionatsvärden och jag önskade honom lycka till på hemresan.

Själv ska jag slänga mig på cykeln och susa iväg till stranden; den västra.

Nästan som i Texas ....

Jag måste bara berätta vad som hände på vägen hem från mina systrar.

När vi kommer till flygrakan vid Sjöbo .., då står två unga flickor och viftar och har sig utanför en bil där dörrarna står på vid gavel och jag tänker genast att jaha .., nu ska man väl bli rånad eller nåt om man stannar och hjälper dem.

Men pv stannar.

Förstås.

Då ropar flickorna att längre fram på vägen går en man omkring och skjuter med en pistol och dom har ringt polisen som är på väg och nu varnar dom oss för att fortsätta åt det hållet.

Så vi tar omvägen via Sövde och Snogeholmssjön ..,. sanslöst vackert är det .,. men fy, så obehagligt ändå och i bilen pratar vi om vad som kunde ha hänt och en stund senare tas den här bilden genom bilrutan .., solen på väg ner i väster och på höger sida av vägen vi ser en livs levande s t o r k som spatserar omkring på en "lägda" .., nästan magiskt och overkligt är det.

Allt på en gång.

Som livet.

Lite över midnatt ...

Så här blev det.

Pv får tillbringa natten på hjärtintensiven för att dom ska kunna hålla koll på hans lite oroliga hjärta .., men han var vid gott mod och har ju varit med om detta förr .., flera gånger .., så det blir säkert bra.

Och själv ska jag hoppa i bingen och försöka sova .., jag ska upp klockan halv sju, men det är ju sex timmar kvar tills dess.

Pelle får göra mig sällskap.

Kram till alla raringar och han hälsade så mycket .., ja, jag sa att jag hade skrivit på bloggen om akutresan och att han nog kunde se fram emot snälla hälsningar från rara bloggvänner .. .-)

Nu mot sängen!

Och nu har pv fått hjärtflimmer och vi åker in till akuten.

Birgittas vänstra hand ...

Tre systrar är vi.

Två helsystrar och så bloggmadamen då, så där på efterkälken.

Detta är Birgittas vänstra hand.

Birgitta som alltid har varit den mest äventyrliga av oss tre .., som susade iväg som au pair till New York och hem till postlådan på Ringvägen 29 kom lövtunna Par-Avion-brev där hon berättade om värdfamiljens granne som hade egen tv-show - det var den här mannen - och så småningom såg hon till att hon och maken emigrerade till Austrailen och där har hon tillbringat de senaste trettio åren.

Jag märker att hon blandar orden lite.

Bakgården blir "på backyarden" ..., ja, lite sånt är det.

Och vi känner på hennes huvud och alldeles tydligt känns gropen efter fallet från trädbeskärningen i fjol och maken säger att hennes minne kanske har försämrats lite, men i det stora hela är hon sig lik.

"Varför i hela fridens dagar just vänsterhänder och förresten har jag ett krokigt lillfinger ...!" säger hon, men handen kommer ändå fram.

Det får man tacka för.

Birgitta är Skorpion, lillasyster (jo, för jag ju kom ju tio år efteråt ...) och hon har alltid varit orädd.

Ungefär så.

Svågern ...

Janne och dalmatinern Mizz står och tittar ut genom fönstret.
Hans fru och svägerska diskuterar priset för ögonopertioner.
Det är australiendollar som det pratas om.

Hur gammal var jag när Janne dök upp som min australiensysters fästman?

Nio år, kanske?

Då, var han en främmande fågel som körde engelsk sportbil , bar hatt och kom från Stockholm.

Bara en sån sak.

Min syster träffade honom under sin första vecka i huvudstaden och sedan dess har dom varit tillsammans.

Dom har rest, åkt skidor, seglat i den egenhändigt byggda båten och slutligen emigrerat till Australien där Janne under trettio år har arbetat med att reparera jättelika grävmaskiner och sånt.

Hatten och sportbilen hade flugit sin kos långt dessförinnan ., och nu har han gått i pension och är hemma i Sverige på besök .,. det är säkert tio år sedan sist och ikväll sitter vi hos min äldstasyster och äter pv:s räkgryta och pratar om förr och nu och när vi flera timmar senare tackar för oss och säger att nu ska vi vända kosan mot Ystad, reser sig Janne upp från fåtöljen och det blir en lååång och varm kram och jag tänker att han är sextionio år och när kommer vi att träffas nästa gång ...., och kommer vi att träffas alls någon fler gång och som alltid när det är såna här avsked, kan jag inte hålla tårarna borta.

Alldeles tungt blir det i hjärtat.

Sen åker vi hemåt i försommarkvällen.

And the winner is ...

Rätt svar till fönsterfrågan .., jo, det var verkligen PRAG.

Och tänka sig, det var hemifrån-Carita som gissade rätt!

Vinsten?

Ära och berömmelse!

Grattis Carita!

Bilder från dr Böhlander

En utetoalett i Texas.

Damen på bilden ska till att öppna dörren.



Och inifrån ser det ut så här!

Toaletten är helt och hållet tillverkad av glas som man ser ut genom, men inte in.

Skulle ni våga dra ner byxorna/kjolen och slå er ner ...?



Och kolla här ...!

Ett finurligt rökrum med takmålning som nog får samvetet att höra av sig.

Lördagsfönstret ...

"Det här är ju också ett slags fönster...

Från Klenshyttan i södra Dalarna."


Fönsterfångerska var den här madamen.

En helt vanlig men ovanlig fredagkväll.

Samma plats i fjolsomras och Emma och Emil kappspringer på stranden.
"Du får försprång!" säger hon som är storasyster till lillebrorsan.

Fredagkväll blir guldstjärnestund.

Eller kväll.

Tillsammans med kvinnan som jag mötte på tåget igår, ni vet, hon Ingalill, narkossköterskan från Kalmar, går pv och jag själv ner till Marinan alldeles vid havet.

Då är klockan åtta.

Vi slår oss ner ute på verandan och där är många kunder från affären som hejar vänligt och i två timmars tid blir vi sittande där ute och mumsar på grillspett med klyftpotatis och tzatziki och vi delar en flaska rött vin och servitrisen är ett under av vänlighet och det är för övrigt pensionatsvärden också, för det är han som bjuder.

Allt möjligt hinner vi prata om.

Ingalill berättar att det har gått bra att hoppa in som narkossköterska här på sjukhuset och personalen är vänlig och rar och nu har hon imorgon kvar, sedan blir det resa hem till Kalmar igen.

I sommar ska hon för övrigt tjänstgöra i Oslo.

Och hon berättar om sina barn och jag om mina och vi pratar om yrkesstolthet och såklart har hon vänster tumme upp, det måste väl ändå en fokuserad narkossköterska ha!

Sist av allt går vi hemåt.

När klockan är kvart över tio står vi och spanar upp mot Mariakyrkan och lyssnar till tornväktaren som kvällstid blåser i sin kopparlur var femtonde minut och på Store Thor, restaurangen i närheten, är det fullt ös och människor skrålsjunger att "Sommaren är kort" och på gågatan kommer ett gäng ungdomar i kanske trettonårsåldern vandrande tillsammans och en av pojkarna säger till de övriga att "hålla käften!", för han ska ringa till sin mamma.

Då är vi nästan hemma.

Utanför lilla kvartesbutiken säger vi tack och hej och förmodligen kommer vi aldrig mera att möta den här rara kvinnan som är Ingalill, men alla möten behöver inte följas upp .., man kan vara glad åt det som är och det är jag verkligen.

Korta eller långa möten, spelar det egentligen någon roll ...?

Att vandra en bit med varandra längs Livets Väg .., det är väl detta som är meningen med allt.

Det är vad jag tror.

I väntan på ...

... att bussen ska komma och hämta upp .., står världens raraste kunder på andra sidan gatan.

Det händer nu och då att jag ser dem vänta på bussen och ikväll är det dans i Löderup på strandbadet; det är dit dom ska.

När jag frågar efter namnen, säger mannen i kostym, han som står lite till vänster där bakom, att ..."aaa, men du känner maaaj, jag heter Roland ...!" och det gör jag ju, egentligen.

Nej, mitt minne är sannerligen inte vad det borde vara.

Nästan alla i den här gruppen brukade handla i lilla kvartersbutiken där jag arbetade i totalt tretton år och det ska jag säga er, att vänligare människor tror jag knappt går att uppbringa.

Just så.

Och snart kommer bussen.

Hemlängtan ...

Efter mer än två månader i landet Halland, fick igår Pelle följa matte hem till Ystad.

I natt har han gått omkring och jaaaaamat eländigt.

"Mjaaaau ....! Mjaaaaauuuu!"

Rent bedrövad verkar han vara.

Ojojoj.

Tur att pensionatsvärden dyker upp i kväll.

Dagens fönster ....

"Hej Elisabet!

En bild med många, många fönster av olika storlek och form.

Somliga blott avbilder i flodens spegelblanka yta.

Bilden tog någonstans i en stad nere i Europa i början av maj.

Dina bloggläsare kan ju få gissa på var!

Kanske känner någon igen det, kanske någon gissar rätt.

En ledtråd kommer här: staden är en huvudstad.

Morgonhälsar farmor Agneta,
som vaknade av koltrastens ljuvliga sång alldeles utanför fönstret."

Torsdag ...

Vaknar vid fyratiden på morgonen.

Lämnar sängvärmen klockan fem.

Åker in till Halmstad vid kvart över sex.

Därefter tre timmar på tåg.

Pelle i kattburen intill mig.

Hemma hos mig kvart över tio.

Duschar - byter om - slänger i mig en smörgås - cyklar till jobbet.

Arbetar från elva till åtta.

Kassatjänst i fem timmar rakt av eller aningen krokigt, men ändå.

Massor med danska kunder!

Och en rar madame från Frankrike som inte förstår när jag frågar om hon har en krona?

Och två unga pojkar från Estland som ler så varmt.

Och en kvinna från Åmliden, utanför Malå.

"Hej Malå!" säger hon när vi möts vid kundkorgarna.

Kvart över åtta är jag hemma.

Pratar med min australiensyrra som befinner sig hos storasyster på landet, utanför Hörby.

Det bestäms att vi ska ses på lördageftermiddag och det ska bjudas på räkgryta, ni vet, den där svindelgoda.

Och nu kväller.

Ett flygplan surrar mot himlen.

Totalt dödens slut på är jag.

Yes.

Precis så.

Är det.

Kvällens fönster ....

"Hej Elisabet,

Här kommer en bild på ett fönster som fanns i fjor men inte gör det längre: huset som man förr såg från vår bakgård är rivet och ersätts av en modern byggnad som uppförs av en brasiliansk evangelisk kyrka.

Sic transit gloria mundi (så förgår världens ära).

Hälsn Annannan,"

Stort möte ...

Ingalills vänstra hand.

På tåget hem.

Vi sitter mitt emot varandra, kvinnan och jag, och börjar att småprata.

"Vilken cool katt du har ...", säger hon och böjer sig fram och tittar in till Pelle som ligger och halvsover i kattburen.

Pelle, som idag har lämnat landet Halland.

Från Malmö till Ystad pratas det oavbrutet.

Det visar sig att kvinnan, som är narkossköterska, under några dagar ska arbeta på sjukhuset här i stan och ännu mera visar det sig att hon ska bo i en lägenhet snett mitt emot min.

Och medan ett somrigt landskap susar förbi, krumelurar sig samtalet hit och dit.

Det handlar om allt från själva livet .., skilsmässor .., arbete .., mod .., rädsla .., till hästar ..., och jag får veta hur det gick till när hennes sto fick avlivas och efterlämnade ett litet föl på bara tre dagar och hur alldeles tvärt hopplöst det var att få tag i en "ny amma" .., så fölet fick födas upp med flaska och valacken Sigge blev styvpappa och tog hand om den lille krabaten!

Sånt pratar vi också om och man blir bara så glad och lycklig.

Kvinnan heter Ingalill, är två år yngre än bloggmadamen, född i Vädurens tecken och bor egentligen i Kalmar.

På fredagkväll ska hon knacka på mitt fönster och få sig en kopp kaffe och då får jag väl veta om hon har vänster eller höger tumme upp.

Tänka sig, så härligt krumelurigt kan livet vara!