"Tror du att det kommer att hålla ....?"

Det är vad vi säger - eller tänker - när vi blir sittande kvar i soffan och tittar på "Gift vid första ögonkastet", nu på norska. Tre kvinnor och tre män vilka aldrig tidigare har träffats, ska ingå äktenskap och nu sitter vi alltså och grunnar på hur expertmatchningen har lyckats. 

En av kvinnorna visar tydligt att hon inte är så värst nöjd med valet av mannen, han som nu ska bli hennes lagvigde och så tycker jag att det ofta är. Männen däremot verkar glada och tacksamma. 

"Tänk, att man liksom ser att det inte är svenska deltagare ..!" säger jag, men har svårt att förklara varför, men jag tror att det är utseendemässigt, mest när det gäller männen.

Och namnen kan vara lite annorlunda. Björn-Harald, t.ex. 

Det är som om man ser en annan släkt, helt enkelt. 

Pv är måttligt intresserad (läs: inte alls!) och har varit på körövning och kört flera mil cykel tidigare under dagen, medan jag själv är hur pigg som helst, fast timmen är sen. Inte förrän efter midnatt går jag i säng och inte hann vi ge någon prognos på de tre äktenskapen heller, ja, kanske lite.

Tar man de här programmen för vad det är, så kan jag tycka att det är himla intressant .., detta med personkemi .., och hur förhållanden utvecklas under tid - eller inte alls -. 

Kommer jag att titta på nästa avsnitt? 

Ja.

Dagens fönster ...

Och så här skriver avsändaren, som är vinterbaderskan (nu senast var det +4 i vattnet och fönsterfångerskan tar sig då en "simtur") ellem i Skellefteå: 

"Såg att du hade ebb i fönster. Här kommer några fönster från en utställning i Skellefteå landsförsamlings kyrka."

Tack ellem! säger jag.

Tisdag i oktober ...

Det är förstås ett ålderstecken, detta att vi tycks kallas till diverse provtagningar oftare än vanligt. 

Eller är det bara så att det  u p p l e v s  på det viset?

Nu på morgonen pv:s tur. Det blir en cykeltur till Harplinge där den ordinarie vårdcentralen har någon slags filial och det är där provtagningen ska ske. 

Därefter cyklar han nästan rakt norrut, längs med alla åkrarna och kommer till Getinge, där han hämtar ut min blodtrycksmedicin. En cykeltur på tre-fyra mil inalles.

Och sist av allt rakt västerut igen, förbi Steninge kyrka och rakt ner mot havet till (med bokskog på ömse sidor av vägen) och så svänger man höger i Steninge och sista biten norrut igen, hem till Stensjö. 

Nu är han alltså hemkommen och bjuder på fem-i-elvakaffe och Harry bjuds även han på något gott .., en liten godisbit. 

Tog mig nu på morgonen an ett kompendium som jag fått av en näst-kusin - Jeanette i Perstorp - som hon i SIN tur fått av någon släkting. 

Där kan man läsa allt om min mammas morfar - folkskolläraren - och om hans föräldrar vilka  ursprungligen kom från Ångermanland 

P-O Hanssons dotter (min mammas moster) - Gerda Nilsson- fick en dotter Gunny, född 1933 och hon berättar bland annat så här: 

"Så fort man kunde fick man börja hjälpa till med att både diska och bära ved. Under sommaren var det slåtterhjälp som gällde. Sommaren kom och vi var nere vid Sunnansjön och tog oss ett bad. Uppe på "slädhusvinden" läste vi gamla tidningar och åt angelika. När jag var 11 år gammal var jag hemma och skötte djuren, medan mamma och pappa var på vårhelgen i Dikanäs. Jag fick sköta om 4 kor, 1 häst, får, gris och kalvar. Mormor Lotta kom och kollade om jag mjölkat ur korna ordentligt. När mormor blivit änka och bodde ensam i sin stuga, fick man hjälpa henne med städning och annat smått och gott."

Det är så intressant, så det är helt omöjligt att lägga ifrån sig papperen. 

På bilden syns denna mammas moster Gerda som nr 2 i den översta raden från vänster.  

Nr 3 hette på samma rad hette Fanny och skötte om telefonväxeln i Dikanäs. Nr 1 från vänster var Hanna, hon var gift med "polismannen/fjärdingsmannen" August Westerlund och henne har jag träffat. 

Min mormor syns längst t.v. i den nedre raden, i mitten mammas mormor Lotta och dottern Jenny (Julietta .., som andranamn, så vackert!). 

Hanna, mormor Betty och brodern Nestor, gifte sig alla med tre syskon Westerlund.

Dagens fönster ...

"Målat fönster på en bar i Porto ...", skriver annannan som förklaring. 

Härligt naivt, tycker jag. 

Tack och bock!

Att resa ...

 ... är sannerligen livgivande på så många plan. 

Nu har jag ju mest varit i Bunkeflostrand, men det spelar ingen större roll - det var ju också avsikten -. 

Pv körde hem igår och tog Harry med sig och själv satt jag uppe och inväntade  Anders som kom hem från akuten och precis som när jag frågar den förstfödda hur natten varit, ställer jag samma fråga till honom. (Men nu efter ett kvällspass). 

Det var likadant när min mamma arbetade  på sjukstugan hemma i Malå, eller när exet (polis) kom hem .., var det något spännande som hänt ..? 

Ler när jag skriver det här, tänker att det är nog inte många som frågar en kassörska om det hänt något särskilt på jobbet under dagen.

Och så idag hemresa med Flixbussen som går direkt från Malmö till Halmstad, men fortsätter vidare mot Göteborg och slutligen Oslo. Inga stopp längs vägen.  

Det är knappt om tid när vi ger oss iväg och när det endast återstår tre ynka minuter innan avgång och vi sitter vid ett rödljus, då känner jag stressen komma susande!

När det bara är EN minut kvar, gör sonen en U-sväng och släpper av mig; och jag skyndar mig allt jag kan och kliver på den första Flixbussen, den som jag då inser går till Berlin! 

Hjälp! 

Fort ut igen och in i nästa och jag hinner precis slå mig ned, när chauffören dyker upp. Å, sicken lycka! 

Jag sitter tre rader bakom denne chaufför (han har tre ringar på höger hand, räknat från höger) och mörka solglasögon. Under hela resan ser jag honom och ibland tänker jag att han håller på att somna, men det gör han förstås inte .., och han håller takten med höger hand mot kinden och jag undrar vilken musik han lyssnar till. 

Mjukt och smidigt tar han oss ut ur Malmö och vi passerar mängder med yrkestrafik och jag, som sitter  på höger sida, ser rakt in i hytterna på dessa bilar och jag kan säga att det var många, många yrkeschaufförer som satt med sina mobiler och läste vad-vet-jag, medan dom med vänsterhanden rattade sitt ekipage. Där var chauffören hos Nordic Transport, där var en lastbil tillhörande en skånsk betongfirma, en annan hette något med Trailer .., resten har jag glömt bort. 

Klockan 13.30 ska vi ankomma till Halmstad Resecentrum och det är precis på pricken vad vi gör. Exakt på minuten. Imponerande!

Nu hemma igen. Till vardag och allt det som hör till, men utan små, knubbiga händer som - alldeles  på tok för tidigt om morgnarna - ligger och pillrar på farmors rygg .., och utan en fyraåring som säger att jag ska få en röd diamant eller i alla fall en tandborste med motiv på skaftet av Sommarskuggan, men sen ångrar sig. 

Nja, han vill nog gärna behålla dem alla tre. 

Jag säger att det är helt okej.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren, som är Monet: 

"Hej,

Såg att du hade lite tomt i fönsterförrådet. Vi håller på att flytta och det ramlar fram minnen från förr. Eftersom du just nu umgås med skånska barnbarnspojkar kanske det kan vara kul att se några andra, suddiga sådana, vid frukostbordet framför fönstret en morgon i Täby i december kl  halv åtta år 1970.

Storebror har fått sin kopp med varm O’Boy och macka, lillebror i barnstolen väntar på sin vällingflaska. Och mamman, som är jag till de nu mer än femtioåriga sönerna, har hällt upp sin kopp te. Vi ska inte jäkta iväg någonstans - jag var hemmamamma till de här älsklingarna och deras senare anlända lillasyster i många år till - då för en evighet men bara ett ögonblick sedan!

Hälsningar
Monet",

//Tack Monica och vilken tidsmarkör det blev! Dom vita ytterkrukorna känns igen från min barndom .., såna hade vi hemma i Malå och kroton .., dessa så populära krukväxter på 70-talet, liksom O´boy till frukost!

Skåne ... 

En fin dag igår, inget regn och bra promenadväder. 

Till lekparken är det inte långt och dit går vi. Någon vill gunga höööööögt .., "högre farmor!, putta mig högre!" hörs hela tiden 

Vid tiotiden på kvällen slutar sonen för dagen och därmed är mitt arbetspass slut. 

Intressant är det att höra hur det är på en akutmottagning och jag är evigt lycklig att jag höll mig till Ica eller Hemköp.

Bilden visar små, små .., är det frökapslar kanske och när jag tog bilden blåste det lite, det liknade små segel och var så fint!

Mera färger i träden här, än hemmavid. 

Stjärnklart på kvällen.

På väg till lekparken. Det tog tid. 

Nu är det måndagmorgon och om några timmar ska jag hoppa på bussen till Halmstad. 

Men först en promenad i fint väder.

Söndagsfönstret ....

... fångades av den rara madamen i Tranemo. 

Så här skriver hon: 

"God Morgon Elisabet, denna söndagsmorgon i oktober. Här kommer ett fönster till dig (nu när du har fullt upp med barnbarnen). Vet inte om du har en massa fönster i ditt bildarkiv men här kommer i alla fall ett "sprillans" nytt.

Bilden är tagen i pysselavdelningen på Textilmuséet i Borås, i fredags.

När vi är där och besöker någon aktuell utställning så brukar vi också gå omkring i muséets övriga lokaler för att leta efter lite kul detaljer att fotografera. 

De här pappersfigurerna tyckte jag var fina, där de stod i fönstret med utsikt mot Viskan.

Kram/Barbro D

PS Du vet att du kan redigera bilden som du själv behagar. DS"

// Tack snälla! Det är tämligen ebb i fönsterarkivet, förutom såna som jag plockar upp från femton år tillbaka eller så, bara för att jag tycker om dem. Så det var som bäst med en ny leverans och så härligt det var (är) dessutom!

Inget fönster ....

Att passa två energiska barnbarn genererar - i alla fall för mig - inte krafter till att fånga fönster, eller ens tänka tanken. Han som är dryga året nu, han struttar iväg i väldig fart och det han inte hinner med, det finns nog inte. Och så en storebror vars energi är outsinlig .., ni kan ju tänka er. 

Klockan 15.00 slutade deras pappa för dagen (praktiserar för närvarande på en akutmottagning) och jag ropade högljutt halleluja när han steg innanför dörren! 

"Men har inte Viggo sovit middag ...?" undrade han. 

"Njaaa, han sov ju på förmiddagen ..", svarade jag. 

Vips, blev det sängen och han - den lille - somnade nästan bums. 

Aj, aj. Det tänkte inte farmor på. 

För övrigt?

Vi har promenerat i Limhamns småbåtshamn och konstaterade förvånat att många segelbåtar stod på land med masten på. En stund senare kom vi i samspråk med två äldre herrar vilka skulle ta upp sin båt i morgon och då berättade pv om sin förvåning, ja, över masterna. 

"Det är ett ålderstecken  .., vi äldre orkar inte ta ned dem", sa mannen leende.

I Skallkroken finns inte en enda segelbåt med masten uppe vintertid. Så olika kan det vara. 

Ps. En sak som verkligen slagit mig, det är hur annorlunda föräldrar är numera. När min pappa - salig i åminnelse - kom hem från jobbet, då hade han bästa platsen vid matbordet och sedan tog mamma eller vi andra hand om disk och dylikt. Pappa tog sig då ofta en tupplur på soffan. Att han skulle börja leka med mig, det fanns inte på kartan. 

När exet kom hem från sitt värv, ja, inte var det lek som gällde med barnen och det var det förresten inte för mig heller. 

Nu var ju min pappa 44 år när jag föddes, men det är ju bara 7 år mer än vad småttingarnas pappa är och när han (A) kommer hem från jobbet, då är det första han gör att busa eller leka med pojkarna! I nästan en timmes tid har dom lekt, byggt ett högt fint Legotorn och nu är det jobb med huset som gäller. Ds.

En annan sorts lördag ...

Klockan 03.00 vaknar den yngste och jag lyfter upp honom från spjälsängen och så får han kura mellan mig och pv. 

Tanken var väl att han skulle somna om per automatik, men se, den automatiken fungerade inte. 

I nästan två timmars tid låg han och snurrade runt och duttade med småfötterna mot farmors rygg och ibland kände jag mjuka och varma små händer mot min hals och jag tänkte att ja, man får vara glad ändå. 

Lyckan var sedan stor när denne nattpigge krabat blev trött vid niotiden och därefter sov gott i en och en halv timme. Halleluja!

Nu är det senare på dagen. 

Stormen som igår verkligen ristade i träden här utanför .., jag var ett tag orolig att den jättestora granen skulle knäckas .., har tackat för sig. Nu är det vind, men ingen fara och inget regn heller.  

När ingen av föräldrarna här hemma, gör vi lite som vi vill. 

Alltså får den som sovit en uppvärmd kanelbulle som är nästan i klass med faster Marias (vi fick också en var) och nu vispar pv ihop lunchen, som ska bli plättar - eller det många kallar pannkakor -. 

Harry är aningen utmattad och ligger här intill mig och sover .., Hilda, Edvin och hennes vänner, kom efter mycken möda och stort besvär - läs: timmavis försenade på grund av stormen - fram sent natten mot idag och kan nu, hopefully, få njuta av lite spansk värme. 

En mig närstående hade igår fått vara behjälplig vid reponering av en höftled vilken hopppat ur läge. 

Jag säger bara det: måtte mina höftleder hålla sig på plats.

Studio 65 och i väntrummet ...

Tittar på Studio 65 hos Kunskapskanalen och idag handlar det om åldersskillnader. I studiosoffan sitter Lena Liljeroth Adelsson och maken Ulf. Han är fjorton år äldre än sin hustru och nu diskuteras detta med för och nackdelar när det gäller sådant. 

Min mamma var elva år yngre än min pappa, så jag har egentligen inte ens reflekterat över detta med om någon i ett förhållande är äldre eller yngre. Och i bekantskapskretsen finns en kvinna vars kärlek är sjutton år äldre. Och mellan Sonjas föräldrar var skillnaden tjugotvå år (pappan äldre). 

Mina barns pappa och jag själv, där var det 1 år 3 månader mellan oss ..,  den lurvige i Helsingborg var fem år yngre och pv - slutligen - är 1 år och 9 månader yngre än undertecknad. 

Om jag nu blev ensam, skulle jag då kunna falla för någon som är tio, femton år äldre?  Ja, det är inte omöjligt. Det handlar väl mest om någon slags inre energi och livsglädje och det finns ju människor som vid trettio års ålder inte alls har den geisten. Nackdelen vid väldigt stor åldersskillnad, är väl att den ena parten går i pension långt tidigare och då kan det nog bli ensamt .., då den som är yngre fortfarande yrkesarbetar och inte alls, på samma sätt, kan styra sin egen tid. 

Nåväl, här en länk till programmet om någon är intresserad. 

Tidigare idag ett besök på vårdcentralen i Slöinge. I receptionen satt som vanligt den alltid så vänliga Therese och jag fick komma in på utsatt tid och läkaren, en kvinna i 35-40-årsåldern, har jag mött tidigare, tror jag. 

Hon redogjorde för svaren på de prover som togs för ett par veckor sedan och min medicinering diskuterades - till eller ifrån - blodtrycket togs (135/70) - och efteråt ville jag gråta av tacksamhet, ja, framför allt för det vänliga bemötandet. 

Bilden visar inte dagens väntrum, däremot det som finns på arbetsterapin i Halmstad - på stora sjukhuset - det var väl efter min handledsoperation. 

Nu har pv cyklat in till stan för att hämta Edvin - inte från förskolan - men väl från Edvins mormor. Det går kräksjuka på förskolan och eftersom det i morgon stundar semesterresa till Spanien för Hilda och Edvin, gäller det att mota Olle i grind. Alltså får han vara hemma från förskolan och hopefully hinner inte några magbaciller ifatt honom. Således delar mormor och morfar på barnbarnsomsorgen just idag. Morfar tar eftermiddagspasset.

Så är läget i landet Halland, denna gråmulna torsdag i oktober.

Dagens fönster ...

.. fångades av mig själv, ,men jag kommer nästan inte ihåg var bilden togs. 

Eftermiddag i Skallkroken ...

Tänk er solsken och lagom varmt, mer som sensommar än höst .., och kaffetermos och en rosa och en limegrön plastmugg och baddräkt och frottéhandduk och harry, förstås. 

Pv har då givit sig iväg på rullskidor; det blir hemifrån och till Skallkroken och lite hit och dit, totalt 1.8 mil .., och vi är där innan han kommer och det är alltid enklare för mig att bada om jag får vara i först, fråga mig inte varför. 

"Men har du redan badat ..?" säger han och jo, så är det.

Isande kyligt i havet, men ljuvligt efteråt. Det är ett par timmar sedan nu, men energikicken sitter ännu i. Varför glömmer jag bort den här känslan mellan varven ...?

Tidigare idag ett besök i affären. Ny stjärna i kassan och jag hälsade henne välkommen och hon såg sååå rar och fin ut. Det blir säkert jättebra. Ute på parkeringen träffade jag Helena; en av de trevligaste och raraste kunder jag vet och vi stod och småpratade en bra stund; mest om hur vi hade parkerat. Just som jag var på väg att köra iväg, knackade hon på bilrutan och jag tänkte att jag kanske tappat något. 

Nej, hon ville bara säga några snällord. 

När jag åkte vidare log jag mest hela tiden och jag tänkte - som så många gånger tidigare - att vänliga ord kan man leva på hur länge som helst. 

Bilden är från Skallkroken och togs i eftermiddag. Motorbåtar puttrade ivägut till havs .., det är hummerfiske nu. Om två veckor är det bomupptagning. 

Hösttecknen hopar sig.

Mitt i veckan .... 

 

Vandrar bland bokstäver från flera år tillbaka. 

Tio, till exempel. 

Det var då jag hade en kund i kassan som skulle hämta ut ett paket och detta visade sig komma från Polen och jag föll pladask för alla vackra frimärken och frågade om jag fick en bild.

Jo, inga problem. 

Det var i oktober och så passande med höstmotiv!

Kunden - som var en kvinna - rev till och med sönder emballaget, så kunde jag ta bilden när jag hade tid.

Det torde ha varit ett stort, eller i alla fall ganska tungt paket, ty där vimlade det av frimärken av olika valör!

Från mamma i Bolivia kom par-avinbrev mest varje vecka. 

Påven fick också följa med. 

Mest troligt hade han kanske varit på besök i Sydamerika.

Och för tio år sedan, då skrev vi helt vanliga brev - min syster i Australien och jag själv -. Fågeln är en Lovely Wren och den har ju stjärten nästan på liknande sätt som gärdsmygen (jo, dom tillhör samma släkte!) och jag tycker att den sjunger nästan likadant. Så här. 

Graverade frimärken .., jo, men nog var det väl någonting alldeles extra med dem? 

Som här, illustration av Gunnar Brusewitz och gravörens namn är Martin Mörck.

Om denne man kan man läsa här-. Hur intressant som helst är det! Martin Mörck  föddes i Göteborg 1955 och  följande kan man ta del av på Wikipedia: "Mörck has had more than 600 engravings issued as postage stamps,^[2] primarily engraved for the postal services of the Nordic countries, but also for the postal services of France, Monaco, Canada, Greenland, Latvia and others."

Tänk, vad lite man vet!

Dagens fönster ....

... fångades under ett besök i Vaplan i Jämtland, för många år sedan. 

Det var då vi hälsade på hos Gunnar, numera boendes i Krokom, alldeles vid torget.

Efteråt ....

Det tar tid att komma tillbaka efter gårdagkvällens sorg och bedrövelse. 

Pv har ägnat timmar åt att klyva ved och såga itu brädor vilka han hämtat i någon byggcontainer - antingen hos Paul eller hos Karl-Magnus. 

Tänk, vilken ynnest med såna grannar! Snart svämmar vedboden över och somligt får nog ligga under presenning i vinter.

Från Maja i Bunkeflo kommer den här bilden. 

"Nu har jag bakat bullar så ni har till fikat ...", skriver hon. 

Pv säger att Majas bullar nästan är i klass med Marias och det vill inte säga lite. Han blir glad. Ser väl för sin inre syn hur han sitter där i Skåne med kall mjölk och en ljummen kanelbulle. 

I oktober 2013 fick jag den här seriestrippen av Eva i Tyresö. Då skulle hon strax fylla sjuttio år. Om några ynka månader är det min tur. 

Sjuttio. Lika nära till sextio som till åttio. Ångestfyllt ...? Nej. Mest av allt får man vara tacksam att ha klarat sig så bra .., att ha fått leva så länge. 

Bild från gårdagen. Tänk, pv som förut alltid stod och tittade på när jag kallbadade .., ibland hade han handduken redo eller hade ordnat med kaffe och något gott till .., nu, nu är det precis tvärtom. 

Nu är det han som tar initiativ till dessa bad och ibland när han har varit ute med Harry, kastar han kläderna och tar sig ett dopp i havet här där vi bor. 

Underligt ändå, att det kan förändras på det viset. 

Badhandduken - med texten "Ljungby gymnastikförening" - har tillhört hans mamma Gunvor.

En ny dag ...

 

Och kråkan nere på stranden har ingen aning om hur världen ser ut - eller kanske, vad vet jag - men förhoppningsvis inte. 

Efter gårdagkvällens dödsskjutningar i Bryssel, gick vi i säng senare än vanligt.

Alldeles tomma invärtes.

I alla fall jag själv.

Sover hela natten rakt av, vilket inte har hänt på länge. 

Och en ny dag tar sin början. 

Gråmulet ute. 

Läser rubriker. Hamas uppmanar palestinierna att inte lämna Gaza, men själv sitter väl höga potentater i den organisationen i trygghet någonstans. 

Flash-notiser dyker ideligen upp på min mobilskärm.  

På soffan ligger en ihopkurad Sigge och har det väl ungefär som kråkan på bilden. Lyckligt ovetande. Pv klyver ved i mängder - snart har vi ved även till nästkommande vinter, inte bara den som stundar -. 

På instagram ser jag att snön har kommit till Malå. Då blir det ljust och fint.

Annorlunda ...

Ena dagen gråväder, trist och mörkt, den andra blå himmel och solsken. Och ingen vind. Vi har jobbat på bra idag, nu när pv inte har anmält sig som jobbvillig. Tagit ner humlen och klippt ner allt som vuxit sig alldeles för högt eller brett ut sig något hemskt - ormbunkarna, till exempel -. 

Fönsterna har putsats (hjälpts åt), jag har räfsat ihop allt det nerklippta, plus flera kilo ekollon - alla öppnade - och ska fösa ner det i sopsäckar, ty vår kompost är mer än rågad. 

Brödbak i ugnen. Gifflarna är redan klara. 

"Du kan väl ta med någon giffel och kaffe till hamnen ..?" säger pv, som nu ger sig ut på rullskidor. 

Förhoppningsvis blir det ett dopp, särskilt nu när det finns stege, så där så man inte behöver vada ut i tjugotalet meter för att kunna simma eller dyka. 

Tidigt i morse ringde den förstfödda som då arbetat natt. Vilken skillnad i jämförelse med hur det var dom första veckorna; då allt var så annorlunda i jämförelse med CIVA på KS och där det mest var respiratorpatienter. Här - på Danderyds sjukhus - är det akutmottagning som gäller och full fart och prat med patienter och trevliga arbetskamrater, (precis som på KS),  men som ett helt annat jobb! 

Sitter i soffan Ektorp och skriver på min laptop. Är det månne en liten mus jag hör bakom byrån ...? 

Ps. Länge sedan jag blev så innerligt glad, som över det polska valresultatet, det som i morse väl var mest preliminärt, men också troligt! Hurra! Jag ville ropa ut glädjen högt och hade noll förhoppningar om att det skulle gå så här! Ds.

Måndagsfönstret ...

Så här ser det ut när det har blåst västlig vind (vilket det nästan alltid gör) och  regnar nåt ohyggligt - mer som ett skyfall -. Fönstret putsades för två veckor sedan. På´t igen!

Söndag i oktober ....

Gråmulet, hällregn, uppehåll, skyfall, hagel, solsken, duggregn, uppehåll. Ingen ordning alls är det på vädret numera. Pv tog cykeln till Skallkroken för att ordna med batterierna till båten och på väg hem igen öppnade sig himlens alla portar och ni kan tänka er ..., hur han såg vid hemkomsten. 

Då blev det brått, ty vi var ju bjudna till alltid så vänliga grannen Birgitta, snett mitt emot oss. Där var också hennes närmaste grannar (på samma sida av vägen) med sin 2-åriga tös Bella, där var hennes barnbarnsbarn från Oslo - Filippa med med sin sambo eller make Herman - (på väg åter till systerlandet i väster) och där var lille Frank med sin pappa (hans mamma är barnbarn till Birgitta, men befinner sig just nu i Rom) och så vi då. U n d e r b a r t   trivsamt, som alltid. 

 

Ett tag  var det många läkare i sällskapet och kanske är det då inte förvånande att det här var leksaker vilka kom till användning. Stetoskop och läkarväska fanns också på plats.

Minns att jag själv ofta lekte sjukstuga, då i början av 60-talet. En slags droppanordning hade jag, i plast .., och plastsprutor förstås .., och mamma fick vara svårt sjuk patient och ligga på soffan i vardagsrummet. 

Själv var jag - syster Elisabet - förstås jour och kom omedelbart till undsättning.

Mamma var en bra patient, men hon var även en utsökt kund hos frisörskan som var jag. Problemet var bara att hon hade så tjockt hår, så där så att papiljotterna i blå, ljusgul eller rosa plast, var  närapå omöjliga att få på plats. Det fanns även andra sorters papiljotter, i nån slags metall och stickiga, men sådana använde inte mamma.

Efter tre timmar hos grannen tackade vi alla för oss. Då hade vi avhandlat - om inte världsproblemen - så i alla fall det vansinniga i att en patients journal inte kan läsas av en läkare i en annan kommun och vilka problem detta kan generera, för patienten, alltså, men även för behandlande läkare. 

Harry, som fick vara hemma, var över sig av glädje när vi kom åter och vi såg minsann spåren av hur han legat uppe på soffan och spanat ut genom fönstret. Nu ligger han nära-nära husse .., allt medan det är hästhoppning på tv och det brinner en eld i kaminen. 

Och solen strålar ännu.