Insikt nr 168 ..
På väg till röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus - det är några timmar innan det är dags för avresa -, väljer bloggmadamen hissen.
Hon är iklädd vit bomullssärk märkt "Region Skåne" ..., har en blå landstingskofta över denna fashionabla utstyrsel och på fötterna sitter ett par Ecco-sandaler.
Håret är lockrufsigt efter febersvett och alltför mycket sängliggande.
Men i hissen är hon helt ensam.
Ja, förutom spegelbilden som visar en kvinna i 70-årsåldern.
Ungefär.
På rätt våningsplan plingar hissklockan till och dörrarna går upp.
Ojdå, där står en tjusig taxichaufför och väntar på att få åka upp en våning.
"Hoppsan .., ja, så här tjusig är man när det har bytts knä ...", säger bloggmadamen lite urskuldande, allt medan hon försöker att rätta till den knälånga särken och få styr på lockarna.
Då tittar herr taxichauffören på den där skruttkvinnan med en sån ömsint och filurig blick och säger ..."det gör inget .., nästa gång vi träffas är det kanske fest och då är allt annorlunda ..?"
Och så säger vi hej och ha det så bra.
Tänk ..., en liten ynka mening.
Lite vardagshumor.
Mer behövdes inte.
9 kommentarer:
Underbar kommentar! Den fick mig att tänka på en mening som jag fick av en liten flicka, som uttryckte en mening när jag som bäst behövde den, (jag kände mig ensam och ganska misslyckad).
"bettan, jag älskar dig ända upp till månen...och bakom"!
Det är som om någon finns där uppe och skickar någon i vår väg när vi som bäst behöver det.
En sån kille!
Ja såna där kommentarer kan man verkligen leva på. Härligt när människor verkligen MÖTS! Även om det bara är en kort stund i en hiss eller hur?
bettankax: ,-) Precis!
Hedgren: ja, jag tänkte samma sak och han sa det
Love, literature och Londongirl: och tänk, om man tänker efter lite själv .., vad lite som skulle kunna glädja ...
Men så fint sagt! Jättefint!
Tänk om han hade sagt något i stil med.... ja när jag kör Färdtjänst eller något sådant.... Men det gjorde han ju inte :-))
Krya på!
Din kommentar om kvinnan i spegeln fick mig att tänka på det som ab skrev om sin mammas hemfärd från sjukhuset (var det väl? Häromdagen hem igen iaf.)
Det var iaf en kille som visste att saker kan ändra sig. Antagligen har han kört massor av knäprotesade kvinnor i sin dar.
Turtlegirl och Cecilia: visst är det så!
Och det betyder så oändligt mycket när man själv känner sig så ..., eländig.
Ändå var det skönt att bara Få Vara.
Ingen brydde sig om mascara eller hur håret såg ut .. inte när vi låg där och ojade oss.
Det är som på förlossningen.
Min kommentar blir i en lite annan ton än de föregående, men man får väl ursäkta min förkylda hjärna. Apropå vad du själv tyckte dig se i spegeln, snarare än vad den kloke taxichauffören sa.
Författaren Martin Amis hade mycket usla och antagligen illa skötta tänder, som han någon gång i femtioårsåldern bestämde sig för att ta itu med och ersätta med implantat. När han varit hos tandläkaren i den omgång då han dragit ut de egna tänderna, och väntade på läkningen för att kunna gå vidare, konstaterade han när han såg sig själv i spegeln: Nu vet jag hur jag kommer att se ut som kranium.
Skicka en kommentar