 |
| Och hela tiden hör jag hästarna gnägga. |
Ibland ser jag unga kvinnor (alltid kvinnor, alltid alltid kvinnor) som kommer promenerande längs lilla slingervägen och dom går med en hysterisk fart och armarna svänger fram och tillbaka likt väderkvarnar i orkanstyrka.
Blicken riktad rakt fram.
Nästan osynlig är den, ja, det är som att den unga kvinnan befinner sig i ett tranceliknande tillstånd.
Ofta (läs: alltid) sitter hörlurar i flickornas öron.
Och jag tänker att så där målmedveten skulle jag också vilja vara, i alla fall
ibland, när man ser resultatet.
Spänstiga är dom och går med schwung.
Och inte behöver dom oroa sig för sitt BMI eller om midjehöjden har rätt mått.
Själv tänker jag ofta att jag
också ska bli en ordentlig människa som går med schwung och som tittar rakt fram, hela tiden rakt fram.
 |
| Alltid blåst förstås, när man bor nära havet. |
|
|
Men så blir det aldrig.
För plötsligt upptäcker jag ett dike fyllt med gula blommor och där är små blåklockor och mot en mur; utblommad hortensia!
Och så glömmer jag bort mig och tar fram kameran och redan där är schwunget som bortblåst!
Och i en liten vattensamling står två hästar och drar upp sörjigt gräs och då blir jag stående
där.
Och lite senare slår jag mig ner vid en bänk nära lilla båthamnen och så sitter jag där och har solen i ansiktet och det är bara så där så man nästan inte kan andas, för man tänker att bättre än så här
kan det inte bli.
Och längre fram upptäcker jag
ännu flera islandshästar.
Sju stycken är dom och en av dem har lagt sig ner .., ååå, han ligger utsträääckt på marken och jag sätter mig mot en stor sten och lutar mig bakåt och så blir jag sittande där i säkert en halvtimmes tid och bara tittar på hästen.
Ibland möts våra blickar.
Något schwung att tala om, finns inte.
Men å, så lycklig man blir!
