Ångestsamtal ...
Länge, länge, länge sitter jag med telefonen i högerhanden.
Slår numret.
Ångrar mig.
Suckar.
Till sist tar jag mig själv i kragen och låter signalen gå fram.
Det är Magnus som svarar.
Och jag berättar att jag känner mig helt ur slag och att jag inte kommer i morgon, så där som jag trodde.
Och den alltid snabbspringande arbetskamraten säger vänligt att ..."det är okej, det är bättre att du är hemma och blir riktigt frisk Bettan".
Jag säger som Stefan Einhorn: detta att vara snäll är i sanning en underskattad egenskap.
Så o t r o l i g t lättad jag blev.
3 kommentarer:
Klokt beslut. Varför ska du ge dig iväg hem på tåget idag? Nej, vila upp dig nu ordentligt på rehabcentret. Krya på dig! Kram.
Eva: oj, du var mig en snabbing .-)
Nej. Jag hostar och hade feber igårkväll och känner mig het om kinderna och är hes och allmänt ämlig och risig.
Och jag hade ändå, redan tidigare, bytt med rara Malin och skulle bara jobba knappt fyra timmar.
Värst är att jag inte kan ligga hos tandläkaren och hosta när tanden ska rotrensas, så nu fick jag ny tid.
Nu kan jag inte låta bli att kommentera här när du nämner Stefan:-) Har umgåtts och setts en hel del genom jobb och helger för personal i etik m m. Kan säga att han är precis så där vänlig, omtänksam och eftertänksam själv som han skriver om. Han hade fantastiska föräldrar och inget blev sig likt på Radiumhemmet när hans far dog. Har du sett Ninas resa? I alla fall berättas det och jag är övertygad om att det var Stefan....en tjej med sina småttingar, nyskild, utkastad från lägenheten(ja måste hitta annat boende i alla fall)sjuk, eländig, på väg till dagis och jobb i morgonrusningen, barnen uttröttade,hemskt väglag, stress, stress, hon ville inte leva, bilen gick sönder vid KS. Nu ger jag upp sa hon. Då stannar en bil bakom henne (alla andra tutade och levde om)Som jag förstått var det Stefan,(för det stämmer med händelserna runt om den dagen) på väg till en disputation, elegant klädd,(jeans o tröja gäller annars)tog fram däck, bytte det, låg på marken, blev nedsmutsad, tröstade henne och gav mod. Hon trodde hon drömde. Det betydde allt att någon sett henne så hon gav inte upp. Han sa att han blev lite försenad men ingen fara. Det var medmänsklighet som heter duga.
Skicka en kommentar