... frågar jag kvinnan som står framför mig i kassan, hon som är i min ålder och så rar och som jag brukar titta in till när jag går på stan.
"Hur är det ...?"
En alldeles vanlig fras och jag förväntar mig det vanliga svaret ... "jo, tack .., själv då?"
Men så blir det inte alls.
"Jo, Elisabet .., det är upp och ner .., jag ska på min tredje undersökning i morgon .., det mesta tyder på att jag har bröstcancer ..." säger hon med allvar i rösten.
Så var det.
3 kommentarer:
Tänk, hon kanske bara väntade på att någon skulle fråga henne detta som tyngde hennes hjärta.
Och så kom du, fantastiska Elisabet, och ställde de rätta orden - eller frågan.
Kram!
Här var jag flera gånger i gå och försökte skriva något, men det är fortfarande lite för svårt. Den känslan är alldels förskräckligt omtumlande. Jag håller med Samuel, vad bra att du frågade och lyssnade.
Samuel och Panter: det var inte alls jag som gjorde nånting .., det var bara vanligt i-kassan-prat .., och hon svarade inte som jag hade förväntat mig.
Det var mycket allvar och oro i hennes blick och jag som inte har blivit kallad till mammografi på tretton år, blev iskall.
Skicka en kommentar