På vift ...

Ja, så förfärligt mycket viftande blir det kanske inte, men en sväng in till Halmstad, det blir det i alla fall .., och där är torghandel med frukt och grönt och där är andra stånd med kläder i alla de färger och former - våldsamt mönstrade och enfärgade -, själv tvärstannar jag och tittar förundrat på det vackra brunnslocket; det är just efter att kyrkklockan har slagit halv tre.

Köper två böcker på bokhandeln (Nicewille - tack vare rekommendation av Eva på Frösön, samt en nyutgiven - men inte nyskriven - thriller av Peter Robinson, en miss av mig, här är kommisarie Alan Banks ännu gift med Sandra och å, varför tittade jag inte efter bättre!) och därefter blir det lunchmiddag på krogen Bull, där det är nästan fullsatt och ljudnivån tämligen hög.

Vid bordet intill sitter tre män och tre blonda kvinnor i 35-årsåldern och åååå, så dom skrattar och pratar, och kanske - ja, kanske - beror det på att man bor på landet och att här råder närapå total tystnad .., kanske är det därför som man är så ovan vid alla pratljuden och all musik som strömmar från högtalare?

Medan vi väntar på maten pratar vi om Dublin; om den pub som vi en eftermiddag slank in på och där det satt ett sällskap unga män och drack öl och skrattade och tycktes så omåttligt glada.


Ett besök hos goda vännerna hinns också med.
Kaffe och kaka.
Småprat.
Eftermiddagssol som lyser in genom fönstret.
En slags undertryckt sorg ligger i luften.
Den som har förlorat sin dotter ska vara med på urnsättning om precis en vecka.
Det är förstås så det är .., man hankar sig fram under flera månader efter att allt det hemska hände .., och när man kanske - jag säger k a n s k e - börjar stå på benen, rivs såret upp igen.
En förlorad dotter, kusin och hustru.
Och måhända blir sorgen ännu krångligare, om det handlar om någon som själv valde att säga adjö till livet.
Ja, och det är också svårare att prata om det .., det är som om skuldkänslor som inte har någon grund, slingrar sig in i själen hos den som är mamma eller pappa.
"Kunde vi ha gjort något annorlunda ..?"
"Men varför märkte vi inte ...?"
Sånt.
På bordet brinner fyra ljus.
Platt-tv:n visar tennis.
Och på spiselhyllan står tre fotografier av kvinnan som inte längre är i livet, hon som på bilderna ler så varmt emot oss - hon som nu är aska i en urna -.



Hemåt kör vi via Tylösand, där eleganta villor avlöser varandra.

Vid Ringenäs är det annorlunda .., mer .., vanligt.
Stranden är bred och solen är på väg ner och vi säger att tänk, nästa helg blir det vintertid och då blir det mörkt redan vid halv sex och å, vad tiden rusar iväg!

Det var ju idag ...

... som vi skulle hinna med så mycket utomhus.

Röja gavlen .., städa lite i garaget (läs: flytta lampor, skåp, baljor, fisknät och diverse annat rat .., ja, flytta det lite längre in, så det blir mer som osynligt) och skapa ordning och reda bland alla pappershögarna.

Det senare har jag gjort.

Men att vara ute i duggregnet lockar inte nämvärt.
Och även sigge nilsson och pElle väljer inomhuslivet.
Ute på altanen - den inglasade - ligger sigge som vanligt och sover.
Som en liten boll är han.


Harry, som alltid är morgon, - och förmiddagstrött, har lagt sig på sin stora dyna.
Mellan varven hälsar husse på och kliar honom på magen.

"Åååå, så fiiin du är .., vilken fiiin hund ...!" säger han.
Vid fem månaders ålder väger nu harry nästan arton kilo.


Kaffepaus blir det vid elvatiden.

Då åker DN:s stora korsord fram och idag är det knepigt och mycket handlar om FN.

"Vara på bettet ....", det var finurligt, sånt gillar jag, säger pv som kunde svaret.

Som den uppmärksamme kan se, så har röjandet ännu inte nått diskbänken.

Förmiddag i landet Halland ...

Och pElle ligger där uppe på soffan Ektorp och njuter av värmen från elementet där bakom och bakom ett fönster syns sigge nilsson - nu vill han komma in och få frukost - och husse öppnar fönstret och harry tar emot sigge som nästan är hans bäste vän - åååå, så han kråååmar sig! - och själva har vi också ätit frukost och lyssnat till Ring-så-spelar-vi och läst DN och GP (på sidan 9 i DN kan man läsa att den forne härskaren Khaddafis kropp på fredagen låg i ett kylrum i en gammal köttaffär i staden Misrata och på sidan 12 får vi läsare träffa det nygifta grekiska paret Aris och Maria som berättar om livet i Grekland - ett vackert par är det - och på familjesidan finns en nekrolog skriven av Björn Rosengren, ja, den handlar om advokaten Henning Sjöström som nu inte längre är i livet och för mig är Henning Sjöström så mycket av min uppväxt ..,å, jag minns pappa som låg på soffan och läste bröderna Sjöströms böcker och hur pappa gapskrattade och hur lycklig han var över all igenkänning från Västerbotten i allmänhet och Burträsk i synnerhet ...), men korsorden är kvar och blir till kvällsefterrätter ., och nu ska jag titta på Halmstads bioprogram och himlen är grå och löven gula, men det är ledig dag och det räcker långt.

Ja, ungefär så är det.

Så här skrev för övrigt Henning Sjöström om sin syster Gunborg och jag tyckte det var så fint skrivet. Texten fanns i hemtidningen Norra Västerbottens nätupplaga.

"Den 31 maj avled Gunborg Vallengård, Burträsk, i en ålder av 98 år.

Vi var tolv barn till hemmansägaren Johan Sjöström och hans hustru Lina.

Nu återstår endast två i livet, syster Ebba och jag själv.

Gunborg ansågs döende när hon låg på Hällnäs sanatorium i tuberkulos 18 år gammal. Nu blev hon 98 år och frisk in i det sista.

När mor dog vid 51 års ålder tog Gunborg över ansvaret för de minderåriga syskonen som en mor. Hermodskurser blev vår brygga till intellektuella yrken. Sin mans lön använde hon till stora delar att sprida bland syskon.

Vi har när man ser det som helhet haft bra och varierande liv alla tolv.

Längden i våra levnadslopp har varit mellan tre och 98.

Ingen har ansett sig beklagansvärd.

Kan man begära mera?

Henning Sjöström"

Dagens fönster ...

"Jag förstår om du kanske tycker att mina franska fönster ser rätt lika ut.
Men titta på det här - taget igår.
Det är ett gammalt hus och det ser man inte minst på den lustiga inbyggda fläkten i övre delen av fönstret.
Jag tror att det är vackra ventilationsdetaljer längst ner också - om inte annat ser man att huset står i ett land där det kan bli MYCKET hett!

Bonne Week End som man säger här, väldigt franskt:-).
Monet.

Upphittad ...

Den här inköpslistan tillhör en så rar kvinna som är trogen kund i affären.

För henne berättade jag om min list-mani och hon looooog och sträckte fram lappen.

"Att jag har skrivit så där konstigt, ja, det beror på att jag vet var varorna finns i er butik, så då samlar jag dem i grupper på listan ..", förklarade hon.

Jag kan ju säga att det var minst femdubbelt så många varor på kassabandet, än vad som fanns antecknat på lappen.

Detta kommenterade hon också och smajlade gott.
(Kallas för impulsköp ...).

Att hon är Skytt, kanske ni också vill veta.

Den här Samir Abu Eid ....

.. nog borde han väl snart få medalj för idogt arbete.

Och stilig är han också.

Men det är ju helt oväsentligt i sammanhanget.

Runt köksbordet ..

Några timmar tillsammans i ett litet sommarhus på 50 kvadratmeter .., fyra människor runt ett köksbord .,. nybryggt kaffe .., hembakat vetebröd och Östras sirapskakor och prat om allt möjligt och även omöjligt; om begravningar och arbeten, om vänsterhänder och hur man träffas .., om köksinredning och planering av Friggebodar, diskmaskin eller inte ..., och utformning av vaskhoar .., om vad minns eller inte och hur alla minnen ryms i ens huvud .., om Jan Lööf och en utställning i Göteborg och om ett svartvitt fotografi föreställande en liten pojke och hans pappa.

Sånt pratas det om.

Sånt tycker jag om.

Då känner jag mig hemma.

Så tack snälla Eva (och Ulf) från Tyresö som delade med er av detta!

Till och från och på ...

På väg till jobbet.
Klockan är kvart över åtta och nu har jag kommit till Steninge och solen är på väg upp och jag svänger in på en p-plats och tar fram kameran - även om det är motljus -, så här mörkt är det inte när bilden tas.

Och det är ett härligt väder!
Frisk luft.
"Krispig", skulle kanske någon säga.

Vid Särdal ser jag hästarna som låg ute när jag igårkväll körde hem.
Kallt var det och dimmigt och regnigt.
Nu ligger dom där i gräset och jag tänker att deras tillvaro kanske inte är så där värst angenäm?


Och så här ser det ut när jag kommer hem, fem timmar senare.
Harry släpps ut .., och även pElle, som också har varit inne (dom låg på soffan tillsammans när jag sade hejdå ...) och jag tar mig vindruvor och lite Bavariaost - så där som ett akutmellanmål - jag är vansinnigt sugen på nånting gott!

Och medan harry springer omkring på tomten, tar jag mig en titt på den lilla lönnen.
Lönnar är vackra träd, tycker jag.
I alla fall är bladen vackra.
Och ja, jag vet att det är en björk, den där till höger.


Och på jobbet - hela tiden i kassan - och det börjar kännas bra även i posten och känslan när man förstår det hela och liksom ser ett sammanhang, ååå, det är ljuvligt!

Det skickas rekommenderade brev och paket har felsorterats och kommer åter .., och mellan varven är det Lotto och spel på hästar (jag har satt upp skyltar om möjligheten till jackpot på travet i helgen.., och senare gör jag vinstandelar, tio stycken - jag köper en till mig själv -, och nu fattar jag hur det går till och åååå, vilken känsla!) och två kunder kommer och hyr släp.

Men bäst av allt är ändå lilla Annie som är så glad, så glad.

Ikväll ska nämligen hennes kamrat Cornelia komma och hälsa på och då ska dom göra "chokladmusar", berättar Annie lyckligt. Receptet på dom små "chokladmusarna" har dom hittat i affären.

Annie är sex år och heter inte bara Annie, hon heter även Amanda.

Allt det får man veta om är affärsbiträde och råkar stå i kassan.

Och snart ...

... är det ledig helg, ja, mer än så .., fritt till och med tisdag klockan tolv!

Återstår att arbeta till klockan tre idag, sen ska jag bara njuta.

Och helgen är någorlunda inplanerad .., det ska röjas runt husknuten och lite i garaget (läs: flytta om ...) och god mat ska det bli och kanske en sväng till biblioteket i Halmstad?

Lite sånt.

Nu är det morgon och till höger om datorskärmen sitter såväl sigge som pElle .., och nu kommer harry stillsamt promenerande från rummet .., och då hoppar sigge ner och det kelas nåt alldeles våldsamt.

Kolsvart ute.
På nyheterna berättas om Khadaffis död.

Dagens fönster ..

"Det här utsikten från min port, en regnig i dag i oktober ...", skriver den flitiga & förälskade fönsterfångerskan, fröken Ulrika.

Guldkorn ...

I lördagens DN, familjedelen, faller min blick på klippet här ovanför.
En liten berättelse om Olle, knappt 3 månader.
Han hann med mycket i sitt korta liv, den lille Olle.
Och hjärtat blir sååå varmt.


På sidan 13 finns spalten "Fråga bibliotekarien".
Där undrar signaturen "Mayday" vad hon ska hetsläsa för att verka insatt?
Ja, hon ska nämligen på dejt (med en förmodligen bildad man eller kvinna).
Och då svarar bibliotekarien Jenny det där som jag har markerat.
Elin Grelsson ...?
Vem kan vara mamma till henne, tro?
Jo, den här madamen.

Morgon i landet Halland ...

Och inget bröd i frysen!
Då tar jag bilen och susar iväg till Slöinge, till det lilla bageriet Solhaga.
Om ni bara visste vilka molnformationer jag upptäcker under vägens gång!!


Men i Slöinige lyser solen.
I butiksdelen sitter en man i 40-årsåldern och dricker kaffe.
Ett enda litet bord finns och en soffa, det är allt.
Det är varmt där inne .., och doftar nybakat bröd!
"Vilken fin skylt ni har skaffat!" säger jag till expediten/bagerskan.
Och hon berättar att hennes bror hade sett just den skylten någonstans i Danmark och så skickade han ett mms och frågade ..., "och jag sa genast ja, och nu har vi renoverat den och jo, den blev så fin!" säger hon.
På väg till bilen möter jag en arbetare som just har köpt bröd till frukostfikat.
"Jaaa, jag håller med dig .., det här brödet är så vansinnigt gott!" säger han leende.


Hemåt igen.
Alldeles enkelt är det inte att få styr på tillvaron när man kör bil - även om man kör sakta, sakta -, men så här vackert var det!

En bit därifrån ser jag hästar och föl i en hage och säkert hundra får som ligger och gonar sig i morgonljuset!

Torsdagsfönstret ...

Jag har sagt det förut och säger det återigen: i Västmanland tycks det vimla av vackra fönster!

Och är vi i Västmanland, då vet man .., just det: Ulrika ...!

Ännu mera upphittat ...

Kväller ...

Ja, det är klart att man hade ju kunnat stajla lite, innan bilden togs.

Men så här ser det ut.

Och vi sitter och tittar (förundrade och allt mer upprörda) på kvällens Uppdrag Granskning och ute blåser det nästan storm och bor man på landet, råder kompakt mörker!

Nu ska harry rastas ..., och sen blir det väl sängen.

Som ni ser, har harry redan lagt sig.

Upphittat ...

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett fönster från Tegnértornet (halvvägs upp ungefär) strax utanför Gränna!
Efter att ha haft en hel sommar på mig så blev det en solig, men blåsig oktobertorsdag som jag valde att ta mig till Tegnértornet. Jag hade tur och fick skjuts en bit, och behövde bara gå de två sista kilometrarna. Men det var i bitvis rejält kuperad terräng, så det var en andfådd sportigajenny som kom fram till utsiktstornet!

Tegnértornet restes efter ett initiativ av sportjournalisten Torsten Tegnér som tyckte att det behövdes ett utsiktstorn i närheten av Gränna! Det är 26 meter högt och sträcker sig 325 meter över havet, och 236 meter över Vätterns yta. För att komma upp till tornets utsiktsplattform måste man först bemästra de 144 trappstegen! Väl uppe, har man vid klart väder utsikt över fyra landskap - Småland, Västergötland, Östergötland och Närke!

Att ta sig upp för de 144 trappstegen var ett rent äventyr. För trappen var inte fast förankrad utan det gungade till vid varje steg jag tog. Väl uppe på plattformen kändes det som att hela tornet krängde. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag inte riktigt kunde njuta av utsikten. Som faktiskt är mycket vacker! Det blev några snabba kort och så sedan ner igen. Det kanske inte var så konstigt att tornet gungade lite, för det blåste ju en del.

Nere på marken var det bara att börja traska tillbaka mot Gränna, och det tog ca 1 timma från Tegnértornet och in till torget i Gränna. Ett gott dagsverke med andra ord.

//sportigajenny"

P.S. På www.jennysutflykter.blogspot.com finns det lite mer bilder från utflykten! D.S

Nära havet ....

.. hörs stormen mycket värre.

Mörkt är det också.

Här och Nu .., avsnitt 592.

Hos frissan ....

Bilden från tidningen Husmodern, nr 36, år 1935.
Pris: 35 öre.

baratradgard sa...

När jag var liten fick jag följa med min mor till hennes frissa - hon hette Siv och hade salong på Ripatorget i Trelleborg. Hon hade gigant-tupérat kolsvart hår som var oerhört elegant och glasögon av spetsig kattögon-modell som väl var det hetaste heta i början av 60-talet.

Men när jag satte mig i stolen "jamen du har så tunt och fint babyhår" vilket jag hatade att höra då och hatar att höra fortfarande!

Min egen frisör sedan 30 år tillbaka har aldrig sagt det men så vid hennes tre mammaledigheter har jag varit tvungen gå till andra salonger och det är inte kul att vid 35-års ålder höra att man har tunt babyhår!!!!! Kan ingen lära ut det på frisörsutbildningen att så säger man bara inte. Det VET kunden redan!

Titti sa...

Mitt första minne av frisören är inte lika positivt.
Sent 40-tal, jag var en unge med ständiga öroninflammationer, många besök hos doktorn, ont ont.

Jag var väl sådär 5 år, med långt superkrulligt hår och nu skulle jag för första gången få följa med mamma till något som hette så konstigt som "frisörska". På den tiden förklarade man inte så mycket för barn, dom skulle lyda, niga och vänta på att bli tilltalade innan dom öppnade munnen.

Nu skulle mamma till "frisörskan" och jag skulle följa med. Lokalen låg några trappor upp (minns det som igår) men det som skrämde mig från vettet var damen som mötte oss i dörren, hon hade illrött hår, vit rock (samma som doktorn) och knallröda naglar. Hon såg ut som den elaka häxan i någon av mina alla sagoböcker doktors-häxa. Herregud vad jag tjöt.
Jag vill minnas att det inte blev något hår "lagt" den gången (jo, man gick och "la" håret på den tiden).

Det har blivit många frisörbesök sedan dess, men faktum är att än i dag känns det inte absolut 100 att sätta sig i frisörstolen. :)

Lena sa...

Vilket minne du har! Hos någon av herrarna (Lena menar Torkel Lind eller Sundbom, två f.d. frisörer i Malå ..)har jag blivit friserad efter klippt min lugg alldeles själv som fyraåring. Jag kommer ihåg att jag skämdes.
Den där känslan som infinner sig efter ett besök hos frissan den är härlig.