Det går framåt.

Nu är alla köksskåpen i det närmaste tömda och rengjorda.

Inklusive städskåpet, där jag fyndade nåt så otroligt!

Där fanns ett ormbo av olika elektriska sladdar och kontakter .., och topz som ramlat ur sin förpackning och gamla blodtrycksmediciner .., östrogentabletter som knappt användes ., plåster (jag tycks aldrig skära mig ..?) .., där var proppar .., marschaller .., ännu flera marschaller .., julgransljus .., en elektrisk ljusstake från Ikea och en avliden sådan från Åhléns .., Herdins färgmedel (fuchsia och svart) .., dyrbara microtrasor som knappt har använts ..., ja, ni anar inte!

Mellan varven går jag ut till soprummet och kasserar.

I morgon har jag bokat tvättstugan och så ska jag gullbe att pv hjälper mig med spisen, för där måste man nästan stå på knä för att komma åt och tyvärr, tyvärr .., det har jag ju så svårt med .., ja, rent av förfäärligt svårt är det.

Jag tog mig en titt bakom element och fick en chock.

Ojdå.

Men h u r kommer man åt där?

Inte med en trasa, inte en chans och inte med dammsugarens alla attiraljer .., kanske att jag måste köpa mig en rejäl dammvippa?

Säåja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat allt detta intressanta.

Vill ni ha ett arbete som ger er glädje?

Bli affärsbiträde!!

Ty, just som jag telefonsurrar med härliga bettankax, ringer det på min dörr.

Så jag öppnar.

Där står, till min förvåning, Ing-Britt, kund sedan länge i lilla kvartersbutiken och nu på Supermarket.

I min ålder, kanske.

Jag känner henne inte annat än via kassan.

Småprat genom årens lopp ., ja, ni vet, väder,- och vindprat.

Men där står hon nu med en S:t Paula i handen och hon kramar om och pussar på kinden och det rinner tårar på hennes kind och hon tackar för den här tiden och säger att .."jag skyndade mig hem från stranden så du inte skulle hinna flytta!"

Och så går hon sin väg.

Har jag någonsin berättat för er hur mycket jag älskar skåningar i allmänhet och ystadbor i synnerhet?

Jaså, det har jag.

Kan ni förstå varför?

Bra.

Om någon undrar ...?

Ja, hur det känns att säga upp ett fast arbete, detta Det Viktigaste Av Allt här livet, enligt många.

Jo, det ska jag säga er: det är en sån oerhört ljufvlig frihetskänsla!

Slut i rutan ..

På chefens skrivbord ...


Klockan fjorton-och-arton-piiip.

Ja, så är mitt klädskåp rensat från diverse inköpslistor, två petflaskor, plus ett hekto kattsand.

Vad kommer jag att minnas mest från just idag?

Jo, kvinnan i 60-årsåldern som kommer från kassan mitt emot och tar min hand och ler så innerligt, innerligt varmt och säger .."tack för all vänlighet under alla åren, även på Fridhems Livs".

Och Karin, barnmorskan, som kommer gående vid charkkylen och har med sig present och en vit pion och står där med armarna utsträääckta som till kom-får-du-en-varm-kram och det känns som om mitt hjärta ska rämna.

Och bloggvännen, hon som har det varmaste av leenden och som är så len om huden, jo, jag vet, för jag strök henne över armen.

'
Och på "mitt" bord ., där ligger välkommen-tillbaka-brev till Emelie, som har haft semester.
Det är hon som nu ska ta över kassajobbet.
En av mina döttrar sa en gång att det här med överstrykningspennor, "det är nånting som är typiskt för mamma."
Så är det verkligen.
I min väska finns nästan alltid en rosa och en lila variant av dessa.

Men nu är det över.

Nu ska jag öppna en ny grind i livets hage.

Dagens sommarvärd är ...

... f.d. hockeyspelaren Mats Sundin.


– Jag ska prata om hur Tornedalsblodet har format mig, djävulens kalsonger och NHL-killar som sover med hockeyklubban.

Dagens fönster ...

... finns i lilla byn Gallejaur i Norrbotten.

Jom tog bilden.

Verkligen en insikt ...

Å, jag älskar såna här betraktelser!

Och så hittar jag ett brev ...

... skrivet av min mamma, daterat den 12:e mars 1980.

I brevet berättar hon om en resa från Puntana till Tartagal.

Puntana låg eller ligger kanske fortfarande mitt inne i den argentinska djungeln, eller mer som ett ökenområde eller måhända nånting mitt emellan, alldeles nära gränsen till Bolivia.
Det var där som mamma höll till de första åren.
Hon kallade det för ett "campamente" och där var mest rishyddor där indianerna bodde .., där fanns ett litet vitt hus med två rum, varav mamma hade det ena som mottagning. En trädgård hade hon också, där hon kunde plocka paprikor, grape, pomelo, citroner, tomater och alla möjliga grönsaker. Fisk köpte hon av indianerna som lade ut nät i Pilcomayofloden alldeles i närheten.

Till Tartagal, cirka femton mil från Puntana, åkte hon för att hämta post och handla medicin och ta ut pengar.

Så här - bland annat - skriver mamma:

"Kära Eliza!

Tänk, äntligen är jag här igen!!!'

Vägen var obeskrivbar på sina ställen, men långa sträckor riktigt bra.

Frisia (lärare, som började studera till läkare, men bytte bana ..) och bror till hans fru skulle åka samtidigt, eftersom Frisia har en inflammation i en spottkörtel och har rysligt ont - och hans svåger skulle börja arbeta till veckan.

Detta blev en i sanning intressant resa.

Frisias bil krånglade eftersom det kommit vatten i bensinen, lägg därtill några andra problem.

Vi startade kl.10. från Puntana och kom fram kl.3 i natt!
Då hade Frisia fastnat i en grop gjord av traktor och vi kunde omöjligen få loss bilen och bogserlinan av stål gick av i ett. Dessförinnan hade han generöst tagit upp en bekant familj till honom som varit på vägen sedan i i fredags! (Det är tisdag idag).

Tio personer tillsammans med höns, en gris, tre getter och en fru, hade han att köra.

Innan Frisia körde fast hade en traktor dragit loss oss från ett sur-hål som vi fastnat i.

Frisia har inte kommit ännu, fast klockan är 14.30 på onsdag.

Hans svåger satt långa stunder på biltaket med en plåtburk och en slang till motorn - eftersom den vanliga tillförseln inte fungerade -.
Å, Eliza, detta var en syn att skåda och jag önskade att jag hade haft en kamera med.

Sedan fick vi låna en glas-dameján av en criolle efter vägen. Den band de fast framför bilrutan, sedan var det bara att fylla på mer bensin. Den bättre bensinen fick de av andra som fastnat längs vägen i fredags förra veckan.

Ps. Det visade sig att jag hade sjutton brev att hämta ut på posten. Tre var från dig, plus några norrantidningar med artiklar om Ingemar Stenmark! Tusen tack! Ds.

Flyttstädning pågår, avsnitt 2.


Och nu har jag hittat två par högklackade skor.

Är dessa verkligen m i n a ?

Flyttstädning pågår ...

Och jag tömmer garderoben och upptäcker att jag nog kan starta sjalförsäljning, ja, jag kan nog rent av bli grossist i sjalbranschen.

Ungefär sju tusen kalasbyxor (svarta, modell tjockare) hittades också .., samt ett oräkneligt antal blå arbetströjor.

Forts. följer i nästa nr.

Hemifrån-hälsning ...

"Vi har börjat med trivsel- och kulturvandringar i och omkring byn.

Förra gången gick vi den gamla kyrkvägen, sen till Carl Olofs påbörjade gårdsmuséum och avslutade med rabarberpaj i byalokalen.
Vi var över 20 stycken i blandade åldrar.

I går bar det iväg på orkidéjakt.

Först en gammal väg som de gick när de skulle slå myrängarna förr, sen över en myr, som Oskar och Carl Olof spångat för kanske 10 år sen, så man kom över torrskodd.

Sen en ny gångväg som jag och Carl Olof märkte upp för att hitta när vi skulle dit nästa gång. Nu heter den älgstråket för det finns hur mycket älgskit som helst där. Något att ta tyskar på vandring till...

Nå, vårt mål var en sträcka där de växer massor av orkidéer.
Inte så ovanliga, men masor av mutationer så färgerna är starkt rödlila till vita.

Avslutningsvis satte vi oss på storstenarna på hygget, man måste klättra upp. Allt för att sitta i vinden så vi inte skulle få alltför mycket mygg kring oss.

Kvällen var ljum och solen sken, fikat smakte bra.



Den andra bilden visar vad jag möttes av när jag varit in på samhället och handlat i måndags. Inte gör det mig något, men den dagen skulle jag måla ett hus där de stått och då luktade det som i en större gammal lagård med kor.

Men jag tycker fortfarande att om de inte äter upp mina träd och planto, får de gärna vara här.
Ha det bra!
Kerstin."


//Och inte är det väl underligt att man - då, hemma i Västerbotten -, looooog när man kom körande med bilen och såg någon turist stå med kameran för att föreviga några strörenar längs vägen.
"Ja, ja .., det är väl nån sörlänning, förstås ..?" sa man. /Elisabet.

Förr i världen ...

I mitten av 80-talet, kunde jag lätt som en plätt - ja, så där när man hade åkt till Grekland på semester - ligga på stranden från tio på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Det var som ett arbetspass.

Idag cyklade jag ner till "min strand", den som ligger lite väster om stan .., och där det inte är så trångt och så låg jag där från tre till fem och det var som bäst och jag doppade mig säkert fem gånger och simmade under ytan och kände svala vattnet mot pannan och jag låg på mage och läste en inte alls ny bok av Bodil Malmsten och tittade lite på strandgrannarna.

Och vilade.

Sen cykeltur hem .., förbi Marinan där det spelades dragspel och på grönområdet vid alla båtarna, där fanns stora partytält, och jag såg att Sjöräddningssällskapet visade upp sig och där var människor i folkdräkter och himlen var blå och solen flödade.

Själv ska jag flyttpacka.

Fjorton-noll-tre-pip.

Och jag trodde att min arbetsdag skulle vara ännu en timme till, men icke, sa schemat och nu sitter jag på lilla lagerkontoret som är överbelamrat av följesedlar .., annonsblad .., kyl/fryshandskar .., Telia-mobilt-bredband i kartong .., gröna flugsmällare och lite annat.

Näst sista arbetsdagen är avverkad.

Och jag har kramat om Asta som är en bra bit över åttio och även hon har fått nytt knä och nu har hon legat på sjukhus för svullna ben - "jag har hjärtsvikt" - förklarar hon, men på medicinavdelningen var det fullt, så det blev extrasäng på kirurgavdelningen och ingen behandling alls, förutom vattendrivande som inte hjälpte så värst mycket och nu är A utskriven och sköterskan på kirurgen sade att ..."nej, så är det, det är ingen behandling du har fått .., det är hemskt det är .., vi är förtvivlade!"

Så nu går A hemma med sina svullna ben och hon har stödstrumpor förstås, men bra känner hon sig inte.

Innan vi skiljs åt, lovar jag att skicka ett vykort från landet Halland.

Och det har på det hela taget varit en dag fylld av stress.

Cowboy-Maria har tömt m ä n g d e r med burar i mejerikylen .., och hela tiden är det kö i kassorna och det ska växlas pengar och fyllas på med glass och andra frysvaror och läskhyllorna dignar av varor på morgonen, men vid lunch är det stora hål i hyllorna och varukorgar ska dras ut till entrén och kvällstidningarna fyllas in och returerna göras och det går mycket tobak i semestertider; bäst att fylla på rejält på morgonen!

Ungefär så har min näst sista dag på det här jobbet varit.

Och nu är klockan fjorton-och-tio-pip.

Nu ska jag cykla raka spåret till stranden!

Ajöken, sa fröken.

Lördagsfönstret ...

På väg hem från Marinan igårkväll, passerar vi järnvägsstationen.

Solen på väg ner.

Och jag tvär-tar upp kameran.

Fredagkväll ...

Någon klappar händer. Det doftar tång och hav.


... blir Marinan tillsammans med hemifrån-Torun och hennes man Micke.

Först har jag cyklat ner till stranden alldeles intill och badat flera gånger och vid sextiden kommer så Torun och Micke med bussen som går under namnet "Skåne-Expressen" och vi slår oss ner vid ett bord och blir sittande i fyra timmar!

Där är många bekanta på serveringen .., vi sitter så vi har havet inom doft, - och synhåll, dvs, inte mer än trettio meter kanske .., och vi äter gott och dricker gott och pratar om viktigheter, så där vilka egenskaper man föll för hos sin partner och tvärtom .., och det blir härlig bluegrass-musik av Toddyboys, där en av dem spelar banjo så det står härliga till .., och vi säger att det låter så där som om vi satt i en gungstol på en veranda i Alabama och syrsor spelar och det är varmt, för att inte säga hett .., och långt-bortifrån hörs musiken.

Så var det.



En alltigenom helt underbar kväll.

Och när vi går hemåt (på stora lägdan en bit därifrån är det folkmusikuppträdande och mot en vägg nära Marinan, där sitter fyra män och spelar dragspel ...) blir det hej och ännu mera hej från bekantingar och jag tänker att Ystad är den finaste platsen i hela världen, men det kommer att bli bra i Halland också och Ystad finns kvar.

Och Marinan och havet och allt det andra.

Men nu blir det sängen!

Väckarklockan ställs på fem-och-fyrtiofem.

Pip.

Ajöken, sa fröken.

Och bara så ni vet ...

... så ute råder subtropisk värme

Man skulle lätt kunna tro att man arbetar i en butik i Afrika, ty alla kunderna är så solbrända och vackra!

Idag hade jag en kvinna i kassan som absolut måste lida av någon form av ätstörning.

Ett vandrande skelett är hon och hennes inköp är exakt likadant, dag ut och dag in.

Två liter ProViva av olika smaker.

Jag tror inte att hon väger mer än 30 kilo.

Och jag undrar verkligen om hon kommer att klara av livet?

Inget är som man tror ...

Dagarna går fort nu!

Två arbetsdagar kvar; fredag och lördag.

Sexton timmar inalles.

Och idag har jag två unga killar framför mig i kassan .., och jag känner genast igen den ene, han tillhör dem som under skolterminen kommer och köper godis säkert fem gånger per dag.

Det är stora gäng som väller in .., upp till tjugo - trettio högstadiepojkar och man får hålla ögonen öppna när alla samlas vid godishyllan och sedan ställer sig i ring eller går till hyllan för barnmat eller till den mer undanskymda läskavdelningen.

Men nu står han här framför mig, klädd i shorts och t-shirt.

"Hej du, det var länge sen sist ..., ja, jag har inte varit här sen skolan slutade?", säger pojken och ler vänligt.

Och han frågar hur det är och jag säger att det är okej.

"Då ses vi sen då ...",. säger han.

Och jag svarar att det gör vi nog inte, för nu flyttar jag snart.

"Ååå, gör du?", säger pojken förvånat.

Och jag berättar kortfattat om Halland och då tar han min högra hand i sin och ler så varmt, så varmt och önskar lycka till med flytten och tackar för dom här åren som han har handlat i butiken.

Om jag blev förvånad?

Svar: ja.

Men allra mest ... bara såå glad.

Och nu är det fredag.

Ikväll kommer storfrämmande från sydvästra delen av Skåne, nämligen Torun och hennes Micke.

Torun som är uppvuxen i Umeå.

Och varmt är det och nu på morgonen har jag tittat in i alla skåpen som blev rengjorda igårkväll.

"Men åååå, så elegant!" tyckte jag.

Och nu ska det cyklas till jobb.

Sju till tre, tre dagar på raken.

Ajöken, sa fröken.

Ps. Igår gjorde jag nånting jag aldrig tidigare har gjort i mitt liv: jag beställde tid för att få fin färg i håret ., hos en frisörska i Köpingebro som alltid gör arbetskamratens hår så tjusigt. Jag är femtiosex och ett halvt år och det är första gången en frisörska ska göra nånting annat än att klippa mitt hår. Spännande. Ds.

Dagens sommarpratare ....

... är Micael Bindefeld.

Under lång tid Sveriges namnkunnigaste festarrangör och kommunikationsstrateg. En plats på hans gästlista är en tydlig statusmarkör. Tidigare frisör och stylist. Har medverkat i filmerna Adam och Eva och Livet är en schlager, där han spelar sig själv.

Helnykterist och perfektionist som privat håller låg profil i media och betraktar sig själv som ganska blyg.

– Jag kommer att berätta om vilket inflytande Lord Bute har på mig och hur Jackie Gould svek mig i vintras. Varför jag har en näst intill sjuklig faiblesse för diktaturer och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags.

Fredagsfönstret ...

... hittar man i Bergnäsudden, i Norrbotten.

Vem som tog bilden?

Jo, vännen Ulrika.