... och sitter utanför affären där jag arbetar.
Hon sitter där från morgonen till vid sjutiden på kvällen och är invirad i nån slags tjock jacka eller om det är ett täcke och så håller hon upp en kartongbit där hon berättar om sitt liv och barnen och att hon vill ha hjälp.
Jag ser henne mest på eftermiddagarna.
Det händer att hon kommer in och växlar enkronor till en tia eller så köper hon en fralla och kanske nånting annat.
Hur gammal kan hon vara?
Trettio?
Trettiofem?
Idag kom hon in och jag frågade vad hon heter och hon sa "Elisa" och då log jag lite och sa att jaha, jag heter ju Elisabet. Och så tog jag henne i hand.
Sen gick hon ut igen med frallan och satte sig mot husväggen.
Hela vägen hem tänkte jag på henne, men mest tänkte jag på min mamma.
Jag vet precis vad hon hade gjort.
Hon hade gått fram till kvinnan och sagt .."ååå, men inte ska du sitta här, kom hem till oss, du kan få sova i gästrummet och vill du duscha så går det bra och jag bjuder gärna på mat .., en mer eller mindre spelar ingen roll, Herren försörjer oss alla!"
Precis så hade hon sagt.
Och sen hade hon väl bjudit hem kvinnans man och låtit honom också bo där.
Kanske kunde dom ta hit sina barn också, ja, det hade säkert gått bra.
Allt det tänker jag på medan jag kör hem i mörkret och passerar Särdal, Steninge och Stora Skipås.
När jag kommer till Lilla Skipås har jag bestämt mig.
Jag ska i alla fall bjuda henne på lunch.
23 kommentarer:
Underbart! <3 <3
I love you <3
Ja, jag förstår att hon knackar dej på axeln såna där gånger.
Vilken kvinna din mamma.
Jag har väntat på detta, underbara människa.
Friherrinnan
Till er alla: det kanske låter överdrivet, men jag GARANTERAR att mamma verkligen gjort allt detta. Jag hade säkerligen blivit galen på henne - för sån var hon sen pappa dog - hon hade inte gjort det om han varit i livet. I såväl Argentina som i Bolivia tog hon sig an människor som fick bo hos henne, ja, t.om växa upp hos henne. Så .., jo, Ingela .., gissa, om hon sitter och knackar på min axel ,-)
och att säga hej, och ta i hand är fint det också. Det kan verka banalt men det är det inte.
Jag tycker att det här är jättefint, Elisabet, precis som alla andra. Och jag ler också åt "Elisa" och ser din mamma i det här.
Men är du säker på att det du vill göra för den här kvinnan är det hon innerst inne vill? Jag VET verkligen inte för här där vi bor har vi faktiskt -konstigt nog -inte den här problematiken med tiggare utanför just affärerna. Så jag vet faktiskt inte om jag hade gjort det du nu tänker dig.
Men om det är så att det inte är mat och värme och mänskligt bemötande hon i första hand vill ha/behöver utan faktiskt pengar för att försörja andra på sätt vi inte känner till - hur ska du framöver förhålla dig då?
Krassa frågor men kanske såna man behöver ställa sig. Som din pappa gjorde på sin tid kanske?
Om hon inte vill tackar hon säkert nej.
Och även om hon sitter där i första hand för att få in pengar, så slår jag vad om att omtanken är ytterst välkommen. Medmänsklighet och att bli sedd - och att bli sedd som människa och inte en parasit - tror jag man blir glad av oavsett om man sen tackar ja eller inte.
Hur man ska förhålla sig efteråt, i fortsättningen, ja det tror jag löser sig. Jag tror inte denna Elisa kommer att förvänta sig att Elisabet ska göra mer än det hon kan och klarar av.
Just för att denna Elisa ju är en - medmänniska.
Nere runt torget nära där jag bor sitter det flera personer utanför affärer och tigger. Jag ger pengar ibland och sockor och vantar, ibland en mugg kaffe eller te. Men detta att bli sedd och att säga "hej" tillbaka betyder mer än man kan föreställa sig.
Att se sig tvingad att resa till ett land långt hemifrån,lämna sina barn,inte förstå språket, bli ignorerad,spottad på och som här i stan i våras få ett par spannar vatten över sig av en butiksföreståndare, är förstås inget man gör om man ser en annan utväg.
Dessa stackars människor är desperata och omtanke och medmänsklighet är nog så viktigt.
Människan lever inte av bröd allena!
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - och kan jag göra nåt för att underlätta tillvaron för någon, så varför inte?
Oj så väl jag känner igen moster Ann-Gerd och vet hur många människor hon hjälpte under sin livstid.
Kram från kusinen
Det gör du rätt i!
Själv nöjer jag mig med att lägga en tjuga i muggen. Jag har två som får. Blir så gott som dagligen men någon lägger de pengarna på cigaretter och jag på dessa två kvinnorna.
Verkar varit en fantastisk mamma :)
Till alla: nej, jag tror inte att mat är det hon helst av allt vill ha, men eftersom andra ger pengar, så kan jag ge mat. Igår köpte hon ett wienerbröd och nån liten grej till, det var allt på dagen.
Alla som läser här vet väl hur matglad jag är .., och bara tanken att sitta från morgon till kväll i kyla och med nästan ingenting i magen, nä, det vore ju värre än allt annat för mig ,-)
Vi får se hur det blir.
Jag ska i alla fall fråga henne och jag ska höra om hon kanske vill ha barnkläder? Såna kan man ju köpa till inget pris på Röda Korsets loppis?
Jag tänker att var och en ger efter förmåga och dagsform. Jag ger mina pantburkar och flaskor, jag köper egentillverkade ting från dem som har såna att sälja, och jag kan köpa kaffe och en macka - då spar de ju ändå den pengen. Jag inser förstås att det är pengar som är meningen med att vara här men medmänskligheten i ett hej och kaffe är nog inte så dum.
I Frankrike är det väl inte olagligt att tigga; däremot var det ju stora rubriker och offentliga fördömanden i EU-parlamentet för några år sedan när regeringen Sarkozy vräkte och till och med deporterade ett stort antal romer varav många bott i Frankrike i flera år om jag minns rätt. Kanske bedömer man att det inte är värt risken? Eller så håller de sig till stora städer där de kan vara mer anonyma. Jag vet att syrran hjälpt flera i närheten av där hon bor med varma vantar och mössor och saker till barnen - ritblock, färgpennor och sånt.
cruella: ja, men exakt så! Jag tycker inte om tiggeri i sig, men tänker så här: om detta, att sitta utanför Hemköp i åtta, nio timmar per dag, i isande kyla från havet, om det är ALTERNATIVET, hur hemskt måste då inte det andra vara?
Jag tror inte det minsta på att vi löser några långsiktiga problem genom att ge pengar, men åtminstone jag själv får oerhört svårt att blunda när jag ser henne dagligen, ja, hon blir ju nästan som en del av min arbetsplats.
Nej, jag klarar det inte.
Och om andra ger pengar, då tror jag på det här med kaffe och en macka eller en matlåda eller vad som helst.
Jag utgår från detta. "en hungrande människa mindre, betyder en broder mer".
Eller syster.
Ja, jag vet ., det låter kanske patetiskt, men då står jag för det.
Där jag bor har det löst sig så "bra".
Samma tiggare sitter utanför mataffären varje dag, och man blir ju liksom bekanta.
Tyvärr kan hen ingen svenska eller engelska, så med ord kan vi inte kommunicera nåt vidare.
Intill affären ligger församlingshemmet (svenska kyrkan) och där har personalen adopterat denna lokala tiggare.
Så varje dag äter hen lunch där inne i värmen, och där finns ju förstås tillgång till toalett också.
♥ ♥ ♥
Barbro/afBabs/Walkaboutsweden
Barbro: underbart! Den här kvinnan lånar vår - butikens -, toalett, men det är ju lite i sammanhanget.
Jag tror hon uppskattar att få en matlåda. Och kanske nångång en mugg med varmt. Jag brukar numer köpa hot chocolate. Eftersom jag skulle ha svårt att tänka mig att vara utan kaffe köpte jag det från början. Sen kom jag på att man kan fråga om de vill ha kaffe eller choklad. Hittills har alla önskat choklad.(kanske det mättar mer?)
Banan är också nåt man kan ge dem. De flesta verkar tycka om det och banan kan man ju tugga även om tänderna är på upphällningen.
Och som nån skrev här tidigare så tror jag att det betyder mycket för dem att man hälsar på dem och låtsas om att man ser dem.
världen skulle vara mycket vackrare om fler var som du Elisabet.
Eva
Benved: jag är inte ett dugg bättre än någon annan och jag har ofta gått förbi utan att ge, det har hänt att jag inte hälsat heller eller mött deras blick, just för att då skäms jag ännu mera om jag bara går förbi.
Det är så förfärligt svårt det här med människor som tigger.
Jag minns en skåneyngling i Malmö med huvtröja (huvan över skallen) som stod och tiggde pengar och fick hur mycket som helst .., en ung kvinna gav honom tre hundralappar och han stoppade genast ner pengarna i fickan!
Jag satt på en grönmålad bänk intill och väntade på tåget och såg hur mycket han drog in.
Två gånger bad han mig, men jag levde ensam då och hade aldrig pengar över .., och när han då surnade till, blev jag rasande på honom!
Så visst är det svårt!
Man får göra det som känns rätt.
Just idag var den där varma pajen och drickan rätt för mig ,-)
Christel: mamma var fantastisk, men hon kunde också vara så påfrestande god så man nästan kräktes ,-)
Och hon gick alltid sin egen väg.
Under tiden i sydamerika gick hon ur den organsisation hon först tillhört, just för att hon ville göra som hon själv ville - det vill säga - hon ville hjälpa precis alla, oavsett om dom var troende eller inte, katoliker eller kristna eller vad som helst. (det blev många "ville") ,-)
Till alla: Ulrika, Benvedm, Eva på Frösön, Cruella, Barbro, Monet, Dinah, Ruta Ett, Christel, kusin Barbro, Anna i Sheffield, Ingela i Malå och Andra året i Hjo .., tack för era kommentarer!
Elisabet: just precis så står det ju i Bibeln att man ska göra. Till exempel berättelsen om den barmhärtige samariern. Så hon var klok din mamma :)
Skicka en kommentar