Runt köksbordet ..

Några timmar tillsammans i ett litet sommarhus på 50 kvadratmeter .., fyra människor runt ett köksbord .,. nybryggt kaffe .., hembakat vetebröd och Östras sirapskakor och prat om allt möjligt och även omöjligt; om begravningar och arbeten, om vänsterhänder och hur man träffas .., om köksinredning och planering av Friggebodar, diskmaskin eller inte ..., och utformning av vaskhoar .., om vad minns eller inte och hur alla minnen ryms i ens huvud .., om Jan Lööf och en utställning i Göteborg och om ett svartvitt fotografi föreställande en liten pojke och hans pappa.

Sånt pratas det om.

Sånt tycker jag om.

Då känner jag mig hemma.

Så tack snälla Eva (och Ulf) från Tyresö som delade med er av detta!

Till och från och på ...

På väg till jobbet.
Klockan är kvart över åtta och nu har jag kommit till Steninge och solen är på väg upp och jag svänger in på en p-plats och tar fram kameran - även om det är motljus -, så här mörkt är det inte när bilden tas.

Och det är ett härligt väder!
Frisk luft.
"Krispig", skulle kanske någon säga.

Vid Särdal ser jag hästarna som låg ute när jag igårkväll körde hem.
Kallt var det och dimmigt och regnigt.
Nu ligger dom där i gräset och jag tänker att deras tillvaro kanske inte är så där värst angenäm?


Och så här ser det ut när jag kommer hem, fem timmar senare.
Harry släpps ut .., och även pElle, som också har varit inne (dom låg på soffan tillsammans när jag sade hejdå ...) och jag tar mig vindruvor och lite Bavariaost - så där som ett akutmellanmål - jag är vansinnigt sugen på nånting gott!

Och medan harry springer omkring på tomten, tar jag mig en titt på den lilla lönnen.
Lönnar är vackra träd, tycker jag.
I alla fall är bladen vackra.
Och ja, jag vet att det är en björk, den där till höger.


Och på jobbet - hela tiden i kassan - och det börjar kännas bra även i posten och känslan när man förstår det hela och liksom ser ett sammanhang, ååå, det är ljuvligt!

Det skickas rekommenderade brev och paket har felsorterats och kommer åter .., och mellan varven är det Lotto och spel på hästar (jag har satt upp skyltar om möjligheten till jackpot på travet i helgen.., och senare gör jag vinstandelar, tio stycken - jag köper en till mig själv -, och nu fattar jag hur det går till och åååå, vilken känsla!) och två kunder kommer och hyr släp.

Men bäst av allt är ändå lilla Annie som är så glad, så glad.

Ikväll ska nämligen hennes kamrat Cornelia komma och hälsa på och då ska dom göra "chokladmusar", berättar Annie lyckligt. Receptet på dom små "chokladmusarna" har dom hittat i affären.

Annie är sex år och heter inte bara Annie, hon heter även Amanda.

Allt det får man veta om är affärsbiträde och råkar stå i kassan.

Och snart ...

... är det ledig helg, ja, mer än så .., fritt till och med tisdag klockan tolv!

Återstår att arbeta till klockan tre idag, sen ska jag bara njuta.

Och helgen är någorlunda inplanerad .., det ska röjas runt husknuten och lite i garaget (läs: flytta om ...) och god mat ska det bli och kanske en sväng till biblioteket i Halmstad?

Lite sånt.

Nu är det morgon och till höger om datorskärmen sitter såväl sigge som pElle .., och nu kommer harry stillsamt promenerande från rummet .., och då hoppar sigge ner och det kelas nåt alldeles våldsamt.

Kolsvart ute.
På nyheterna berättas om Khadaffis död.

Dagens fönster ..

"Det här utsikten från min port, en regnig i dag i oktober ...", skriver den flitiga & förälskade fönsterfångerskan, fröken Ulrika.

Guldkorn ...

I lördagens DN, familjedelen, faller min blick på klippet här ovanför.
En liten berättelse om Olle, knappt 3 månader.
Han hann med mycket i sitt korta liv, den lille Olle.
Och hjärtat blir sååå varmt.


På sidan 13 finns spalten "Fråga bibliotekarien".
Där undrar signaturen "Mayday" vad hon ska hetsläsa för att verka insatt?
Ja, hon ska nämligen på dejt (med en förmodligen bildad man eller kvinna).
Och då svarar bibliotekarien Jenny det där som jag har markerat.
Elin Grelsson ...?
Vem kan vara mamma till henne, tro?
Jo, den här madamen.

Morgon i landet Halland ...

Och inget bröd i frysen!
Då tar jag bilen och susar iväg till Slöinge, till det lilla bageriet Solhaga.
Om ni bara visste vilka molnformationer jag upptäcker under vägens gång!!


Men i Slöinige lyser solen.
I butiksdelen sitter en man i 40-årsåldern och dricker kaffe.
Ett enda litet bord finns och en soffa, det är allt.
Det är varmt där inne .., och doftar nybakat bröd!
"Vilken fin skylt ni har skaffat!" säger jag till expediten/bagerskan.
Och hon berättar att hennes bror hade sett just den skylten någonstans i Danmark och så skickade han ett mms och frågade ..., "och jag sa genast ja, och nu har vi renoverat den och jo, den blev så fin!" säger hon.
På väg till bilen möter jag en arbetare som just har köpt bröd till frukostfikat.
"Jaaa, jag håller med dig .., det här brödet är så vansinnigt gott!" säger han leende.


Hemåt igen.
Alldeles enkelt är det inte att få styr på tillvaron när man kör bil - även om man kör sakta, sakta -, men så här vackert var det!

En bit därifrån ser jag hästar och föl i en hage och säkert hundra får som ligger och gonar sig i morgonljuset!

Torsdagsfönstret ...

Jag har sagt det förut och säger det återigen: i Västmanland tycks det vimla av vackra fönster!

Och är vi i Västmanland, då vet man .., just det: Ulrika ...!

Ännu mera upphittat ...

Kväller ...

Ja, det är klart att man hade ju kunnat stajla lite, innan bilden togs.

Men så här ser det ut.

Och vi sitter och tittar (förundrade och allt mer upprörda) på kvällens Uppdrag Granskning och ute blåser det nästan storm och bor man på landet, råder kompakt mörker!

Nu ska harry rastas ..., och sen blir det väl sängen.

Som ni ser, har harry redan lagt sig.

Upphittat ...

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett fönster från Tegnértornet (halvvägs upp ungefär) strax utanför Gränna!
Efter att ha haft en hel sommar på mig så blev det en solig, men blåsig oktobertorsdag som jag valde att ta mig till Tegnértornet. Jag hade tur och fick skjuts en bit, och behövde bara gå de två sista kilometrarna. Men det var i bitvis rejält kuperad terräng, så det var en andfådd sportigajenny som kom fram till utsiktstornet!

Tegnértornet restes efter ett initiativ av sportjournalisten Torsten Tegnér som tyckte att det behövdes ett utsiktstorn i närheten av Gränna! Det är 26 meter högt och sträcker sig 325 meter över havet, och 236 meter över Vätterns yta. För att komma upp till tornets utsiktsplattform måste man först bemästra de 144 trappstegen! Väl uppe, har man vid klart väder utsikt över fyra landskap - Småland, Västergötland, Östergötland och Närke!

Att ta sig upp för de 144 trappstegen var ett rent äventyr. För trappen var inte fast förankrad utan det gungade till vid varje steg jag tog. Väl uppe på plattformen kändes det som att hela tornet krängde. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag inte riktigt kunde njuta av utsikten. Som faktiskt är mycket vacker! Det blev några snabba kort och så sedan ner igen. Det kanske inte var så konstigt att tornet gungade lite, för det blåste ju en del.

Nere på marken var det bara att börja traska tillbaka mot Gränna, och det tog ca 1 timma från Tegnértornet och in till torget i Gränna. Ett gott dagsverke med andra ord.

//sportigajenny"

P.S. På www.jennysutflykter.blogspot.com finns det lite mer bilder från utflykten! D.S

Nära havet ....

.. hörs stormen mycket värre.

Mörkt är det också.

Här och Nu .., avsnitt 592.

Hos frissan ....

Bilden från tidningen Husmodern, nr 36, år 1935.
Pris: 35 öre.

baratradgard sa...

När jag var liten fick jag följa med min mor till hennes frissa - hon hette Siv och hade salong på Ripatorget i Trelleborg. Hon hade gigant-tupérat kolsvart hår som var oerhört elegant och glasögon av spetsig kattögon-modell som väl var det hetaste heta i början av 60-talet.

Men när jag satte mig i stolen "jamen du har så tunt och fint babyhår" vilket jag hatade att höra då och hatar att höra fortfarande!

Min egen frisör sedan 30 år tillbaka har aldrig sagt det men så vid hennes tre mammaledigheter har jag varit tvungen gå till andra salonger och det är inte kul att vid 35-års ålder höra att man har tunt babyhår!!!!! Kan ingen lära ut det på frisörsutbildningen att så säger man bara inte. Det VET kunden redan!

Titti sa...

Mitt första minne av frisören är inte lika positivt.
Sent 40-tal, jag var en unge med ständiga öroninflammationer, många besök hos doktorn, ont ont.

Jag var väl sådär 5 år, med långt superkrulligt hår och nu skulle jag för första gången få följa med mamma till något som hette så konstigt som "frisörska". På den tiden förklarade man inte så mycket för barn, dom skulle lyda, niga och vänta på att bli tilltalade innan dom öppnade munnen.

Nu skulle mamma till "frisörskan" och jag skulle följa med. Lokalen låg några trappor upp (minns det som igår) men det som skrämde mig från vettet var damen som mötte oss i dörren, hon hade illrött hår, vit rock (samma som doktorn) och knallröda naglar. Hon såg ut som den elaka häxan i någon av mina alla sagoböcker doktors-häxa. Herregud vad jag tjöt.
Jag vill minnas att det inte blev något hår "lagt" den gången (jo, man gick och "la" håret på den tiden).

Det har blivit många frisörbesök sedan dess, men faktum är att än i dag känns det inte absolut 100 att sätta sig i frisörstolen. :)

Lena sa...

Vilket minne du har! Hos någon av herrarna (Lena menar Torkel Lind eller Sundbom, två f.d. frisörer i Malå ..)har jag blivit friserad efter klippt min lugg alldeles själv som fyraåring. Jag kommer ihåg att jag skämdes.
Den där känslan som infinner sig efter ett besök hos frissan den är härlig.

Ny dag, ny giv. Och så dessa möten.

pv memorerar inför uppträdandet på Ven.

Aldrig att jag upphör att förvånas över alla dessa härliga möten som blir av, tack vare bloggandet eller facebook!

Möten med människor som man - med tämligen stor säkerhet - aldrig skulle ha träffat under vanliga (eller numera: ovanliga) omständigheter.

Så var det igårkväll, när "Eva från Tyresö" som ofta kommenterar här på sidan (uppvuxen i Norrköping) och hennes man (med sina rötter i Halmstad) kom på besök!

Två lärare, en professor och ett affärsbiträde, alla runt köksbordet.

Och där sitter vi tillsammans och det pratas om allt möjligt - icke allenast om man tar den goda äppelkakan eller tunnbrödmackan först -, nej, det surras om livet som pensionär, om hur man hittar olika bloggar .., det blir prat om Kreta (Eva berättar om en blogg där en svensk kvinna gift sig med en grekisk man och hennes liv just där ...), det pratas om Halmstad i allmänhet och stadsdelen Furet i synnerhet .., det pratas om hur man blir just professor i kemi och även om kassörskejobbet .., och det blir prat om barn och barnbarn, om långa äktenskap och kortare förhållanden, ja, allt sånt som hör livet till!

Efter några timmar tillsammans är jag hur pigg som helst och när det väl är sängdags, har jag -återigen- svårt att somna.

Så där ligger jag i sängen och lyssnar till Karlavagnen, där människor berättar om sånt som dom ångrar .., så där som att dom inte tog chansen när den dök upp .., eller den där kärleken dom inte vågade tro på .., och nu, fyrtio år senare, tänker den inringande på just den mannen eller kvinnan .., och tänk, så annorlunda livet kanske hade varit, ja, om inte om hade varit.

"Han var sommarplacerad som polis i Strömstad och ville att jag skulle följa honom till Frankrike och hämta en båt, men jag var sjutton år och vågade inte och nu har mitt liv varit ganska tragiskt och jag tänker ofta på honom och hur mitt liv skulle ha blivit, om jag sagt ja ....?" säger en kvinna.

Och där är en man som under två vintrar ångrat att han inte varit förutseende nog att ha skaffat sig en snöslunga, men nu har han.

"Så nu blir det väl en snöfri vinter ...?" säger han och leendet hörs genom luren.

Och när programmet är slut och jag fortfarande inte kan somna, då gör jag så där som Sven i Luleå - som tipsade om detta - jag började räkna från 300 och bakåt och tänk, det fungerade!
Jag kom inte ens till 250!!

Och nu är det ledig dag och regn och mera regn och pv har körövning ikväll och jag ska bara njuta av ledig dag .., av Dagens Nyheter och hund,- och kattsällskap och en kopp nybryggt Zoegas skånerost.

Just så.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Det kan säkert inte ha undgått dig att jag varit till Capri. ;)

Tittade in i din blogg nyss, vilket jag tyvärr gör allt för sällan, och påmindes om alla dina underbara fönsterkort.

Sökte bland korten från resan och hittade ett fönster som jag tror kan passa.

Det är ett av fönstren från vårt hotellrum på Hotell San Michele på Capri, och det är förstås Medelhavet som breder ut sig utanför fönstret.

Behöver jag säga att det var en underbar resa?

Nej, jag förstod väl det.

Kram!

Anita."

Tur att man får lära sig ..

Ikväll har vi haft besök av kommentatorsvännen Eva från Tyresö och hennes man.

Vi satt kring köksbordet och där fanns Evas nybakade äppelkaka och så mina tunnbrödmackor med älgkött i skivor till, som pålägg.

"Men varsågoda nu ...", sa jag.

Alla tre - pv, Eva och hennes man - tog genast var sin macka.

Själv tog jag äppelkaka.

"Så kan du ju inte göra, man ska börja med mackan!" sa pv.

Jaså?

Tänk, det hade jag ingen aning om, att det finns en mack-lag.

Men nu, nu vet jag minsann.

För övrigt var det hur trevligt som helst!

Det bästa idag ...

Jo, lillflickan som heter Isabel som - medan hennes mamma packar i varorna - säger "mamma, jag gillar henne" och det råkar vara kassörskan det som lilltösen tycker om och den där kassörskans hjärta går just då nästan i små bitar av glädje.

Och så den andra tösen som tittar på samma kassörska och säger ... "jag vet var du köpte ditt hårspänne, i London, hos tomten!" och så avfyras ett malligt "tänk-att-jag-visste-det-leende!"

Den tösen är åtta år och går i tvåan och just det, när hon och mamman handlade kom vi en gång att prata om att ha uppsatt hår och då berättade jag om det här fantastiska hårspännet som verkligen inhandlades på julmarknaden i Hyde Park (tack Maria!) och tänka sig, att det håller ännu!

Och det kommer flickan ihåg.

Och annat som gör hjärtat varmt: kvinnan i min ålder som - på min fråga hur bra hon trivs på sitt arbete - säger "åtta" .., och sedan förklarar att hon nyligen har kommit tillbaka till jobbet efter en lång tids behandling mot cancer.

Och så berättar hon:

"Läkaren sa rent ut - utan omsvep - att jag nog inte hade många månader kvar att leva .., och jag hörde ingenting, allt blev bara kaos .., och jag tänkte på mitt lilla barnbarn, skulle jag inte få se henne växa upp ...? Men sen förstår du, efter någon månad, kom jag till en annan läkare och nu visade proverna annorlunda .., men det har varit en tuff tid med cellgifter och strålning och annat elände och friskförklarad är jag inte, men kan nu arbeta och det är bara så helt underbart att vara bland sina arbetskamrater igen .,. ja, att ha något som liknar en vanlig vardag!" säger kvinnan.

Hennes blick är ..., vemodig.

En blick som säger att här är en som har varit med om nånting.

Så har min dag varit.

Och ikväll, tänka sig, blir det bloggvänsbesök, då kommer Eva från Tyresö och hälsar på!

Natten mot idag ...

En annan strand på Samos.
Och lintotten som gick där och filosoferade för sig själv.


... blev en underlig natt.

Först några timmars sömn och sedan några timmar av vakenhet.

Å, som jag vände och vred mig!

Och jag försökte tänka på sånt som är behagligt .., jag tänkte på stranden i Kokkari på grekiska ön Samos .., jag såg liksom hur jag låg där på solstolen alldeles nära havet - men då kom jag att tänka på jordskalv och tsunamis och hur farligt det då måste vara att befinna sig alldeles vid vattnet - .., och då blev det behagliga genast mindre angenämt och jag fick tänka på nånting annat.

(Vilket påminner mig om AP som under en sömnlös natt försökte räkna får som skulle hoppa över att staket, men då började fåren snava och ramla omkull och därmed fungerade inte alls den synen för avslappning ...).

Det mest förunderliga var att även pv var vaken.

"Ja, jag ligger här och tänker på Matte C ...", sa han.

Och vi låg där och småpratade och från P1 hördes det sedvanliga vågskvalpet (som spädde på det här med tsunamitanken ...) och inte förrän vid halv tre lyckades jag somna om.

Det innebär att den här morgonen känns mer än lovligt seeeeg.

Och tack och lov att morgondagen är arbetsbefriad.

Måndagsfönstret ...

... fanns - och finns ju ännu - på Regementsgatan 19 A i Ystad.

Och tänk, vilket annorlunda liv pElle har fått!

Från trettioen kvadratmeter och ett ständigt inomhusliv, till ett gult hus på en kulle och möjligheten att komma och gå som han vill.