fredag 29 januari 2010
Insikt nr 205 ...
Efter att ha tillbringat snart tre månader i ett gult hus på en kulle i landet Halland, har långsamhetens tillvaro liksom gjort sig ett litet rede i mitt hjärta.
Dagarna är sig lika.
Frukost .., tidningsläsning .., nyheter på tv ., UR-program .., promenader .., motionscykling .., knäböjande .., disk.
Sånt.
Långa stunder sitter jag vid bordet och tittar ut genom fönstret.
Ett annorlundaliv är det mot affärens bråttomtillvaro.
Ja, så där som att ha tryckt på livets egen pausknapp.
(Och har ni inte sett filmen, så se den ...!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Är det verkligen paus-knappen?? Är det inte lite lagom play istället för fast forward?
Mian: nä, för sånt här tempo kan jag nog inte ha i fortsättningen .-))
Ja tror att det kan vara väldigt bra att få den pausen för kropp och själ, men inte för alltid:-) sen längtar du kanske efter lite mer action, att kunna välja i alla fall, stilla dagar blandade med lite mer äventyrliga:-)
Hur går det förresten med rehabiliteringen?
Återbesök hos läkare snart, eller?
Planer?
Il postino är en favorit ALLA kategorier. Du vet väl att huvudrollsinnehavaren dog innan filmen hade haft premiär? Snyft!
Jag förstår hur du känner, men visst är det typiskt! Alla som lever mitt i livets centrifug famlar febrilt efter stoppknappen, de som upplever livet i ultrarapid vill trycka på fast forward.
Annas mamma, Mian och Kesu: jag tycker om det här sättet att leva, men skulle inte vilja ha det så för alltid. Men just nu fungerar det, såklart för att jag känner att det inge skulle fungera att arbeta.
mian: ja, det går inte så bra. Jag kan nu INTE gå som en vanlig människa nerför trappan ., knäet är svullet och ungefär 1 dm tjockare än det vänstra, det friska. Och är det svullet, kan du ju räkna ut att det STRAAAAMAR och gör ont. Och värker.
På måndag ska jag få prata med ortopedläkaren och en vecka senare ska jag till Hässleholm - äntligen - på återbesök! Men jag går helt okej, i alla fall till en början .. kanske under 30 minuter.
KESU igen: jag ÄLSKAR den filmen och ja, jag vet vad som hände med honom .., man såg ju nästan att han såg sjuk ut .., tärd ..., och hade ingen saliv när han pratade.
Har du sett Cinema Paradiso?
Si, si, det har jag. Multo bene. Men Il postino, han som inte ens ringer en gång, är snäppet bättre tycker jag.
(Jo, visst såg han tärd och sjuk ut, men det tänkte man liksom inte på första gången man såg filmen, inte jag i alla fall. Men alla gånger nu efteråt. Och det är många gånger.)
Kesu: men jag tycker om C.P. också .. fast Il Postino är kärvare .. inte så inställsam.
Station Agent, då?
Il Postino är ju trots allt så hoppfull (bara man inte tänker på huvudpersonen). Station Agent har jag faktiskt inte sett. Berätta du!
Jag kontrar annars med Heligheter & lögner. Har du sett?
Kesu: Hemligheter och Lögner har jag nog sett tio gånger. Minst. Jag ÄLSKAR den .-) Alla spelar bra.
Och pojkvännen till gatsoperskan ., när han struttgår till busshållsplatsen .., vilket kroppsspråk!
Skicka en kommentar