Så här lät hon i somras.
Vid tvåtiden kommer pv:s moster och morbror, Sonja och Gösta, på besök.
Och så sitter vi runt köksbordet och surrar i någon timmes tid.
Med posten har pv fått ett informationshäfte angående en livförsäkring och det är vad vi kommer att tala om.
Om livet och det som kommer efteråt.
Gösta, som är en man som vet vad han vill, säger att när det är dags för hans begravning, då ska minsann systersönerna pv och hans musiker-bror, sjunga till fikat.
"Jodå, det har jag skrivit in i det Vita Arkivet!" säger han och plirar filurigt med ögonen.
Sonja, hon vill ha en tillställning bara för dom allra närmaste.
Det är så typiskt Sonja.
Hon är liksom den som aldrig tar plats.
Då säger jag att ...egentligen är det ju mycket bättre att man, medan man ännu är i livet, får ta del av alla vackra tal, för sedan är det ju för sent.
Så jag tar skeden och klingar lite i kaffekoppen och så berättar jag för Sonja vad jag skulle ha sagt.
Jag berättar om det där allra första mötet när hon inspekterade mitt handledsgips och hur inutivarm jag blev och om all vänlighet som hon har spridit och framför allt; hur oändligt välkommen jag alltid har känt mig hos Sonja och Gösta.
Och hur mycket jag tycker om henne.
Sånt.
Och Sonja ler.
Sen blir det påtår.
14 kommentarer:
Du är rolig! Härligt att få höra sitt begravningstal...
Häromdagen sa jag till Per att jag kanske ska skriva ner mitt eget tal, så att jag vet att rätt saker blir sagda... Min kollega som omkom före jul verkar visst inte få vare sig begravning eller dödsannons - om sambon smusslar undan det, kanske det inte har hänt? Ingen får i alla fall komma på begravningen (han skickade tillbaka blommor som kom) - och min kollega som var supersocial och hade mängder med väninnor och var en glad och sprallig tjej... så ledsen hon skulle ha varit om hon vetat om att hon skulle bli bortsmusslad. (Det hänger inte på pengar i det här fallet!)
Det var apropå det - när vi kollegor hade haft en egen minnesceremoni i kyrkan som jag talade om hur jag vill ha det. Fest och glam och körsång ska det vara. Och så helst då mitt eget tal... :)
Att jag inte har bloggat om det här beror på att alltför många i stan läser min blogg och alla känner den stackaren som inte vågar sörja. Det fanns inga barn som kunde ha styrt upp det, och inga syskon. Och jag är så upprörd över min kollegas undansmusslande att jag nog ska akta mig för min vassa tunga.
När min pappa dog var det ungefär likadant. Mamma var väl i nån slags chocktillstånd och ingen dödsannons hade hon och på begravningen var det bara vi döttrar med familjer och så kom tre av pappas bästa vänner och slog sig ner längst bak i kyrkan - ändå - och jag rördes till tårar!
Pappa, som var så social och vän-fast, inte hade han velat ha det så inte!
Och jag har sagt att jag vill att det ska vara mycket sång och musik och glädje, jag tycker att livet har varit så härligt, så det får gärna bli en tacksägelsestund .-)
pv har lovat att göra räkgryta och bjuda gästerna på .-)
Vet du, den sista meningen, den där hon ler och säger på sin omisskänliga småländska (jo, jag kan för jag ju är uppvuxen på somrarna nära Ljungby, Ärnanäs, som du vet med min morbor Ela som var lasarettschefen då).
"Tack lella venn". Så fullkomligt underbart det låter, en sån underbar människa och vilken fantastisk familj du är kommen in i! Med semlor och allt.
Monet: ,-)
När jag första gången träffade Sonja, då var några av hennes barn också med, en av döttrarna var det kanske och så pv:s mamma förstås och jag var så fruktansvärt nervös!
Men så kom hon med all sin värme ..., den lyser igenom tycker jag när man hör bandet (hon har varit distriktssköterska) och jag tycker så oerhört mycket om henne.
Det var några veckor efter att mamma hade dött och hon frågade hur det var .., hur kändes det egentligen ...?
Tjopp, så susade hon rakt in i mitt hjärta!
Det där blev en fantastisk dag där på pensionatet förstår jag och jag tycker du är modig, du tar upp saker som inte alltid är så lätta och så fullföljer du. Tror Sonja fick höra så mycket som värmer för all tid. Och kan ha en väldig betydelse för henne.
Annas mamma: ja, det blev en dag fylld av värme. Jag har bestämt mig för att den här sista månaden hemma, - jag ska ta vara på precis varenda dag -! Det här blev en bra dag.
Elisabet, du måste själv vara en underbar människa som omger dig med så många fina vänner, som till exempel Sonja. Det är nog för att du får alla att må bra runt omkring dig, att de känner att de blir sedda.
Och att du håller talet redan nu så att hon får höra det, så underbart gjort!!!
Sven: inte alls! Men jag har haft sådan tur som har fått förmånen att träffa så vänliga människor! Och tänk, vad det betyder mycket. Värme sprider verkligen värme.
Jodå!
Boken "Tisdagar med Morris" handlar om Morris som har ALS eller nåt.
Han bjuder in till en sån "för-begravnings-fest" för att få möjligheten att få höra alla fina saker om sig själv.
Njae, jag vet inte om det var anledningen, men det var så det fungerade.
Jag har gett strikta order om att ALLA ska få komma på min begravning. Jag anar att maken och barnen behöver det stödet.
Jag blir lika varm varje gång jag ser den där filmsnutten (tror berstämt ganska säkert att jag skrivit ungefär just det förut). Och jag tycker att du är helt underbar som håller det där talet nu när de är i livet.
Och dessutom är jag så himla glad för att du är så superduktig på att förmedla sådana här stunder. Verkligen!
Cecilia N: ja, jag ska minsann göra i ordning ett arkiv jag med .., jag vill ju ha sista ordet och man vet aldrig, den lydige och lycklige mannen kanske har blivit olydig ,-)
(om han överlever mig, alltså ...)
mossfolk: å, jag tycker själv så mycket om den lilla filmen, för den säger så mycket om Sonja!
Åh, vad det är viktigt att visa varandra uppskattning och inte vänta tills det är för sent.
Stor kram till dig - fina Elisabet som skriver en så fantastisk bra blogg och som verkar vara en varm och fin människa "in real life" också.! :)
Skicka en kommentar