Dagens fönster .. .

... hittar man i den annorlunda byn Hjärup, utanför Lund.

Som en medeltidsstad är det .. men inga parker .. och nästan inga träd.

Och nästan inte en enda människa såg vi där, vännen Torun och jag.

Bloggmadamens intryck från Nobelfesten.

Kungen .., kan han inte applådera?
Man ser alla andra som applåderar, men inte kungen, nä, nu säger jag snart upp bekantskapen med kungahuset.

Något flamsiga intervjuer (ja, å, vad jag saknade Ingela Agardh!), men en som jag tycker var verkligt bra och vilken fantastisk franska han talar ..., det var programledaren för Kobra ..., Kristofer nånting, (Lundström ) han med de buskiga ögonbrynen .. , han och Claes Elfsberg .., dom var jättebra! (Lika imponerad var jag av Horace Engdahls helt lysande tal till litteraturvinnaren häromkvällen, också på franska!)

Det finns en sak som irriterar mig och det är när någon blir intervjuad och under tiden står reportern och läser sitt manus eller kollar sina frågor .., eller .., när den intervjuade har sagt vad han eller hon tycker, så bara avbryts dom och puttas iväg, inget tack eller nåt sånt.
Fy, så oartigt!

Å, jysses .., om man hade fått smaka maten!

Servitörerna = magnifika!

Musiken = UNDERBAR!

Till lindalotta och mian ...

Här kan ni gotta er bäst ni vill .. och säkert är det dimma här också!

Ledig dag ..

Nästan som i Gyllene Salen ..., fika på balkongen hos Annika.
Det var i somras.

På dagens promenad-på-stan-runda .., tittar jag in i en liten butik som ligger på en tvärgata nära Apoteket.

Åååå, det doftar så gott där inne .., rökelse och ja .., det doftar Mystik, så där som vore jag på besök i bortre Indien och inte alls i en liten stad i sydöstra Skåne.

Och där är rökelsestickor och värmeljus och vackra färggranna sjalar och i taket hänger lampor med tofsar nertill och i en korg på golvet trängs små och större hjärtan av sten och mitt eget hjärta pickar av nån slags julglädje, fast i förtid.

Inte det minsta har jag planerat att handla något, men ser man på .., Den Ludne Frestaren anfaller från alla håll och kanter och när jag stänger dörren till butiken, ligger varor för 300 kronor i en liten vit påse.

Och nu .., må ni tro att det doftar gott här i mitt vardagsrum!

Det doftar ... opium!

Ja, jag blev ju mamma så tidigt och när andra kvinnor i min ålder levde loppan och testade det ena efter det tredje, då satt jag i Kungsängen och läste om Petter och hans fyra getter för två små töser .., nä, något opium hann jag aldrig med.

Men nu ...!

Och nu är det ju Nobelfestligheter, så jag har faktiskt inte tid att blogga!
(Litteraturpristagaren ser trevlig ut, må jag säga ...)

Bionytt ...

Amelie Poulain.

Om film tycker jag mycket.

Vad som är bra eller dålig film tycker jag är helt lönlöst att ens diskutera, för som med så mycket annat, - konst eller litteratur -, så blir det hela ändå helt subjektivt.

Men nu har jag i alla fall köpt fyra filmer som ska få följa med till Stockholm, till Emil och Emma och så ska vi ha Upplands-Väsby-Filmfestival ..., biokvällar med låtsasbiljetter och såklart popcorn och godis i foajén, som väl är köket?

Vilka filmer som biografmaskinisten (mormor) ska visa?

Jo, dessa.

Den här.
Lätt en av de bästa svenska filmerna, tycker jag.
En underfundig och filurig film som man blir varm och glad av.

Och den här.
Fullständigt suveräna skådespelare .., inte minst från de två barnens sida!
En annorlunda film.
Italiensk, som jag ofta tycker om.
Lite vemodig och med ett slut som man kanske inte förväntar sig.


Hur många gånger såg jag den här filmen när jag var väldigt ung?
I församlingshemmet och i missionskyrkan och hemma i tv:n?
När mina egna flickor, som då var vana vid betydligt mer hårdkokta filmer, fick följa de arma barnens öde och äventyr, för att inte tala om geten Gullspiras .., då sprang dom ut och in från vardagsrummet och vågade knappt titta till slutet!

Och slutligen denna.

Kanske inte nånting för kapten Lintott, men måhända för hans storasyster?
Annars får väl mormor se filmen själv.
Igen. Och igen.
Hela den här filmen gör mig glad .., och vet man det inte innan, upptäcker man så småningom att hela filmen går i rött och grönt .., (titta på trailern och lägg märke till allt det röda och gröna som finns med ...!! ... en kvinna i en röd klänning som passerar .., något grönt på en hylla .. ja, titta noga ska ni få se!) det är kanske en orsak till att den är så .. varm?

När allt rämnar ..

... på väg till Åhléns tittar jag in hos kvinnan som har fått veta att hon kanske har drabbats av bröstcancer.

Det är bara hon och jag och jag frågar hur hon har det och hon kommer emot mig och öppnar famnen .., hon är stor och varm och frodig, men allt är uppochner i hennes liv.

"Du förstår, dom ringde från sjukhuset och ville att jag skulle komma tillbaka för nya prover och helst skulle jag komma omgående eller om det blev dagen därpå och det blev ultraljud och jag tänkte genast att nu är det färdigt .., och efteråt, när det visade sig att där fanns något som inte såg så bra ut .., som inte s e r bra ut .., så blev det som ett stort brak .., det var som om marken öppnade sig och jag bara ramlade rakt ut i ingenting .., i ett enormt mörkt hål bara .. och jag grät och grät och tyckte att det var så jääävla orättvist och jag bad att få titta på röntgenbilden men blev nekad av sköterskan och jag blev bestört och tänkte att det är faktiskt min kropp och mitt bröst och mitt liv det gäller, men icke .., inte förrän jag träffade läkaren som var underbar .., rakt på sak och inget svammel och det är så jag vill ha det, ska jag dö så vill jag veta det .,. jag vill hinna förbereda mig!" säger hon.

Rösten är intensiv.

"Nu ska jag dit om en timme och ta vävnadsprov och läkaren säger att dom vill operera .. och du förstår, jag var på kurs förra veckan och hann tänka igenom alltihopa och först var jag ju bara ledsen och tänkte på mina barn .., men okej, dom har en bra pappa som kan ta hand om dem och dessutom är dom nästan vuxna .., så den biten kunde jag lugna mig med .,. men sen grät jag ännu mera .,. för ... ja, men för ... du förstår Elisabet .,. jag vill ju också vara med, jag vill också leva!!" säger hon.

Och hon tänker och tänker.

När jag har lugnat mig lite, då tänker jag ..."ja, jag ska ta hand om dig lilla cancer och du ska få vara intill mig, men faaan att jag ska klara det här .., jag ska ta mig igenom detta och om inte .., så får jag ta itu med den biten också ....".

Jag står där och lyssnar och säger inte så mycket, för kvinnan har så många ord som tumlar omkring och vill ut.

Och så brer hon ut armarna igen och vi omfamnar varandra och hon är varm och rar och så alldeles omåttligt l e v a n d e och jag säger att jag ska hålla alla tummar och tänka på henne och jag berättar också om den här kvinnan och sedan går jag ut i decembersolen, där människor rusar omkring med julklappshandel i blicken och jag tänker, som så många gånger förut, att detta är livet.

Så är det.

Det här är livet.

Allt på en gång.

Idag ska jag på fest

Pelle tar igen sig innan festen börjar.

Jepp.

Och jag har fått en utsökt bra plats i soffan Ektorp, säkert tillsammans med pElle som inte är så där värst intresserad men tycker om att ligga nära-nära matte, och på bordet framför mig ska jag ha kaffekoppen som jag tycker så mycket om och kanske en lussekatt - möjligen två - och alldeles säkert kommer jag under festens gång att tänka på den här härliga och kloka kvinnan och hennes intervjuer av festdeltagarna och alldeles lika säkert kommer jag att sakna hennes befriande skratt och chosefrihet!

Ungefär så.

Vill ni få dagens bästa skratt ...?

Kolla här!

Och vill ni lyssna till hon som var en, i alla fall i mina ögon, klok kvinna, klicka då här.

Lediga-dags-fönstret ...

... kommer från den här tjusiga madamen, som förresten ropar på teknisk support!!

Och ...

... onsdag är ledig dag.

Som bäst.

På slagbordet ligger julkort som ska göras klara och där är två påsar Ahlgrens bilar som ska skickas till Isle of Wight och min systerson som nu har fått ett arbete som psykolog och kanske känns England inte fullt så eländigt då .., även om surfarvågorna inte kan jämföras med dem i Australien?

Intill julkorten ligger en liten almanacka där jag har markerat Viktiga Dagar.

På fredag t.ex. kommer pensionatsvärden .., på lördag har jag bytt med den Nya Malin och således blir jag fri och kan lyssna till Ring-så-spelar-vi och Melodikrysset .., nästa lördag är jag i landet Halland och ska gå på konsert och lyssna till den här mannen (honom såg och hörde jag i Helsingborg för några år sedan och han var suveränt bra!) och den här madamen .., och Annandag Jul är jag också ledig och sedan arbetar jag fram till tisdag efter nyår .., därefter stundar åtta lediga dagar och bilresa till Stockholm till alla tre barnen ..., till Emil och Emma, två mågar, en liten svansviftande Jack Russel och en stor häst som heter Taurus.

Åååå, alltid denna l ä n g t a n!

"Hur är det ...?"

... frågar jag kvinnan som står framför mig i kassan, hon som är i min ålder och så rar och som jag brukar titta in till när jag går på stan.

"Hur är det ...?"

En alldeles vanlig fras och jag förväntar mig det vanliga svaret ... "jo, tack .., själv då?"

Men så blir det inte alls.

"Jo, Elisabet .., det är upp och ner .., jag ska på min tredje undersökning i morgon .., det mesta tyder på att jag har bröstcancer ..." säger hon med allvar i rösten.

Så var det.

Ett eftermiddagsfönster ..

... från den här madamen.

Den nionde december 2005.

Jag sitter på tåget till Helsingborg ...

Så kan det gå ...

Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..":

"Hej

Tror jeg må fortelle en helt sann historie her,som handler om menn "som slenger m leppa".

Min ex kritiserte meg stadig vekk,og spesiellt i forh. til å lage mat,som ikke var som moren sin.

Han sa ,at du lager god mat ,men den smaker ikke som mor sin mat.

En gang fikk jeg min forhenværende svigermor til å lage kålstuing til kjøttkakene.

Da middagen var jeg servert spurte jeg hvordan kålstuingen smakte .

Han sa at den var bra,men ikke som moren sin.

Da svarte jeg at det var faktisk hun som hadde laget den.

Svaret fra han var at da var hun nok uheldig denne gangen.

Jeg lo,og jeg ler forsatt av det.

Vi bor ikke sammen lengre,for den som undrer....

-B-"


//bloggmadamen förklarar lite: bara så ni vet .., så skrev jag inlägget här under med väldigt mycket smajl på läpparna.
Jag tycker nämligen att pensionatsvärden är en alldeles helt underbar man.

Om vådan av att säga fel ...

Svart pil: magisterhanden som pekar och lär ut.
Prickig pil: vältränat lår, dock inte bloggmadamens.

Om man på en dejtingsida har råkat bli infångad av en smålänning tillika magister, då får man med rätt korta mellanrum finna sig i att bli åthutad .., ja, det kan gälla allt från att bloggmadamen har en förfärligt utsliten älsklingssticketröja som är lite väl luftig i maskorna .., till att hon skriver fel på korsordet eller att hon inte vet precis var alla Afrikas länder ligger i förhållande till varandra, för det är såklart sådant som magistrar tycker är jätteviktigt.

Och så får man veta att man slänger alldeles för mycket matrester och inte sorterar soporna som varje rättrådig människa bör göra och om jag sjunger högt och vackert så där så det siiirlar och har sig, då skrattar han rått och hjärtligt och säger att det nog är min saligen avlidna mamma som går igen .,. för jag har nämligen berättat hur det lät när hon operasjöng andliga sånger i vårt kök.

Så .. ni förstår ju att alldeles enkelt är det inte att vara käresta till en sån man.

Till en Magister.

På jobbet har det fram till idag dock varit en frizon av uppläxning.

Tills idag ja.

Ty då står jag inne i lilla kontoret på lagret och ringer till företaget som tillverkar våra bärkassar och när jag presenterar mig och säger att "ja, hej .,. det är Elisabet på Ica Supermarket i ...", då brister Lasse, Magnus och cowboy-Maria ut i hejdlöst skratt!!

Åååå, så dom skrattar så dom nästan kiknar och jag fattar ingenting!!

Jo, det visar sig att jag säger "siuuuuupermarket" (ungefär som när vi hemifrån säger joo, på det där insugsivet ....) och det heter ju "suuuupermarket" och damen i andra änden av luren skrattar hon också när jag vittnar om mina uppstudsiga och kaxiga skånska arbetskamrater, ja, telefondamen är minsann inte från Skåne heller och hon säger att vad jag än säger, så håller hon med mig!

"Du och chefen är likadana .., han heter ju Thomas men uttalar det på gotländska och lyckas få in ett å där emellan .. Toåååmas ...", säger Lasse och så skrattas det igen.

Sen lägger han armen om min midja (någon sådan finns inte, men där den skulle ha varit ...) och vill ställa in sig, men då har jag fått nog .., nejminsann, det duger inte att komma och tro att man kan göra som man vill!

När jag några minuter senare har tagit på mig anoraken och passerar kontoret där Toåååmas sitter, då säger jag att ... -..."nu gör jag som Martin Ljung i sin monolog, jag a v g å r ..!"

Då bara ler chefen.

Håhåjaja .., det är en evig tur att man är saktmodig, mild och god, hälsar bloggmadamen på Ica Sjuuupermarket i sydöstra Skåne.

(Martin Ljung, ja .., den gudabenådade norrbottning .. honom kan ni träffa här!)

Och det här företagsnamnet skulle jag såklart också ha uttalat fel.
Jag uttalade det med låååångt a .., som i mat.

Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..

Pensionatsvärden lagar min sandal.
En smålänning tar vara på allt.

För några dagar sedan berättar dagens namnsdagsbarn (som är min dotter) att någon har stulit hennes bankkort och tömt hennes konto, ja, sådant är ju helt underbart så här inför julen!

Och nu på morgonen ringer en upprörd pensionatsvärd och vittnar om hur illa ställt det är med ärligheten i vårt samhälle.

Han skulle just promenera till bussen, när han upptäcker att någon har norpat hans busskort till Hallandstrafiken!

"Ja, vi var ju på ABF och hade kursavslutning med ena kören igår och jag hade korten i jackans innerficka och inte tyckte jag väl att dom som var där .., att dom såg ut att vara tjyvaktiga inte ...!" säger han missmodigt.

(Värst av allt är ändå att nu måste pensionatsvärden ta bilen, denna oerhörda miljöfara, till jobbet ...).

"Du får väl skriva en insändare .., så där .. "du som tog .. jag såg dig nog ...", säger jag lite leende", men ändå upprört, för jag minns ju hur rasande jag själv var, då, när min moppe stals.

Det är för bedrövligt, vilket tjyvsamhälle vi lever i.

"Och ja, det är nästan så att jag håller med dig Elisabet .., det här med att hugga av händerna på tjyvar .,. ja, det är faktiskt inte en sån dum idé ..", säger den bestulne pensionatsvärden som minsann redan börjat formulera på den där insändaren och tack och hej!

Fem minuter senare ringer min telefon igen.

Det är pensionatsvärden.

Nu är det annat ljud i skällan.

"Ja, jag tar tillbaka allt om att hugga av händer .. jag hittade korten .,. jag hade lagt dem i skjortfickan i stället och jag som redan i tanken hade formulerat halva insändaren och den blev så bra .., ja, nu blir det ingen sådan!", säger han och låter aningen lyckligare.

Och tilltron till körsångare i allmänhet och alla andra halmstadbor i synnerhet, är återfunnen.

Sicken lycka!

På Annadagen ..

Anna-Panna .. (stekte fläsk ...)

Idag har alla Annor namnsdag.

En av dem, är min dotter.

Mellanbarnet.

Hon, vars minne sträcker sig från någonstans kring fosterstadiet, hon heter bara Anna.

Min mormor skulle också ha haft namnsdag .. hon hette Anna Fransiska Elisabet.

Min farmor också .., Anna Elisabet.

Och min faster ... Anna-Maria.

Så ... nu säger jag stort grattis till alla som heter Anna!

Tidagsfönstret ...

.. hittar man i pensionatvärdens segelbåt.

Där låg jag och sov i somras.

Två eller tre nätter.

Trångt var det och ovant.

På morgonen krånglade jag mig ur båten .., tog cykeln och gav mig av hemåt.

Arbetade.

Drömde om Emma och den stundande resan till Kefalonia.

Tänkte att livet hade blivit annorlunda.

Tillbakablick ... den 23:e maj - 08.

.... efteråt .., blusen blir alldeles våt av flätan

... tar vi bilen till Steninge och jag har ryggsäcken och kameran som jag fått låna av underbara, underbara vännen Anna-Karin och solen är på väg ned och pensionatsvärden säger att det inte alls är säkert att han ämnar att doppa sin lekamen i havet, men jag tänker.

Å, vad jag tänker!

Och jag känner efter med tårna och tar av mig och tar på mig och så kliver jag i och det är kyligare än förra gången.

På stenpiren som är som en liten bryggavsats, står pensionatsvärden och räknar tyst .., 26 ..., 27 .., 28 .., 29 ... och 30.

Det är antalet sekunder som jag befinner mig i vattnet och jag dyker mot stegen och efteråt är jag så lycklig så det känns som om jag inte klarar mera.

Ett sent kvällsfönster från Frankrike ...

"Jag fotograferade en del idag, utsläppt ur mitt sjukläger och den trånga lilla lägenheten.

Såg det här fönstret, huset bredvid posten.

Årtalet är ungt för att vara den här lilla byn, här är många av husen från 15- och 1600-talet.

Men det ser gulligt ut och som du ser blommar cyklamen och mycket annat fortfarande!."

Bentes vänstra hand ...

Bente ..,. eller -B- brukar ofta kommentera här på sidan.

Så här ser hennes vänstra hand ut .., suddig, men ändock, det är hennes hand.

Hon är Lejon.

Och storasyster.

Bor i Norge.

Och sänder härliga dikter som jag tycker så mycket om.

Den här, till exempel.


NÅR DU ER BORTE

Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik -
Eg veit ikkje kva det er.

Før var kveldane fylte
Av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone
Og dirrar imellom oss.


Tor Jonsson

Vacker musik till, kanske?

Freiburg, Malå och Dikanäs ..

När klockan är halv åtta, lägger jag mig på soffan.

På min mage ligger pElle och sover.

De senaste veckorna har han varit som förvandlad .., ååå, så han kelar och spinner och har sig!
(Kanske för att han har sluppit kattburen ...?)

Och tv:n är påslagen och långt borta, som från yttre rymden, lyssnar/tittar jag först på ett unerbart program om landet Gabon och hur man ska rädda de vilda djuren i det här vackra landet ..., och sedan blir det sova-lyssna-sova-lyssna till nobelpristagaren i såväl ekonomi som litteratur och mellan slumra-varven fascineras jag av ett program som visar bilder från ekobyn i Baskemölla här ute på Österlen, för att inte tala om en likadan ekoby/stadsdel i tyska Freiburg där, i den stadsdelen, 90 % av invånarna INTE har bil och jag kommer ihåg att i den staden har jag varit.

Då, i ett annat liv.

Utanför fönstret regnar det.

Telefonen ringer.

Det är pensionatsvärden som berättar att han har fått en flisa i sitt ena öga och det blir prat om de intressanta tv-programmen och mitt arbete och Malin på jobbet som frågade om någon ville bli fri på lördag och nu börjar jag tänka att det kanske skulle vara himla skönt.

Vi pratar också om vad vi skulle göra om vi idag fick ett besked att vi bara har ett år kvar att leva?

"Då skulle jag verkligen försöka umgås mycket med min Hilda ...", säger pensionatsvärden.

"Ja, jag finge väl flytta till Stockholm till barn och barnbarn och förresten har Anna lovat att jag ska få somna in nära havet, i en husvagn i värsta fall ..., och hon ska se efter så att jag får ligga på sidan och få ha en hand vid näsan när jag sover ....", säger jag.

Lite, lite pratar vi också om resan till Malå nästa sommar.

Efteråt funderar jag över vad jag längtar jag mest till?
Jo, att få promenera barfota nere i backen där jag växte upp .. att få slå sig ned vid stenarna vid vattnet och känna doften av sälg och se Kung Karls Spira och höra ljudet från asparna och få vara med om ljusa nätter igen.

Allt sånt.

Och mormors hus i Dikanäs.

Lagården? Finns den kvar?

Sjukstugan i Malå där jag så många gånger har åkt hiss.
Personalvåningen.
Doften av Lux Tvål.
Barna Hedenhös i bokhyllan.
Svart bakelittelefon.
Mammas snabba steg mot stengolvet.

Sånt.

Och nu är klockan halv tio och jag kommer förstås inte att kunna somna.