Mellanbarnet. Hon som aldrig kunde sova borta. Alltid fick vi hämta hem henne! Från Betsele, från moster och kusinen i Luleå och från ridlägret i Bohuslän. Nu är hon trettiofyra och det mesta är sig likt. Hon längtar hem.
"Ååå, pussa lilla råttan! (Nelly, som är hos Dr Böhlander och som vi kommer att träffa i morgonkväll).
Hon verkar dock ha det grymt bra hos Maria.
Idag har hon varit på utflykt och fått äta hamburgare som hon fått smaka av alla barn :)
Hon vill nog aldrig komma hem igen!
Rhodos, är fasiken i mig riktigt bra.
Men såklart är inget bättre än hemma.
1 och 1/2 dag räcker gott.
Nu är jag redo att åka hem igen.
Jag är sannerligen en sann och äkta vagabond - NOT!
Ja, någon stjärna i skolan har jag aldrig påstått mig vara. Men 1981 var jag en liten stjärna.
Det är tjugoåtta år sedan jag gick den där vårdbiträdesutbildningen.
Som en evighet sedan.
Och herr pv har minsann inte hyst så stor tilltro till mina vårdkunskaper, nej, jag fick inte ens ta mig en titt i hans öga, då, när han hade det som värst i fjolvintras.
Men sen .., till min förvåning, tillät han mig att plocka bort några suturer på ryggen, från ett bortopererat födelsemärke.
Och ser man på ..., nu, medan Mona Sahlin intervjuas i tv, frågar han om jag kan ta bort suturerna efter blindtarmsoperationen.
"Javisst, inga problem!" säger jag och går för att leta efter nagelsaxen.
Den hittar jag inte, det är en dålig sköterskemottagning det här, ingen ordning och reda alls, så jag hämtar husets näst minsta sax och säger att jag ska göra ett försök.
Och så får patienten fick lägga sig raklång på soffan Ektorp.
"Ligg still nu!" säger jag myndigt, så där som sköterskor brukar göra.
Och patienten, iklädd blå kalsonger vars resår nästan försvunnit, ligger stilla och blundar.
Det är inte långt ifrån att han ser förskräckt ut.
"Ja, ja .,. ta det lugnt nu .., det här ska nog ordna sig ...!" säger jag tröstande.
Och så börjar jag att klippa.
Det är åtta suturer som ska tas bort.
Lirka in saxen under tråden ..., klipp-klipp, men inte på knuten .., (saxen är slö) ... och så: dra ut hela tråden!
Vips, bara!
Det går hur bra som helst, frånsett dom två yttersta, som sitter lite snävt till, men det går bra ändå.
"Så där ja, nu är det klart .., nu kan du gå och duscha!" säger jag myndigt.
Och så är dom där igen; drömmarna där jag alltid har glömt nånting!
I natt har jag alldeles glömt bort att ge stövarna mat och från köksfönstret i Malå ser jag hur dom står och hoppar mot dörren i hundgården .., svansarna går av och an och jag säger till mamma - som plötsligt har återuppstått från det döda eller aldrig lämnat detta jordeliv -, "men åå, hur kunde jag glömma att ge dem mat .., dom fick inte igår heller!" och mamma tar fram en stor hink med matrester från hotellet; det är revbensspjäll och torrfoder om vartannat och medan jag gör i ordning hundskålarna, upptäcker jag att skolan har börjat och aldrig att jag kommer att hinna i tid .., och mina byxor är försvunna och i drömmen bär jag svarta badbyxor av herrmodell.
Det blir cykel till skolan och cykeln är en slags chopper, med styret så högt uppe att jag nästan inte kan styra, och väl framme vid skolan meddelar några elever att hemkunskapen, den håller nu till i scoutstugan uppe i Tjamstan och Kerstin Sjölund är lärare.
Då har det plötsligt blivit meterdjup snö.
"Hjälp, hur ska jag kunna förklara den här frånvaron ..?" är allt jag tänker på medan jag plumsar i snön upp mot berget.
Frasier, bland annat, som är min favoritshow, alla kategorier.
Men så kommer jag ihåg detta.
Lucy Show!
Ååå, så jag älskade den showen!
Onsdagkväll ....
..... tittar på djursjukhuset (ja, jag älskar Klara Zimmergren som programledare!)
.... läser norske Joe Nesboes "Frälsaren" - tycker bättre om den, än om Wallanderboken -
.... mina ben i pv:s knä
.... och ute är det höststorm på gång .., eller i alla fall styv kuling!
(Och varför tycker jag bättre om den här boken? Jo, jag föredrar Harry Pole framför Kurt Wallander - som i mina ögon till sist blev till en gnällgubbe - och jag tycker att det är mer spänning här .., nästan hela tiden faktiskt. Ibland är det rent av djävulskt spännande. Och då ni ...!)
Bilden: Nelly spanar efter fisk. Idag flyger yngsta dottern och hennes man till Grekland. I mailboxen har jag nu på morgonen ett brev där hon - den yngsta, projektlederskan - berättar vad som ska ske om det allra värsta skulle hända; om planet dråsar i havet. Nelly hamnar då hos storasyster, Dr Böhlander. (Hon är den som skulle älska Nelly mest, skriver Nellys matte). Och lillebror Anders, han kommer att bli miljonär. Hästen Taurus får en pålitlig ryttarväninna ta hand om.
Halv sex ringer väckarklockan, men då har jag redan varit vaken en halvtimme.
Natten har varit fylld av drömmar!
Jag har arbetat på Ica och inte kommit ihåg hur man byter kvittorullar och i drömmen har jag också glömt en tandläkartid på Folktandvården hemma i Malå och jag har åkt bil till Kriberg, där cowboy-Maria plötsligt har fått lägenhet och för att hinna till tandläkaren, får jag låna hennes telefon och så ringer jag till mina barns pappa, - han bor då också i Malå med sin nya fru - och jag frågar om han kan hämta mig, men han har inte tid, han tittar på hockey-VM, säger han.
Det är väl ungefär då jag vaknar.
Och jag tänker att på nåt sätt måste jag komma i fas .., så jag stiger upp, gör frukost och dukar fint på bordet och pv blir häpen när han kommer ner.
En annan slags frukost, på Samos. Emil och mormor.
"Å, har du kokat ägg också?" säger han.
Det är på gränsen till storm ute.
Torkvindan har blåst omkull .., och skottkärran .., och min baddräkt har seglat iväg och ligger nu ute på gräsmattan.
Alldeles galen är sigge nilsson!
Hela tiden jagar han den morgontrötte pElle och blir till sist utskickad, så där så pElle får lugn och ro.
Och nu, när pv har åkt till jobbet, tänker jag lägga mig raklång på soffan Ektorp och läsa tidningen.
... finns i ett av mina favoritlandskap, nämligen i Bohuslän.
tisdag 24 augusti 2010
Såja.
Nu har jag läst ut boken som pv tyckte var så fenomenalt bra, Henning Mankells "Den orolige mannen".
Vad tyckte jag då?
Ja, om man är intresserad av u-båtar, roddbåtar, spioneri, militära hemligheter och strategier och annat inom den kategorin, ja, då är det nog en toppenbok.
Annars är den som vilken bok som helst.
Men liiite spännande mellan varven.
Betyg: 3 fönster av 5.
klockan närmar sig halv tre ...
och pElle har ännu inte stigit upp
han har legat pall sedan igårkväll
så jag går uppför trappan
och har lite ont i magen
tänker
att han är gammal
och har tacklat av i sommar
men han ligger där
med huvudet på den blommiga kudden
och tittar så förvånat upp
när jag kommer
I somras ...
... tittade jag in i Berwaldhallens foajé, i akt och mening att fånga en alldeles speciell vänsterhand.
Jodå, den fanns där.
Lätt igenkännlig var ägaren.
Först när jag kom hem, upptäckte jag (eller kanske var det pv?) att det ju var hans högerhand som fastnat på bild.
Och nu skriver handens ägare på ytterligare en blogg, nämligen den här.
Regnet v r ä k e r ner .., det rister i huset och jag tänker på Kina och Pakistan.
Arma människor.
Tänk, om allt vad man äger och har hade sköljts bort och man stod där i bara jeans och skjorta.
Utblottad!
Några minuter senare, ser det ut så här.
Som alltid när man bor vid havet, skiftar vädret hur mycket som helst.
Och jag läser Hallands Nyheter och slölyssnar på gomorron-tv.
Där är en kvinna som berättar om sina föresatser inför hösten och genast fattar jag tycke för henne.
Det är nåt med leendet.
Och plötsligt vet jag, kvinnan påminner om Jenny som arbetade på Ica i Ystad ..., Jenny, vars tjänst som kassaledare jag fick överta (minns kräkanfall och ångest ...) ..., Jenny som knackade på mitt fönster och sträckte fram en liten handplockad bukett med sommarblommor och sa att "du fixar det Bettan!"
Sen tänker man på hur mycket det betyder, det här med igenkänning.
Att när man möter människor för första gången, kanske man genast känner ett slags motstånd .., och om man då går bakåt i tiden och letar i minneslådan, måhända att man då hittar en motsvarighet .., någon som man irriterat sig på och nu finns dragen där hos den här nya människan och utan att man har någon anledning att tveka, så är det vad man gör.
Och tvärtom.
Den här kvinnan som intervjuas i tv, hon skuttar rakt in i mitt hjärta, i det där rummet där snällingar sitter .., och inte det minsta känner jag henne, det är bara det där bekanta som gör att jag tar henne till mig.
Det där lite sneda leendet.
Påminnelsen om Jenny.
Och jag dricker kaffe och äter uppvärmda grahamsbullar.
Lokaltidningen framför mig.
Där är födelsedagsannonser och där är en artikel med rubriken "Tonårskillar stod öga mot öga med en björn" (det var i Spannarp det och pojkarna James och Isak berättar att "dom sprang fortare än dom egentligen kunde ...") och där är en liten annons som vittnar om Församlingsafton i Morups prästgård ..., och på sidan 8 och 9 får vi följa barnen som börjar första klass och där är en hjärtevärmarbild på lille Elias Hansen som får eller ger en hejdå-kram till sin mamma Anna-Karin som just då lämnar av honom, denna den allra första skoldagen.
Husanonnser finns också.
Det slår mig att jag aldrig har sett så många hus med liggande panel, som här i Halland.
Jag tycker att det är hur läckert som helst!
Och fortfarande strålar solen och Albert Lee & Hogans Heroes sjunger att "I´m ready".
Den som kan sitta stilla och lyssna på dessa herrar, gör det bra.
(Här Albert Lee med The Refreshments ..., och just den låten.)
