Dagens fönster ...

"Här kommer ett hopklipp av två skyltfönster från Lunds centrum.

Hade velat sätta rubriken: "varför så dystra?" på bildcollaget, eftersom de väldigt naturtrogna skyltdockorna ser så "booored" ut.

Blev det inte så kul som man hoppats på fjällutflykten?

Torun."

I bageriet ...

Jag tyckte mig minnas att det var så himla gott, det här med anisbröd.

Efteråt .., var känslan en helt annan.

Stensjö, Halland.

Jag tror att bilderna är klickbara.

Idag ....

Dagens fönster ...

Biblioteket i Halmstad en måndagkväll.

Men nu vy mot andra hållet.

Ännu mera om "Våra vänners liv ..."

Anna i Sheffield hänvisar i ett tidigare inlägg till en artikel i DN, där Maria Sveland analyserar tv-serien "Våra vänners liv".

Intressant läsning är det.

Själv reagerar jag mest på hur dagismannen Mats visas upp .., så där som att om en man kommer in i dagisvärlden, så görs allt annorlunda och så mycket roligare och mindre "styrt" än om kvinnor gör samma sak.

Hur är det, ni som arbetar i den världen?

Stämmer den bilden, eller är jag helt fel ute?

Att serien är skriven av en man, tycker jag att man kan se, men i det stora hela gillar jag den.

Skarpt, till och med.

Och jag tycker nog att det finns ganska mycket igenkänning i avsnitten.

"Våra vänners liv" ....

Det programmet gillar jag skarpt.

Egentligen ..

... är jag ingen fantast av orkidéer.

Men ..., det är nästan så att jag har ändrat mig .., ty på skåpet i ett av rummen i det gula huset, där har i flera månader stått två skruttiga blommor med rangliga stänglar och jag har frågat varför dom alls finns kvar ..?

"Ska jag inte slänga dem ..?" har jag sagt.

Nix, pix.

Icke, sa Nicke.

Eller pv.

Och så .., mitt i alltihopa börjar en av dem att blomma så här vackert!

Hoppsan ....!

Snart ...

Ikväll ....

SVT 1, kl.22.30 (vilken vansinnig starttid för en långfilm!) visas en i mitt tycke helt fantastisk film!

Nämligen: "Återstoden av dagen".

I rollistan hittar man bland andra ..., suveräna Emma Thompson (Vädur, född i Paddington) och Anthony Hopkins (Stenbock som undertecknad .., uppvuxen i Wales) ...



... och inte att förglömma, mr Peter Vaughan (Vädur, han också) .., helt enastående i sin roll som far till Anthony Hopkins!

Om man kan säga att en film har satt djupa avtryck i ens själ, så är det just vad den här gjorde.

På en av filmsidorna där jag under en tid var en frekvent besökare, kunde man läsa följande recension av filmen:

freya

Betyg:

Det finns inte någon film i hela världen som gör mig så frustrerad och sorgsen som den här... detta handlar om icke-kärlek... om att inte våga älska... eller våga låta sig bli älskad...
Den smärtsammaste film jag sett... snacka om att slösa bort livet på idiotiska ideal, säger jag bara...

Jag håller med.

En svårfångad man ...

krångel-krångel


Om man vill tala med sin ortopedläkare, ska man vara tålmodig.

"Nej, där finns tyvärr ingen telefontid ledig förrän i mitten av januari ..", säger den vänliga sköterskan på ortopedmottagningen.

Mejla, kan man göra det?

"Nej, tyvärr ., läkarna vill inte ha mejl från patienterna, då hinner dom inte med ...", förklarar hon.

Jahapp.

Då blir det ett vanligt gammaldags brev då, säger jag.

Och nu är det postat.

sjuttital



varje månad var det fest

kramgoa låtar

och village people

dans i vardagsrummet

vi var fem par

alla tycktes lyckliga

trettio år senare

är alla utom ett par skilda

men det var nära

- helt plötsligt bara -

ångrade sig mannen

han som var på väg

tyckte väl att det var lika så gott

att bli kvar

kanske

och så slapp han ju banta

och gå på gym

En hel drös med måndagsfönster

... från London.

Och fönsterna speglar sig i en bilruta.

dom där sista raderna ...


i norra norrlands inland och fjälltrakter

där insomnar alla människor

lugnt och fridfullt

och i kretsen av de sina

det är som aldrig någon ångest

jag tänker ofta på det

det är kanske nåt med luften ?

Ålderstecken ...

bröllop i utkanten av ystad
det var inte jag som gifte mig


förr

för så där tjugo år sedan

gick man direkt till bröllopssidan

eller avdelningen nyfödda

alltid var det väl nån som man kände

nu

hoppar man över

allt det där

och klickar genast in sig

på avdelningen avlidna


// Bruden på bilden, nr 2 från vänster, var i många år min arbetskamrat.
Innan dess var hon kund i lilla kvartersbutiken.
En dag kom hon in och skulle ha utrikesporto, hon skulle skicka ett brev till England.
"Ett kärleksbrev?" sa jag och log.
Nej inte alls, hon skulle försöka få fatt i sin biologiska mamma.
Efter en tid kom bruden tillbaka till affären och berättade att jo, nu hade hon hittat sin mamma och dom hade talats vid i telefon och allt var fantastiskt!
Något eller några år senare blev det bröllop och från England kom då brudens mamma, (det är hon som står längst t.v.) och brudens moster (till höger om bruden) och där var halvsyskon och morbröder och gud-vet-allt!
Vilket härligt bröllop det blev!
Själv hamnade jag intill brudens morbror som såg ut som en kopia av Crocodile Dundee-mannen ...

På eftermiddagen ...

... går vi på promenad i solskenet.

Från norr kommer ispiggsvindar farande.

Vi tar en sväng förbi Fabrikör Johanssons bygge och vi står där och gapar och stirrar mot himlen och pv konstaterar att ännu har inte det översta våningsplanet kommit på plats.

Som ett stort hyreshus är det, delvis nedsprängt i berggrunden.



Etthundrafemtio meter - max - från husbygget är detta vad man ser.

Till en början pratar vi rätt friskt med varandra, herr pv och jag själv.

Vi surrar om Fabrikörens mastodontbygge och svaret pv fick från Falkenbergs Kommun angående bygglov på tomten (ajabaja, det är knappt att han får slå till med en 20 kvm stor stuga, "ja, man måste tänka på reglerna ..." säger kommunmannen ..) och om skidåkning och bristen på snö (pv) och när vi ska äta middag (jag) och dom där elva gässen som någon såg på stora åkern förra vintern (pv) och titta, där är älgspår! (jag) och "stackars den där älgen som hade blivit påkörd .., jag tänker på den ibland .." (pv) och "var inte det där jultidningskillen, han vi mötte ...?" (pv) och "jo, jag tror det" (jag).

Sånt.

Han håller ett högt promenadtempo (det gör han alltid) och jag försöker hänga med så gott jag kan.

"Vänta, jag måste ta en bild!" säger jag mellan varven.

Det är ett himla bra sätt att pausa.

Tyvärr tar kamerabatteriet slut innan vi ens har gått halvvägs.

Ack ...

... att man hade haft det här korsordet!

Sydsvenskans.

Och vem skymtar där uppe vid röda pilen .,. om inte sonen!

Tack Carita!

Om karaktär hit och dit ...

ibland står pv i badrummet

och klappar sig på magen

"aj,aj..., detta måste åtgärdas!" säger han

som knappt har ett uns fett

han säger det b e s t ä m t

så

när jag bjuder på kaffe med uppvärmda bullar

så där till skidskyttestafetten

får jag två bullar

och pv en

"men varför ..?" säger han

jag säger att jag inte vill störta honom i fördärvet

"men du då ..., du tar ju två ...?" säger han

- han låter aningen missbelåten -

"ja, men jag är ju redan där ...", svarar jag

i fördärvet, alltså

dom var himla goda

faktiskt

Dag 28 .... nånting som man saknar.

snön som kom

och tackade för sig

till exempel

och så allt som är så självklart

- människor som inte längre finns kvar -



och släppträskbrödet och kaffet där på bryggan

i mjällomslandet

den där kvällen

tystnaden

som var total

och vattnet iskallt



juli månad

känslan av frihet

två av tre barn vid matbordet

och pElle som blir ompysslad

i garaget stod mitt flyttlass

nästa dag

- det var en tisdag -

började vår semester

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.