pensionatsvärden i roddaktion.
När jag igårkväll rodde ut på öppet hav - ingen lång sträcka minsann - men tillräckligt för att jag skulle känna skillnaden mot för hur det var på sjön hemma i Malå, kände jag plötsligt hur liten man var.
Och båten gungande rejält och jag blev lite skraj.
Nu på morgonen får jag ett mejl från Agnetha, bästa vännen i Malå.
Och jag läser och ler.
Så här skriver hon.
"Från det ena till det andra, såg i din blogg att du var lite skraj när ni var ute med båten.
Skelleftehamn, inte långt från Skellefteå.
Bilden är inte nytagen, men det trodde ni väl inte heller.
Vi hade en båt tidigare och en sommarkväll så skulle vi åka ut till en ö utanför Skelleftehamn.
Bilden har jag lånat från DN.
När vi skulle hem så mötte vi Finlandsfärjan och jag kan ju säga att då kändes det som man satt i en liten kork.
Efter det fick Jonny för det mesta åka ut själv, jag ville inte följa, var för rädd.
Vi skulle göra en utflykt en sommardag, Emelie skulle få ta med sig en kompis och jag hade packat en väska med fika och lite annat gott.
När vi kom ut ur gatten så blev det högre vågor och jag blev hysterisk, Jonny fick vända och vi intog vårt fika på bryggan plus att han körde flickorna runt, runt inne i Killöringens hamn där vi hade båten.
Efter det tror jag inte att jag var med någon fler gång och för två somras sen sålde vi båten, Jonny tyckte inte att det var nån idé att ha den kvar eftersom jag och Emelie aldrig ville följa med.
Kram, Agnetha."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar