Detta är för mig meditativt, vilket är dagens tema hos Ulrika.
Den lilla filmen visar väggklockan som fanns i mitt barndomshem i Malå, Västerbotten.
Den satt på väggen i köket och tickade lika högt då som nu.
I botten på klockan låg då, på 60-talet, mina systrars mammas dödsannons.
Gunhild Nilsson, f. Andersson, död vid 33 års ålder.
Älskad - saknad.
Nu hänger klockan på en vägg i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
Och i klockans botten ligger min mammas dödsannons.
När jag ligger på soffan Ektorp och vilar, vickar jag alltid på tårna.
Det tog lång tid innan jag insåg att vickandet går i klock-takt.
Och tick-tacket fortsätter.
Andra deltagare i Ulrikas fotoutmaning hittar ni här.
Och så här ser övriga dagar ut.
I morgon blir det knepigt.
Runt hörnet har vi bara en massa bråte.
5 kommentarer:
vilken intressant tolkning i dagens stressade tider! Att sammankoppla en koppla med meditativt låter skönt:)
Jag som just nu befinner mig i Karlskogaland och alldeles precis har skruvat upp väggklockan tycker att det låter så rofyllt, det där tickandet. Maken däremot får rysningar och gåshud, alldeles särskilt när den slår, så vi kommer förmodligen aldrig att ha en sådan klocka hemma hos oss...
Heidi: ja, det är inga problem för mig, för är jag väl hemma, är jag sällan eller aldrig stressad ,-)
Mossfolk: det var då det värsta så känslig han är, herr Norling ,-)
Men du, du kan ju ta runt vilket hörn som helst. =)
Hehe, jeg synes tikk-takk fra klokker er sååå irriterende å høre på.
Godt vi er forskjellige, sier nå jeg!
Ønsker deg en superfin uke!
Skicka en kommentar