För kanske två veckor sedan besökte vi ett av stadens byggvaruhus för att inhandla en glasvägg till badrummet.
Den som vi tittat på och ville ha, den gick inte alls att få fatt i, så valde vi en annan modell och det tog lite tid i kassan (läs: ohyggligt lång tid!) - just den varianten fanns inte heller hemma -, men den unga kassörskan lovade att det hela skulle ordna sig, ja, man skulle beställa hem just vår modell.
Pensionatsvärden, som annars inte är den som direkt jäktar ihjäl sig vid ombyggnationer, har nu gått och längtat sig halvt sjuk efter glasväggen.
Och så kom sms:et som meddelade att den hett efterlängtade varan nu fanns på plats i varuhuset och pv ordnade släp och åkte glad i hågen för att hämta glasväggen och nu minsann, skulle allt sättas igång!
Då visar det sig , när han öppnar paketet, att vi har fått fel vara.
Det här är en glasdörr!
Så från jobbet ringer pv till varuhuset och berättar vad som har hänt och får löfte att någon ansvarig ska höra av sig .., och så ringer han därefter hem till mig och säger att "jo, dom ska kontakta dig, nu får du verkligen vara b e s t ä m d, vela inte, säg ifrån på skarpen!"
"Det tror jag inte ...", säger jag, som känner mig själv.
Klockan halv åtta nu på morgonen ringer telefonen.
Det är från byggvaruhuset och en man med norrbottnisk dialekt presenterar sig och ber om ursäkt för det som har hänt och han är vänligheten personifierad och vi pratar om norr,- respektive västerbotten och hur vi trivs här i landet halland och han säger att det har blivit ett misstag, vår glasvägg finns i varuhuset och det som vi har fått, det ska till Båstad.
Nere vid grusvägen som går en bit från havet, möter vi (harry och hans matte) ett äldre par iklädda vita frottébadrockar; dom har tagit ett morgondopp och är nu på väg hem igen.
Mannen bär på morgontidningen och en liten glad och yster hund - en yorkshireterrier men utan långt hår, snaggad och sååå fin! -, är också med .., åååå, så sprittig den är; hoppar och skuttar och vill hälsa på harry och det viftas på svansar och vi pratar om hur skönt det har varit nu ett par dagar och sen är det tack och hej.
På parkeringen har två tyska familjer övernattat i sina husbilar.
Och på en balkong ser jag en man utföra gymnastiska övningar.
Han strääääcker armarna mot himlen och böjer sig upp och ner och jag ler för mig själv och tänker på min pappa som var kväll gympade uppe i vår hall.
Nu gör mannen - som nog är i sjuttioårsåldern - samma sak ,,, och jag vinkar och ropar "heja Sverige!"
Kanske är det mannens ihärdiga upp-och-nerböjande som gör att jag plötsligt kommer ihåg programmet från tv 5 igår.
Då satt jag nämligen i fåtöljen och zappade mellan kanalerna när jag hamnade just där - i kanal 5 - och om jag jag säger att båda dubbelhakorna föll i golvet, så är det en underdrift.
Programmet heter "Fråga Olle", jag har aldrig sett det tidigare och det handlade om parförhållanden där den ena/ene är mycket äldre eller yngre än sin partner och det spelar ju ingen roll, men i programmet medverkade en kvinna på snart åttio som glatt och villigt rumlade omkring i sänghalmen med en ung man och det har ju heller ingen betydelse, det som förvånade mig var att det skedde framför kameran!
Och jag tänkte på om detta hade varit min mormor .., eller min mamma ...?
Det var en ...., rättfram kvinna - väldigt rakt på sak och inget hymmel - hon tyckte att detta var helt underbart!
Själv satt jag i fåtöljen och kände mig som en kvarleva från stenåldern.
Monet berättar om sitt bästa ....
Det kanske är alldeles för sent detta med Det Bästa
i Veckan.
Men det HÄR det var det bästa för mig!!
Först dopet av svensk präst i
den franska kyrkan. Han som gjorde ceremonien så fin och så sjöng vi svenska
psalmer och läste Fader Vår på svenska i den typiska katolska kyrkan.
Det är den minsta av bebisarna, V, 2 månader
som tidigare på dagen fick sitt namn.
Här sitter han i sin mammas knä, min
yngsta dotter och hälsar för första gången på kusinen L som är 9 månader och dotter
till min mellanson.
Syskonen har inte setts på 3 år och åhhh, så
roligt det var att se denna syskon- och kusinträff med fantastisk fransk buffé,
hela franska familjen samlad och stora delar också av den svenska i det stora
byhuset i, som sagt, en fantastiskt vacker sydfransk by nära oss.
Lilla L med familj stannar in i nästa vecka
och det är en enda stor glädje med detta vackra och glada
barnbarn!!
// Elisabet säger så här: nejdå, det är inte alls för sent .., det är ju dragning ikväll!
Ja, här är det inte bara ett fönster, utan m ä n g d e r och vill man se dem på riktigt, får man sätta sig på tåget eller planet och ta sikte på den här staden.
Fram och tillbaka går mailen mellan den vänlige pensionatsvärden (ja, det finns flera!) på ön Samos och mig själv. Det är ju attans att svenska Fritidsresor har plockat bort det lilla hotellet från sin meny och nu måste herr pensionatsvärden invänta norska Star Tours bokningar, men så länge kan vi boka rum på hans andra hotell, det är också litet, men ligger inte vid stranden.
"Ligger det nära apoteket ..?" frågar jag, ty på apoteket blev jag vid senaste besöket stamkund.
Det var den där tandvärken.
Och det var då jag såg hans andra hotell.
Jo, så är det, skriver han.
Och blir det ledigt på det Verkliga Önskemålet, så lovar han oss att få byta.
Fem kilometer norrut längs kustvägen bara .., sen svänger man vänster och så vänster igen.
Havet där framme .., och följer man grusvägen raktner mot vattnet, kommer man till hundbadet.
Detta fick följa med hem.
I den lilla, lilla butiken håller det på att vara utplockat.
Där är ingen kö till kassan längre .., och grönsaksutbudet har förändrats.
I stora korgar ligger pumpor och squash .., och olika sorters kål.
Expediten är en ung tös som i vanliga fall studerar i Alnarp - med kursinrikting på odling -.
Om hon trivs med valet av utbildning?
"Njaaaa .., det är lite väl mycket teori, till exempel håller vi på med mikroförökning av frön .., själv vill jag bara få ner saker i jorden och veta hur man bäst får dem att växa .., lite mer konkret undervisning", säger hon.
Endast två kunder finns i butiken: en kvinna i min ålder som har kommit dit på en gammal, grönmålad herrcykel och så jag själv.
Kvinnan ser sportig ut .., har shorts och linne, en solblekt ryggsäck dinglar på hennes ena axel .., och långa ben har hon också.
Jag tänker att hon nog är Miljöpartist och nej, det beror inte på benlängden.
Själv har jag korta ben och kör moped ..., vinden är ljummen och jag känner doften av mogen säd och ser småfåglar flyga fram och åter över åkern och jag tänker på mannen som inte längre finns i livet och på Guy som idag har tagit avstamp från boet och nu breder ut vingarna och är på väg till Thailand och ett helt nytt liv; eller i alla fall ett annorlunda liv.
Nästan hemma möter jag grannen Bengtsson.
I ena handen håller han en tom jordgubbslåda.
Jaha, han är på väg att plocka björnbär.
Så var det.
Om lotteridragningen ...
I ett tidigare inlägg skrev jag att det skulle bli dragning ikväll - torsdag -, men det måste bli i morgon.
Vi går omlott, pv och jag .., ses en liten stund vid sextiden på morgonen ("hejdå, nu åker jag!"säger han ) och någon timme på kvällen ("åååå, så trött jag är i benen ...!" säger jag och tar av mig moppehjälmen ..) när jag kommit hem vid halv tio.
Less på varandra hinner vi i alla fall inte bli.
Men i morgon, då är jag ledig.
Qi tipsar om en film ....
... och nu har jag sett den.
En kalkonrulle, skulle man kunna säga.
Eller: fyrtioåtta minuter av ..., ja, av nån slags magi.
Filmen heter "Mitt liv som kalkon", sändes igår och visas i ytterligare sex dagar.
Bara några kilometer härifrån ligger grönsaksbutiken i Ugglarp.
Igår kunde jag spatsera omkring alldeles för mig själv i den lilla lokalen .., dom flesta turisterna har förstås åkt hem och broccolin var slut för dagen, "men i morgon ska vi skörda", sa expediten som just var i färd med att vattna gurkplantorna när jag fann henne.
Det finns kanske människor som tror att jag ligger på som en rem och skriver och har mig till bloggvänner, ja, i akt och mening att få priser till Uppmuntringslotteriet.
Så är det i n t e.
Inte en enda gång har jag tiggt om priser, tvärtom, mitt i alltihopa kommer det paket som landar i den gröna postlådan och jag blir lika häpen (och glad!) varje gång!
Idag - det var när jag var på väg till stranden - skulle jag ta med tidningen och då fanns där även ett grått paket och på adresslappen stod "Till ordförande i DBIV" (jag undrar vad brevbäraren tror ,-) och när jag väl hade kommit till stranden, vecklat ut solstolen och öppnat paketet, så visar det sig vara handstickade sockar från Ulrika i Västmanland!!
Ett pris till någon vinnare!!
Titta, så fina dom är .., och mönstret är hennes alldeles egna!
Det här blir nästa veckas vinst!
Och tack snälla, rara, generösa Ulrika! säger jag.
på väg till stranden ...
I en timmes tid blir jag där.
Badar.
Dyker.
Läser - med visst besvär - Dagens Nyheter.
(Det blåser).
Pratar med en kund från affären - hon är där med sin mamma - och mamman har kritvitt hår och går med käpp.
Länge, länge badar hon i havet.
Jag ser en pojke fånga krabbor.
Håven är vit och hans hink är limegrön.
En bit från stranden kämpar en reklamfotograf med att få den rätta bilden.
Det ska bli fritidsmöbelbilder.
Fotografen har långt, lockigt hår och är solbränd på överkroppen.
Jag hör honom svära irriterat över det växlande vädret.
Det är väl ungefär då som jag tar mina saker och går hemåt.
en pusselbit försvinner ....
under en stor del av mitt vuxna liv
fanns han där
ingift i släkten
precis som jag själv
pratade göteborgska
en trevlig man helt enkelt
en sommarvecka på tjörn
- det var i mitten av sjuttitalet -
lyssnade vi till ted gärdestad
och spelade klädpoker
han hade svårt för utedass
och ville ha plättarna brända i kanten
många år senare kom spriten in i bilden
han förlorade körkortet
och det blev krångel med jobbet
sjukskrivning
inget jobb
konkurs
mera sprit
skilsmässa
men ...
jag minns en gång
det var på en strand i grekland
han låg på mage på solstolen intill
och jag berättade för anna om ekorren kurre
hur kurre bodde högt uppe i en tall i tjamstanberget hemma i malå
och hur den lille ekorren en dag satt i älgens krona och fick lift över sjön
den ingifte mannen
som då var i trettiofemårsåldern
och ännu inte visste vad som väntade
sa - leende -
att han, den grekiska hettan till trots
inte kunde gå och bada
han ville vänta tills sagan var slut
han ville höra hur det gick för kurre
"det är så spännande, ingen har någonsin läst sagor för mig!"
sa han
han hade en härlig humor
och gott om självironi
sen gick allt utför
sista åren levde han i nästan total ensamhet
föräldrarna var sedan länge döda
enda barnet bodde på andra sidan jorden
inte en endaste släkting fanns kvar på hans sida
idag
ligger samme man i sjukhusets kylrum
en slags sorgsenhet
över hur livet kan bli
fyller hjärtat
Förvandlingen ...
Upptäcker - helt plötsligt - att harrys svans börjar anta en helt annan fason.
Inte längre labbeaktig, om den nu någonsin varit det.
Inte stövaraktig heller.
Mer år vallhundshållet.
Har intresseföreningen noterat ...?
Om att leva i nuet ...
Efter varje resa med barnbarnen gör jag ett album - så där för att fästa minnena -.
Det finns människor som för sitt liv inte kan tänka sigatt åka till samma resmål mer än en gång.
Dit hör inte undertecknad.
Jag kan, lätt som en plätt, åka till samma resmål och bo på samma hotell, inga som helst problem är det!
För mig handlar det om igenkänning .., att känna mig "hemma" .., att än en gång få träffa människor som har fått en liten plats i mitt hjärta, ja, just så.
Alltså har jag idag har mejlat till herr Lefteris på den grekiska ön Samos och frågat om där möjligen finns plats för en snäll pensionatsvärd, en lintott som heter Emil och då är fjorton år .., och samme lintotts mormor .., ja, helt enkelt två rum i juni nästa år?
Så här ser hotellet ut från framsidan.
Till stranden är det tjugofem meter.
Hotellet är enkelt och pyttelitet; herr Lefteris kommer själv och lämnar frukostbrickan utanför dörren.
Stranden är stenig.
Utsikten från hotellrummet - vi bodde mot havet till - fullt uthärdbar.
Här sitter hotellägaren och pratar med en norska som bodde på samma hotell.
Nu väntar jag bara på svar från herr Lefteris.
Och det där med att "leva i nuet" ...?
Njaaa, man kan väl göra både-och.
Planera och l ä n g t a och ändå ta vara på dagen som är.
Tänker jag.
Elisabet (ja, det gäller ju att underteckna då ...-)
Eivor från Adak om sitt bästa ...
Gatubild från Krakow
Måste
bara få dela med mig lite från förra veckan.
När jag fyllde jämt fick
jag en resa till Krakow tillsammans med hela vår familj, min käre make
båda flickorna och deras resp. samt våra tre barnbarn.
En helt underbar
resa även om besöket i Auschwitz och Birkenau var känslomässigt
ansträngande.
Efter det besöket blev det bara bättre och bättre, besök i
Schindlers factory samt saltgruvan.
Själva staden är så oerhört vacker
så jag tror du skulle bli hänförd.
Ett besök där kan verkligen
rekommenderas.
Många kramar
Eivor
// Elisabet säger: här finns en lyrisk artikel från Helsingborgs Dagblad - om just Krakow -.och har ni inte sett filmen Schindler´s list, så gör det! Musiken i den filmen är så vacker, så vacker, så vacker .., så där så det går rakt in i hjärtat! Ett besök i ett f.d. koncentrationsläger borde vara ett måste för alla människor.
Strax efter sex ....
.... ringer mobilen.
Det är pv.
Han har - eller cykeln har - drabbats av punktering och nu står han borta vid Särdal och kan jag tänka mig att komma till undsättning med reservcykeln, den som Anders använde på Vätternrundan?
Och Räddningspatrullen träder omgående i tjänst!
Några minuter senare kan herr pensionatsvärden fortsätta cyklandet till stan - 22 km enkel väg -.
Häromveckan åkte jag och två kära jobbarkompisar på en tur i den
vackra sommarkvällen.
Samlades direkt efter jobbet och for österut i länet.
Första stopp blev en fika med brödköp på ett nytt favoritställe vi
alla tre har upptäckt, nämligen Nässundets Station - ett nyöppnat vedugnsbageri med underbart bröd att köpa -.
Fika kan man
också så klart.
För säkerhetsskull hade vi ringt tidigare på dagen och lagt undan
det vi ville köpa.
Tur var det för när vi dök upp var det mesta
slutsålt för dagen.
Det var inte svårt att bestämma sig att den här bilden med ett
bord med bröd och ett fönster skulle fångas och skickas
till landet Halland.
Det har ett tag - särskilt sedan semestern tog slut - känts nästan som om jag hade tappat all glädjen.
Poff, bara.
Igårkväll gick jag i säng kvart i nio och pv trodde inte sina ögon.
"Ska du redan lägga dig?!" sa han häpet.
Jo, det skulle jag.
I morse lämnade jag sängvärmen vid sjutiden och tänk, all nedstämdhet var som försvunnen och jag kände mig pigg och kry och mår nu som en prinsessa.
Två långa promenader med harry har hunnits med .., och mycket annat.
Nästan som trolleri är det.
I lottskålen ....
... är förstapriset den här veckan en liten lavendelpåse, inhandlad i Gränna i den här butiken som ligger alldeles intill turistbyrån.
Följande ligger nu och skvalpar i skålen, men fler får gärna vara med:
Eva på Frösön
Mossfolk i Örebro
Anne i Mantorp
Ulrika i Västmanland
Cecilia N i Härnösand
Eva från Tyresö
Ann i Göteborg
Turtlan i Karlstad
Eivor Jonsson i Adak
samt
Sportigajenny i Småland
Rexxie, som för första gången (?) någonsin skickat ett fönster, hotade i det medföljande mejlet att kanske även skicka ett "DBIV" ..., ja, han skrev det nog smajlande, men han är sååå välkommen med ett bidrag!
Det är ni andra också!
Mejla i så fall det bästa som hände förra veckan till bisse151@gmail.com, så lägger jag in bidraget här.
Nån dragning blir det inte förrän på torsdag, då vi liksom går omlott pv och jag .., ikväll är jag borta, i morgon är det hans tur, men på torsdag, dååå!
Ps. Mossfolk, förra veckans vinnare, skriver i ett mejl att nu när hon vann, så kan jag ju ta bort henne från skålen ..., men så blir det inte. Jag har fått så många sponsorpriser som behöver lottas ut, så det spelar ingen roll om nån vinner mer än en gång. Det här är ju ändå bara på låtsas ,-) Ds.
Under hela min uppväxt hade min pappa uppfödning av hamiltonstövare.
Han hade kennel - det var Malådalens Tina och allt vad dom hette och det var alldeles oerhört viktigt det här med stamtavla och rätta avelslinjer.
I huset fanns under en tid även en långhårig tax och en släthårig foxterrier, alla med rejäla anor bakåt.
Vid tjugo års ålder blev jag själv hundägare.
Då kom till den lilla familjen en gul labrador - rasren - förstås!
Och 1993, då hade vi just flyttat till Skåne, anlände cockern Linte till Ystad och till oss.
Jodå, han hade också eleganta papper på sin härkomst.
Och så ifjolsomras, helt utan planering, ramlade vi över harry från Tvååker utanför Varberg.
En korsning mellan vallhund, labrador och stövare - inte ett papper så långt ögat når -!
Tvåtusenfemhundra kronor kostade han - långt mycket mindre än övriga hundar som varit i min närhet -!
Men en sak ska jag säga er .., att klokare hund har jag aldrig haft!
I timmar kan denne ettåring ligga ute på gräsmattan .., eller lulla omkring lite på tomten .., sitta längst uppe på slänten och titta på människor som går förbi .., och inte ens att han går över till grannarna Gun och Göran.
En enda gång har han hoppat över gärdesgården till grannen Inger.
Om vi är nöjda med honom?
Svar: ja.
Bilden togs för en liten stund sedan .., han ligger under plommonträdet och väntar säkert på husse.
Men han får allt vänta .., det dröjer nog sex timmar innan husse är hemma.
Ibland kan man ju undra över...
... varför man alls bloggar?
Men så, plötsligt vet man.
Man bloggar - och framför allt läser man andras bloggar - för att man får ta del av så otroligt mycket.
När jag nu en helt vanlig tisdagmorgon sitter här framför datorn, har jag hälsat på i Småland och fått läsa om katten som plötsligt låg död utanför Jennys ytterdörr.
Jag har också fått ta del av det som skär i alla mamma (och pappa)-hjärtan: en liten sexåring som inte alls tycker att det är särskilt kul på fritids.
Min kusin Barbro är överlycklig överdet nya utedasset! Jodå, det kan man också vara!
En man i Norrbotten står i begrepp att helt förändra sitt liv - nu städar han ut lägenheten -.
Anna i Sheffield funderar över tillvaron - alltid lika intressant är det -!
Många har börjat arbeta igen. För någon är det mer än så.
Någon annan har - bara vid tanken på jobbstart - fått plocka fram bettskenan.
Stationsvakt - denne filurige bloggare - har fått en pulsmätare i present och nu mäts pulsen, kan jag lova!
Den underbara Solveig i Dalarna berättar om ett hus som är till salu. Ett hus med s j ä l.
Fru Hansson har varit i Paris och träffat en ungdomsbekantskap!
Ulrika och Max har varit på promenad och passerat skylten till Åslings däck och verkstad.
Och någon annan - som druckit kaffe här ute på altanen i sommar - har återvänt till Frankrike!
Tänk, så många livsöden som ryms på dom här raderna och det här är ju ändå bara ett litet axplock .. och nu är jag jättesugen på frukost, så jag sätter stopp här.
Så till er alla i min länklista, för det är er som jag hälsar på hos oss - några nämnda, men alla andra inte glömda -, stoooort tack för att ni delar med er!
... kommer från Portugal och från den här madamen.
Hon som skrev så här i en kommentar, angående gårdagens fönster - det som var så sinnligt vackert och kom från Skåne -: "Jag tror mig känna igen att det här är boningshuset och den lilla
haven, som ska se ut som en sådan gjorde på artonhundratalet, med gångar
och buxbomshäckar. Det är NÄSTAN himma för mig. Från
Veberöd föreslår jag att du kör mot Vomb och sedan vidare längs
Vombsjöns norra sida till Öved(skloster). Du kan sedan fortsätta längre
österut och dricka kaffe hemma hos min pappa eller också köra östra
sjösidan tillbaka till Veberödsvägen."
Anne i Mantorp säger så här ...
Igår, söndag, var jag och en del av min familj upp till Stockholm på 70-årskalas.
Det var min sons svärmor som hade bjudit in släkt och vänner till firande i trädgården. T
Trots att himlen inte var på vår sida så blev det en härlig dag.
Vi trakterades med smörgåstårta och dryck efter behag och efteråt vanlig tårta och kaffe.
Sådan förtäring smakar som allra bäst i en trädgård vid en sjö även om inte vädret är det bästa.
Det blev en lång dag, men så himla mysigt att få umgås med sin släkt som man inte ser dagligdags precis. Tror att det blev ett minne för livet.
Anne i Mantorp
Mossfolk om sitt bästa ...
DBIV
Det
bästa i veckan har absolut varit att det fungerat så bra för Cosmos hos
dagmatten.
Nu har han ju gått sin första hela vecka där…
Och
så har han börjat tappa tänder.
Det är absolut också jätteskönt och
innebär förhoppningsvis att allt bitande kommer att avta.
Han har redan
nästan slutat bita på oss och umgås numera trevligt glatt viftande på
svansen (eller mest viftande på hela kroppen :)
Det där pysslet innan med kräftburarna på land innan vi ror ut. Det
hör också till.
Vi agnar på med små mörtar och löjor som legat i frysen efter att ha
blivit fångade vid bryggan tidigare i sommar.
Burarna lastas i båten, i år 10 st till antal. Det får räcka.
Vi ror ut och lägger i burarna ungefär som vi brukar och vet att
borta vid stenen där brukar det vara bäst.
Sen några timmar senare när solen håller på och gå ner så ror vi ut
igen och vittjar burarna. I första vändan fick vi 14 st om jag minns
rätt.
Numera är det signalkräftor efter att kräftpesten tog död på alla
flodkräftor i början på 90-talet.
Det går bra det.
Denna gång stannar jag på land och sitter på bryggan och tittar ut
mot båten där på sjön.
Hör deras prat och "yippie" när det är
några kräftor i buren som de får upp.
Jo, det var bäst vid stenen.
Det är alltid så.
Hälsningar!
Turtlan
// Och så här skriver den värmländska Turtlan om årets bästa sommarprogram!
Eva på Frösön säger så här ...
Hej på dig!
Det bästa under veckan var nog resan ner
till Sundsvall måndag-tisdag.
Vi hyrde en liten (och ganska gammal)
stuga längst ut på Alnö.
På stranden.
Äntligen fick jag möta havet.
Just
den dagen för ett år sedan gifte sig vår äldsta med sin man i Alnö
gamla kyrka.
Vi firade detta med strömmingsmiddag på Spikarna, en liten
restaurang nära där vi bodde. Elins svärföräldrar kom också ut ( de bor i
S-vall) och vi hade en trevlig kväll tillsammans.
Elin hittade ett fint
litet hus som var till salu och sedan satte hon sig på klipporna och
drömde sig bort en stund. Så roligt att träffa henne för några dagar.
"Oj, blåbär .., det är ju smaskens!"
Och
så har vi ju glädjespridaren Otis, som gärna är med när jag rensar
blåbär :).
Nu är det slut på semestern och han får umgås med sin matte
hela dagarna, något som gör matte helt slut. I alla fall innan hon vant
sig :)
Var inte den ungefär som förra veckan? Och veckan före den? Och ... ?
Men en sak som var bra, fast som kanske inte rör mig personligen, var
att maken hjälpte sonen med grundfärgsmålningen på taket. Så nu är det
bara två slutgiltiga lager färg som ska på.
En annan sak var den lilla konserten på Nickebo igår kväll.
Det bästa i veckan var nog klädbytar/säljträffen som jag var med och
arrangerade här i Göteborg.
Jag är medlem i en Facebookgrupp, som heter Fancy Fatshion.
I den gruppen
kan man sälja och köpa kläder i stora storlekar, men även väskor, skor, smycken
och annat smått och gott.
Det är en sluten grupp med kvinnor, som har svårt att hitta fräcka, fina
kläder i sina storlekar och där allt snack om vikt upp eller ner och liknande är
bannlyst.
I lördags hade vi en träff “på riktigt” i Göteborg. En tjej hade hyrt lokal
på skolan där hon jobbar och dit strömmade ett tjugotal glada och
förväntansfulla kvinnor, släpandes på IKEA-kassar i mängd.
Jag packade in en hel del och tog med.
Allt hängdes upp och spreds ut på bord och det var fritt fram att prova,
förhandla och handla.
Det härliga var att alla kunde känna sig helt avslappnade
med att riva av sig tröjan och prova en top eller klänning. Sånt man inte gör
annars för att man inte vill visa sin tjocka kropp för andra.
Men här var ju alla likadana.
Oj som det skrattades och pratades och inte var det jag som sålde nåt, men
jag hade mer med mig hem än jag bar dit. Så sa många, men någon måste ha blivit
av med lite grand i alla fall.
Vi hade ordnat fika också och alla delade lika på lokalhyra + fika och
tiden gick alldeles för fort.
Efteråt sa alla att “detta måste vi göra om snart igen”.
Så roligt det var att träffa alla som man “kände” från nätet på riktigt.
Jag fick höra många historier också om hur jobbigt det är att vara
STORARTAD och hur omvärlden ser på en.
En kvinna berättade för mig att hon sedan tioårsåldern aldrig hade andats
med magen, eftersom hon alltid gått och dragit in magen, så att den skulle se
mindre ut!!
Sånt tänker inte “normalstora” på – hur mycket energi STORARTADE kvinnor
lägger ner på att försöka passa in i normen.
En insikt alla borde skaffa sig snabbt – inte minst
konfektionsindustrin.
Och varmt .., svettdroppar i pannan ..., hår som lockar sig.
Sensommarblomster.
Renfana, ännu mera renfana .., blåklockor .., kråkvicker och baldersprå baldersbrå.
Och almöke som har blommat ut och är ulltussiga.
Och vete och råg.
Blommande brännässlor - får mig att tänka på Harry Martinsson -.
I dikeskanten upptäcker jag miljoner mogna björnbär!
Harry får smaka - i fjol åt han dem glatt! - nu spottar han genast ut detta ljuvliga.
Elisabets bästa ....
En sak som verkligen var bra, det var heldagen i Malmö när klubben Gripen/Crossfit hade intern tävling ute på Borgmästaregården, på ett stort grönområde.
Visst har sonen berättat om vad det hela går ut på, ja, det här med crossfit (det är nån slags allsidig träning, det är styrkelyft, man drar sig upp i romerska ringar, klättrar i rep .., springer i lös sand, går på händer .., ja, det är allt möjligt!), men det är förstås nånting helt annat att se det hela på riktigt.
Det var ett trettiotal tävlande - många olika nationaliteter -, hela tiden hördes en slags Rosengårdssvenska och alla var så omåttligt rara och vänliga!
Medan sonens pappa och jag själv drack termoskaffe, kom en av de tävlandes mamma fram och pratade med oss. Hon var ursprungligen från Libanon, hade bott sjutton år i Stenungsund ("å, som jag trivdes där!" sa hon leende), men flyttade till Malmö för att ge sina barn "bättre möjligheter till utbildning" och nu trivdes hon bra här också.
Och där var en ung libanesisk flicka, kanske arton år, som var det vackraste jag någonsin i mitt liv skådat!
Om man läser allt som står i tidningarna om problem i Malmö, om kravaller och eld i soptunnor, så är det lätt att man får en negativ bild av stan. Arbetar man dessutom som polis just där, är det kanske ännu enklare att den bilden förstärks?
När då sonen, som ju är polis just i Malmö, säger att han trivs så bra i den här klubben och att en av anledningarna är den här mixen av människor från olika delar av världen, då blir jag så himla glad!
"Ja, jag struntar väl i OS-avslutningen ...", tänker pElle och sover vidare.
En annan stooor källa till glädje under förra veckan, var alla tv-sändningar från London och OS.
Det finns inte ord för hur bra jag tycker att SVT sköter detta (det lär vara sista gången, läste jag i gårdagens tidning ...), från Andre Pops i studion till Kajsa Bergkvist som är så bra vid sidan om .., till den duktiga intervjuerskan i simarenan .., ja, allesammans!
Och dessa ljuvliga engelsmän som arrangerat det hela så bra!!
Igårkväll avslutning och visst log jag så hääär mycket vid invigningen, då självaste James Bond kom flygande med drottning Elizabeth, men minst lika mycket looog jag åt den numera inte pur-unge Monty Pythonmedlemmen Eric Idle som sjöng sin egen "Always look on the bright side of life".
Det klippet fick man inte visa, ajabaja, det blev uppläxning från Youtube, så jag lägger in originalet här ovanför.
Och så ska jag inte glömma den där kvällen när jag kom hem från jobbet och knappt kunde gå, så ont hade jag i benen och fötterna och så har pv gjort hamburgare och ställt fram ett glas vin och det var OS på tv .., vilken lycka! Vilken snälling han är!
sportigajenny berättar om sitt bästa ...
God morgon Elisabet!
Jag hade faktiskt planerat att mejla DBIV
redan igår kväll, men var alldeles för trött när jag kom hem vid
21.30-snåret. Den här gången kan jag nog inte hålla mej till en grej,
utan det får bli två.
Det ena är då den där blomman jag fick
levererad till jobbet strax innan jag skulle gå hem i fredags. Synd bara
att jag inte är så där överdrivet bra på att ta emot sådana här "tack".
Jag kan liksom inte förstå varför. Jag har ju bara gjort mitt jobb! ;)
Det
andra är matchen på Gamla Ullevi i Göteborg igår.
Jag, syrran och
hennes sambo var på plats och såg matchen Blåvitt-Mjällby.
Det började
ju bra med mål för IFK Göteborg redan efter 8 sekunder. Men så blev det
1-1, som från ingenstans. I andra halvlek lyckas Blåvitt göra 2-1, men
självklart gjorde Mjällby även 2-2, och livet kändes allmänt skit.
Skulle det bli ännu en oavgjord match, eller till och med förlust. För
nu kändes Blåvitt lite svajigt. Och, det har inte varit lätt att vara
Blåvittsupporter i år, det kan jag lova. Men. Blåvitt gör både 3-2 och
4-2 innan slutsignalen gick! Och det var en skön seger.
Nu vet vi ju att
grabbarna kan hantera en ledning, att tappa denna ledning, och gå
segrande ur striden!
Jag fick fundera en lång stund på vad jag ens befann mig förra
veckan.
Efter Fattigskogslägret tar det vanligtvis 2-3 dar innan jag är
"fit for fight" igen, första halvan av förra veckan är rätt suddig.
Det bästa som hände förra veckan var i alla fall att jag fick ett
brev från en myndighet, där jag äntligen fick som JAG ville. Seger! och
en enorm lättnad.
Och så kvällsstunderna vid torpet.
Sensommarkvällar med mogna hallon, kvällssol, doft av torkat gräsklipp
och en glad Max som busar runt.
Jo, en har redan mailat och berättat och det ska jag lägga in så snart jag ätit frukost!
Adressen är: bisse151@gmail.com och gärna bild till, om det finns.
Och idag susar en burk rabarbermarmelad (förfärdigad av pv igår ...) till Jämtland och till Eva, som var förstaprisvinnare när Ann (ett tips: klicka på Ann-länken och läs hennes historia ...!) från Göteborg kom på besök och agerade Notarius Publicus!
Hoppas att marmeladen kommer till glädje!
Den fina tejpen, det var en sponsorgåva från madamen i landet långt i söder och tänk, vad den - tejpen -,har varit till stor hjälp!
Att en stor del av mitt hjärta tillhör Skåne, det känner jag så tydligt när såna här bilder kommer susande genom rymden!
Hur väl minns jag inte känslan när min ena syster hade flyttat till Lund och vi själva bodde kvar i Malå .., och jag fick vykort med nästan-såna-här-bilder-på och jag tänkte att åååå, så där skulle jag också vilja bo!
Så småningom flyttade vi själva till samma landskap och från sekund ett .., ja, från allra första stund, kände jag mig hemma!
Den känslan kom också när vi förra helgen besökte Öland.
Bilden togs av lundafarmor.
Tack snälla! säger jag.
Uppdaterat: annannan - själv skånska - undrar i sin kommentar var bilden är tagen?
Dom kliver på i Båstad - fem killar i artonsåldern - en av dem har keps och svart-vit-spräcklig jacka och från sekund ett börjar de unga männen recensera fredagkvällen.
Alla har varit rejält berusade .., det pratas om hur mycket vodka man hade i glaset och själva blandningen .,.nån har haft juice, en annan cola .., nån har "rökt på".
En av pojkarna är missmodig.
"Jag hade faan en tjej på kroken, allt var upplagt, men då började hon spy .. faaaan!" säger han.
En annan hakar på - jodå - han hade också en tjej och tänk, nästan-nästan blev det som han hade tänkt sig, men så kom hennes väninna och hämtade henne och så var den chansen förbi.
Jag sitter med huvudet mot fönstret och lyssnar förstrött, allt medan landskapet susar förbi.
I Ängelholm säger en av pojkarna att där skulle han kunna tänka sig att bo och hans kompis har för någon vecka sedan tillbringat en dag i Vejbystrand, det är inte så dumt heller, säger han.
Lördagmorgon blir det uppstigning i ottan, därefter bil in till Halmstad och klockan sju tar jag tåget till Malmö, i akt och mening att titta på sonen som ska tävla i den för mig helt nya sporten Crossfit.
Tävlingen, som ska hållas utanför träningslokalen i stadsdelen Borgmästaregården (såå fint där var, lugnt och fridfullt .., grönt och lummigt och det hela gav mig en helt annan malmöbild än den jag i vanliga fall tänker på!), börjar klockan tio.
I tävlingen ingår ett trettiotal självplågare deltagare; mest män i tjugofem, trettioårsåldern, men även en man som om ett år fyller femtio!!
Tio olika momemt skulle genomföras - allt på tid - och själv hade jag fått hjärtinfarkt inom fem minuter!
Nå, vad gick det hela ut på då?
Sånt här, t.ex.
Och sånt här.
Ett antal töser var också med och det finns inte ord för hur imponerad blev jag av deras kämpaglöd!
När AP var tio, elva år och deltog i skidtävling i Norsjö, berättade hon att mitt hejande hade hörts i ett par kilometer och jag kan ju säga att entusiasmen inte har avtagit med åren ,-)
Den något mer stillsamme pappan syns i randig tröja.
(Och efteråt sa sonen att det var himla trevligt att bli påhejad ...,-)
En äldre herre i 80-årsåldern kom promenerande med sin rollator, just som tävlingarna pågick.
"Ja, ja, vi får se hur deras ryggar är när dom är sjuttio ...", sa han på sävlig skånska.
... svänger jag in på lillvägen och struntar i att köra upp för backen till det gula huset, utan åker rakt ner till havet.
Möter en enda bil - med båt på släp - och fastän solen hunnit sjunka ner där borta i väster, dröjer sig lite av ljuset kvar.
Hela vägen hem från jobbet var m a g i s k.
Insikt nr 812....
En mig närstående madame brukar sucka (jag hör det tydligt, fast hon försöker dölja det) när jag ska berätta nånting och börjar prata om annat, ja, om detaljer på vägen till det där ursprungliga.
Alldeles tydligt hör jag det.
(Det händer att hon gör samma sak ..., men det tänker hon nog inte på och är man mamma säger man förstås ingenting ,-)
Hon som lätt förirrar sig i detaljer ..., här ligger hon på soffan Ektorp.
När jag då läser detta .., då smajlar jag så mungiporna når från öra till öra.
