Nog minns vi väl ramsan om "Vi ska Äta, Ni ska Laga"?
Här är ni:et.
Floden eller vad man ska kalla den .., Nissan.

Ibland är livet som ett enda äventyr.

Som idag.

Först in till stan tillsammans med pensionatsvärden och han hoppar av vid sin skola och jag får vägbeskrivning till Anna-Karin, hon som bor på området som har det härliga namnet "Kärleken".

Och tänk .., att jag hittar dit utan minsta besvär!

Sedan någon timme på stan (guidad tur in med hjälp av samma A-K ..., tack!) och inköp av grönsaker i ett stånd på Stora Torget (hur billigt som helst .., 2 fänkål för 10:-, kvisttomater, potatis, morötter och dill .., totalt 29:-) och fönsterfångande .., och väntan på pensionatsvärden som är klar för dagen och vi åker söderut, till Laholm, och utan att ha förvarnat ringer jag på dörren till före detta malåborna Egon och Eva-Britt Ebbeståhl.

Ingen hemma.

Nähäpp.

Precis när vi ska till att ge av oss igen, kommer herrskapet Ebbeståhl promenerande och fast det är femton år sedan jag senast såg dem, är dom precis sig lika!

Det blir kaffe och jättegoda mackor och hur mycket prat som helst runt deras köksbord och det blir vänsterhänder och höger eller vänster tumme upp och storasyster eller lillebror?

Att träffa hemifrånmänniskor är hur roligt som helst när man inte längre bor hemma.

Det känns ...., "hemtamt".

Egon var under något år lärare för Maria och så var dom ju kunder i Icabutiken där jag arbetade under fjorton år.

Efter två timmar återvänder vi till Halmstad; då ska det bli bio.

Klockan sex börjar filmen Slumdog Millionaire och det ska jag säga, att detta är en totalt helt annorlunda film .., jag har nog aldrig skådat dess like och bloggmadamen, som i hela sitt vuxna liv har drömt om att åka till Det Riktiga Indien .., nja, om jag säger som så .., så är jag kanske inte fullt lika övertygad om den saken längre.

Och själva filmen?

Jag har svårt att sätta betyg på den.

Mellan varven och under stor del av filmen är det ett rasande tempo och en obändig energi som liksom nästan studsar mot biobesökaren .., men så blir det lite väl sötsliskigt här och där och då blir det ...., tja, nån slags kioskromanfilm och nja, det är inget för mig.

På en skala från ett till tio .., så ger jag den kanske ... 6 eller 7.

Kanske mera sex än sju.

Men klart sevärd!

Nu är jag intill medvetslöshetens gräns så t r ö t t, fast klockan bara är lite över nio.

Upp halv sex i morgonbittida och iväg med sjutåget till Ystad.

Det går nog det med.

Ajöken, sa fröken.

Nya tider ...


"Och var är min tandborste nu då ....?!!" utbrister pensionatsvärden.

Liiiite irriterad låter han allt.

"I badrumsskåpet ..., det är väl där den ska vara ...", svarar städmadamen.

"Jaha ......", hörs värden mumla.

Nu får han allt akta sig .., nu är det nån som börjar känna sig hemmastadd här.

Förmiddag i pensionatet ...

Fem minuter från pensionatet
Då ser det ut så här
Om jag vore i era kläder, skulle jag nog klicka på bilden.

Att inleda morgonen med att storstäda pensionatets badrum .., ååå, då är nog krafterna tillbaka!

Och medan jag gör riktigt fint i badkaret och hela alltet - och det går undan ! -, ler jag för mig själv.

Det är som om jag ser mamma framför mig.

Mina händer blir mammas.

Och i hallen står en häpen pensionatsvärd och förundras över bloggmadamens plötsliga energi.

Lediga-dagsfönstret ....

På väg till pågatåget slinker jag in på Lisas Skafferi och handlar lite kvällsgott.

Lisas Skafferi, som är som en liten pärla i stan, ligger alldeles vid vattnet.

Inte långt därifrån upptäcker jag en jättelik båt .., typ lustyacht .., som tar igen sig vid kajen.

Unga och äldre herrar spankulerar omkring och beundrar farkosten och där kommer bilister och gör sig ärenden för att titta.

Och jag tar upp kameran från anoraksfickan.

I båtfönstret speglar sig färjeterminalens vågiga tak.

Fiskmåsar gastar.

Jo, nog känns det som vår alltid.

Och så tre timmar på tåget igen.

Ikväll känns etthundraåttio minuter som en mindre evighet.

När klockan är nio är jag framme.

Nånting har hänt i mitt förhållande till landet Halland.

Plötsligt känns det lite som att komma hem.

Och jag tänker på hur mycket det betyder att ha Anna-Karin i stan .., nån som är "liksom min vän" .., så där så man inte är helt beroende av pensionatsvärden.

Och jag tänker också på hur oändligt mycket det betyder med alla sms-prat-samtal.

Småprat som förgyller tillvaron.

Annika i Kävlinge, till exempel.
Hur glad blev jag inte av att prata med dig ikväll, då, när jag satt på centralen i Malmö?

Och när tåget passerade Landskrona kom jag ihåg resan när ellis var här i somras och vi blev så våldsamt utskällda av den puttrige busschauffören i just Landskrona och jag kommer ihåg allt det andra också .., ellis pladaskfall i asfalten .., färjan över till Ven och timmarna i segelbåten.

Efter Helsingborg blir det sms-surr med Leina.

Vi pratskriver om förhållanden och vad det är som gör att det ena funkar, men inte det andra.

En massa glädje blir det.

Och sen är klockan nio och jag är framme och pensionatsvärden har lite besvär med sitt flimmer och jag repeterar livräddningsövningar för mig själv .., trettio kompressioner .., två inblås .., ring 112 .., allt medan vi tar kvällsvickning och jag njuter av ett glas Shiraz-vin ..., och nu är det kväller och sängdags och Pelle är över sig av glädje och jag med.

Just så.

På jobbet ...

Just innan jag ska gå hem .., Lasse står och berättar för Lindha om vad som hände.

Att känna sig fylld av nån slags liv och kraft .., å, sicken glädje det är!

Precis så har det varit!

Och timmarna bara susar iväg.

På förmiddagen blir det visit av vänlig dam från Arbetsmiljöverket och tillsammans med den gotländske chefen sitter vi i personalrummet och damen tar upp allt som har med arbetsmiljön att göra .,. det är sånt som hur vi sitter eller står i kassan .., hur vi har överhyllor som lager och detta att vi måste sträääcka oss rätt högt upp för att ta ner eller sätta på plats .. det är anslag hit och dit och rapporter som ska skrivas och manualer för än det ena och än det andra och ibland även det tredje och alla arbetsuppgifter ska dokumenteras och preciseras och jag tackar min skapare att jag inte är arbetsgivare.

"Men ni får guldstjärna .., jag har nästan inget alls att anmärka på ..", säger damen och slår ihop sin pärm.

Och tisdag är tidningsdag och innan fikat vid halv nio har jag hunnit ta in prick alla tidningarna .., det är Hemmets Veckotidning och Hänt Extra och Tv-Guiden .,. dom är viktigast .., dom åker in i i hyllan först av allt, men det gäller att snabbt få in även de övriga.

Fyra tomma bananlådor fylls med returtidningar!

Och så ska detta returrapporteras via datorn .., och det är mycket pengar som det handlar om.
Tidningar är dyrt.

Just innan jag stänger min kassa för att cykla hemåt, kommer Lasse och Cowboy-Maria och ställer sig vid utgångsdörren.

Ojdå.

"Ta och kolla den mannens ryggsäck!" säger Lasse till oss två kassörskor och det faller på min lott att be mannen öppna och visa innehållet och mannen är stor och reslig och har en ännu inte tänd cigarett i mungipan .., och så öppnar han väskan på ett nonchalant sätt och ser man på .., där inne finns två stora paket nötfärs.

"Ja, dom har jag köpt i en annan ica-butik ...", säger mannen kaxigt.

Så jag ber att få se kvittot, men det har han tyvärr inte kvar .., och köttfärspaketen är ännu kylda och precis dom vi har.

"Nä, nä .., det där går jag inte på .., dom här får du lämna ...", säger jag och då rycker mannen på axlarna och rättar till cigaretten och så går han sin väg.

Cowboy-Marias kinder är illröda där hon står vid utgången och jag tänker att det nog är första gången jag ser den människan lite upprörd.

Och så ska jag gå hem men hinner ta någon kund innan dess och då är jag så okoncentrerad att jag glömmer att slå ut den ena kundens varor och nästa får betala alldeles för mycket och det är bara ren tur att hon upptäcker felet.

Åååå, jag ber tusen gånger om ursäkt och man skäms så öronen hänger till golvet, men gjort är gjort och det är bara att rätta till eländet.

Och nu .., nu är jag hemma.

Solen flödar från en blå himmel och jag ska plocka ihop lite smått och gott och om två timmar drygt, sätter jag mig på tåget till landet Halland.

Hasta la vista! hälsar bloggmadamen.

Ny dag - ny giv ...

Här ska cyklas iväg till affären, för arbete från halv åtta till tre.
(Vännen Eva på Frösön målade bilden där bloggmadamen just ska ge sig iväg.
Ni ser väl att Pelle är där också ...? Och mina fönster.
Och Eva behöver hjälp med ett resmål ...., nu får ni hugga i!)

Sen .., hmmmm, tar jag nog tåget norrut igen.

Till landet Halland och till Pelle och till pensionatsvärden.

Jag börjar känna mig pigg och längtar efter äventyr.

Kanske ett besök i Laholm?

Kameran i anoraksfickan.

Så tror jag att det blir.

Tio tisdagsfönster från Stockholm ...

"Hej Elisabet!

Här kommer "många" fönster!

De här brevlådorna såg jag i Gamla stan i Sthlm i somras, och tyckte de var så söta!

Hittade kortet för en stund sedan och tänkte förstås genast på dig.

Jag kan inte förstå varför.. :)

Hälsningar Smulan."


Och tack snälla! säger jag till den evigt släkt, - och bygdeforskande madamen uppe i norr.

Hällregn ute ...

... och jag är så trött så jag nästan svimmar.

Då går man och drar blommiga täcket över sig och drömmer om Kefalonia.

Och om Emma Elisabet som går ut i havet och tar kvällsdoppet med sin mormor.

Vilken glädje!

Godnatt hela världen.

Några eftermiddagsfönster från Portugal, Värmland , Västmanland och Västerbotten.

Tänk, så generösa bloggvännerna är!

Här kommer fönster från alla möjliga håll och kanter; från Västmanland och Provence, från Värmland och från Ångermanland och här ovanför, några ruinfönster från Lissabon!

Det är den här rara madamen som har hållit i kameran.



I landet Värmland finns syster Turtlegirl.

Så här skriver hon:

"Hej! Hoppas

Du kryat på Dig efter Flunsan och att Du fått samla krafter i sköna landet Halland nu i helgen!!!

Kanske kan några fönsterbilder hjälpa till med kryandet också!

Idag var det en riktig vårvinterdag här i Solastan och vi tog en promenad bland båtar och bryggor.

Passade på att ta med mig kameran och fångade några fönster på turen.

En tänkte jag PV kanske kommer att gilla, den där en båt skymtar fram.

Söndagskvällskram från Turtlan."



Vännen Ellis har hittat ett missionshusfönster, eller egentligen: flera såna.
Titta, så vackert!


Sist ut är Hasse från Ö-vik.
Han har minsann passerat järnvägsstationen i Vännäs och kom då att tänka på fönster.

Hur många gånger har man inte bytt tåg i Vännäs?
Från rälsbussen i Lycksele, till större tåg till Stockholm eller annorstädes.

Och tänk det utländska brudparet som skulle på bröllopsresa till Venedig och bokade biljetter på engelska .., till "Vännis".

Dom hamnade i Vännäs i Västerbotten, men skulle ju till "Venice" .,. till Venedig.

Jo, jo.

Så kan det gå.

Tack alla raringar! säger jag.

Efteråt ..

Alldeles enkelt är det inte det här att leva.
Alla val som finns och som ska göras.
Och man står där i vägkorsningen och tittar upp och funderar.
Åt vilken håll ska man gå?
Det spelar ingen roll hur mycket man än rotar i anoraksfickan, nä, någon facit hittar man inte.
Till slut blir det till att hoppa.
Bara blunda och hoppa.


Ja, det gick ju över förväntan att arbeta från sju till fem, den här första dagen efter allt sjukskrivande.

När klockan var tre höll jag på att dråsa ihop i kassan, men det ordnade sig det med.

Och måndagar susar liksom bara iväg!

På lunchen skrev jag in mina semesterveckor, ja, hälften av dem.

Ledigt tordag, fredag (midsommarafton), lördag och söndag och sedan ytterligare två veckor.

Då blir det bilresa tillsammans med pensionatsvärden, med siktet inställt rakt eller krokigt norrut.

Till Ellis .., Eva på Frösön, kaffe hos fågel-Gunnar i Vaplan .., besök hos Gerd och Kjell i Norsjö .., kanske hos Hasse från Ö-vik ..., och sen Malå med allt som blir där .., och min moster i Vilhelmina och mammas födelsehem i Dikanäs (och morbror Olaf med familj!) ..,och nervägen har jag ingen aning om hur den blir, men ett stopp i Stockholm väntar förstås.

Kanske kan jag locka herr pensionatvärden och Emil och Emma på en tur till skärgården med övernattning i en stuga?

Sånt tänker jag på när jag står bakom kassan.

Och nu är det kväller och allt känns bra.

Måndagmorgon ...

Så här känns det.

Som att man ska ta ett djupt andetag och ge sig rakt in i myrstacken.

Och i min säng har bara jag själv legat.

Ingen Pelle som tar över allt mer och snart puttar matte på golvet .., ingen pensionatsvärd som vaknar så fort jag bara rör mig det minsta lilla.

Bara bloggmadamen.

Och ljuden känns hemtama.

Inget duvkorrrande eller småfågelkvitter som i landet Halland, nej, här är bildörrar som öppnas och stängs och hastiga morgonsteg mot trottoaren.

Och nu ska jag cykla till jobbet.

En riktigt trevlig måndag till er alla.

Och en massa medmänsklig värme också, ja, till oss alla.

Tre franska måndagsfönster ..

Och alla kommer dom från här madamen.






Och tack snälla! säger jag hon som har blivit mormor.

Den omtänksamma madame Hedgren utmanar.

Och jag svarar.


Tre jobb jag har haft: Kassörska på Konsum, på Nilahallen i Malå och på Ica här i Ystad.
(Ja, kassörska hela tiden. Himla stor variation man har haft i sitt liv.)

Tre platser jag bott på: Malmvägen i Sollentuna, Vilhelminavägen i Lycksele och Ringvägen i Malå.

Tre saker jag gillar att se på TV: Gokväll, Skavlan (det var underbart så länge det varade), Landet Runt.

Tre favoriträtter: Palt .., indisk mat .., lammkött.

Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: tillbaka på Irland ., på besök i Indien ..., och förstås på pensionatet i landet Halland.

Hemresa ...

Landet Halland idag.
Jag känner på mig att det här kommer att bli en del av mig också.
Klicka gärna.


Hela eftermiddagen sitter vi ute vid det gula pensionatet.

Eller: inte bara.

Jag räfsar fjolårslöv och tar bort kvistar och pensionatsvärden sågar av stora och mindre grenar som ska bli till tändvirke.

Pelle, han bara ligger och gottar sig.

Och när klockan är fem hoppar jag på tåget som kommer från Göteborg och ska ta oss resenärer hela vägen till Helsingör i Danmark, men med stopp i Laholm, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö och så vidare över bron till systerlandet i väster.

Ja, om man vill, alltså.

När klockan är nästan fem, rullar tåget in i Malmö.

En kvart senare sitter jag på ystadtåget.

På min högra sida sitter en ung man iklädd grön militärjacka och en stickad toppluva och han har en stor grön ryggsäck som närapå tycks spricka av all packning.

Så snart vi lämnat Malmö, börjar den unge mannen prata med en irakier som sitter mitt emot honom.

Det blir ett samtal som varar i femtio minuter och som nästan uteslutande handlar om musik.

Av samtalet att döma förstår jag att den unge mannen, - på ryggsäcken hänger en adresslapp med namnet Matti -, är musiker, eller i alla fall försöker han försörja sig på musiken.

Han spelar gitarr, mandolin, flöjt, munspel och piano och med irakmannen diskuterar han priser på olika instrument.

"Jag var i Indien för nåt år sedan .,. där kunde man få gitarrer hur billigt som helst, men det var sämre ställt med kvaliteten, så nääää, men man kan försöka på Blocket .., där finns pianon billigt också ...", säger den unge mannen.

Och han berättar att han är barnfödd och uppvuxen i Karlshamn i Blekinge, har bott i Göteborg och tillbringat det senaste året i Malmö.

"I Blekinge säger vi jaaaa, i Malmö jäa .... och jaha, du är från Ystad .., ja, det är ju en bred skånska som talas där ..", säger den unge mannen leende.

Hela tiden sitter jag och lyssnar och mannens energi och glädje är så uppenbar.

På nåt sätt smittar det.

Och jag tänker på hur olika vi människor tar oss an våra liv.

Det här är en människa som avstår högre inkomster och som verkligen håller på med det han tycker är viktigt.

Så strålar det om honom också.

Nu ska han vidare till Transylvanien, i Rumänien .., han ska hjälpa en kamrat att komma igång med nåt musikaliskt och den unge mannen pekar på ryggsäcken och säger att .., där inne har han mandolinen, munspelet och flöjten.

"Du förstår .., det ska bli härligt .., jag ska sitta där uppe i bergen och spela flöjt ...!" säger han.

Herremin, vilken glädje! tänker jag.

Och så är vi framme i Ystad och jag tar min ryggsäck och knatar ut i kvällsmörkret och den unge musikanten, han tar irakmannen i hand och tackar för en trevlig pratstund och jag knackar på musikantens rygg och berättar att jag med glädje har lyssnat till allt pratet och nu önskar honom all lycka i Transylvanien.

Irakmannen känner igen mig från affären, han kommer till och med ihåg mitt namn och frågar om jag har varit i Malmö?

"Nej, i Halmstad .., hos min .., ja, pojkvän ...", svarar jag.

Och jag erbjuds skjuts hem, men tackar nej .,. det är inte så långt ändå.

Och så går jag hemåt.

Ystad är hemma och borta.

Lika mycket av båda sorterna.

Och medan jag promenerar sista biten längs Regementsgatan tänker jag på den unge musikanten och hans så uppenbara livsglädje och jag tänker på mannen från Irak som har bytt land och liv och jag tänker på pensionatsvärden, på Pelle .., och på promenaden längs havet.

Sen är jag hemma hos mig.

Allt känns bra.

Det kommer att ordna sig.

Litet brev från pElle ...

"Så här gör man när man kliar sig .., man stryker halsen mot fönsterbrädan.
Det är jättehärligt!"

I fredags fick jag äntligen följa matte till landet Halland igen.

Åååå, vad jag trivs bra här!

Förr, när matte skulle tvinga in mig i det som hon kallar kattburen, då blev jag nästan galen och det hände att jag rev henne på handen eller försökte att fräsa lite, men det gör jag aldrig numera.

Och matte är så snäll .., hon bara lyfter i mig så försiktigt .., liksom häller i mig i buren och då går det så bra, vi blir aldrig ovänner nu.

Hela helgen har jag fått vara ute eller inte, jag har fått bestämma helt och hållet själv.

Jag har följt matte och pensionatsvärden på en jättelång promenad, men när vi kom nästan till havet, då hade jag ingen lust att gå längre .., förresten hörde jag en hund som skällde och matte trodde att det var därför jag inte ville följa med .., men så var det inte alls .., jag hade bara ingen lust.

Nu ska jag få vara här i flera veckor.

När pensionatsvärden jobbar i skolan, då sover jag ute på altanen och där har jag en smygväg ut och in, det är jättebra.

Idag har jag hälsat på hos grannen, fast dom var inte hemma.

Deras hus är jättefint och dom har en gräsmatta som klipps av en datorstyrd gräsklippare, den är döhäftig.

Och så har jag hälsat på den andra grannen; dom är från Småland, precis som pensionatsvärden.

Och jag har fått äta stekt bacon och jag har legat på gräsmattan och tittat på medan matte räfsat lite, men hon blir så fort trött, man kan tro att hon har blivit jättegammal.

Hon och pv har suttit ute och druckit kaffe och ätit uppvärmda gifflar, sånt tycker min matte om.

På bilden ser ni hur lajbans jag har det.

Man kan klia sig mot fönsterkarmen, det är det jag gör .., och då hämtade matte kameran.

Nu ska jag ut och se om jag hittar nån liten Rödhake att leka med!

Hälsningar från er vän pElle.

Förmiddag ...

Ja, klicka gärna ...

Man skulle kunna låtsas att man befinner sig på Irland och skriver mail hem till Sverige.

Åååå, man berättar om naturen som är den vackraste som man kan tänka sig och kärv och mjuk och allt på en gång.

Och man berättar om sjöfåglarna vars namn man ännu inte har lärt sig och hur man sitter där på släta hällar och tittar genom kikaren och fågeln dyker och dyker och efteråt, lägger man sig raklång på en annan klipphäll och solen värmer ansiktet och man tänker att hur ska man orka arbeta i morgon när man känner sig så slut på, men man måste.

Men man är inte på Irland, man är i landet Halland.

Nere vid havet.

Efter kanske en timme eller mera, går vi till pensionatet.

Pelle har stannat hemma.

Efter gårdagens promenad var han mentalt i det närmaste stendöd och bara sov och sov.

Idag stannar han nere vid pensionatets infart .., och vi upptäcker att han har bajsar i grannens trädgårdsland; Pelle som bara har använt kattlådan när han har varit här.

Härligt!

Väldigt noga krafsar han över det han har lämnat.

Såja.

Det tar sig.

Och detta var vad vi såg i havet.
Ejdrar.
Underbart vackra!

Söndag 15:e mars ...

Fågelkvitter.

Snödroppar.

P4.

Landet Halland ...

Så här var det nere vid havet igåreftermiddag.

Rofyllt.

Söndagsfönstret ...

... finns i det lilla gula huset, alldeles i närheten av pensionatet.