Och tungt är det ....!

På eftermiddagen spänner pensionatsvärden på sig löparskidorna, ja, nu ska det åkas längs åkern en bit härifrån (det var där vi gick i somras .., Mian, Gunnar, Kent och Ann-Marie och det var där vi upptäckte en liten fågelunge vid åkerrenen ..) och jag säger att jag gör honom sällskap, så får jag den dagliga promenaden, den som inte alltid blir så daglig.

Och eftersom själva åkervägen visar sig vara oplogad, tar jag av mot kustvägen i stället och sedan in på en byaväg med skylt som visar på återvändsgata, men jag tänker att har man tur så finns där någon gångbana ner mot Skipåshållet till.


Och jag passerar en gammal ladugård.
Aldrig i mitt liv har jag sett tjockare stockar!
Måttar med handen: minst 4 dm!
Ek, kanske?

Det finns det inte.

Så jag plumsar nerför en stor slänt och hela tiden är jag livrädd att fastna med högerbenet så där så man faller pladask rakt fram och spräcker den nya knäleden, men allt går bra, även om det är ack, så tungt!

Några hus ligger vid det som jag först tror är en myr eller möjligen en sjö, men som visar sig vara en översnöad åker.

En äldre herre kommer skidande längs ett vingligt spår.

"Heja Sverige! Heja Sverige" ropar jag och då stannar mannen till och det blir en stunds småprat, det där som jag tycker så mycket om.

(Det kanske är generna, det där hejandet? Min pappa var ofta speaker på skidtävlingar i Malå och gud, så man skämdes när han uppmanade publiken att heja lite frejdigare! Nu gör jag precis samma sak själv.)

Jag får veta att mannen och hans fru ("du ser henne där borta!" säger han och pekar på andra sidan åkern) egentligen är smålänningar, men nu bor dom här i Stensjö och ååå, det är ju så härligt att åka skidor nu när det äntligen finns snö!

"Minst tjugo mil har jag åkt!" säger mannen leende.


Undrar vad han drömmer om där ute i spåret, herr pv?
Oxberg? Eldris?

Och jag går vidare och innan jag är hemma ser jag den idogt tränande pensionatsvärden ute på åkern och jag tar den vägen och jag är så trött i benet så det känns som om jag ska ramla omkull, men det gör man förstås inte.

Man tar sig hemåt.

Och efteråt .., är man nöjd och belåten.

Och lite så där lycklig över småpratet.