men inte så snabb, kanske.
Just hemkommen efter en timmes besök på vårdavdelning 81, Halmstads sjukhus.
Den nyss knäopererade lät väldigt klen när hon ringde på telefonen i eftermiddag. När jag kom dit vid sjutiden tyckte jag nog ändå att hon såg ganska fräsch ut. Min minnesbild från förra gången sa att hon var sämre då.
Dock hade själva operationen varit värre denna gång, hon hade fått lyssna till sågar och borrmaskin som penetrerade hennes lekamen och det var inte särskilt uppbyggligt, kan tänka.
Lite lavendeloljemassage, lite mat som hon fick behålla medan jag var där, i alla fall, och jag tyckte faktiskt att hon såg rätt pigg ut när jag lämnade efter en timmes besök.
En stor fin bukett tulpaner från barnen lyste också upp på salen, där två andra flickor med nya höfter och knä fick dela den ögonfröjden.
Nu tänker jag se på fotboll från Champions league.
tisdag 8 april 2014
Telefonen ringer 06.54
Madamen rapporterar, att om några minuter ska hon köras iväg till operation.
Berättar att sömnen inte har velat infinna sig under natten, jag kontrar att detsamma gäller för Harry som satt och tittade ut mot fönstret. "Ska matte aldrig komma tillbaka", tänkte han nog, lyssnande efter ljud av moped eller bil.
Så det blev en annorlunda natt i det gula huset på kullen.
Nu tror jag visst att doktorn ska börja snitta, så nu måste i alla fall jag blunda.
Berättar att sömnen inte har velat infinna sig under natten, jag kontrar att detsamma gäller för Harry som satt och tittade ut mot fönstret. "Ska matte aldrig komma tillbaka", tänkte han nog, lyssnande efter ljud av moped eller bil.
Så det blev en annorlunda natt i det gula huset på kullen.
Nu tror jag visst att doktorn ska börja snitta, så nu måste i alla fall jag blunda.
Operationsdagsfönstret ...
.... får bli ett fönster som skänker lugn.
I alla fall blir jag lycklig av det.
Det var Christina Alvner som tog bilden .., hon var på resa någonstans - jag kommer inte längre ihåg var - , men jag minns känslan som bilden gav mig.
En loj morgon .., ett fönster som står öppet ..., ett annat land .., andra ljud .., och kanske semester.
Kanske frukost om en stund.
Det var vad jag tänkte på.
Och om allt går som det är tänkt, ska jag väl snart ligga på ett smalt operationsbord.
Jag är säkert ganska nervös.
.... får bli ett fönster som skänker lugn.
I alla fall blir jag lycklig av det.
Det var Christina Alvner som tog bilden .., hon var på resa någonstans - jag kommer inte längre ihåg var - , men jag minns känslan som bilden gav mig.
En loj morgon .., ett fönster som står öppet ..., ett annat land .., andra ljud .., och kanske semester.
Kanske frukost om en stund.
Det var vad jag tänkte på.
Och om allt går som det är tänkt, ska jag väl snart ligga på ett smalt operationsbord.
Jag är säkert ganska nervös.
måndag 7 april 2014
Senaste nytt från avd 81
Nu är det PV, som enligt order, håller fanan om inte högt så i alla fall svagt fladdrande här på bloggen.
Madamen finns nu i tryggt förvar på avd 81, Preop-dryck nr 2 är nog förpassad dit den ska i detta läget. Hon är också inspekterad från topp till tå, och det lilla rivsåret på höger fot betraktades som läkt och hon är därför godkänd för operation i morgon bitti/förmiddag.
Så nu kan bara Harry, Sigge och jag hålla tassar och tummar för att det här ska bli bra.
I morgon väntar sista rengöringsduschen, sen bär det iväg till operationsbordet.
Som hon själv brukar skriva, det blir nog bra.
Madamen finns nu i tryggt förvar på avd 81, Preop-dryck nr 2 är nog förpassad dit den ska i detta läget. Hon är också inspekterad från topp till tå, och det lilla rivsåret på höger fot betraktades som läkt och hon är därför godkänd för operation i morgon bitti/förmiddag.
Så nu kan bara Harry, Sigge och jag hålla tassar och tummar för att det här ska bli bra.
I morgon väntar sista rengöringsduschen, sen bär det iväg till operationsbordet.
Som hon själv brukar skriva, det blir nog bra.
Dagen C ...
Jahapp, då återstår bara en liten snutt innan det är dags att ge sig av till stan och sjukhuset.
Röntgen 15.30 och sen inskrivning.
S u c k.
Hur det känns ...?
Jag sa, efter förra knäbytet, att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle göra om den där proceduren, så ont hade jag, men det var då det. Som bekant glömmer man bort hur smärta upplevdes och förresten så kanske det blir helt annorlunda den här gången.
Man kan ju hoppas.
Nåväl, en skön vecka önskar jag er alla och så här såg det när jag i morse tog en promenad med harry förbi Lilla Stensjö.
Ajöken, sa fröken.
Jahapp, då återstår bara en liten snutt innan det är dags att ge sig av till stan och sjukhuset.
Röntgen 15.30 och sen inskrivning.
S u c k.
Hur det känns ...?
Jag sa, efter förra knäbytet, att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle göra om den där proceduren, så ont hade jag, men det var då det. Som bekant glömmer man bort hur smärta upplevdes och förresten så kanske det blir helt annorlunda den här gången.
Man kan ju hoppas.
Nåväl, en skön vecka önskar jag er alla och så här såg det när jag i morse tog en promenad med harry förbi Lilla Stensjö.
Ajöken, sa fröken.
Och inte kunde han engelska!
Söndagkvällar är bästakvällar för mig, ja, när det gäller tv-program.
Då är det först "Mästarnas Mästare" (vilket glädjespridare Ravelli blev, men han torde väl åka ur i nästa omgång ...), en timme senare är det brittiska "Akuten" som igår var såååå ömsint, sååå respektfullt och så ..., hjärtevärmande, helt enkelt!
I motsats till andra akutprogram, handlar "Akuten" mest om själva människan.
I danska "Hospitalet" är det action-musik och ett evigt reklamande och tjatande om vilka som kör ambulansen, i "Det kungliga lasarettet" från Australien, får man se precis ALLTING och det är hur intressant som helst, men Akuten .., den har alldeles egen känsla.
Igårkväll fick vi bland annat följa en gammal vietnamesisk tant som kom in akut, tillsammans med sitt barnbarn som varje dag cyklade 15 km för att hälsa på henne.
Och sist av allt, ett program som fick mig att sitta och le nästan oavbrutet.
Den som varit med här ett längre tag, vet ju att pv och jag själv träffades via nätet och om just detta handlade programmet om. Det var s a n s l ö s t intressant, så många modiga människor som berättade om sina liv och på slutet fick vi ta del av nånting som jag inte ens visste existerade!
(Dessutom var programmet så finurligt gjort ..., ja, jag tyckte verkligen om det!)
Underbara program var det!
Här är Akuten.
Och här är det andra programmet, det som handlar om små och större mirakel.
Och har ni missat dom här naturprogrammen där man mest sitter och gapar, så där så hakorna faller i golvet .., då har ni chansen bland annat här.
Söndagkvällar är bästakvällar för mig, ja, när det gäller tv-program.
Då är det först "Mästarnas Mästare" (vilket glädjespridare Ravelli blev, men han torde väl åka ur i nästa omgång ...), en timme senare är det brittiska "Akuten" som igår var såååå ömsint, sååå respektfullt och så ..., hjärtevärmande, helt enkelt!
I motsats till andra akutprogram, handlar "Akuten" mest om själva människan.
I danska "Hospitalet" är det action-musik och ett evigt reklamande och tjatande om vilka som kör ambulansen, i "Det kungliga lasarettet" från Australien, får man se precis ALLTING och det är hur intressant som helst, men Akuten .., den har alldeles egen känsla.
Igårkväll fick vi bland annat följa en gammal vietnamesisk tant som kom in akut, tillsammans med sitt barnbarn som varje dag cyklade 15 km för att hälsa på henne.
Och sist av allt, ett program som fick mig att sitta och le nästan oavbrutet.
Den som varit med här ett längre tag, vet ju att pv och jag själv träffades via nätet och om just detta handlade programmet om. Det var s a n s l ö s t intressant, så många modiga människor som berättade om sina liv och på slutet fick vi ta del av nånting som jag inte ens visste existerade!
(Dessutom var programmet så finurligt gjort ..., ja, jag tyckte verkligen om det!)
Underbara program var det!
Här är Akuten.
Och här är det andra programmet, det som handlar om små och större mirakel.
Och har ni missat dom här naturprogrammen där man mest sitter och gapar, så där så hakorna faller i golvet .., då har ni chansen bland annat här.
Dagens fönster ...
Ska man vara noga så är det ju en dörr men...
Jag tyckte det speglades så fint i glaset så jag tog fram min fönsterhåv. :-)
Ska man vara noga så är det ju en dörr men...
Jag tyckte det speglades så fint i glaset så jag tog fram min fönsterhåv. :-)
En av ingångarna till Saluhallen Slakteriet i Västerås där vi har en liten butik och där jag jobbat fredag-lördag och ska jobba på tisdag också.
För den som har möjlighet rekommenderar jag starkt
ett besök i saluhallen, den är otroligt fin och det finns så mycket
fantastiska produkter!
söndag 6 april 2014
Och så ett kvällsfönster från Burg ....
Hej Elisabet
Här kommer ett fönster från vår favoritkrog i Burg.
Krogen heter Zum Haifisch och där serveras den absolut bästa piratenteller jag vet.
Det är två sorters fisk samt ett underbart räkspett och till det serveras det stekt potatis med fläsk i samt en senapsdessad sallad och aioli. Mums :)
Kram från mig.
Hej Elisabet
Här kommer ett fönster från vår favoritkrog i Burg.
Krogen heter Zum Haifisch och där serveras den absolut bästa piratenteller jag vet.
Det är två sorters fisk samt ett underbart räkspett och till det serveras det stekt potatis med fläsk i samt en senapsdessad sallad och aioli. Mums :)
Kram från mig.
Det bästa för Ann i Göteborg ...
Här kommer en bild på min veckans bästa: min nya STORARTADE tatuering!
Den gjordes på Sweet Water Tattoo i Borås och var min födelsedagspresent från pågarna och jag är så glad för den :)
Kramar Ann.
// Elisabet säger: ja, att skylla på okoncentration inför vad som komma skall, torde väl ingen tro på.
Allmän förvirring är nog mera talande.
För andra gången hamnade Anns bidrag i slasken, nej, nu jäsiken får det vara nog!
Så nu får hon vara med en extragång med samma bidrag, ja, kanske t.om. två gånger ,-)
Här kommer en bild på min veckans bästa: min nya STORARTADE tatuering!
Den gjordes på Sweet Water Tattoo i Borås och var min födelsedagspresent från pågarna och jag är så glad för den :)
Kramar Ann.
// Elisabet säger: ja, att skylla på okoncentration inför vad som komma skall, torde väl ingen tro på.
Allmän förvirring är nog mera talande.
För andra gången hamnade Anns bidrag i slasken, nej, nu jäsiken får det vara nog!
Så nu får hon vara med en extragång med samma bidrag, ja, kanske t.om. två gånger ,-)
Det som gjorde oss glada ...
Det var mycket det, även om jag fick putta igång er lite ,-)
Här är i alla fall ni som ligger i glasbyttan och annannan i Portugal som bara tänkte sig sin glädje, hon får vara med ändå - det bestämmer jag enväldigt -.
I glasbyttan ligger ...
Bloggblad
Turtlan
Annika i Kävlinge
Anna-Lena i Tumba
Ingela i Ystad - som har födelsedag idag -! Grattis!
Kattis
Ulrika i Närke (å, vad det känns ovant att inte skriva Västmanland ...).
Monet
Eva i Tyresö (kommer till Halland nästa vecka! välkommen!)
Eva på Frösön
Anne i Mantorp
annannan i Portugal
Bilderna här ovanför visar en hel massa glädje.
Trådrullen i trä .., den gjorde mig glad, och harry som upptäcker en stilig hund i Anders spegel .., då kände jag glädjen alldeles tydligt!
Nu ska jag bara hämta pv, så ska vi ordna dragningen.
Det var mycket det, även om jag fick putta igång er lite ,-)
Här är i alla fall ni som ligger i glasbyttan och annannan i Portugal som bara tänkte sig sin glädje, hon får vara med ändå - det bestämmer jag enväldigt -.
I glasbyttan ligger ...
Bloggblad
Turtlan
Annika i Kävlinge
Anna-Lena i Tumba
Ingela i Ystad - som har födelsedag idag -! Grattis!
Kattis
Ulrika i Närke (å, vad det känns ovant att inte skriva Västmanland ...).
Monet
Eva i Tyresö (kommer till Halland nästa vecka! välkommen!)
Eva på Frösön
Anne i Mantorp
annannan i Portugal
Bilderna här ovanför visar en hel massa glädje.
Trådrullen i trä .., den gjorde mig glad, och harry som upptäcker en stilig hund i Anders spegel .., då kände jag glädjen alldeles tydligt!
Nu ska jag bara hämta pv, så ska vi ordna dragningen.
Det handlar om Lars-Åke ...
I Dagens Industris fredagsbilaga "Weekend" hittar jag ett reportage om Lars-Åke Liljeqvist, direktionschaufför hos SAF och här, i reportaget, berättar han om sitt liv bland alla höjdarna inom arbetsgivarföreningen.
För mig blir det en helt underbar - och ytterst intressant - läsning!
Herr Chauffören har under 38 år varit chaufför åt 18 toppchefer; han tycks vara obrottsligt lojal och känner en makalös stolthet över sitt yrke. Människokännare har han också hunnit bli och berättar ömsint om sånt som han kommer ihåg, små minnesglimtar som värmt hans hjärta.
Olof Ljunggren (ni minns kanske han som gifte sig med fotomodellen Margret) säger så här om chauffören: "Lars-Åke Liljeqvist är den mest tjänstvilliga människa jag någonsin har träffat!"
Han kallar honom för "en hedersman" och det visar sig att ute i skärgården hos den f.d. SAF-chefen och hans hustru, dit bjöds chauffören och hans familj på skärgårdslunch varje sommar.
Om Ulf Laurin berättar Lars-Åke så här:
"Ulf kunde koppla av i sin naturliga styrka och auktoritet, och det fick folk att öppna sig för honom. Han var också en av de chefer jag har kommit närmast.
Om jag inte hade något annat för mig kunde han be mig hänga med in när han skulle hålla ett anförande någonstans. Då presenterade han mig som sin medarbetare i stället för att säga chaufför, det tyckte jag var trevligt. För mig är det en stor skillnad."
Kanske beror det på att jag själv aldrig gjort någon karriär, detta att jag ofta är mer intresserad av underifrånperspektivet .., ja, kanske detta att man känner igen själva känslan?
Och så detta med yrkesstoltheten, då.
Det spelar ingen roll vilket yrke människor har, men känner han eller hon en stolthet över sitt värv, då blir det genast så mycket mer intressant, i alla fall för mig.
Det här Weekend-reportaget om chauffören Lars-Åke Liljeqvist, var skrivet av Susanne Bark och fotograf var Jack Mikrut. Att det hela var finurligt åskådliggjort, det bidrog förstås också till läsglädjen!
Tack! säger jag.
I Dagens Industris fredagsbilaga "Weekend" hittar jag ett reportage om Lars-Åke Liljeqvist, direktionschaufför hos SAF och här, i reportaget, berättar han om sitt liv bland alla höjdarna inom arbetsgivarföreningen.
För mig blir det en helt underbar - och ytterst intressant - läsning!
Herr Chauffören har under 38 år varit chaufför åt 18 toppchefer; han tycks vara obrottsligt lojal och känner en makalös stolthet över sitt yrke. Människokännare har han också hunnit bli och berättar ömsint om sånt som han kommer ihåg, små minnesglimtar som värmt hans hjärta.
Olof Ljunggren (ni minns kanske han som gifte sig med fotomodellen Margret) säger så här om chauffören: "Lars-Åke Liljeqvist är den mest tjänstvilliga människa jag någonsin har träffat!"
Han kallar honom för "en hedersman" och det visar sig att ute i skärgården hos den f.d. SAF-chefen och hans hustru, dit bjöds chauffören och hans familj på skärgårdslunch varje sommar.
Om Ulf Laurin berättar Lars-Åke så här:
"Ulf kunde koppla av i sin naturliga styrka och auktoritet, och det fick folk att öppna sig för honom. Han var också en av de chefer jag har kommit närmast.
Om jag inte hade något annat för mig kunde han be mig hänga med in när han skulle hålla ett anförande någonstans. Då presenterade han mig som sin medarbetare i stället för att säga chaufför, det tyckte jag var trevligt. För mig är det en stor skillnad."
Kanske beror det på att jag själv aldrig gjort någon karriär, detta att jag ofta är mer intresserad av underifrånperspektivet .., ja, kanske detta att man känner igen själva känslan?
Och så detta med yrkesstoltheten, då.
Det spelar ingen roll vilket yrke människor har, men känner han eller hon en stolthet över sitt värv, då blir det genast så mycket mer intressant, i alla fall för mig.
Det här Weekend-reportaget om chauffören Lars-Åke Liljeqvist, var skrivet av Susanne Bark och fotograf var Jack Mikrut. Att det hela var finurligt åskådliggjort, det bidrog förstås också till läsglädjen!
Tack! säger jag.
Dagens fönster ...
Morrn,
Tänker att du kanske behöver fylla på fönsterförrådet nu inför sjukskrivningen på riktigt!
Hälsn annannan.
// Ja, så sant, så sant! Tack snälla!
Ps. Intressanta tankar om hur man leder ett möte - eller inte leder ett möte -, utvecklar den skånska madamen i Portugal här. Ds.
Morrn,
Tänker att du kanske behöver fylla på fönsterförrådet nu inför sjukskrivningen på riktigt!
Hälsn annannan.
// Ja, så sant, så sant! Tack snälla!
Ps. Intressanta tankar om hur man leder ett möte - eller inte leder ett möte -, utvecklar den skånska madamen i Portugal här. Ds.
lördag 5 april 2014
En vanlig lördag i april ...
Jag letar en synål men hittar en trådrulle.
En gammladags trådrulle, såna som fanns i min barndom.
Och jag dricker en vedervärdig dryck som ska göra susen inför operationen.
Nästan så att man kräks.
Fy farao!
För att göra pinan kort struntar jag i sugröret och häller upp allt i ett glas som blir nästan fullt.
Huvva!
Tre flaskor återstår.
Och pv kommer hem med ett skal från en hädangången bläckfisk.
Helt otroligt!
Finns bläckfiskar här ...?
Insidan fascinerar .., det ser ut som topografisk modell!
Fantastiskt!
För övrigt är allt lugnt.
Harry sover .., pv sätter potatis och jag ska läsa DN och GP.
I morgon blir det dragning i The never ending lottery ,-)
Dagens fönster ...
Så här skriver Gunnar: "Kaktusarna växer som bara den! Jämtlandskram från Gunnar."
Det lät väl rart?
Tack och bock! säger bloggmadamen.
Så här skriver Gunnar: "Kaktusarna växer som bara den! Jämtlandskram från Gunnar."
Det lät väl rart?
Tack och bock! säger bloggmadamen.
fredag 4 april 2014
Möten ...
Och friherrinnan ringer och frågar om jag vill följa henne in till Halmstad; hon ska på mammografi (har man en gång haft bröstcancer med allt vad därtill hör, blir nog mammografin en evig påminnelse om vad som kan hända ...) och därefter har hon tänkt sig ett besök på Lindex och jag säger att okej, det kan jag göra.
Röntgenproceduren är raskt överstökad ("i det där väntrummet sitter dom som blivit kallade åter, där satt jag och tre andra kvinnor härifrån trakten ...", säger Lena) och jag, som inte tänkt handla något annat än lavendelolja (till massage) bär på en liten påse från klädesaffären och så blir det då oljan, samt magesiumtabletter till pv (för spring-i-benen) och på torget köper jag tulpaner och penséer och en liten rosafärgad tusensköna och sist av allt stannar vi till vid fiskbilen.
Lena köper hel rödspätta och jag något gott till fikat.
Tillbaka i Steninge bjuder Lena på kaffe och jag håller brödet och vid fikabordet där ute i solen, där sitter två byggnadsarbetare från grannlandet Polen och det är som vanligt - någon eller några skulle förstås kalla mig obotligt nyfiken - men jag tycker att det är så intressant det här med andra människor och deras öden, så ja, jag börjar fråga.
Jodå, det visar sig att herrarna kommer från en liten stad bara 20 km från gränsen till Ukraina .., den ene - han som kan såväl engelska som tyska - heter Andrej ("Säg Andy, det låter mera internationellt ...", säger han) och den andre Rickard.
Andrej är femtionio år (nej, han vill absolut inte säga sin ålder .., "du först ...?" säger han förläget leende till mig, "You know, I am an old man ...", fortsätter han ...och inte förrän jag sagt att jag är sextio, kommer svaret), jaha ja, jaså på det viset .., ja, han fyller om fem månader och han har fru (sjuksköterska i Polen) och tre barn (dottern bor i London) och brukar arbeta i tvåmånaderspass här i Sverige (nice country, nice people .., säger han) och så två veckors ledighet hemma i Polen, ja, så där fortsätter det .., och så sitter vi där och småpratar lite, medan Lena fixar kaffet.
"Polen .., ni är katoliker ..., eller hur?" frågar jag.
"Jo, vi är katoliker, 90 procent av vår befolkning sägs vara katoliker, men ... , ja, dom flesta är som jag, vi går kanske i kyrkan någon enstaka gång per år .., Gud har jag i mitt hjärta, ja, Gud och min familj", säger Andy, klappar lite på sitt bröst och ler lite urskuldande.
Det är väl som här då, tänker jag.
Friherrinnan är en av de absolut mest generösa människor jag någonsin har träffat.
Det är nästan omöjligt att åka från Steninge utan att få med sig nybakat bröd eller nånting annat, ja, nu blev det gårdagens potatis, - och purjolökssoppa och så köpte hon ett fint nagellack (färgen heter Lisboa och fick mig att tänka på annannan) så jag skulle få tjusiga tånaglar efter operationen.
Och på väg till stan svängde vi förbi affären, där hon lämnade hon en nybakad kaka till eftermiddagskaffet.
Sån är hon.
Och arbetarna (som är anställda av en firma från trakten och byter tak på hennes hus) får förstås också kaffe med bröd och i friherrinnans knä sitter hunden Shejk och tittar ut över den lilla del av världen som är hans.
Några meter bort står ett körsbärsträd som snart ska slå ut i blom.
En sädesärla vippar omkring på gräsmattan.
Och nu är jag hemma.
Trött.
Ont i benen efter asfaltpromenaden i stan (där trottoarerna lutar ut mot gatan, det är hemskt för den som har knepiga knän!) och solen flödar och jag ska plantera blommorna.
Två hela dagar kvar.
 |
| Dom polska herrarna ... |
Och friherrinnan ringer och frågar om jag vill följa henne in till Halmstad; hon ska på mammografi (har man en gång haft bröstcancer med allt vad därtill hör, blir nog mammografin en evig påminnelse om vad som kan hända ...) och därefter har hon tänkt sig ett besök på Lindex och jag säger att okej, det kan jag göra.
Röntgenproceduren är raskt överstökad ("i det där väntrummet sitter dom som blivit kallade åter, där satt jag och tre andra kvinnor härifrån trakten ...", säger Lena) och jag, som inte tänkt handla något annat än lavendelolja (till massage) bär på en liten påse från klädesaffären och så blir det då oljan, samt magesiumtabletter till pv (för spring-i-benen) och på torget köper jag tulpaner och penséer och en liten rosafärgad tusensköna och sist av allt stannar vi till vid fiskbilen.
Lena köper hel rödspätta och jag något gott till fikat.
Tillbaka i Steninge bjuder Lena på kaffe och jag håller brödet och vid fikabordet där ute i solen, där sitter två byggnadsarbetare från grannlandet Polen och det är som vanligt - någon eller några skulle förstås kalla mig obotligt nyfiken - men jag tycker att det är så intressant det här med andra människor och deras öden, så ja, jag börjar fråga.
Jodå, det visar sig att herrarna kommer från en liten stad bara 20 km från gränsen till Ukraina .., den ene - han som kan såväl engelska som tyska - heter Andrej ("Säg Andy, det låter mera internationellt ...", säger han) och den andre Rickard.
Andrej är femtionio år (nej, han vill absolut inte säga sin ålder .., "du först ...?" säger han förläget leende till mig, "You know, I am an old man ...", fortsätter han ...och inte förrän jag sagt att jag är sextio, kommer svaret), jaha ja, jaså på det viset .., ja, han fyller om fem månader och han har fru (sjuksköterska i Polen) och tre barn (dottern bor i London) och brukar arbeta i tvåmånaderspass här i Sverige (nice country, nice people .., säger han) och så två veckors ledighet hemma i Polen, ja, så där fortsätter det .., och så sitter vi där och småpratar lite, medan Lena fixar kaffet.
"Polen .., ni är katoliker ..., eller hur?" frågar jag.
"Jo, vi är katoliker, 90 procent av vår befolkning sägs vara katoliker, men ... , ja, dom flesta är som jag, vi går kanske i kyrkan någon enstaka gång per år .., Gud har jag i mitt hjärta, ja, Gud och min familj", säger Andy, klappar lite på sitt bröst och ler lite urskuldande.
Det är väl som här då, tänker jag.
Friherrinnan är en av de absolut mest generösa människor jag någonsin har träffat.
Det är nästan omöjligt att åka från Steninge utan att få med sig nybakat bröd eller nånting annat, ja, nu blev det gårdagens potatis, - och purjolökssoppa och så köpte hon ett fint nagellack (färgen heter Lisboa och fick mig att tänka på annannan) så jag skulle få tjusiga tånaglar efter operationen.
Och på väg till stan svängde vi förbi affären, där hon lämnade hon en nybakad kaka till eftermiddagskaffet.
Sån är hon.
Och arbetarna (som är anställda av en firma från trakten och byter tak på hennes hus) får förstås också kaffe med bröd och i friherrinnans knä sitter hunden Shejk och tittar ut över den lilla del av världen som är hans.
Några meter bort står ett körsbärsträd som snart ska slå ut i blom.
En sädesärla vippar omkring på gräsmattan.
Och nu är jag hemma.
Trött.
Ont i benen efter asfaltpromenaden i stan (där trottoarerna lutar ut mot gatan, det är hemskt för den som har knepiga knän!) och solen flödar och jag ska plantera blommorna.
Två hela dagar kvar.
torsdag 3 april 2014
Det bästa för annannan i Portugal ...
Om jag finge välja några platser och tider i världen där jag skulle vilja tillbringa mycket mera tid så skulle Skåne vid den här tiden på året vara en.
I ett gammalt hus skulle jag vilja bo, en gammal skola kanske, där det finns stora gamla träd och alldeles blått av scilla (som inte heter scilla väl) under träden.
Jag skulle gå och dona i trädgården och sitta en stund på en filt på den knaggliga trappan med en mugg te!
Det kan du få lov att betrakta som mitt bästa i veckan, förresten, fast det får ju vara utom lottningen för det är ju inte något jag varit med om på riktigt! (Och så använder jag inte örhängen heller).
annannan
 |
| ... fast bilden är ju från landet Halland. |
Om jag finge välja några platser och tider i världen där jag skulle vilja tillbringa mycket mera tid så skulle Skåne vid den här tiden på året vara en.
I ett gammalt hus skulle jag vilja bo, en gammal skola kanske, där det finns stora gamla träd och alldeles blått av scilla (som inte heter scilla väl) under träden.
Jag skulle gå och dona i trädgården och sitta en stund på en filt på den knaggliga trappan med en mugg te!
Det kan du få lov att betrakta som mitt bästa i veckan, förresten, fast det får ju vara utom lottningen för det är ju inte något jag varit med om på riktigt! (Och så använder jag inte örhängen heller).
annannan
Här och nu ...
Om man inte har fått sova, står själen liksom vidöppen.
Allt tar man in.
Lärkan som drillar högt i sky och våren som är evigt ny ... (den enda sång jag kunde spela på orgeln hemma i Malå ...) och doften av jord och man ser små sällskap av vitsippor som är för små och pyttiga för att ta in som bukett.
Man tittar noga i stenröset om där ska vara någon nyvaken orm.
Det är det inte.
Mellan träden skymtar Ugglarp och kustvägen.
Man möter två bilar och den ena håller ut allt som går, den andre kör så nära så man känner vinddraget runt benen och får lust att räcka finger, men gör det inte.
Hemma igen.
Baksidan av gården är fylld med högar av kvistar och grenar som pv idogt klipper ner och förpassar till vedpannan. Där intill, i dungen med syréner, växer ett litet hav av scilla och där är också två ensamma påskliljor.
Sen slår man sig ner på stentrappan och dricker en kopp kaffe .., och chefens fru Bodil får ett sms där man skriver att det där mötet ikväll, det får vara, tröttheten har alldeles tagit överhand och en stund senare plingar det i mobilen och man får ett vänligt svar.
Vänliga ord - hur mycket betyder inte det här i livet -?
Om man inte har fått sova, står själen liksom vidöppen.
Allt tar man in.
Lärkan som drillar högt i sky och våren som är evigt ny ... (den enda sång jag kunde spela på orgeln hemma i Malå ...) och doften av jord och man ser små sällskap av vitsippor som är för små och pyttiga för att ta in som bukett.
Man tittar noga i stenröset om där ska vara någon nyvaken orm.
Det är det inte.
Mellan träden skymtar Ugglarp och kustvägen.
Man möter två bilar och den ena håller ut allt som går, den andre kör så nära så man känner vinddraget runt benen och får lust att räcka finger, men gör det inte.
Hemma igen.
Baksidan av gården är fylld med högar av kvistar och grenar som pv idogt klipper ner och förpassar till vedpannan. Där intill, i dungen med syréner, växer ett litet hav av scilla och där är också två ensamma påskliljor.
Sen slår man sig ner på stentrappan och dricker en kopp kaffe .., och chefens fru Bodil får ett sms där man skriver att det där mötet ikväll, det får vara, tröttheten har alldeles tagit överhand och en stund senare plingar det i mobilen och man får ett vänligt svar.
Vänliga ord - hur mycket betyder inte det här i livet -?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)