Rosa pil = sothöna.
Så snart jag kommer hem från affären, är det som en förlamande trötthet bara
väller över mig.
Och in i mig.
Det är som om den där tröttheten letar sig in i minsta por och skrymsle .., som om den puttar undan allt vad kraft och ork heter.
Jag lägger mig på soffan Ektorp och tänker att kanske man skulle vila?
Det är då som dottern som är på hemväg, ringer.
Och därefter pensionatsvärden.
Han har, i ett par dagars tid, ägnat sig åt att lägga reglar och råspont på det som ska bli den inglasade altanens nya tak och han är ledbruten
("lämmen" är ordet som gäller för mig ...) och ojar sig när han böjer sig ner för att leta efter rivjärnet.
"Aj och oj ...! Det här är värre än efter Vasaloppet!" säger han.
Efter allt pratet tar jag cykeln och susar iväg mot regementet till, ja, i ett försök att hitta kraften.
Vid skridskodammen parkerar jag cykeln och kliver av.
Om en månad kanske ska den dammen k r y l l a, ja, fullkomligt
koka av kärlekskranka grodor och på lilla slingervägen ska man hitta grodherrar som
totalt har glömt bort att se sig för och så ligger dom där - platta som pannkakor med spretande ben - överkörda av bilar.
Döda.
Men nu är där lugnt.
Allt jag ser är en Sothöna som simmar lite fram och tillbaka och i vassruggen kurar herr och fru Gräsand.
Och så cyklar jag någon kilometer eller två och vänder åter .., stannar till vid det gamla logementet ...,
nu
är där inte en endaste värnpliktig, nej, allt är förvandlat till rymliga lägenheter med högt i tak och de allra ljuvligaste fönster!
Det är här Fru Grå bor.
En bra stund står jag där med kameran redo, ja, tanken är att fånga den allra vackraste skönsång av en för mig
helt okänd liten fågel, men se, så snart jag närmar mig talldungen där den sitter så osynlig för mig, tystnar sången.
Alldeles tyst blir det. Sista biten hem ...., hör jag hela tiden koltastens flöjtande.
Det går det med.
Och någon kraft hittade jag inte.
