Roland. Endabarn och född i Fiskarnas Tecken.
För tredje gången på en vecka blir jag utbjuden på middag.
Först är det Anna & Micke som är så generösa .., därefter Bente .., och sist av allt Kent & Ann-Marie som har kommit från Malmö.
Båda två har semester.
Efter några timmars surr hemma hos bloggmadamen, blir det det Fritidsbaren nere vid havet.
Trots mörka moln håller regnet sig på avstånd och vi sitter uppe på balkongen och tittar ut över havet och vid bordet bakom oss pågår intellektuella diskussioner, ja, där är en man som har recenserat böcker i tv och för sitt sällskap berättar han att det endast blev ynka
elva minuters prat ..., det var allt han fick ... och det pratas om 2500 kronor för att vara sommarpratare och om ett program som han minsann har haft i brittisk tv och det pratas om CBS och Jens Stoltenberg och att en till sällskapet bekant herre inte har befunnit sig på
samma intellektuella nivå, ja, förmodligen som de kultiverade och begåvade matgästerna bakom oss.
Sånt.
Nere vid disken står Roland och tar emot beställningarna.
Nästan med en gång upptäcker jag hans lite annorlunda hand och eftersom Roland ser så glad och framför allt
snäll ut, frågar jag om det är okej att jag får ta en bild på handen?
Javisst, det är helt i sin ordning, säger han leende.
Och jag får veta att så här var handen när Roland föddes och således vet han inte nånting annat .., den fungerar hur bra som helst.
Innan jag går upp till balkongen, säger den här glade mannen att det var härligt att någon vågade fråga, ja,
det här med handen."Dom flesta bara stirrar men säger ingenting .., men jag
ser ju att dom undrar .., ja, det var bra av dig ...", säger han.
På Fritidsbaren är menyn inte direkt som i morgon-tv .., nä, det är stekt kotlett i brun sås, några skivor jättegod snittgurka, gelé och kokt potatis.
Några salladsblad och ärtor som pricken över i.
Ingen kulinarisk överraskninge direkt, men
vansinnigt gott!Och nu är söndagen snart tillända och jag ska lägga mig raklång på soffan och fortsätta läsandet av Gun-Britt Sundströms "Maken".
Ungefär så.