torsdag 21 augusti 2014

Mindre = bättre.


Nu, när tiden tillsammans med Molly går mot sitt slut .., börjar vi förstå varandra på riktigt.
I stället för att hon och harry får vara i vardagsrummet när vi arbetar, får dom kampera i ett avsevärt mindre utrymme; nämligen i hallen, och tänk, det fungerar hur bra som helst!

Alldeles tysta är dom när vi kommer hem och smyyyyger mot dörren!
Mindre, blev bättre.

En sak vill jag framhålla och det är att Mollys husse och matte verkligen gjorde vad dom kunde för att det här skulle fungera; det var liksom inte fråga om att bara slänga iväg henne hit.

Två gånger körde dom upp dom tjugotvå milen från Malmö, tillbringade mest hela dagarna här, gick till stranden och lämnade henne hos mig .., ja, och likadant var det den tredje gången och allt gick då bra.

Det är inte lätt att veta hur en unghund (eller äldre heller för den delen) fungerar på bortaplan och visst, det har varit dagar då jag förtvivlat, men i det stora hela älskar jag den här hunden!

Och många av oss har väl haft - eller har - barn som närapå drivit oss mot galenskapens brant, särskilt när dom var i tonåren .., och nog älskade vi väl dem ändå?

Så är det med Molly också.

Här, på bilden, ligger dom utlsagna efter någon timmes bus ute på tomten.
Underbart att kunna ha dem lösa, ingen springer iväg .., jag städar här inne .., tittar till dem mellan varven .., sätter mig på stentrappan och dricker kaffe .., får nån slick på kinden och klappar om dem .., och känner mig rik.

Just så är det.

(Och ja, här blandas de, dom och dem friskt. Det är sånt man får ta när man läser här,.)







5 kommentarer:

Steel City Anna sa...

Och så hjälper det att de är söta när de sover, både barn och hundar :)

Elisabet. sa...

Steel City Anna: helt klart!

Monica i Lysekil sa...

Var är sigge?? Är han inte inne alls? Så tråkigt att inte få vara tillsammans med harry!?

Evas blogg sa...

Så härligt att de har funkat så bra tillsammans. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på att Mollys snart ska hem. Hon har liksom blivit en del av gula husets värld nu. Och du har gjort ett kanonjobb Elisabet!

Elisabet. sa...

Monica i Lysekil: nej, sigge håller sig i det ratiga garaget ..., där ligger han och sover om dagarna och sen kommer han in och får mat (i avskildhet) och så går han ut igen. Ungefär som vanligt.

Eva på Frösön: ja, började nästan gråta för mig själv igårkväll, när jag tänkte på att hon inte längre skulle vara här. Hon är så ..., annorlunda! Så jobbig och så härlig! Så otroligt personlig!