Lördagkväll.
Det har varit full fart i affären och från klockan fem till klockan nio har jag stått nonstop i kassa 1 och när det tunnas ut en aning vid åttatiden, fyller jag på godis, apoteksvaror, bärkassar och annat smått och gott.
Josefine tar hand om "golvet" .., drar in allt som står utanför entrén - pallen med jordgubbar -, alla solstolar och strandleksaker, blommorna .., och så är det förstås brödet som ska sättas ned i pris och grönsakerna som ska tas in i kylen .., och innan vi tackar för oss hinner vi med att returrapportera tidningarna.
På det hela taget känner vi oss nöjda.
 |
En annan slags hemfärd .., i Ystad. Eva på Frösön målade tavlan.
|
Kör hem i skymningen.
På e x a k t samma ställe som kvällen innan känner jag den där Dikanäs-mormors-lagårdsdoften.
Jag funderar - men gör det inte -, på att vända om och åka fram och tillbaka -
om och om igen -, bara för att susa baklänges i tiden!
Resten av vägen tänker jag på mamma.
Utan pv på hemmaplan (under lördagen har de båda herrarna tagit sig runt ön och har slagit läger i Rönne ..., allt har gått så bra!) är det jag som tar kvällsrundan med harry och elvis, men först torkar jag upp hundspyor från hallgolvet.
Det är förmodligen elvis som har mått dåligt; han är hopplös på att äta allt vad pinnar och kvistar heter och på den blå mattan ligger som en mindre skogsavverkning.
Äckligt, är vad det är.
Sen går vi ut.
Vid "polska ambassaden" är det stor fest ..,
ååå, så det skrålas och sjungs .., en balkongdörr står öppen och ut i julinatten strömmar mansröster som sjunger sånger på polska.
Och jag går där och ler för mig själv och funderar över vad texten handlar om.
Kärlek?
Saknaden av kvinnor ...?
Eller kärleken till fosterlandet?
På tillbakavägen hör jag en man som sjunger solo ...., det applåderas .., någon annan tar vid.
Ååå, vilka känslor som singlar ut genom den öppna dörren!
Jag står
alldeles stilla bakom den stora häcken och lyssnar.
Tre polskregistrerade står utanför porten.
Sen blir det söndagmorgon.
Ny promenad med hundarna.
Upptäcker en råbock med sitt sällskap .., under kvällspromenaden såg jag dem också .., runt, runt i den höga säden sprang dom .., hon före och han efter .., och jag tänkte ..."parar sig rådjuren så här sent på sommaren ...?"
Nu är dom där igen!
Allt som syns är två huvuden (ett med horn) som sticker upp bland all säd ..., och harry blir som förstenad och sträääcker på halsen för att se .. men elvis, han är verkligen som en labrador .. han bryr sig inte .., nej, han är totalt ointresserad och verkar mest tycka att det är roligt att gömma sig i åkern.
Så tar vi kustvägen hemåt.
Nästan där vi ska svänga höger .., stannar jag till och plockar mig en stooor bukett med såna här blommor. Det är förstås nån slags buskar, men lika fint blir det ändå!
Inte en enda bil möter vi.
Ingen som kör om oss.
Allt är lugnt och stilla.
Rofyllt.
Nu ska jag ägna nittio minuter åt att lyssna till gårdagens sommarpratare
Lisbeth Rausing. Halva programmet hörde jag igårkväll .. och jag tyckte om det.
Mest hennes stillsamma röst, men även musiken som var annorlunda.
