Mitt på dagen tar jag en promenad ner till havet.

Min första.

Min första alldeles utan sällskap.

Bara bloggmadamen och kryckorna.

Och himlen är blå och solen skiner .., men där borta i väster lurar regnet.

Nästan ner till stranden går jag.

Sedan hemåt igen.

Stappelgår.

Vid ett enrise-snår blir jag stående och lyssnar till småfågelkvitter.

Och vid vägkorsningen, vid det där lilla gula huset, ligger en överkörd hare på vägen och håller just på att bli lunch till herr eller fru Skata.

En bra stund står jag böjd och tittar på den lilla harpalten.

Och så uppför backen och ..., hemma.

I flera timmar efteråt har jag sprängvärk i vaden och foten.

Och regnet har kommit.

En liten undran apropå debatten om vanvårdade grisar ...


Borde inte dom allra flesta besöken hos grisbönderna vara oplanerade?

Vad är vitsen med att först ringa och meddela att man tänker komma och titta ..?

Jo, jag inser att bonden kanske inte är hemma och att han eller hon har annat att göra .., men ändå.

Om det ska vara någon som helst mening med det hela, så måste ju besöket vara just oplanerat? tänker kassörskan Nilsson.

Världens bästa bloggvänner ...

Ja, tänk, vilken insikt dom har när det gäller detta med tårtbitars hälsosamma inverkan på knätillfrisknande.


Mian sa...
Jajamän, tårta är det det optimala för läkning av opererade knän.Milanokakor, då i större antal, kan i nödfall ersätta.

Rexxie sa...
Dessutom är det väl bra om grädden (som jag gissar är lite insprängd bland proteinerna) kan smörja den nya knäleden lite....

Turtlegirl sa...
Självklart är det proteinrikt!
Tårtprotein är ett mycket viktigt protein för läkning av just högerknän!
Så det så :-))

bettankax sa...
Tårtprotein är en urgammal väl beprövad metod som påskyndar läkning.
Till frukost kan man gärna byta ut fil, yoghurt eller gröt och starta dagen med tårta.

Eva sa...
Tårta är alldeles speciellt bra för läkningen!


S o F sa...
Underbart! ...och jag som trodde att protein fanns i kött och fisk...
Att det fanns nåt som hette tårtprotein (som Turtlegirl skrev) det hade jag ingen aaaaaning om. :)Men det låter väldigt väldigt gott!
Varma hälsningar!


Ellis sa...
Haha! Jag fnissar gott.Jag tror du skulle hitta "protein" i precis vad du än var sugen på, jag. ;-)Kram från vintervärlden :-)

Morgon på pensionatet ...

Bilden från i vintras.

... blir till liten promenad ute i vårvädret.

Åtta grader varmt .., sydvästliga vindar!

Jag kryckar mig fram ett par hundra meter och vänder sedan hemåt igen.

Intill mig en småpratande pensionatsvärd.

Det går bra att "stappla" fram.

"Borde du inte böja på högerknäet ...?" undrar pensionatsvärden.

"Kanske, men det går inte .., det är väl det som ska tränas upp ...?" säger jag.

Vinden mot ansiktet ..., ååå, en härlig känsla.

Efteråt ligger jag raklång på soffan Ektorp .., stryker lockiga håret från ansiktet .., känner hjärtat bulta ..,. och planerar nästa promenad.

Den får bli vid lunchdags.

Och glädjen över att telefonen vaknade till liv, blev kortvarig.

Det Optimala Telebolagets reparation varade i tolv timmar.

Ungefär.

Dagens fönster ...

.... finns i Egypten.

Tänk, så många härliga fönster som har kommit susande genom rymden!

Avsändare till den här bilden är vännen Eva på Frösön, hon som nyligen trotsade flygrädslan och tog sikte på varmare trakter.

Så här skriver hon.

"Jag skickar dig ett fönster ifrån kyrkan i Katarinaklostret.
Det ligger vid Mosesberget i Sinaiöknen.
Dit åkte vi en dag, tillsammans med sju andra.
I en minibuss där chauffören körde i snitt 140 km/h. Jag trodde min sista stund var kommen.
I Katarinaklostret bor och verkar 20 munkar.Klostret är öppet för allmänheten under vissa förmiddagar. Detta besök var en önskan jag haft sedan länge.
Tack och lov hann jag dit innan jag blev dålig.
Det var en fin upplevelse."

Kväller ....

Efter dagens äventyr ..., det vill säga, åktur till Haverdal, åktur från Haverdal till Getinge och besöket hos distriktssköterskan och därefter det spännande besöket på Konsum och så till Pensionatet igen .., kan jag lova att den s.k. "fjädern", den seglade sin väg.

I flera timmar har bloggmadamen legat däckad på soffan Ektorp.

Man kan också säga ..., utslagen.

Mellan varven sprätter hon lite med högerbenet och försöker utföra nån slags träning.

Mellan varven, alltså.

Det har också hänt att hon har lämnat soffan för en kort promenad till kylskåpet.

Där, i en liten plastpåse, har det nämligen sedan i söndags gömt sig två tårtbitar från kalaset i Ljungby.

Ja, det var då som Pelles nya matte fyllde 82 år.

Så har bloggmadamen stått där och tittat lite på plastpåsen .., tvekat lite .., tittat igen .., men så plötsligt (halleluja!) ..., kom hon ju ihåg att herr Ortopedläkaren uppmanade de nyopererade patienterna att äta proteinrik mat, så här i läkningstider.

Och därom är madamen helt förvissad, att tårtbitar .., ja, just tårtbitar .., är en outsinlig källa för protein.

Så nu är det tomt i plastpåsen.

På besök i Getinge ...

Låret och det uppsprättade knäet.
Svullet, men annars helt okej.
Under det senaste året har min högerfot börat rotera utåt.
Man märker det tydligt .., och det är tydligen vanligt blev såna med knäproblem?


Å, hur roligt är det inte att komma ut och träffa lite människor!

Först hämtning av PV och därefter en timmes väntan hos Sonja och Gösta i Haverdal .., innan det är dags för Sonja att agera färdtjänst till lilla Getinge.

Vårdcentralen ligger mitt i samhället och är pluttigt och fint.

Det känns hemtrevligt.

Och distriktssköterskan blir så förvånad ...,"men du är ju så ung .., har du verkligen fått ett nytt knä ...?" och eftersom det inte är varje dag någon säger just de orden .., det där med "du är ju så ung ...", är det inte särskilt svårt att smajla glatt.

Såret är hur fint som helst och alla agrafferna sitter som dom ska.

Vips, så får jag ett nytt förband och ny tid för borttagning av hakarna, dom som gör att det straaaamar nåt så hemskt var gång jag tränar för att böja knäet.

Sist av allt blir det telefonnummer till sjukgymnasten och så hissen en trappa ner och lämna blod som ska analyseras (sköterskan heter Anna-Maria, hittar rätt bland blodkärlen på en enda gång och är vänlig och rar ...).

Provsvaret ska sändas till Hässleholm och herr Ortopedläkaren, han Sören.

Innan vi åker till pensionatet, ber jag Sonja att stanna till vid Konsumbutiken.

Ren och skär lycka är det att kunna vandra omkring och titta bland alla varorna.

Nygrillad kyckling för 39.90, får väl anses rätt humant?

I varukorgen hamnar ett stycke Svensk Damtidning .., en Kvällsposten och en naturell youghurt utan minsta lilla smaktillsats.

Och nu är jag hemma igen .., darrrrrrig och trött.

Men hemma.

Morgon på pensionatet ...

Ljust rosa-blå himmel mot havet till!

Ååå, man tror inte att det är sant!

Och idag vankas distriktssköterskebesök i lilla samhället Getinge, inte så långt från pensionatet.

Antingen blir det skjuts med pv:s underbara moster - Sonja -, eller med herr värden själv.
(Precis nu kommer ett sms .., det blir Sonja som hämtar och jag börjar nästan att gråta så glad blir jag! Sonja är f.d. sjuksköterska och en de vänligaste människor jag har mött.)

Nästa gång (sjukgymnastik ...) ska jag dock anlita Resam, nån slags färdtjänst.

Om man i vanliga fall tillbringar sina dagar bakom kassan på Ica och träffar hundtraals människor och det blir mycket småprat och gott om skratt .., ja, då blir detta att sitta ute på landet, utan tillgång till vanlig telefon (det s.k. "optimala" telefonbolaget har ännu inte åtgärdat felet ...) eller bil (och bil får man inte köra på flera veckor ...!) och utan mobiltäckning (annat än till sms) .., ja, då blir det kanske så att det känns lite ensamt.

Och såväl ikväll som i morgonkväll har pensionatsvärden körövning och kommer inte hem förrän vid halv tio.

Det blir en hel del tv-tittande .., det blir bokläsning och P1 och kryckpromenader runt, runt .., från vardagsrummet till lilla hallen, till köket, till matrummet och så om igen.

Och igen.

Och igen.

Och jag ska ta kikaren och sätta mig i soffan Ektorp och spana ner mot slänten till.

Kanske upptäcker jag herr eller fru Gröngöling?

Eller lilla Rödhaken ...?

Å, så jag längtar tills jag kan ta kryckorna och ge mig av ner mot havet till, men dit har jag ännu inte kommit.

Men den dagen kommer.

Den kommer ...!

Ett vilsamt tisdagsfönster ...

Vem som höll i kameran ...?

Jo, den här madamen.

Kväller ....

utsikt från säng 13:1 på ortopedavdelningen.

Och det är blåst ute ..., den vanliga telefonlinjen är fortfarande stendöd ("ska åtgärdas inom fem dagar", svarar Optimal Telecom .., ja, här kan vi verkligen tala om optimal service ...) .., så jag ligger på soffan Ektorp och beslutar mig för att titta på tv .., på ett intressant naturprogram som handlar om fossiler.

Då faller bilden i små, små, små delar.

Mr Attenboroughs ansikte förvrids och pratet hackas upp.

Jaha, ja.

Men sms-meddelanden går fortfarande fram, till huset nära havet, i landet Halland.

Sonen ber om ett recept.

Och pensionatsvärden har givit sig av in till stan, till middag med kollegor.

När klockan är sju - pip -, injicerar jag punktligt min mot-blodpropp-spruta och tar i så hårt att det börjar att blöda och så får man halta iväg till köket och stoppa flödet med lite hushållspapper.

Därefter vankas dusch i badkaret.

Lyfter försiktigt - försiktigt benet över kanten och håller andan.

Det funkar.

Sist av allt slår jag av tv:n .., hämtar en bok ur hyllan Billy och har nu börjat att läsa "Om så hela världen rasar" av holländaren Maarten ´t Hart.

Den verkar bra.

Härligt skriven.

Och det rister i huset av blåsten.

Två eftermiddagsfönster ...

... från sal 13 på Hässleholms sjukhus.

Och dagen går.

Vid tvåtiden hör jag brummet från en röd Volvo.

"Och hur har du haft idag ...?" säger jag .., precis som jag en gång i tiden gjorde när mina barns pappa hade ett arbete, men inte jag.

"Jo, men .., som vanligt ...", svarade han alltid.

Det är väl så det känns för den som är ute i själva vardagsbruset.

Och jag gör mig en filbryta och sitter vid köksbordet med högerbenet spretandes ut mot höger ..., allt medan pensionatsvärden börjar fixa med storkok av lasagne.

Mellan varven ligger jag på soffan Ektorp, denna min trogna följeslagare, och läser Dagens Industris fredagsupplaga .., eller fel .. den delen som heter Weekend och är ganska intressant och har vackra bilder.

Där är artiklar om Jan Stenbeck .., om Jonas Gardell ..., och en annons om glädjen i att äga eller köra en bil av märket Lexus.

Plus mycket annat.

På bordet ligger även tidningen Vi, denna pärlornas pärla och där är innehållet något annorlunda.

Jag känner mig mer hemma i Vi-Tidningen.

Just nu.


gråväder (läs: hällregn ...)

blåst (på tvären ...)

Malou på tv

värmefläkt (läs: iskall högerfot)

raggsocka

benvärk

Alladin chokladpralin (läs: trillingnöt)

sms-signal

bob dylans liv och leverne - i bokform - jag har läst tre rader ...

kryckor som ramlar hit och dit (läs: jäkligt irriterande!)

radioprogram

Dagens Industri (läs: ingen DN ....)

lockigt hår ... (läs: orkar inte sitta med plattången ...)

distriktsskötersketid för morgondagen (läs: underbar pensionatsvård fixar tid från jobbet)

Upplysningscentralen meddelar ...


Här, på pensionatet, är inte allt som hemma i Ystad.

Att idag skriva kommentarer hos er bloggvänner, är hart när omöjligt.

Bloggblad .., intressant läsning om din tågresa, men någon kommentar fick du inte, fast jag försökte.

Anna of Sweden ..., roligt att se unge herr Teen i fotbollsduell .., men samma sak där.

Och inte kunde jag skriva och berätta hur underbar den lilla svarta lurvtussen är heller!

Och alla ni andra som fick besök, men inte en endaste rad.

Men snart blir det bredband här (nu ler ellis ...) och det ska det väl bli bättre kontakt med yttervärlden!

Ajöken, sa fröken, som nu ska krycka sig ner till frukosten och tv:n och badrummet.

Med ett nytt knä blir tillvaron i alla fall åtskilligt mera spänningsfylld.

Tänk .,. om man halkar i badrummet .., tänk, om man faller på köksgolvet och så ingen telefon som fungerar!

Jo, jo.

Morgon på rehabcentret ...

Och livet med det nya knäet, det rullar på.

Allt är annorlunda.

Kryckorna finns nästan alltid på plats och det händer att man vaggar iväg utan, med resultat att man då känner sig som Bambi på hal is.

Man lär sig att ge sig själv sprutinjektioner mot blodpropp.

Tjopp bara, nyper man tag i mag-hullet och sedan in med sprutan .., ja, det är såna gånger man är tacksam för att det trots allt finns något hull att ta fatt i.

Och man lär sig att planera.

P l a n e r a.

Lämnar man det nedre planet, stoppar man helt sonika telefonen i kalasbyxan, ty några andra byxor, såna som har fickor, går inte i dagsläget att få på.

I pensionatets frys ligger nu inte enbart plommonmarmelad, grönsaksröror, gifflar och kokoskakor ..., nej, nu dom fått kamrater i form av två platta A4-paket med istärningar.

Så himla finurligt är det!

Om ni tittar på bilden, så ser ni kylbandaget .., på var sin sida om glipan i mitten, där stoppar man det platta ispaketet och så drar man igen med kardborrband och det här är för mig, minst lika bra som Citodon, men effekten varar förstås inte så länge.

Och inte blir man så trött heller!

Men allt är inte enkelt.

Plötsligt avlider pensionatets telefon och här finns ingen mobiltäckning, annat än för sms.

Jahapp .., och idag ska jag alltså ringa och boka tid för omläggning av såret .., och flytta fram tiden för rotfyllningen .., och ordna med sjukgymnast ..., begära eftersändning av DN ..., men icke, sa Nicke.

Så länge får man roa sig bäst man kan.

Morgon-tv ...., P1 .., Utbildningsradion och kanske någon bok att läsa?

Och ute råder novembermörker.

Dagens fönster ...

Fönsterfångerskan Monet har här riktat kameran uppåt.

Titta, så läckert!

Tur i oturen ....

Pensionatsvärden bakar gifflar lagom till lunchkaffet.

Det är tur att man har tappat aptiten.

Åtminstone en del av den.

En slags utsikt ... (från Soffan Ektorp).


Har man inget annat att göra och det har man inte, för det finns liksom ingen energi kvar, kan man lyssna på radio.

I morse t.ex det helt suveräna programmet "Miffo", där några utvecklingsstörda ungdomar tar upp sånt som dom tycker är problematiskt.

Ett f a n t a s t i s k t intresssant och framför allt: tankeväckande program!

Programmet sändes i P4 och kommer från Utbildningsradion.

Att sedan lyssna till Tengby & Mannheimer, där den senare, i alla fall i mina ögon, oftare gör sig dummare än hon är, känns som i n g e n t i n g.

Det är där vi får lära oss vad som går an och inte.

På eftermiddagen, när pensionatsvärden/vårdaren har givit sig av för att ännu en gång inspektera Huset i Småland ..., ligger jag på soffan Ektorp och tittar på tv.

Och sover.

Ljus brinner på bordet.

Inom räckhåll finns medikamenter och ett glas vatten.

Det är skidåkning och mera skidåkning och telefonprat och skalande av clementiner.

Och så ..,. mitt i alltihopa, upptäcker jag det här programmet och där sitter en trygg programledare, Lotta Jankell, som tar sig själv och sina gäster på allvar.

Helt suverän är hon!

Och programmet gör mig glad.

Tre vänsterhänder från sal 13 ...

Arbetarhänder.
Händer som har mjölkat kor.
"Jag har nog lätt till skratt ...", säger Margaretha när jag ber henne nämna en för henne typisk egenskap.

Mitt emot mig ligger Margaretha.

Som ett enda stort lugn är hon.

Före detta lantbrukarhustru.

Före detta sjuksköterska.

Född i Blekinge.

Påminner om Sonja Stjernqvist.

Kraftiga och vackra ögonbryn.

Det här är andra gången Margaretha får ett nytt knä .., i somras var det högerbenets tur.

Alldeles lugn sitter hon ofta i sjukhussängen och ägnar sig åt sudoko.

Eller tittar på bridgepapperen som hennes man har kommit med.

Margaretha är nummer två av sju syskon .., hon är Våg och har vänster tumme upp.

Och det är hon som skrattande berättar om den där kon med kalvförlamning, hon som reste sig som på beställning så snart hon hörde veterinärens röst.


"Får man verkligen inte köra bil på sex veckor ...? Men jag har ju automatlåda och använder inte högerfoten .., jag måste köra .., jag bor ju på landet och är beroende av bilen!" säger Christina till herr Ortopedläkaren.

Intill mig, så där så jag nästan aldrig ser henne på riktigt, för där är ett draperi emellan, ligger Christina.

Christina är lång och slank och varje gång hon promenerar med kryckorna, ser hon oerhört koncentrerad ut!

Hon är också den av oss som mår sämst efter operationen.

Christina är Vädur .., har arbetat som redovisningskonsult, är storasyster .., uppvuxen utanför Marieholm .., och är matte till en högt älskad dvärgpinscher som heter Filipa, med ett p.

"Filipa är 6 år .., och ååå, det är så härligt när hon hoppar upp i mitt knä och blir liggande där ...!" säger Christina.

När jag frågar henne om en för henne typisk egenskap .., tänker hon efter en stund.

"Ja .., kanske är det detta att jag har ett väldigt kontrollbehov över tillvaron ...?" säger hon.

Vad hon helst av allt sysslar med?

"Åååå, det är väl att vara i trädgården .., ja, hemmet överhuvud taget ..", säger hon.

Precis som bloggmadamen, har Christina höger tumme upp.


"Egenskap ...? Ja, det brukar sägas att jag är .., omtänksam ..", säger Hanna, som när hon är ledig gärna tillverkar smycken av pärlor.
När jag frågar henne hur bra hon trivs på sin arbetsplats, ni vet, på den där skalan från 1 - 10, då ler hennes man som är på besök och innan Hanna svarar, säger han smajlande: "tjugo!"

Intill Margaretha ligger Hanna.

Tänk er en rödhårig och kortvuxen kvinna, sprängfylld med energi.

Det är Hanna det.

Knappt har hon lämnat operationsbordet förrän hon vill ut i "friska luften" .., men jag anar nog .., jo, den där friska luften som lockar .., den kan också kallas för John Silver ,-)

Hanna, som om några år ska gå i pension, arbetar som spindeln i nätet på en vårdcentral, ja, det är Hanna som ansvarar för influensavaccinet och åååå, som hon längtar tillbaka till sitt skrivbord!

Ofta ringer hennes mobiltelefon och Hanna dirigerar elegant från landstingssängen.

Hon rör sig kvickt .., skuttar omkring med sina kryckor och berättar glatt att hon väntar sitt tolfte barnbarn.

Mellan varven delar hon ut Non Stop-godis i fyra små medicinburkar .., en till oss var.

"Ja, just det ja Elisabet .., du ville inte ha svarta och bruna ena ...", säger hon.

Hanna är yngst av fem syskon .., hon är uppvuxen i Lund .., är Jungfru .., och har, precis som sin sänggranne, vänster tumme upp.



Litet ps: att skriva detta tog mig halva dagen. I vanliga fall hade jag haft det klart på tio, femton minuter. Nu har jag gått upp och ner .., lagt mig på soffan och vilat .., torkat svetten ur pannan .., börjat om .., sparat .., gått och lagt mig .. och så allt från början igen. Det tar tydligen på att bli utsatt för kirurgens kniv .-) Ds.

Insikt nr 168 ..


På väg till röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus - det är några timmar innan det är dags för avresa -, väljer bloggmadamen hissen.

Hon är iklädd vit bomullssärk märkt "Region Skåne" ..., har en blå landstingskofta över denna fashionabla utstyrsel och på fötterna sitter ett par Ecco-sandaler.

Håret är lockrufsigt efter febersvett och alltför mycket sängliggande.

Men i hissen är hon helt ensam.

Ja, förutom spegelbilden som visar en kvinna i 70-årsåldern.

Ungefär.

På rätt våningsplan plingar hissklockan till och dörrarna går upp.

Ojdå, där står en tjusig taxichaufför och väntar på att få åka upp en våning.

"Hoppsan .., ja, så här tjusig är man när det har bytts knä ...", säger bloggmadamen lite urskuldande, allt medan hon försöker att rätta till den knälånga särken och få styr på lockarna.

Då tittar herr taxichauffören på den där skruttkvinnan med en sån ömsint och filurig blick och säger ..."det gör inget .., nästa gång vi träffas är det kanske fest och då är allt annorlunda ..?"

Och så säger vi hej och ha det så bra.

Tänk ..., en liten ynka mening.

Lite vardagshumor.

Mer behövdes inte.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Det här är ett fönster från ett gammalt hus i Akkavare som ligger vackert uppe på ett berg med milsvid utsikt.

Vännen Ellis tycker mycket om huset!

Kramar

Jom."