Mammas hand och min.
Femtiofemochetthalvtår är jag och ligger på soffan och tänker på min mamma.
Det är mer än ett år sedan hon dog.
Ibland glömmer jag nästan bort henne och då får jag förfärligt dåligt samvete och tänker att .., jaha, är det så här det ska bli .. man lever ett långt liv och så är man borta och det är inte mer med det.
Men ikväll är det annorlunda.
Jag tänker på natten i Dikanäs när vi sov på övrevåningen och med så mycket mormor i väggarna och jag tänkte på alla gånger jag var där tillsammans med mamma och nu var allt annorlunda och jag tänker på när personalen från Ejdern ringde och sa att jag måste skynda mig dit för nu var slutet nära och mamma, varm och go när vi kom fram, sonen och jag .., och hur jag höll henne i famnen och pussade på kinden och alldeles borta var hon; som utflugen ur rummet.
Blicken tom.
Ibland önskar jag att hon hade fått ligga i ett fack i ett kylrum och så kunde man dra ut lådan och sitta och prata lite och stryka henne över tjocka håret.
Småprata bara.
"Om jag ligger alldeles, alldeles, alldeles prick stilla kanske jag kan höra eller på nåt sätt känna henne ...?" tänker jag och så gör jag just det .., ligger alldeles stilla på soffan Ektorp och medan mörkhyade kvinnor springer runt, runt i en tv-sänd friidrottstävling, försöker jag få nån slags kontakt med mamma.
Inte det minsta vill det sig.
Hon är väl någon annanstans, förstås.
5 kommentarer:
Känner så väl igen mig i det du skriver. Min mamma dog för 4 1/2 år sen. Det känns inte som så länge, men känslan av att "glömma" och att få kontakt känner jag igen. Min syster säger ofta "mamma hälsar" när det är något och det händer lite mysko grejer. Saker flyttar sig, trillar ner och så. Man kan ju tro vad man vill, och det gör man väl :) Mammas lyckonummer var 13 och det går ofta igen när det är saker som rör familjen. Framför allt när vi ses allihopa.
Min mamma dog 10 juli förra året så det varit en lite konstig dag och sorglig. Det känns också konstigt att inte på något sätt förnimma någonting, precis som för dig, inte det allra minsta hör jag. Stumt. Har gått runt i mitt hem och tittat, vad finns det för minnen att förknippa med barndomshemmet? Och ser att de är rätt få. Skulle viljat ha någon sliten möbel där mamma och pappa strukit sina händer ofta.
Men det man kan trösta sig med är:
1. Finns det en himmel har hon den bästa platsen där!
2. Jag vet ingen som var så totalt orädd för att dö som just henne.
3. Hon levde sitt liv fullt ut, vad annars kan man säga om ngn som säljer allt man har i femtioårsåldern, flyttar till Sydamerika för att hjälpa utsatta indianer och alla andra utsatta för den delen. Och var SÅ lycklig över sin uppgift.
Fast...saknaden påverkas ju ingenting av det ovan...man kan ju ändå inte prata med henne eller höra henne citera ngn från förr (det gjorde hon så ofta). Nåja...det för ett försök till tröst i vart fall. Ses snart.
Kram AnnaPanna
Å, vad jag känner det att du tänker på att man lever och så är man borta. Det skrämmer mig något otroligt. Men det är ju så.
Min mamma dog i ALS när jag var 24 år, men jag tänker på henne emellanåt. Minnen väcks av olika saker. Min son, som aldrig träffat sin mormor kommer ju aldrig att tänka på henne. Hon målade inte, skrev inte... Inte så mycket mer än kort och minnen i våra huvuden finns kvar av henne. Mammas syster däremot, som tecknade, målade och publicerade dikter lämnade efter sig sådant som hänger på väggarna hos släkten. Det gör att vi pratar om henne ibland.
Men visst blir man nästan som ett barn ibland i sina tankar runt föräldrarna. Det vore skönt att inte alltid vara generationen i första ledet...
Jag tänker nog mest på, med lättnad, att min mamma slapp vara med om en himla massa tråkiga saker. Fast, visst kan jag sakna hur det var förr, när barnen var små och det alltid fanns färska bullar när vi kom...
Hälsa Hedgren från mig, jag hoppas att vi ses om några veckor.
p.s. du kanske får ett himla slit nu med alla bloggvänner som hälsar på?
Skicka en kommentar