Om man ställer en fråga ....

Igår skrev jag följande rader på Facebook: "Någon som har testat den här manicken och vill ge den ett omdöme?"
Det var nämligen så, att mellan varven när jag tittade på något sjukhusprogram med närbilder av operationer i hjärnor och käkar .., ja, då dök den där reklamfilmen upp och till slut hade jag förstås blivit aningen intresserad.

Själv har jag en sån här sten - en helt underbar present från min systerdotter Rita -, och den fungerar jättebra! Sitter jag med fötterna i varmt vatten en bra stund, så är det en enkel sak att få bort förhårdningar på foten.

Men nu funderade jag som sagt på den där apparaten och ställde den där frågan.

Och här är svaren: 

22 personer svarade på min fråga.
Av dessa var tolv övervägande positiva, somliga närapå frälsta.

Från Skåne hörde Kerstin Hedgren ("Suverän!"), Christel Lindqvist ("jättebra!")  och Linda Jönsson (som fyller år idag, grattis, grattis! "Fick den i helgen, älskar den redan!") av sig.

Vera Sikmo i Jämtland skriver att "den är hur bra som helst!", och liknande utlåtande kom från den hockeyintresserade Agnetha Stensdotter i Skellefteå ("funkar jättebra!"), Lena i Västergötland ("Fungerar bra!") och Kerstin Sjölund i Svedjan ("jättebra!").

Eva Grelsson på Frösön skriver även hon att den "fungerar jättebra!"

Allra mest lyrisk är min före detta arbetskamrat Hanna Edensten i Ystad.
"Jag använder den regelbundet och älskar den!" skriver hon.

Ja, min före detta svägerska, Kaija Åkerlund i Halmstad, hon har minsann också Skådat Ljuset.
"Bästa köpet jag någonsin gjort!" 

Sen har vi dom som är lite mer konservativa vad gäller fötterna.

Christina i Norrtälje, nja, hon tycker nog att skrapa är lika bra.

Självaste doktorn, madame Jaktlund, hon föredrar manuell fotfil.
 

Friherrinnan i Steninge, hon går ner till stranden och hämtar en tångruska, lägger den i hett vatten tillsammans med grovt havssalt och grönsåpa och sen blir det vanlig fotfil och detta är rena dundermedlet, skriver hon. Som ni ser på bilden finns det gott om tång i Steninge.

Britt-Marie Sellman i Malå tycker att ..."den funkar, men ersätter inte en fotvårdare".

Ulla Björklund - Hultdin - även hon i Malå -, skriver att hon använder en credohyvel och sen vanlig fotfil. (En credohyvel används för att liksom skära/skrapa bort det värsta ...).

Ingela i Malå och Marianne Bokblad i Söderköping, ja, dom pratar om nån slags mirakelstrumpa som ska bäras under någon timme och genast vet Rexxie hur man kan fixa en sån strumpa alldeles på egen hand (dom lär vara dyra ..).

Så här skriver han: 
 "Inuti sockorna finns en lösning bestående av AHA-syror, mjölksyra och flertalet vårdande ingredienser såsom Kollagen, Aloe Vera och Gurkextrakt"
Så vill man förenkla det hela lite, en skvätt filmjölk + riven gurka i en plastpåse och så har du dem på fötterna en timme om dagen i 10 dagar.

Själv går han till den här madamen som pysslar om hans fötter. 

Sist av allt har vi dom  t v e k s a m m a. 

Barbro i Uppsala har ännu inte vågat skaffa nån sån där pryl, men nu .., nu har hon bestämt sig!

Ullah Åkerström (jag tror i Göteborg ....?) vill gärna ha en, men är den hemskt dyr ..?
Knappt 400 kronor, Ulla .., sen ska man förstås köpa till nya "sliprullar" allt eftersom, så i längden blir den säkerligen inte så billig. Tångvarianten som friherrinnan praktiserar, är nog lika bra.

Slutligen har vi den rara madamen som sommartid bor på en pytteliten ö i Stockholms skärgård - Lisbeth Engström-Danne .., hon bryr sig inte så värst i den där apparaten, hon fascineras däremot av att så många verkligen tog sig tid att svara!

Det gör jag också - fascineras - och jag tycker att ni är helt underbara!
Här får ni några små rosor att titta på som tack för hjälpen när det gäller fotvårdsforskning!

Och Scholls pr-avdelning kan, om dom råkar läsa här, gnugga händerna och säga att "den reklamfilmen lyckades vi verkligen med .., titta här, en underlig madame i landet Halland har gjort ett helt inlägg om vår hyvel, hahaha, det blev verkligen en femetta!"

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa den här veckan är och kommer att vara att Henrik är hemma på lite lov från universitet i London.

Tja, lov och lov – han jobbar lite med att introducera Blood Brothers (företaget där han är praktikant) kollektion på NK både i Stockholm och i Göteborg, och så filar han på sin mastersuppsats.

 

Dessutom ska han hinna träffa en massa kompisar, så jag är osäker på hur mycket vi får rå om honom, men det är ju precis som det ska vara.

Roligt är det i alla fall att han är hemma lite!

(OCH det är ju kören ikväll också!!!)

 

Kram

Dagens fönster ...

... finns - och fanns - i Ystad, på Regementsgatan 19 A.

Det var den enda fina delen av min lilla etta; den där soffhörnan, annars var det mesta skruttigt.

Men det gick bra ...

Vid femtiden ringer pv till jobbet och säger att han mår dåligt.
Han känner nåt slags tryck över bröstet och känner sig illamående, nu tänker han cykla (jodå) till akuten, ja, för igår hade han tendens till flimmer när han i motvinden pinnade på hemåt.

"Gör det du .., du kan väl höra av dig sen ...", säger jag, som just då räknar kassorna.

En timme senare har min fantasi skenat iväg och för min inre syn ser jag pensionatsvärden ligga på akutmottagningen - kanske rent av på Iva - och måhända har hjärtat slutat att slå eller är på väg att ge upp .., så jag ringer min chef och frågar om det är okej att jag ringer in någon annan dom där sista två timmarna och det är det. Det blir Therese som kommer körande och så åker jag in till stan.

Väntrummet på Halmstad sjukhus liknar mer en ..., ja, det är så anskrämligt trist så det går inte att tala om! Visserligen byggs där om och jag tänker att detta är väl nåt slags provisorium, men det är det inte alls .., det ska se ut så!
Att man har praktiska och lättrengörliga stolar, det förstår jag ju .., men att resten av omgivningen får vara så enbarmligt livlös, det är mer än jag förstår.

Ett tiotal personer sitter och väntar på sin tur, eller kanske på någon anhörig.
På väggen en stor tv-skärm som visar ett amerikanskt program.
Frånsett ljudet från tv:n, är där alldeles tyst i rummet.
En kvinna i 45-årsåldern har ont i en fot .., övriga verkar tämligen friska.

Så kommer pv ut i sin gula, självlysande jacka och säger att alla prover var bra, EKG och hela rubbet och han känner sig pigg och nu kan vi åka hem och det gör vi .., och det är nästan folktomt på gatorna .., vi passerar den stora kyrkogården och när vi kommer till Steninge är himlen rosafärgad och just innan vi passerar friherrinnans hus, stannar jag till och tar den här bilden.

Det lyser i bonden Stigs lagård.

Och nu är det kväller .., pv har gått i säng .., jag har huvudvärk (det är väl spänningen som har släppt) och ska strax ta med mig nelly upp i sängkammaren.

I morgon är det ledig dag!
Vilken lycka.

En regnig tisdag ...

.... väntar man mest på att åka till jobbet.

Tisdagar är aningen stressiga.
Det är då veckotidningarna kommer .., fem, sex grå plastlådor som är tunga och sen ska väl lika mycket returneras .., det ska kollas datum bland sill, ost, juice, yoghurt ..., och så är det förstås allt det andra. Beställningen till Arla. Och ta hand om mejerileveransen.
Och brödvagnen som ska göras.
Idag ska jag dessutom lösa av Ellinor i charken när hon har rast.

Ellinor är ny hos oss; hon är rar och go och har röda kinder som blir allt rödare ju längre dagen går.
Hon, som har arbetat med helt andra saker, säger att hon trivs så bra bland alla salamis och spickeskinkor.

I väntan på att ge mig av, gör jag just ingenting.
Dammsuger och diskar .., hänger upp tvätt .., tittar på Det Kungliga lasarettet från Australien och gläds åt att man undanhållits allvarliga sjukdomar, så länge det nu varar.

Tidigare på morgonen lyssnade jag till P1 och utrikeskorrespondenten Daniel Alling.
Ååå, så han kan uttrycka sig!
Har man inte sett radiopratarna på bild eller i verkligheten, gör man sig egna bilder och dessa stämmer nästan aldrig med hur det verkligen är.
Så här ser han alltså ut, denne i mina ögon så fenomenale herr Alling.

Och för övrigt ...?
Jo, på soffan Ektorp ligger såväl Nelly som Harry och sover.
Ingen av dem vill gå ut.

Det är kyligt ute.
Fem grader varmt.
Borta är försommarkänslan.
I odlingsbänkarna har pv lagt frigolitskivor över min kryddbänk ...,och det regnar och regnar.
Dripp-dropp mot fönsterblecket.
Dripp-dropp!

I morgon vankas ledig dag.
Månne man kan hoppas på lite sol?
Lite. Lite.

Dagens fönster ...

Igår Ystad .., idag en buss i Dublin.

Det kändes som om vi alla var på väg till yttre rymden ...,

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Eva och Långe Maken. En Våg och en Oxe.

En fin utflykt till Lagaoset där drakflygarna hoppade högt i luften.

 

 

 

Elisabet skriver: jaha, på det viset! Lagaoset (ett helt nytt uttryck för min del!!) är alltså där
floden (just så fick vi lära oss att det hette i småskolan .., Hallands floder .., och man tänkte osökt på Amazonfloden eller Nilen, ja, nåt i den storleken ...)  Lagan mynnar ut i havet.
Det här kanske är kitesurfare, tror jag.

Med Eva och Långe Maken är det så där så att man verkligen  s e r  att dom har haft ett långt liv tillsammans, det är ju så med vissa människor. Eva och Mats på Frösön .., det är samma sak där.
Lite så var det väl när jag själv ännu var gift med mina barns pappa.

Det händer ibland att jag känner ett styng av ..., inte av avundsjuka, men beundran .., över människor som håller ihop livet ut.
Det är ju så man önskar att livet hade varit.
Ja, att det hade varit en enda lång raksträcka, ja, några småkurvor kanske, men ändå.

Vad kan man då berätta om Eva och hennes man?
Jo, att hon är uppvuxen i Norrköping ..,  har arbetat som speciallärare .., att hon har ett helt bibliotek med barnböcker i husets övervåning ..., hon älskar att plocka svamp .., är en i alla lägen trofast mormor/farmor .., lagar gudomligt god mat och hon säger aldrig "oj då, det här blev inte så bra", nej, hon säger "men ååå, det här blev väldigt gott, visst blev det!" och jag tycker så mycket om den inställningen hos henne.

Långe Maken har även han arbetat som lärare.
Uppvuxen i Halmstad.
Han tycker om att spela badminton .., sitter allt som oftast med en bok i handen när man gör ett spontant besök ., kastar sig oförfärat i kalla havet .., och är väldigt god vän med Harry.
Harry blir faktiskt överlycklig när den där långe mannen dyker upp!

Dagens fönster ...

Just nu när jag en längtan till Ystad.

Till Åbergs Trädgård .., att promenera på hemtama gator .., lyssna till Mariakyrkans klockklang .., titta in på Möllers Bageri .., doppa mig i havet.

Det var väl kanske det där att vi var så nära, nu i helgen, under malmöbesöket?

Nära, men långt ifrån.

Knäet krånglade och vi åkte hem i stället för att ta oss vidare österut.

Men det ska bli ett ystadbesök i vår, bara inte just nu.
Så länge fiskar jag upp två vackra fönster från bildbanken .., fönster som tillhör caféet Bäckahästen.

Glädje ...

... ja, men tämligen stor glädje kan vara att pv har fixat två odlingsbänkar, allt byggt av spillvirket som han fick hämta i en byggcontainer. Fönstret är ett av dem som byttes ut i somras.

Här ska nu - hopefully - växa malabarspenat (tack Mian!).., mangold och lite sallad, - såväl isbergs som romansallat, så det ska sås i omgångar.

I den andra har vi ännu inte bestämt vad där ska bli.

Sett i ett evighetsperspektiv är det såklart totalt oväsentligt hur mycket man orkar lyfta på en stång.
Eller med enbart handkraft ta sig upp för ett tjockt rep.
Men i vår familj ser det annorlunda ut.

"Bra gjort, Attila!" kanske han säger, sonen.

Då vill man väldigt gärna att den där minstingen och hans tävlingskamrat Attila ska orka lyfta hur mycket som helst. Ja, just så är det.

Min morfar uppe till höger och hans syskon.

Och jag tänker att åååå, om hans morfar hade fått leva och vara med och heja!
Då skulle han, när allt var klart, ha klappat om barnbarnet och sagt .. "det där gjorde du bra Anders!" och jag skulle ha tittat på min pappa med den allra varmaste blick och tänkt att ååå, så härligt att du fick vara med om detta pappa!

Eller tänk .., om min morfar hade varit med!
Om inte alla om hade varit.

Mera glädje!
AP i Ghana hon tränar och tränar och skickar en bild som visar hur bra det är att stretcha .., titta, nu kan  hon stå med raka ben och lägga handflatorna mot golvet.

Genast måste vi testa!
Pensionatsvärden som påstod att jag gav kassaskåpet ett ansikte (så klumpig var jag när jag skulle ombord på segelbåten ...) är i alla fall åtskilligt mjukare i kroppen (på alla sätt och vis ...) än herrn själv. Åååååå, så han försöker nå trägolvet!

Själv når jag ner med fingrarna och en liten bit av ena handflatan och det känns ju bra.
Här ska övas! 
Inom en vecka ska jag komma ner i dotterns läge!

Glädje känner jag också över vårblommor som sprider solsken!
Påskliljor och Gullvivor .., finns där nånting vackrare!

Och vinnare blev ...

Jo, Eva på Frösön vann förstapriset, afrikatavlan.

Tröstpriset - Sommarprat med Birgit Nilsson, hovsångerskan som inte längre är i livet - den gick till Gunnar.

Just det!

Grattis, grattis!

Idag blir det dragning ....

Alla käraste bloggvänner!
Nu har ni fått vänta lite .., men om någon timme är det dags, då ska en vinnare lottas fram.
Följande ligger i byttan och skvalpar i byttan.

Det är ....

Friherrinnan när hon inte var friherrina utan kassörska ...

 Lena i Steninge som nu äntligen fått igång sin dator! Ja, jag förstår dig, kära Lena.

Evaglädje ...

Eva på Frösön som njutit av påskhelgen i fjällstugan och solsken och champagne och äldsta dottern hemma på besök.

Annglädje ...

Ann i Göteborg som skriver att påskaftonen umgänge med familjen var det allra bästa!

Gunnar såg tranan komma ....

Gunnar i Jämtland gläds åt alla vårtecken - är dom kvar ännu -?

Kattis i Närke kände hjärtevärme över tillsammanstid med stor och liten son.

Cruella/Helena fick äntligen sin efterlängtade vårvinter med skidåkning och uteliv!

Barbro i Uppsala - hennes första glädje är hemlig -, men så var det ju påskmiddagen ute i stugan.

Eva i Tyresö - men just nu i Haverdal - hade tillbringat en kväll på breda stranden, njutit av månsken och sett barnbarnet fyra av en raket.

En resa söderut ...

Tidig lördagmorgon tar vi hundar, packning (kaffe och pv-bakade bullar ...) och susar iväg till Malmö. Femton mil enkel väg, det mesta är motorväg. (Till skånegränsen är det bara fem mil).
Tänk, att för mig känns detta att komma till Skåne, ja, det är lite som att "komma hem".
Sjutton år i vårt sydligaste landskap har satt rejäla avtryck i mitt hjärta.

I baksätet (inte visste vi att vi skulle ha två hundar när den lilla Toyotan köptes!) kamperar harry och nelly. Nelly har sin egen koja där hon ligger och sover ..., det händer att jag sträcker ut min vänstra arm för att hälsa på henne, men hon är ju inte den där gosiga typen, utan sover glatt vidare.

Norr om Lund, ute på rena vischan - nära en underbar bokskog som om någon vecka kanske skirar i grönt - bor pv:s lillebror med sin fru. Där finns också en samling höns, några katter, en jättestor bamsehund som liknar ett lejon (ja, han har leonbergergener i sig), samt en labrador.

"Nej, jag är inte farlig Obelix, jag är bara en liten plutt!"

Det är alltid lika intressant att se kroppsspråket på hundar när dom möter andra.
Nu känner sig harry visserligen hemma här - här han varit förut -, men ändå .., han visar på en gång att "ja, men jag är bara främmande och inte det minsta farlig .., titta, jag viftar så glatt på svansen, vi kan väl leka lite ...?"

Nelly, som är klart minst, men äldst, morrrrrrrrar lite hotfullt när den stora hunden nästan kommer in i baksätet för att hälsa, då, när hon ska hoppa ut.

Morrr-morr .., ja, just det, nu har hon visat var skåpet ska stå. 

Sen är det full fart! Nelly tillbringar mycken tid vid hönsnätet .., medan Harry, Obelix och Frida busar runt på gården. Ett hundratal meter därifrån går två hästar i en hage. Solen strålar!

I fjol, med hästsvans. Hans barns mamma kommer med vigselbeviset. Prästen ler.

Det visar sig att pensionatsvärdens lillebror, han trummisen, har klippt av sin långa hästsvans och nu liknar han mer än någonsin Robert deNiro!

Vi sitter ute mot söderväggen och dricker kaffe och pratar om allt möjligt.
Den nu hästsvanslöse brodern - som alltid har rökt och högst troligt inte varit den mest hälsosamme av bröderna -, har varit hos läkaren och berättar att denne frågat om föräldrarnas levnadsålder och ja, lite sånt .., och till sist avslutat det hela med ..."ja, du Ulf .., du kan säkert ha en tjugofem år till att leva".

Ulf är snart femtioåtta, så jag tänkte att det var ju himla bra .., men Ulf såg det annorlunda.
"Va?! Bara tjugofem år!"

Om detta blir det en hel del prat och skratt .., mest om hur olika man ser på saker och ting.
Att bli åttiotre år är för mig en gudagåva - om man är någorlunda frisk -, och att bli hundra har jag ingen som helst dröm om.
Det har däremot den här glade filuren.

Sen vidare mot Malmö och Gånglåtsvägen, där Nordiska Polismästerskapen i Crossfit ska äga rum.
Det är varmt ute, årets varmaste dag kanske .., och att ha hundarna i bilen är inte att tänka på, så i väntan på att vi ska få se den andra omgången (den första missade vi), slår vi oss ned på en slänt ut mot en rätt trafikerad gata.

Där sitter vi och dricker kaffe och ser mörklockiga småttingar öva sig i den svåra konsten att cykla .., vi ser tusenskönor och utslagen Forsythia .., människor i shorts och hur många taxibilar som helst.
På en av dem sitter en reklamslogan ..."Hos oss blir ni inte omkörda" .., och jag säger att den taxin tror jag får vara för min del.

Och jag tänker på Ann i Göteborg som har vuxit upp i Malmö och hur totalt olika våra uppväxter har varit,ja, bara alla vi bloggvänner t.ex. 
Någon har sprungit på gatsten i landets tredje största stad, flera har tillbringat sin barndom i Jämtland (Helena/Cruella, Eva på Frösön, Gunnar .., bara några i högen ...), några i Stockholm .., några i Värmland. Vilken underbar mix!

Det visar sig bli en ganska lång väntan på att sonen ska tävla.
Lokalen där tävlingarna hålls är inte världens största, men där finns bänkar och mitt högerknä som redan kvällen innan tackat för sig (jag får ha krycka med mig till Malmö) får vila.
Om jag känner mig hemma bland alla magrutemänniskor?
Svar: självklart ,-)

Det här vann dom. Idag nya tävlingar, då avgörs allt.

Och från Ystad kommer sonens pappa och innan tävlingen sitter vi alla ute i gröngräset och tar påtår och sen hejas det friskt och klappas om och jag haltar vidare med min krycka bland idel atleter -
och se där, där är sonens ungdomskamrat och vi står och pratar en stund och han säger ..."ja, Elisabet jag kommer ihåg när du var i Helsingborg och vi hade lånat din lägenhet och hade fest och så kom du hem lite tidigare och överraskade oss ....".

Ojdå, kära nån!

"Blev jag arg ...?" frågar jag.
"Njaaa .., ja, lite", säger kompisen leende.

När klockan närmar sig fyrasnåret, då tackar vi för oss och åker hemåt,.
Från min utsiktsplats i framsätet ser jag ut över ett vackert Skåne.

Ååå, där är Glumslövs backar och där är korsvirkeshus och långa alléer med poppel .., där är tussilago i diskerenen ., där är den lerinska björkdungen inte långt från Särdal .., (bilden togs igår) och där är vitsippshagen nära Steninge.

När vi parkerat på uppfarten hör vi sigge jaaaaaama .., och jag ramlar ihop med krycka och allt i en hög i fåtöljen och sen blir det inte så mycket mera gjort den dagen. Eller kvällen.

Och då är vi hemma.

Skynda er i säng! 

... säger jag av omtanke om er.

Resumé ...

Äntligen är sexdagarspasset sjudagarspassset över!

Trevliga kunder som vanligt ., en underbar arbetskamrat ..., och mycket att göra.
Vi ligger efter i mejerikylen och det är ett sjå att tömma en lastpall med varor ..., och så kommer postburen och där är en ung man som vare sig har avi eller ett kollinummer och han vill att jag ska leta igenom alla hyllorna efter ett viktigt paket och nåt sånt hittar jag inte, "men du kan väl leta en gång till ...?" säger han och kön i min kassa är låååång och jag säger att nej, du det går inte, du kan väl kolla hemma om du inte har ett kollinummer som jag kan söka på och ja, då gör han så.

Och så kommer lille goe fyraåringen L med sin mamma, hon, vars mormor en gång var god vän med mig i Malå. Denne lille L, han är så go så det vore en enkel sak att äta upp honom och pratglad är han och vet mitt namn och han säger att jag uttalar hans namn fel .., "så här är det!" säger han och alla kunderna ler.

Så har vi haft besök av en hemköpskontrollant som gått igenom butiken.
Allt kontrolleras och betygsätts!
Finns där några varor med utgånget datum ..., finns där felaktiga etiketter eller etiketter i fel storlek ., hur ser gavlarna ut ..., ja, allt sånt. Om man säger som så .., att det blir en lätt stressad stämning i affären just då, så är det kanske ingen underdrift.

Mot havet till ....

Sen hemåt.
Dis och dimma mot havet till.
Jag tänker på hon som har fått det där Hemska Beskedet .., hur ska hon ha det ikväll .., hur går hennes tankar ...?
Känner hon sig ensam där ute på livets stora savann?
Har hon någon eld inom synhåll?
Anar hon doften av rovdjur?
Sånt tänker jag på.

Och nu är det kväller.
I dörren möter jag fina Hilda på väg hem till sig; hon har varit hos sin mattelärarpappa och ägnat sig åt logaritmer. Själv ska jag dricka kaffe och äta en macka med Gottfrids leverpastej som pålägg.

Tack livet.

Idag ...

Sjätte arbetsdagen på raken och nej, jag vet, det är ingenting om man jämför med kvinnor i Indien eller annorstädes, men ändå .., jo, men hjälp, så skönt att det nu snart är helg!

Den här, den sjätte dagen, tar jag hundarna på promenad .., ser små sällskap av vitsippor vid Eckes syrénhäck .., tittar på Västnytt och tänker att uppläserskan ju är en närapå avbild av bloggerskan i Närke, ni vet, hon med det där nagellacket som är nåt alldeles extra.

Sen ringer telefonen.
Någon i andra änden gråter och är förtvivlad.
Berättar.
Oj, oj, oj.
Så, nu vet vi det, en gemensam bekant har fått det besked hon absolut inte ville ha.

Funderar länge om jag ska våga höra av mig.
Vågar jag alls skicka ett sms?

Tänker att det får bära eller brista.
Till slut går det iväg.
Får ett ömsint svar.
Och jag tänker ännu mera att så lite vi vet om vad som väntar oss.
Ena dagen är det så och nästa dag talar någon om för dig att nu är det så här.
Nya iskalla fakta att förhålla sig till.

Men lilla Nelly .., hon skuttar och är glad och rullar sig lösgruset där häst och sulky nyss
farit fram. För henne är livet här och nu.

Huvudsaken att hon får mat.

Och snart bär det av till jobbet, allt medan John Coltrane spelar "Naima" för mig.

Ja, jag vet ....



Nu har jag snöat in på detta igen .., men det är verkligen så intressant, som att få möta en massa okända människor som berättar lite om sitt liv - även om det nu bara handlar om deras musikval -.

Det här är också - enligt mitt sätt att se det - en så välgjord film.

Lite krumelurig.

Tack som delade med er, ni människor i Krasnoyarsk.

(Visste ni att Krasnoyarsk är den tredje största staden i Sibirien? Jag visste det inte.)

Dagens fönster ...

 ... kommer från Dalarna och visar ett före detta lokstall i Vikmanshyttan.

Titta på detaljerna! Vilken yrkesskicklighet! 

Då anar ni nog att det var Ulrika som höll i håven.

Men vi tar väl London också ....



Som jag älskar detta!

Och Argentina!

En gång - i ett annat liv - promenerade jag på gatorna i Buenos Aires.
Telefontrådar och elledningar hängde likt spindelnät i luften .., överallt spelades musik av Abba, vi gick på nån slags cirkusföreställning där skyddsnät var ett okänt begrepp ..., människor hade välputsade skor, men offentliga toaletter var en mardröm.

Promenerar på gatorna i Buenos Aires, det gör alla dessa människor också.
Och berättar vad dom lyssnar till.
Det slår mig att jag sitter och ler mest hela tiden när argentinarna berättar vad dom lyssnar till.  Dels är det bra filmat av någon som jag tror verkligen är intresserad av människor och har humor ..,  en slags inutivärme! Och så är det inte bara artonåringar som intervjuas.
Greg Henkel & Agustin Norverto heter de som gjort filmen (bra att textar musikvalet .., det tackar jag för!) 

(Det finns en film från Stockholm också, men den är så rörigt filmad, så där så man nästan får migrän, så den får vara).

En vanlig dag ...

..., när man är så trött så man tror att man ska falla omkull .., när man efter dagens värv sitter i en trädgårdsstol ute på altanen och mest av allt känner att man vill gråta av nån slags obegriplig total .., ja, just trötthet och nya protesknät värker för första gången på evigheter ..., och så blir man då bjuden till fina vänner i sitt lilla sommarhus nära havet i Haverdal .., ja, då blir allting så oändligt mycket lättare.

På deras uteplats står en stor - verkligen stor - keramikkruka fylld med de allra ljufvligaste tulpaner Det är som en tavla!
Helt fantastiskt!

Och det bjuds på fiskmiddag och efteråt rabarberpaj ...

Och sen promenad till stranden - det tar en minut, om ens det - och fast det inte är mer än kanske sju kilometer från Haverdal till Stensjö, är stranden här säkerligen tio gånger bredare!

Någon som är är fjorton år, tar sig ett kvällsdopp i iskalla havet.
Ack och ve för långgrunt vatten! Pinan blir så mycket läääääängre.
Kvar på stranden står vi övriga .., en morfar och en mormor .., en pensionatsvärd och en kassörska och en glad liten hund som heter nelly.

På väg tillbaka från stranden .., ser vi mängder med vildkaprifol som nu börjar grönska!

Och Eva har plockat små, små blommor vars namn jag redan har glömt.
Nånting med fy .., tror jag.
Någon som vet ...?
(Lägger ut samma fråga på facebook och får svar inom en minut:  vårfryle!)
Tänk, det har jag aldrig någonsin hört talas om.

Och nu är det kväller och livet känns mer trivsamt och tröttheten inte fullt så total.

Jo.
Det blir nog bra.

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

I väntan på kusinbarnet ...

Det bästa denna veckan .., det har varit många saker, men efter en evighet har vi fått fart på datorn igen, kusinen har varit nere och tittat till sina domäner och fick igång den.

Sedan stannade mitt kusinbarn kvar, denna är det ju påsklov.
Så idag blev det en tur till stan (jag är inte så jätteglad för att gå ut och in i butiker, men en ny klänning blev det i alla fall ), sen var jag nöjd och vilade mig på en bänk medan madam tog en extra tur.

Belöningen blev en god latt.
Sist av allt hem till solstolen.

Friherrinnan