Förändringsobenägen ...

Ungefär så här känns det när arbetsdagen är tillända.

Och knäet liknar en timmerstock och det sticker som små knivar i det som är knäskålen och där man kanske inte alls kan ha ont, men det har man.

Ändå.

Och jag tar cykeln och lämnar in den på verkstaden en bit bort och sedan blir det promenad till Sparbanken, för nu har hela systemet gjorts om, nu ska vi inte längre använda den i mina ögon så geniala lilla dosan - den som har följt mig till såväl Grekland som Irland -, nej, nu ska här bli bank-ID och vi kunder uppmanas komma in till kontoret och hämta vår startkod.

Ojojoj.

Vi är många som står där i kö och kölappsautomaten har fått spatt och plötsligt åker man fyrtio nummer baklänges!

I kassan sitter en vänlig kvinna som tidigare arbetade på Sparbankens lilla kontor här på Regementsgatan och jag behöver inte legitimera mig .., "jaha, hej Elisabet, dig känner jag ju igen ...", säger hon och ler så rart.

Och för henne berättar jag om min ångest inför att själv installera detta nya och varför måste man ändra på sådant som är så bra?

"Det är för kundens säkerhet ...", säger hon.

Stackars bankpersonal .., ty dom nya betalkorten som vi alla har fått, har inte fungerat som det var tänkt .., det är inte underligt att det på väggen hänger en defibrillator .., risken är nog stor att såväl kunder som anställda kan få hjärtbesvär innan allt detta har löst sig.

Med den nya startkoden i kuvertet, går jag sedan hemåt.

Stupar.

Meddelar pv att nä, jag orkar inte sätta mig på tåget till landet Halland, jag blir kvar här hemma.

Och här är jag nu .., och har alldeles själv installerat det nya betalsystemet och t.om. betalat en räkning och bara det var ju en lättnad och kaffekoppen står här intill och på bänken i köket ligger ett härligt - men lite bränt - bröd från Söderberg & Sara.

Det blir nog bra allting.

Tisdag ...

Tidningsbunt på Kefalonia i Grekland.


Och idag kommer veckotidningarna.

Hemmets Veckotidning .., Hänt Extra .., Ica Kuriren .., tv-tidningen och en hel drös andra.

Det ska plockas upp och packas ner, redovisas, buntas och ordnas med buntnummer och sedan blir det till att sätta sig vid datorn för att returrapportera alltsammans.

Har man tur och tidningarna kommer innan vi öppnar, hinner jag få in dem i hyllan innan kunderna kommer.

Har man otur, kommer man att få ideliga frågor från - främst äldre damer - om varför inte Hemmets Veckotidning är på plats och när i så fall och varför och hur det kommer det sig?

Det är som med Kvällsposten och Aftonbladet.

Finns dom inte i stället kvart över nio, börjar kunderna knorra.

"Men det är ju kvällstidningar ...?" säger jag.

Inte det minsta hjälper det.

Och nu ska jag strax promenera iväg.

Tidagsfönstret ...

... kommer från Dublin, på Irland.

Det var den här madamen som hade fönsterhåven med sig.

Några kvällsfönster ...

... från huset här intill.

Solstrålar från väster.

Ett träd som väntar på att få slå ut.

Minns ni ...?

Jo, vi är nog många som minns Kerstin Thorvall.

För mig var hon hela min ungdom.

"Boken till dig" låg i min storasyster Birgittas rum och jag läste den från första till sista sidan.



Och när författarinnan tjugo år senare besöker Malå på ett litteraturcafé, då ställer jag mig i kö och köper ett alldeles eget exemplar.



Å, sicket kärt återseende det blev!

Vem kommer inte ihåg hennes teckningar som visade hur man bäst skulle framhäva sin figur?
Eller tvärtom.
Inga schackrutiga byxor på en bred rumpa!
Ajabaja.
Då får man trolla bort det frodiga med en kjol.



Och hur spännande var det inte att läsa såna här rader?

"--- Där skolungdomen lämnas ensamma hemma, medan barskåpet är öppet och mamma och pappa på egen bjudning. Det blir sprit och dans i mörkret och annat i mörkret i ett annat rum. Och när det är alkohol med i lekarna, då gäller inga resonemang.
Förnuftet rinner bort allteftersom spriten rinner till.
Frågan hur långt man ska gå hänger ihop med omständigheterna kring samvaron.
Mycket smek och många kyssar, när huvudet är tungt av vin, leder över gränsen lättare än man från början trodde."

Ack ja, du underbara Kerstin Thorvall, vad du har förgyllt min ungdom!

Med posten ...

Mamma i toppluva.
Lycklig och fri.

... kommer ett brev från en god vän till min mamma.

Det är G som en gång har besökt mamma i Bolivia.

Så här skriver hon, väninnan:

"Den 21:a april 2009 var jag till läkaren och fick veta att den bröstcancer som jag opererades för i december 2003, nu hade spridit sig till hela ryggen.

Först tappar man alldeles kontrollen och så här efteråt hade jag väl trott mig vara tämligen odödlig; att jag har arbetat som sjuksköterska, det hade inte satt så stora spår, men hur som helst har det klarnat.

Jag är 77 år, har barn och barnbarn som står mig mycket nära, jag har upplevt mycket under ett långt liv och en stor glädje var den nära kontakt jag fick med din mamma under många år.

Hon hade modet att ta steget ut i stora världen, detta beundrar jag, och hennes förmåga att hjälpa olika slags människor, att lära sig spanska och att vara fullkomligt orädd i svåra situationer.

Jag skickar dig en bild från mitt besök i Bolivia, då Ann-Gerd, ute i bushen, delar ut medicin .., själv sitter jag på jeepflaket."

Tittut!

.... säger madame Stockros och växer så det knakar!

Tänk .., i sommar kanske där blir blommor också.

(Stockrosen växer utanför min port. Det är jag själv som har sått fröna.
Hyresförvaltaren morrade och sa att "ja, det är ju inte så bra, tänk om alla andra skulle ...").

En vanlig men ovanlig måndag ...

I januari 1986, på väg till Australien, mellanlandar vi i Belgrad.
En övernattning på ett skabbigt hotell.
Allt är grått och betongaktigt.
Vi ser inte en enda gardin så långt ögat når.
Och alla, prick alla människor, röker cigaretter utan filter.
I spritbutiken står flaskorna på PARAD.
Ja, ungefär så här, som hos oss i affären.


Så här är det: nästan genast när jag har meddelat min chef att jag tänker flytta till landet Halland, börjar jag störtälska mitt arbete!

Plötsligt är det som om jag ser allting på ett helt annat vis.

Hur ska jag någonsin i hela livet få så härliga arbetskamrater och kan det i hela världen finnas så underbara kunder som dom som handlar i vår affär?

Att jag har känt så här vid varje flytt och vid varje byte av arbetsplats, det hjälper liksom inte.

Nu är det värre än nånsin.


Rickard är duktig på att bygga med varor.
Det är inte jag.

Och när vi har måndagsmöte och sitter och spånar och bollar med idéer, då känner jag samma sak och det underliga är - vilket i och för sig inte alls är underligt -, att när man väl har klippt av grenen som man sitter på, då känner man sig plötsligt så mycket friare .., ja, man blir på ett sätt frimodigare.

Det är som att ha öppnat en grind, eller att man har tagit klivet över en stängd grind och nu står man där på ängen och är så lycklig och tittar på alla dom som är kvar i hagen, men man tittar på dem med en massa ömhet i blicken.

Allt det tänker jag på den här dagen.

Och innan jag går hem, tittar jag in i mejerikylen och där står Karina som jag har arbetat med så länge - även i lilla kvartersbutiken -, och Karina räknar dagar och timmar .., "å, Bettan, nu är det bara sex dagar kvar .., säger hon leende och jag undrar om jag någonsin har sett henne så lycklig?

Om sex dagar ska hennes liv förändras, så är det.

Och så säger vi hej och ha det så bra och vi ses i morgon och så är den här arbetsdagen tillända.

Absolut en insikt .....


Måndagmorgon är alltid måndagmorgon.

Lång dag, sju till fem på jobbet.

Det känns gruvsamt.

Då tänker jag på vännen Helene.

Sedan går allt så mycket bättre.

Dagens fönster ...

"Här kommer några fönsterbilder från Barcelona och historien bakom:

Det är den sista hela dagen där nere i Barcelona och vi bestämmer oss för att gå tillbaka till hotellet från stadens mer centrala delar istället för att ta metron.

Vi passerar några kvarter med härliga hus och en liten plats där Casanova står staty.
Jaså, han har en staty också och då i denna stad?

När vi står där och tittar på statyn så står två kvinnor nära oss och pekar och fotar upp mot ett hus på andra sidan gatan.
Jag vänder mig då om och får se de vackra och lite mystiska fönstren på huset.
Utbrister då till M att det är nog det DÄR huset i den där boken!

Han fattar inget utan jag får berätta om boken som utspelar sig där i staden som blivit en riktig storsäljare.

Jag har inte läst den än men på hotellet har jag en artikel som jag drog ut på nätet där det står om just den boken.

Tar upp kameran och fångar fönstren och passar också på att ta ett kort på skylten med gatans namn för att kolla adressen.



Väl tillbaka till hotellet så tar jag fram artikeln för att kolla.

Nej... det var inte den adressen.
Det var en helt annan gata.

Men fönstren var härliga och jag såg dem tack vare de två kvinnorna som kanske trodde det samma som vi... att det var just det där huset?

Ser Ni sprickan i glaset och det som ser ut som en hissdörr bakom gardinerna?
Sen de vackra balkongräckena.
Jag kan inte låta bli att undra vad det var för hus egentligen...?

// Turtlan.

I fyndhörnan ...

Och en stor, stor bibel från 1800-talet, hittar vi längst uppe i en garderob.



Vilken vacker handstil!

Rena röjarfesten ....

... blir det i Gunvors sommarhus.

Det som varit hennes och Vikings i hela fyrtioåtta år.

Och tänk, att jag är nästan övertygad att under de fyrtioåtta åren har inget - förutom rena sopor - slängts!

Allt är omsorgsfullt paketerat och ligger i prydliga lådor.

I en hittar vi eleganta skor från 60-talet!

Och där är lönebesked och garantisedlar och där är julkort från 1961 och i en plastpåse ligger vykort från äldste sonen som då gjorde sin värnplikt på sjön och åkte jorden runt.

Från Brasilien skriver han om 33-gradig värme och att han och en kamrat hyrt en segelbåt under ledigheten.


"Jag vågar inte komma hem och visa hur mycket jag har i släpen, Lena kommer inte att bli glad ....!" säger den äldste.

Det mesta i prylväg delas upp i tre högar och så dras det lott.

Om man vill får man förstås byta till sig om det är nånting man väldigt gärna vill ha.

Tommy, den äldste, deppar lite .., för ingen vill byta till sig nånting från hans hög.

"Men titta, du har ju fått jättefina små skulpturer, det kanske är Döderhultarn och då du ...", säger jag som för att trösta och då blir det annat ljud i skällan.

På eftermiddagen är det mesta tömt och sorterat och det har skjutsats till sopsorteringen och alla tre bröderna är helt eniga om att dom hädanefter inte ska dra på sig fler prylar i sina hem.

Det är vad dom säger.

Men alla tre åker hemåt med bilar till brädden fyllda med just .., mera prylar!

Jo, jo.

Och det sprirar ...

Igår planterades säkert tio små syrénplantor längs uppfarten till det gula huset.

Tänk, så vackert och inbjudande det ska bli - när det om några år - är stora, blommande syréner som liksom visar vägen till själva huset!

Vildkaprifol är nästan det bästa jag vet, så två sådana inhandlades vid senaste besöket och nu tittar jag till dem.

Jodå, dom växer så fint.

I rabatten mot sydöst har tulpanerna skjutit fart.

Och på gräsmattan pickar herr och fru Stare efter frukostmaskar.

Aprilmorgon ...

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Kväller ...

Att tömma ett hem, det känns nästan som om man våldför sig på en människa.

I ett rasande tempo töms garderober och skåp .., sopsäckar fylls till brädden ..., och i soffan ligger ett berg av gamla klädgalgar, ja, hur många som helst!

Och där är ännu flera virkade dukar .., där är prydnadssaker från tiden i Spanien .., där är torkade blommor och där är plastblommor och gamla tidningar och julkort från evigheter tillbaka och där är pärmar med prydligt insatta kvitton och räkningar.

Den stora eken är fälld till marken och sågad i bitar.

Vid sextiden blir det middag på pensionatet.

Runt bordet sitter tre bröder, två av dem har sina respektive med .., där är även pv:s dotter Hilda och hennes pojkvän Patrik och i köket står sigge nilsson och kalasar på små bitar av stekt lammkött.

Alla tycks trötta.

Mitt knä är svullet.

Och nu vankas äppelkaka med glass och tv visar Millenium.

Själv längtar jag efter sängen.

Lördagsnöje ...

Och så beslutas det att den tämligen stora eken som står på sommarhustomten, den ska fällas.
Den skymmer solen och är rejält skrymmande, tycker bröderna.

Han som är storebror sköter motorsågen, pensionatsvärden klättrar likt en apa högt i trädet och binder fast ett kraftigt rep och det allra sista rycket får Saaben göra.

Med ett braaaaak faller trädet till marken, åtminstone ena delen av det.


Och det blir ett evighetsjobb av det hela.

En sågar .., en knipsar av grenar och sorterar i två högar och bloggmadamen bär det som ska bli vedklabbar (eller vedträn, kanske?) och slänger dem i släpvagnen.



Att arbeta fysiskt är underbart!

Och solen flödar och efter någon timme blir det kaffe på Gunvors inglasade altan.

"Här är nog tio på Richterskalan nu ...", säger jag.

Ååå, hjälpas så mycket jobb som återstår innan huset är tömt!

Dagens fönster ...

... speglar sig i tavlan som Hilda har gjort.

Morgonsol i landet Halland ...

Och snart är det frukost och madame Syrén i Ring-så-spelar-vi härmar vad hon tror är den västerbottniska dialekten och faktiskt tror jag att det blir byte till Naturmorgon.

Det är vad jag tror.

Inom loppet av några minuter ...

... bestämmer jag mig för att ta tåget till landet Halland.

Då har jag, fram till dess, legat på soffan Ektorp och sovit i två timmar rakt av och så djupt, ja, så att det känns som hade jag varit i underjorden och jag har drömt och varit så långt borta och när jag vaknar, känns allt mycket bättre!

Och jag tittar på klockan och konstaterar att nu gäller det att skynda sig!

Tjopp bara, åker det viktigaste ner i ryggsäcken!!

Kortläsare, laddare, kamera, plånbok .., lite kläder och den dyra mascaran (den bästa hittills!) och eftersom cykeln är kaputt (tack för det ligister!) blir det en rask promenad och jag hinner och i brådskan trycker jag fel på biljettautomaten och klickar på Hammenhög i stället för Halmstad och ååå, så irriterad jag blir, för biljetten till Hammenhög är minsann betald och klar, men dit ska jag ju inte.

Resten av resan blir vilsam.

Solen på väg ner i väster och Ängelholm är som paradiset .., då menar jag den norra delen, vid småbåtshamnen, och längs en promenadväg ser jag människor komma gående med sina hundar.

Dags för kvällsrastning, kanske?

Och tänk, att åkrarna nu verkligen är gröna!

Och nu är jag framme och det blir te och så mackor av det goda brödet från Ystad!