En stilla undran ....


Ju äldre jag blir, desto mer känner jag av när det blir lågtryck.

Jag får värk i lederna och sjunker som en sten psykiskt.

Jag blir omåttligt trött.

Det var likadant med min mamma.

Nu undrar jag: finns det bloggvänner som har det på samma sätt?

Förslag på botemedel?

Frisk luft .., det inser jag redan, så det är avprickat.

Men mera ..?

Någon som har kommit på något knep ...?

Kl. 19.00

Kunskapskanalen.

Världen: På väg till skolan

Vi följer nyutexaminerade Emre Aydin under hans år bland elever som inte är vana att det finns någon lärare i skolan. De kurdiska barnen blir så småningom bra på att läsa, skriva och räkna. Men allt sker på turkiska då den officiella policyn är att aktivt förhindra användandet av det kurdiska språket.

Detta har jag tittat på.

Hur intressant som helst!

På jakt efter kraft ...

Rosa pil = sothöna.

Så snart jag kommer hem från affären, är det som en förlamande trötthet bara väller över mig.

Och in i mig.

Det är som om den där tröttheten letar sig in i minsta por och skrymsle .., som om den puttar undan allt vad kraft och ork heter.

Jag lägger mig på soffan Ektorp och tänker att kanske man skulle vila?

Det är då som dottern som är på hemväg, ringer.

Och därefter pensionatsvärden.

Han har, i ett par dagars tid, ägnat sig åt att lägga reglar och råspont på det som ska bli den inglasade altanens nya tak och han är ledbruten ("lämmen" är ordet som gäller för mig ...) och ojar sig när han böjer sig ner för att leta efter rivjärnet.

"Aj och oj ...! Det här är värre än efter Vasaloppet!" säger han.

Efter allt pratet tar jag cykeln och susar iväg mot regementet till, ja, i ett försök att hitta kraften.

Vid skridskodammen parkerar jag cykeln och kliver av.

Om en månad kanske ska den dammen k r y l l a, ja, fullkomligt koka av kärlekskranka grodor och på lilla slingervägen ska man hitta grodherrar som totalt har glömt bort att se sig för och så ligger dom där - platta som pannkakor med spretande ben - överkörda av bilar.

Döda.

Men nu är där lugnt.

Allt jag ser är en Sothöna som simmar lite fram och tillbaka och i vassruggen kurar herr och fru Gräsand.



Och så cyklar jag någon kilometer eller två och vänder åter .., stannar till vid det gamla logementet ..., nu är där inte en endaste värnpliktig, nej, allt är förvandlat till rymliga lägenheter med högt i tak och de allra ljuvligaste fönster!

Det är här Fru Grå bor.

En bra stund står jag där med kameran redo, ja, tanken är att fånga den allra vackraste skönsång av en för mig helt okänd liten fågel, men se, så snart jag närmar mig talldungen där den sitter så osynlig för mig, tystnar sången.

Alldeles tyst blir det.

Sista biten hem ...., hör jag hela tiden koltastens flöjtande.

Det går det med.

Och någon kraft hittade jag inte.

Intryck och avtryck och resor hit och dit ...

Tjamstanberget hemma.


Arbetskamraten packar för sin resa till Paris.

Och Fru Grå, kund i affären, susar idag iväg till London!

"Glöm inte fönsterhåven!" säger jag innan hon försvinner ut ur affären.

"Jag lovar!" säger hon leende.

Och yngsta dottern ringer från bilen .., nu på väg från Malå till Stockholm.

"Nu passerar vi Vormsele ..", säger hon och vi pratar om kärngrädde med tunt kornbröd och hemslöjdsutställningen varje sommar.

Alldeles lyrisk är hon .., ååå, så underbart det har varit att komma "hem" och hon bubbelpratarberättar om alla mänskliga möten som har gjort henne så lycklig.

Glädjen smittar.

Nej, absolut inte!

AP i snön. AP är lika med AnnaPanna.

Från dottern som är på besök hemma i Malå, kommer den här bilden.

Och så texten till: "Nej, jag vill inte åka hem (hem = Stockholm) igen! Jag vill stanna!"

Det låter bra det.

Uthärdbart.

Faktiskt.

Söndagsfönstret ...

... finns på en badhytt vid stranden i Ystad.

Och en hälsning från ...

En isig sjö hittade hon också...


"Glad Påsk Elisabet!

Här i södra delen av stockholmstrakten är det vintrigt fortfarande men idag var det en vacker dag med sol som värmde.

Så otroligt skönt!



Skickar några foton från promenaden idag, letade vårtecken och fann en blåsippa, den är tyvärr lite suddig ...



.... och så hittade jag sälg mot himlen.

Må så gott och kram från Annas mamma.

Monica."

Hälsning hemifrån ...

"Man kan göra mycket under påsken, trots 120 cm snö.

Igår först fisketävling och på kvällen knytkalas i byalokalen med över 40 personer och idag det mest spännande: hundslädesutflykt med Pelle Renlings från Lövberg, samt släkt från Malta och andra släktingar och vänner där även jag får räknas in.




Skickar några foton.
Så du kan längta hemåt.



Även jag fick åka hundspann och satt främst så jag kunde fota.

Det var jättekul.

Kram Kerstin."

Efter påskalammet ...

I det som en gång var mitt hem, sitter jag nu och äter tårta.


... frågar jag sonen om vi ska ta en promenad vid havet, ja, innan efterrätten?

Jo, det vill han gärna, men först vill han hem och hämta Meja, hunden.

Så jag gör honom sällskap och väl framme tittar jag in till mina barns pappa och hans fru och det blir en längre paus än vad vi har tänkt oss, för Karin bjuder på en jättegod tårta som hon plockat fram ur frysen och så sitter vi där och småpratar och det blir mycket skratt.



Det finns människor - jag säger inga namn - som har tur när det gäller hästar och spel.

Men ingen vinst idag.



I soffan sitter Karins mamma Ingrid.

Det är hennes hand ni ser här ovanför.

"Å, vilken vacker hand du har!" säger jag och stryker lite försiktigt över den.

Alldeles len och mjuk är den.

(Ingrid är för övrigt nummer tre bland fyra syskon, höger tumme upp och Kräfta.)

"Är du från Västerbotten ..?" frågar hon leende när jag har surrat en stund och så är det ju.

Och det visar sig att Ingrid är född i Håsjö, Jämtland, men har tillbringat många år i Kiruna.

Ingrid fyller snart 90 år och har ett krånglande hjärta.

Snart, om Ingrid vill, vankas operation, men helt riskfritt är det inte och om det pratar vi också.


Vid en av alla badhytterna ligger en röd borste.

Sen blir det promenad längs havet och Anders kastar pinnar åt Meja (läs: en stock ...) och Meja skuttar hit och dit och vi möter en man som kommer cyklande och han hejar och säger att ..."ja, nu är det väl bara att göra upp eld ...", han menar att Meja har ordnat med veden.



Det är en helt underbar kväll.

Alldeles helt underbar.

Påskaftonsmiddag med sonen ...

Och mammahjärtat blir alldeles varmt.



Från innergården plockas vintergäck och snödroppar.



Och i fönstret ett så fint litet påskkort.

Här och nu ....

Doft av vitlöksspäckad lammstek.

Påskliljor.

En fläkt som surrar.

Fotsteg mot trottoaren.

Förbisusande bilar utan tak.

Sommarkänsla.

Och två av tre fönster i mitt vardagsrum står på vid gavel.

På Tjamstanbergets topp ...

Bild: en flitig Anna-Panna, som minsann har håven med sig.


... står Nilagubben och spanar ut över världen.

Det är brant på den sidan av berget, ja, det stupar rätt ner mot sjukstugan.

En gång i min barndom satt vi - mamma, pappa och några goda vänner - och fikade just vid klippkanten, då kaffetermosen råkade rulla iväg och mamma glömde bort sig och rusade fram .., jag minns ännu hur pappa skrek av någon slags fasa, ja, vi såg förstås för vår inre syn hur mamma skulle falla rakt ner och slå ihjäl sig.

Nilagubben är snidad i trä, bara så ni vet.

Mer att läsa om denna skulptur finns här.

På anslagstavlan ...

Och ja, i Skåne är det "påfyllat".

Cowboy-Maria, hon som har ett inre lugn som verkar grundmurat, är makalös på att hinna med precis hur mycket som helst.

Hennes hälsning från långfredagens kväll, kan vi läsa vi som kommer lördagmorgon vid halv 7.



På en annan anslagstavla handlar det om kassan och vad som dit hör.



Detta med att få undan travar med kundkorgar är kämpigt.

Det är tungt nåt hemskt .., särskilt korgarna som man drar efter sig, så där som en liten hund.

Och å, vad mina arbetskamrater ska bli glada när jag slutar, ty då upphör det ständiga tjatet om ..."du får gärna ta korgarna om du vill ...?" när jag själv inte kommer ifrån p.g.a evighetslånga köer.

I torsdags drog jag undan korgstaplar säkert femton, tjugo gånger.
(Det är inte tungt att dra dem, men att lyfta upp och ställa samman bland de övriga.)

När jag kom hem var knäet i dubbel storlek och jag hade så ont så jag knappt kunde röra mig.

Idag, känns det avsevärt bättre.

Dagens fönster ...

Kerstin har varit i Dublin och tänka sig, att hon hade fönsterhåven i bagaget!

Det här är det första fönstret av tre.

Ringvägen 29 och 31 ...

Bilden är tagen av Anna idag eller igår.
Bakom huset finns sjön.


Huset till vänster är mitt barndomshem.

Ett hus som inte alls är - eller har varit - i min smak.

Och bara ett enda fönster på hela långväggen!

Inflyttning 1955, då var jag ett och ett halvt år.

Och så såldes samma hus 1993 när flyttlasset gick till Skåne.

Då fick huset också ett delvis nytt utseende, med panelklädd överdel.

Och det vackra trähuset till höger, där har bloggvännen Leina bott tillsammans med sin familj.

Och titta så mycket snö!

Grannarna brukade le stillsamt när jag varje vårvinter började skotta snö som slängdes ut på gatan .., allt för att fortare få en skymt av grönt gräs.

Ännu ett kvällsfönster ...

"Hej!

Inte kul med regn men snart blir det vårvärme får man hoppas.

Hittade detta fönster som togs på Mallorca i höstas.
Fem regndagar av sju ,lagom kul men ett fint ställe,Port de Soller.

I höst blir det Kreta och hoppas då på 14 härliga dagar.

Ha det så bra
Kram Babsan."

Ett kvällsfönster från ...

"Hej Elisabet!

Hoppas du har en lika bra påsk som vi.

Sol och fint.

Visst duger väl ett "inifrånfönster" också?

Det här är från vår stuga på Långfredagen.

90 cm snö och äkta snödroppar från taket.

Påskhälsningar

//Bert."

Såja.


Nu har jag sett sex avsnitt på raken av den här totalt underbara serien och nu är den slut.

Det första såg jag då det sändes, de övriga alltså ikväll, i SVT-play.

Och om jag finge bestämma, då skulle den här dokumentärserien få vilket stort filmpris som helst.

Tack ”kvartersdoktorerna” Magnus Eriksson och Lotta Brohult och tack till dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren och tack till alla härliga patienter, däribland trummisen -tillika åttioåringen -, som jag genast sa måste ha sina rötter i Skellefteå.

Dethade han också.

Så här är det ...

Gudrun i april 2010.
Som vanligt glad och pigg.
Hon hade klassens vackraste handstil.


Det är 60-tal hemma i Malå.

En enda presentaffär finns och det är Burwalls Bok & Pappershandel; den är belägen i korsningen Uddvägen/Prästvägen och själva huset är gulmålat och på ena väggen sitter en godisautomat och där kan man lägga i en slant och så väljer man önskad konfektyr .., det är allt från Strong till chokladkakor.

Det finns dom som påstår att om man stoppar i pengarna på ett alldeles särskilt sätt och samtidigt rycker i den lilla luckan, då kan man få ut godiset utan att det kostar någonting, men det konststycket lyckas i alla fall aldrig jag med.

Själva Burwalls-butiken är uppdelad i flera avdelningar och är en dröm för alla småttingar i samhället!

Där är en avdelning med leksaker .., där är Barbiedockor och Barbiekläder och mot ena långväggen finns prydnadssaker .., där finns tvärställda hyllor med allehanda pappersattiraljer .,. albumblad .., gem .., gummiband .,. pennor, ja, allt möjligt!

Och så finns en avdelning lite till höger, med gitarrer och andra instrument och där är väskor och album och kameror, förstås.

Och där finns mängder med smala lådor (man ser dem på bilden) och glasbehållare med godis, typ sockerbitar och kolaremmar.

Så fort man öppnar dörren till affären, plingar det i en liten mässingsklocka och då kommer tant Linnéa fram och ställer sig bakom disken .., senare ska Lotty Lönnberg stå på samma ställe och inne i kontoret skymtar oftast Åke som sitter vid sitt skrivbord.

En fotoateljé finns också, längst inne i butiken.
Där står en stor kamera och där är starka lampor och en skärm som dämpar ljuset.

På Burwalls kan man också såväl köpa filmrullar, samt lämna in film för framkallning.
Det här här långt före digitalkamerans tidevarv.


Nära dörren sitter ett vykortsställ som man kan dra i .., runt, runt går det och vykorten är ofta svarvita och visar Malå sjukstuga eller ålderdomshemmet, eller dom nybyggda hyreshusen som tillhör Riksbyggen och är moderna värre.
Där, i affären, inte i hyreshusen, säljs också vykort av Kristusbilden som upptäcktes i gruvan några mil från samhället.


Fr.v. Åke och hans hustru Linnéa.


Innehavare till affären är Åke och Linneá Burwall.

Deras dotter Gudrun är min klasskamrat från ettan till nian.

Det är henne ni ser på bilden längst uppe.

Med hennes pappa är det så, att han i evigheters evighet har sett ut exakt likadan och när jag nu ser bilden som Anna har tagit (hon är där på semester nämligen), så upptäcker jag att det är precis samma sak med Gudrun.

Hon ser också likadan ut som för trettio år sedan.



Åke är byns fotograf.

Tustentals och åter tusentals är de bilder han har tagit av malåborna!

Det är ocksdå Åke som har tagit den här bilden av en liten blyg bloggmadame.