Om man har lämnat Svenska Kyrkan .., hur blir det då när man dör?
Det kan man fundera på; eller i alla fall kan anhöriga fundera på den saken.
"Hur vill du ha det, du som inte är medlem ...?" säger jag till pensionatsvärden.
Det är efter att jag har läst Monicas underbara inlägg om just detta.
27 kommentarer:
Jag håller inte med Monika.
Vi har haft flera borgerliga begravningar med fin ledning och fantastiskt innehåll. Stor respekt och mycket närhet.
Vi saknade inte prästen alls då.
Många ggr säger han bara färdiga fraser och sällan känner han den som dött.
Det gjorde vi som hjälptes åt att hålla ceremonin. Mycket mycket vackert.
Eva: allt beror nog på vad man själv tror på ..., min mammas begravning hölls i Pingstkyrkan i Ystad, där jag aldrig hade satt min fot, men mamma hade ju.
Jag fick fria händer att utforma den precis som jag ville .., vi hade öppen kista under en del av akten .., musiken hade vi själva valt och det var helt fantastiskt, - på ett sätt som en borgerlig begravning - men ändå på hennes hemma-arena.
Jag tror säkert att en borgerlig begravning kan bli hur fin som helst, men jag tror också att många som gått ur svenska kyrkan kanske INTE har tänkt tanken fullt ut .., att det kan bli tvärstopp vid det som man tagit för givet.
Just därför tycker jag att Monicas inlägg var oerhört intressant!
Och pv hade inte en susning om detta. Nu har han.
Eva igen: det är nog enklare för er i Sthlms-trakten, med många olika lokaler.
Var skulle man i Malå hålla en borgerlig begravning?
I sporthallen?
Det finns liksom inte så många alternativ, om ens några?
Jag var på en helt borgerlig begravning i ett av Skogskyrkogårdens kapell förra året vid den här tiden, och det var en fantastiskt värdig och mycket vacker ceremoni i en underbar miljö. Prästeriet saknade jag inte ett dugg. Musiken var sådan som betytt mycket för den avlidna på olika sätt. Jag var helt gripen.
Intressant.
♥
Den som går ur ska förstås tänka på vad det innebär i sin helhet. Även om det känns mycket bistert - och alldeles för sent -att påpeka det när det verkligen ställs på sin spets som i Monicas fall.
Min svärfar gick ur för länge sedan, men nu har han gått med igen. Officiellt handlar det om kulturarvet, men jag undrar om det inte är tanken på den annalkande ålderdomen och döden som får även de praktiska aspekterna att kännas mer konkreta och viktigare. Ungdomligt övermod och allt det där. Jag ska fråga, det är intressant.
Alla svenska kyrkans församlingar har skyldighet att tillhandahålla en lokal för borgerliga begravningar.Det kan ju se lite olika ut på olika ställen. man kan ringa och fråga eller kolla på hemsidan.En aspekt i medlem-eller inte, är ju rättvisan. Ska den som troget betalat sin kyrkoskatt inte ha någon "fördel" av det? Kyrkoskatten går ju nu inte bara till gudstjänster utan till barn-och ungdomsarbete, diakoni, kyrkomusik,vård av kyrka och kyrkogård mm. Det kanske man vill stötta, även om man inte aktivt utnyttjar så mycket under sin livstid. En hel del av det som kostar runt begravningar gör sv kyrkan utan extra kostnader för den som är medlem.
ellem är den anonyma ovan....
Elisabet, jag som alltid måste ta reda på allting kollade på Malå församling och hur det ser ut om man vill ha en borgerlig begravning. Ceremonilokal (gravkapell) ingår i begravningsavgiften som man ju betalar oavsett församlingstillhörighet. Men en begravning kan hållas var som helst, inne eller ute. Inga formella krav finns. Malå kommun har ingen egen borgerlig begravningsförrättare, men när det gäller borgerlig begravning finns inga regler om vem som får lov att hålla i ceremonin. Jag känner en familj som hållit i det hela helt och hållet själva, i stillhet. Fint.
Tvärstopp vid det man tar för givet.???
Jag tog för givet att vi kunde få önskad musik i kyrkan. Men då var det tvärstopp.
Går inte sa prästen. Vi spelar inte upp band eller CD här! vi tillhandahåller orgelmusik!
Oj då var det stopp.
När vi begravde pappa var det fritt fram med musikvalet i kyrkan, eller kapellet som det var.
Det spelades på orgel "Bred dina vingar" enligt önskemål och svensk marschmusik från en CD.
Till er alla: i stort sett tycker jag att det ellem skriver är logiskt. Går man ur kyrkan och tackar för sig, så kanske man inte kan kräva att få samma service som den som har stannat kvar och betalat för sig.
Jo, det tycker jag är logiskt.
Jag förstår också aspekten att Jesus inte skulle ha brytt sig i såna petitesser .., men rent mänskligt, så tycker jag nog att det är logiskt.
Man kan ju se det som vilken förening som helst.
Att kyrkan tillhandahåller kapell eller annat för borgerliga begravningar är ju bra, men det är viss skillnad på kapell i större städer och små, små kapell i mindre samhällen ,-)
Sen förstår jag också M:s resonemang om att människor (typ undertecknad) som aldrig annars går i kyrkan, vill ha det som förut .., "och visst ska kyrkan ställa upp då för mig ..", hur lite intresserad jag än varit tidigare.
Fy, så falsk man kan känna sig!
Nej, jag blir kvar i kyrkan ,-)
Det skulle nog vara bra med tydligare information från Svenska kyrkan, för de regler som är aktuella gällde inte på samma sätt tidigare. Och jag kan förstå dem. Och också det som Ellem skriver, men i just detta fall så har min bror hunnit betala ett par hundratusen i avgifter under alla år han var medlem eftersom det betalas efter den inkomst man har. Och aldrig vad jag vet fått något tillbaka. Eller bett om något...Och kanske folk tänker som Cruella beskriver att de tänker gå in igen, men det kanske man inte hinner...Sedan tycker jag att Svenska kyrkan inte ska ha några privilegier när de nu fungerar som vilken frikyrkoförsamling som helst. Och kommuner börjat bli huvudmän för begravningsorganistionen. I Stockholm och Tranås är det så. Där är inte Svenska kyrkan huvudman längre. Och när jag läser de olika beskrivningarna från Svenska kyrkan så antyds att det fortfarande ges plats åt den arma människan i vigd jord p g a den begravningsavgift som automatiskt dras från skattsedeln men det känns som att folk ska känna tacksamhet för det. Men Svenska kyrkan har ju inte monopol på kristen tro eller Gudstro. Och borgerlig begravning kan naturligtvis vara vacker och värdig men har man en tro så fattas något. Och tillhörde jag något annat samfund så gick jag nu ur men gör inte det så jag stannar också så länge:-)
Nej, Svenska kyrkan har inte monopol på tron - men varför blir kyrkorummet och den inramningen så viktig för att manifestera just tron, symboliken och ritualerna då? Har man en personlig tro så går det ju utmärkt att liksom ta med den i vilken begravningsritual, namngivningsceremoni eller bröllopstillställning som helst. Tänker jag.
Det känns inte helt bekvämt att diskutera detta i en svår stund, Monika, men att å ena sidan lämna kyrkan (nu tänker jag verkligen inte enbart på din bror!) för att man inte vill ha överbyggnaden utan klarar sig med sin personliga tro om man har någon, samtidigt som det är just den överbyggnaden man vill ha vid livets övergångar - är det inte just den motsägelsen som inte går att lösa i dag? Gud bor i hjärtat, inte i kyrkan.
Svenska kyrkan är en maktfaktor som de alltid varit och i vårt fall blir vi erbjudna ett ombyggt bårhus, det blir nog bra. Huvudsaken vi är med och tillsammans.
Men prästerskapet känns inte helt ärligt i sin utövning, tänker på så de kliver in och ut ur sin roll vid de omdebatterade skolavslutningarna, (snart har vi debatten igen) och utelämnar Gud, Jesus, alla sånger
som har kristet innehåll för att tillmötesgå Skolverket. Helt obegripligt anser jag, att de inte då avböjer när de inte kan utöva sin yrkesroll. Är som att vi alla inte ska utöva vår om någon vill annorlunda. Och varför är det så viktigt att behålla skolavslutningarna? Sedan ska det förstås ingå i skolbarnens religionsutbildning att besöka alla samfund och att de får lära sig att vår kung måste vara protestant. Och sedan får de ta ställning själva och idag uppfostras så många barn i andra religioners sammanhang som de bär med sig så jag tror inte de blir omvända i Svenska kyrkan så lätt men ändå så raderar prästerna där sin tro tillfälligt för att vara tillmötesgående.
Monica och Cruella: om jag själv finge välja, skulle jag vilja att min aska strös ut i havet och så kunde man ha själva samlingen nere på stranden där jag simmat så ofta och varit så ofattbart lycklig.
Men det är jag det.
Hade jag fått bestämma när pappa skulle till att begravas, hade det sett helt annorlunda ut ..., men mamma var i nån slags chock och det blev så otroligt torftigt.
Jag ler när jag skriver det här .., lite av vemod och rörelse, och minns mamma som lät en boliviansk snickare göra en bänk med lock som hon provlåg .., "perfekt!", den skulle bli hennes sista sängplats och därefter hamna i jorden, på den där kyrkogården där dom allra fattigaste låg begravda.
Så länge använde hon den där trälådan som bänk på verandan ,-)
Och det var ju inte heller i den hon slutligen hamnade ...
Ja, på stranden har jag väl inte simmat ..,-)
Elisabet, har tänkt lite så också men tänk på att PV måste simma ut minst 1000 meter från alla håll annars blir det fängelse, livstid antagligen. Nej nu verkar allt så krångligt men en natursten kanske på en prästkrageäng men det går nog inte för sig. Och vi raderas numera som vi aldrig varit födda eller dött heller, i kyrkböckerna suddade man inte men i datavärlden.
Monica: han får ta urnan med sig ut i segelbåten. Det ska nog ordna sig.
Och ja, jag ångrar att mamma kremerades .., det känns så oändligt fattigt att inte ha nånting att gå till.
Elisabet, du valde minneslund, men nu ångrar du dig? Det måste kännas svårt.
Kremeras vill jag absolut, men om anhöriga vill sprida askan eller gräva ned den vid en gravsten att gå till och pyssla om får nog vara upp till dem tänker jag.
cruella: ja, det känns hemskt!
Rent logiskt var det ju vettigt, inte visste jag hur lång tid jag skulle bli kvar i Ystad - om alls -?
Men ändå.
Två gånger har jag varit på kyrkogården, men jag hittar inte mamma - det är precis så det känns -!
I stället går jag till Ejdern och från början grät jag så snart jag öppnade dörren .., nu kan jag hälsa på och känna enbart glädje!
VARFÖR skulle jag vilja ha en gravsten då, till mamma?
Jo, jag skulle vilja pyssla om där och göra fint och liksom kunna småprata lite med henne.
Nu är det bara t o m t.
(Ett tag funderade jag på att gräva ner mammas nattlinne här hos pv .., i ett hörn av trädgården .., och ha det som grav. Det tror jag faktiskt att jag ska göra också. Långt efter det här med mammas död tänkte jag på att det kanske är en väldigt primär känsla det här .., att man liksom vill ha den döde/döda mer påtaglig än bara aska? Kanske är det så.)
Cruella igen: jag hade nöjt mig med ett litet träkors bara med mammas namn på. Det hade inte behövt vara mera. Men en plats att gå till. Jo.
Då hoppas och tror jag att du kommer att hitta och finna ro vid en sådan plats till slut.
Elisabet, om det känns bra så gör det! Kanske hon är mer närvarande där. En man jag läser om som fått sin dödsdom, han är förresten varuhuschef på IKEA i Kungens kurva och vill vara där så länge han kan och dessutom berätta om sin syn på döden. Han säger bl a om någon tänker på mig sedan så finns jag ju. Och om min fru och mina barn tänker på mig så finns jag där i deras hjärtan. Han säger vidare att han inte känner ångest eller bitterhet men enorm sorg. Men samtidigt att han får en tid, att ge och att få. Varje dag upplever han kärlek som känns i hela kroppen säger han och kan tala om för vännerna och familjen vad det betyder. Under en av behandlingarna så blev det en försmak av döden men han minns det som ett ljus över sig. Och aldrig har han varit så lycklig som nu avslutar han. Ja det var som en predikan av Guds nåde fast utan präst:-)
Oj, oj det här är inga lätta frågor. Och det är inte lätt för prästerna heller. Har de skolavslutning "med Gud och Jesus" får rektorerna smäll på fingrarna och försöker de göra en smidig lösning för att barn och föräldrar så gärna vill komma till kyrkan, ja då får de själva smäll. Och när man i en sorgesituation får veta att det inte kan bli en sån typ av begravning som man är van vid och väntat sig är naturligtvis chockartat. Och det visar ju på hur viktigt det är att man talar om för sina anhöriga/skriver ner hur man vill ha sin begravning, att man inte är medlem i sv kyrkan om man nu inte är det, om man vill kremeras eller om det ska vara jordbegravning osv. Allt för att underlätta för de anhöriga. Att begravas på en blomsteräng el dyl tillåter inte begravningslagen.Och om man hade en grav i trädgården skulle kunna bli problem den dag man ska flytta, både för en själv och för den som flyttar in. Men som sagt, har man funderingar om såna här saker så ring till din församling och fråga. Och Elisabet, det finns också människor att samtala med om man vill fundera tillsammans med nån. Det kan också hjälpa en att hitta den där platsen ;)ellem
Monica: Svenska kyrkan har inga privilegier mer än att de får ta in medlemsavgiften via skattsedeln. Och ja, det finns några ställen i landet att kommunerna är huvudmän för begravningsverksamheten. Men jag tror att man på många ställen skulle förlora på en sån ändring.Tror inte alls att alla våra kyrkogårdar skulle vara så vackra och välskötta som de är idag. Visserligen är det nedskärningar inom kyrkan också men man lägger nog större vikt vid begravningsplatsen än vad många kommuner skulle göra i kärva tider. Det är vad jag tror. Dessutom har man stor erfarenhet vid att möta sörjande människor. Även om det tyvärr blir fel ibland.ellem
Jag ser framför mej begravningar i sporthallen men det går kanske bra det med. Jag skulle nog föredra det framför en såndär allmän ickereligiös sal som dock blir alldeles väldigt religiös egentligen om alla religioner ramlar runt i den. Jag har stor respekt för religioner och håller mej helst till en, till och med katolikerna är lite för mystiska för mej.
Det är fantastiskt det där med trälådan från Bolivia. En alldeles oerhört poetisk syn på döden faktiskt. Väldigt vackert. Jag tycker om människor som är sådär förvissade. På samma sätt glömmer jag aldrig min mattelärare som var övertygad om att när livet var slut var det slut och ingenting spelar någon roll. Kasta mej i soporna, sa han, och ge mej blommor när jag lever. Jag tyckte det var någonting vackert i det synsättet också, livsbejakande.
Sen tänker jag på de vackra övervuxna engelska kyrkogårdarna och hur de blir en plats att gå till inte bara för de närmast sörjande. Det blir en del av livet, minnen, en plats att tänka på.
Och jag tänker på en begravning här i England, som var väldigt vacker och väldigt sorglig för det var bara några från oss i personalen som kom, men hur det kändes så väldigt viktigt, och den dödes bror sa en enda sak och det var "där ska jag också ligga sen" och pekade på graven. Och förstås så beror det ju på hur man tror själv, om man ser prästens ord som tomma fraser eller ej. När vi gick in i kyrkan spelades Fats Domino. Jag tror att det snarare har att göra med svenskarnas förkärlek för att lyda regler än religionen i sej när det gäller hur fri och personlig man får vara.
Skicka en kommentar