söndag 7 mars 2010

Madame Bloggblads favoriter ..



Tavlan med allén i snön är den första tavla jag minns.

Som barn funderade jag på vad som fanns bakom där i snön ... och vem KVADMAN var.

Det tog många år innan jag såg punkten.

När jag sen fick ärva den, fick den en modernare ram och den har hedersplatsen över pianot.

Inte så stor, men jag gillar den starkt.



Den med ansiktet - taget från sidan pga speglingar i glaset - är ingen Picasso.

Den är gjord av en 10-årig pojke i en klass där jag var lärarkanditat.

Jag frågade om jag fick den ... och det fick jag.

Har tänkt många gånger att jag borde ha gett honom en tia (som var rätt mycket då, - 73).

I övrigt är jag inte särskilt intresserad av konst, och inte heller kunnig.

Går bara på om jag gillar motivet eller ej.

Hälsningar Marianne Bokblad."



Man får väl ta det som ett tecken förstås, när man får en sån här ordverifiering.

HEJA PV!!!!

Jag trodde nästan du låg i ledningen, men det visade sig vara Thomas Ahlsgaard..;=)

Vi från soffan på Tidlösavägen håller tummarna!!


/ Dr Böhlander

Kajsa ... hon som ska slå sin farbror, han pv, har hon tänkt ...

Knappt en timme till start ...


Ååå, så upprymd och förväntansfull han ska vara, herr pensionatsvärden!

Och här blir det frukost och GP och såklart sitta i soffan och titta på själva loppet och jag önskar nr 8238 all lycka och att hans hjärta ska slå som det ska och såklart, att han får pisk av Kajsa (brorsdottern ..), så jag får behålla min hundring.

Här är startnumren som jag ska hålla reda på.

8238 - pv

11573 - hans storebror som har haft ångest för att han tränat alldeles för lite ...

18392 - Kajsa, brorsdottern som i år har åkt seedningstävlingar och nu kommit i farbrors startgrupp .... (och jag har sagt till pv att "var beredd på att hon slår dig ....", vilket har fått honom att träna ä n hårdare ...)

Uppdatering: och när klockan är 08.56 får jag uppgift via nätet att Kajsa Göransson har inte startat. Jaha. Här förlorar man nog 100 kronor .-)


Kl.09.29.

Heja Kajsa!
Placering nr 636 när hon är i Smågan! Tid: 1.24.06

pv ..
. 1.24.53 i Smågan (hundralappen blir nog min ändå .-))

Storebror Tommy är "ännu ute i spåret" .... har alltså inte anlänt till Smågan.

Ååå, vad han är underbar, denne Rickard Olsson!

Klockan 9.58.42 ... anlände storebrorsan till Smågan! Heja Tommy! (1.58.43)

K
l. 10.25. 24 ... passerar Kajsa Mångsbodarna! Placering 551. (det måste ju vara dam-resultat?)

10.30.33 ... når pv Mångsbodarna! Heja pv!

Kl.11.18.55 når Kajsa Risberg ..., tio minuter senare kommer pv dit! (11.28.11)
(Min hundralapp verkar rätt säker ..., tack för det gulle-Kajsa!)

Storebror Göransson har nyss passerat Mångsbodarna och ångrar säkerligen att han ställde upp.
(Tror jag ..:)

Evertsberg: Kajsa tänker på min 100-lapp och passerar på 12.32.15! Heja Kajsa! Om pv håller samma tempo som i Risberg, borde han komma inom tio minuter. Spännande, spännande.
Fyra minuter kvar. Ingen pv ännu .-)
Nu såg jag pv
komma till Evertsberg och smita förbi reportern!
Tiden: 12.41.42 och 4.41.52 i åktid. Han har tagit in 1 minut på Kajsa .-)



Oj, oj. Nästan en och en halv timme senare passerar storebrorsan Risberg.
Då är klockan 12.49.06.
Han har åkt i 4 tim och 49 minuter.
Ska han verkligen orka till Mora innan repet dras?

På bilden här ovanför ligger han utsträääckt på pv:s altan.
Det är kanske nåt sånt han drömmer om just nu, på väg mot Evertsberg?

Klockan 14.26.32 passerar storebor Evertsberg! Heja Tommy friskt humör!

Oxberg.
Hit kom Kajsa kl. 13.54.57.
Fortfarande tänker hon på min hundralapp och det tackar jag för.
Nu blir det spännande att se huruvida pv har hållit sig inom dom 9 minuterna.

pv kommer inseglande prick tio minuter efteråt, kl. 14.04, ja, nästan 9 minuter, han håller ungefär samma tid,-)

Hökberg.
Ajajaj. Nu tar pv in på Kajsa, som kom in till just Hökberg kl. 14.58.07.
Fem minuter senare är det pv:s tur att passera kontrollen.

Nu är det bara sista kontrollen - Eldris - kvar, sen hägrar målet!


Lillebrorsan.
Han åker minsann inte skidor.
Bilden visar när han i fjolsomras målade Gunvors sommarhus.
Ja, åtminstone delar av det.

Från Lund ringer lillebror Göransson och undrar hur det går?
I stället för att åka skidor, har han spelat (han är trummis) på nån tillställning i Vetlanda, ja, igårkväll/natt och tar idag igen sig.
Med en cigg.

Nu är det nära!
Sista kontrollen före Mora är avklarad.

Till Eldris kom Kajsa klockan 16.00.46.
Fem minuter senare är det pv:s tur, då är kl. 16.05.44

Det skiljer precis som senast fem minuter och gör inte pv en hejdlös uppryckning är hundralappen min .-))

Ååååå, vad ni har varit duktiga!

Och jag undrar sååå hur det går för han som är storebror?

Jo, nu, klockan 16.20 passerade Tommy kontrollen i Oxberg!

Heja, heja Tommy!

Du gör det såååå bra, som är så otränad!

Klockan 17.33 passerade storebror Tommy Hökberg!

Heja! Heja!

Och 18.53.50 passerade Tommy Eldris!

Ännu mera heja!

Nu är det bara sista biten kvar!

Fem minuter över åtta ikväll, var det storebrorsans tur att gå över mållinjen!

Grattis Tommy!

Och brödernas kusiner, Elisabeth och Olof Person, har också åkt och kommit i mål!

Det här har ni gjort bra, hälsar latmajan i det gula huset på kullen.

Ännu flera tavlor ....



"Hej Elisabet!

Läste nyss om favorittavlor och jag ska titta lite mer här hemma.
Ja, Ljungberg tänker jag också se mer utav när vi kommer till Ljungby.

Och oss emellan så näst intill avskyr jag broderade tavlor:-) och har inte en enda här hemma men sen kan jag också se hantverket, skönheten i dem med och kanske känna lite ömhet för det arbete som ligger bakom.

Nu fanns det absolut inte något i den vägen för mig att ärva eftersom mamma inte gjorde en endaste. Hon inredde däremot väldigt vackert och estetiskt, var väldigt noga.

På makens sida fanns det däremot en hel del och jag vet faktiskt inte var de befinner sig nu;-). Men jag kan tänka mig något just av nostalgiskäl att ha i rätt hörna, lite charmigt och som minne och om det är välgjort, mamma målade porslin så det har både Anna och jag lite av.

Till sovrummet på landet köpte jag en broderad jättevacker tavla som passade in exakt i färg, är broderad med många olika blå toner med blommor och har vit vacker ram, ramen gjord av yrkesman förstås som det var då.

Vände och skrapade lite på bakstycket och då stod det, denna tavla broderade fröken Elsa (tror det är Johansson) år 1929 och det står att hon var trolovad och väntade på äktenskapet.

Ja, det var då det:-) Men rörande med och den sitter så fint på sovrumsväggen som går i blå toner och rummet har vita somriga möbler, där passar den perfekt.

Och mågen tycker allt är jättevackert där och så harmoniskt medan dottern småler lite....

Till något annat, jag fick en idé att fota datorplatsen så här får du ett foto av min.

Litet fotogalleri, där snyggade jag till det efter jag sett din hallvägg, ska komplettera lite men jag låter ramarna vara olika.

Tapeten borde bytas, jag vet, men dotter Anna påstår den är charmig:-).

Svarta hyllan i hörnet gjorde Anna i mellanstadiet, den skulle sitta i England tycker jag, soffan är från Annas studenlägenhet men den gick inte ned i flyttbagaget.

Tekoppen är från Whittard of Chelsea, dit går jag varje gång jag är i England, skeden från käre svärsonen, de köpte han i Irland, tror lilla runda lampan är lika den du har.

Trevlig fortsatt helg från Monica (Annas mamma)."


Från Elisabet: Tack snälla Monica! Och bara så ni vet, så tänker jag samla ihop alla era favoriter i ett enda inlägg sedan. Ja, alltså .., om det kommer några bilder. Har du en favorittavla och kan dig tänka dig att visa den och gärna berätta lite om hur och varför .., så maila bilden till bisse151@gmail.com!

Dagens fönster ...



... finns på Irland, närmare bestämt i staden Galway på västra sidan.

Dit åkte vi med tåg från Dublin och sedan hyrde vi bil och körde mot nordväst .., övernattade i Westport .., åt kinamat på kvällen .., och hittade ett underbart hotell som var hur billigt som helst.

Pilen på bilden visar övervakningskameran.

Överallt i städerna såg man sådana och tänk, inte kände jag mig särskilt kränkt heller.

Faktiskt inte det minsta.

lördag 6 mars 2010

Annas mammas favorit ...


Stora Karlsö 1972 - Erik Olsson -.


"Hej igen Elisabet!

Här kommer foto på en tavla jag tycker mycket om, dels för att jag varit väldigt mycket på Gotland på semester, hälsat på och även varit utlånad till Visby lasarett, sådant hände förr, vet inte om sådant förekommer nu, var väldigt roligt och intressant, vi jobbade tillsammans med folk från de nordiska länderna, som Danmark t ex, det var lärorikt på alla sätt, det var ju frivilligt förstås men behövdes och vi som inte var så rädda av oss ville pröva på.

Och Gotland är underbart vackert.

Nästan att jag stannade för jag träffade både en bondpojke och en ingenjör:-) men jag återvände till fastlandet i tid:-).

Tavlan köpte jag på en utflykt hos konstnären själv, han spelade dragspel och sjöng för mig och jag hade en axelbandslös ljusblå klänning och midjelångt hår både minns jag och har foto från det. Han var väldigt förtjust:-) och det tänker jag på nu att man var rätt, vad ska man säga, man tog allt så naturligt, inte hade jag en tanke på att jag piggade upp en äldre man, kan ju skratta nu när jag tänker på det, för han ville verkligen spela och berätta om gotländsk historia, och var på ett strålande humör.

Önskar dig en riktigt bra vecka i pensionatet innan du återvänder till Ystad.

Kram från Monica (Annas mamma)."


// När jag googlar på konstnärens namn, hittar jag ännu en tavla av honom.
Å, den skulle jag själv gärna ha på väggen!
Här är den, hälsar Elisabet.


Och gärna fler bidrag!

Kerstins favorit ...



"Hej!

Här kommer min favorittavla.

Konstnären heter Annika Svenbro.

Jag älskar den för att den är så enkel och sinnlig.

Kram, Kerstin."


Mer att läsa om konstnären finns här.


Så här är det.

Nästa vecka är min sista på, åtminstone fyra månader, här i landet Halland.

Sju dagar ytterligare.

Då tänkte jag så här, apropå inlägget här under: om ni har lust .., skulle ni inte kunna ta en bild på er älsklingstavla som ni har där hemma?

Eller, om ni har någon som ni inte har kunnat få fatt på, men gärna skulle vilja ha?

Och så mailar ni den bilden hit och gärna får ni berätta varför ni tycker om just den tavlan, så ska jag göra som ett litet galleri av bloggvännertavlor.

Om ni har lust, alltså.

Adressen är: bisse151@gmail.com

(Och bilden här ovanför, är en tavla av Anna Ancher som är en av mina stora favoriter, men jag har den inte i min ägo. Tyvärr. Notera fönstret som speglar sig på väggen.)

Eftermiddag ...


Träsnitt av Ljungberg, från boken som jag läser.

Ensam på pensionatet och mätt belåten .., tar jag med mig en bok och sätter mig i soffan.

Bokens titel är "Minnesbilder" och är författad av konstnären Sven Ljungberg.

Där berättar han om sitt liv som konstnär.



Det var denne herr Ljungberg som hade målat altartavlan, ja, hela väggarna, i kapellet i Ljungby.



Här är också en tavla av ovan nämnde herr Ljungberg.

Alla tre så helt olika!

Man kan fråga sig vad det är som att gör att människor faller för en viss typ av målningar?

Vid femtiosex års ålder inser jag att det jag tycker om ., är enkelhet.

En slags kärvhet.

I allt, nästan.
(Det är kanske därför den så utsökt broderade tavlan med aldrig så vackert stilleben inte går rakt in i mitt hjärta?)

Och jag tycker om målningar där det liksom blir en historia, nästan som en film som spelas upp i mitt huvud.

Det blir det för mig på träsnittet längst uppe och även på den längst ner.

Hur väl minns jag inte en bok som jag köpte till mina döttrar, den hette "Barnen i Vernette" och jag hittade den på bokhandeln som då fanns i Tibbles centrum i Kungsängen.

Det var i mitten av 70-talet.

Boken handlade om några barn i Vernette i Frankrike och bilderna var målningar från författarinnan, som jag tror .., hette eller heter Bodil Hagbrink.

Jodå, jag hittar henne när jag googlar.

Nästan i detalj
kommer jag ihåg dom här underbara bilderna som visade när det var olivskörd .., barnen i skolan .., marknaden på torget och allt sånt!

En helt fantastisk bok och det var bilderna/målningarna som gjorde att jag tyckte så oändligt mycket om den och för mig blev det som nästan en spelfilm.

Nu kom jag minsann långt ifrån herr Ljungberg, men vad jag tänkte avsluta med var att .. nästa gång vi besöker Småland, då står en visit på Ljungbergmuseet på min agenda.

Jepp.

Just så är det.

Som man sår, får man skörda ...


Ja, det är himla jobbigt att vara ute om nätterna.


Det var igårkväll som sigge nilsson
stod och jaaaamade vid pannrumsdörren och ville gå ut.

Jaaam-jaaaaam!

Vid niotiden, när På Spåret var avklarat, öppnade jag dörren och sade åt honom att skynda sig att kissa.

Fyra timmar senare behagade han komma hem.

Då hade jag dessförinnan ängsligt ropat på honom stup i kvarten, ty här i trakten finns såväl räv som lodjur ..., och det kan man ju tänka sig, att lite nattamat i form av en läcker ung katt, det vore nåt att kalasa på för såväl Mickel som den tofsprydda lon.

När ingen sigge nilsson uppenbarat sig vid midnatt, lade jag en mjuk liten filt på soffan - den i guldbrokad -, som för närvarande står på den inglasade (men inte isolerade) altanen.

Så där .., utifall att.

Och så sade jag godnatt till pElle, som då i flera timmar hade snarkat som bäst.

En timme efter midnatt lämnar jag sängvärmen, går ner, öppnar altandörren och ..., ser man på, där kommer en pigg och glad liten sigge insusande!

Stor glädje!

Idag .., har sigge nilsson mest legat och sovit.

Eller: det är precis vad han har gjort.

Han har tronat på soffan prick hela dagen.

Nu är klockan fem och han ligger där ännu.

Jag undrar jag vilka äventyr herr nilsson var på igårkväll ...?

sigge nilsson ...



... morgontrött och slö .., ligger han intill tangentbordet och gonar sig i en solstråle.

Och så vänder han sig om .., på rygg .., och sträääcker tassen mot mattes kind.

Ingen annat än ren och skär lycka är det.

Liten intervju med pv ...


Bilden från SvD. Jag har inte frågat om lov.
Fängelsevistelsen kan bli långvarig.


... han som nu befinner sig i Sälen .., hittar ni här.

Lördag ...


Klockan fem vaknar jag och tittar på klockan.
Det är väl småtupparna som har varit igång förstås.


Och precis som vanligt
är det hopplöst att sova längre än till klockan sex, halv sju.

Så jag ligger där under täcket och lyssnar till P1:s Naturmorgon där det jagas tiger i Indien, fast inte med gevär.

Reportern är vältalig och vet att uttrycka sig.

Tigrarna parar sig inte; dom kopulerar.

När klockan är sju, blir det uppstigning.

Jag ställer mig vid fönstret och tittar ut .., noterar att grannarna från Småland har vaknat .., det ryker från deras skorsten.

Nere i vardagsrummet och tätt ihopkrupna på soffan Ektorp, ligger pElle och sigge nilsson.

Aldrig har jag i min närhet haft en katt så morgontrött som sigge, men så var han ute på galej alldeles för länge igårkväll också!

Inte förrän vid ettiden behagade herr nilsson komma hem!

Lagom till Ring-så-spelar-vi och den vikarierande programledaren Lasse Kronér, blir det frukost.

Då har temperaturen i köket höjts med nästan en grad.

Kärnkraftsreaktorn tycks fungera som den ska, men man kan aldrig vara säker.

Och på stolen intill min, sitter sigge nilsson och väntar otåligt på den sedvanliga ostskivan, ituriven i små, små bitar.

Jo.

Det blir nog en bra dag det här.

Fjorton grader varmt i köket ...



Jahapp.

Då går ingenjör Nilsson med bestämda steg till reaktorrummet.




Och reglagen bara väntar på att användas.

Lördagsfönstret ...




... ser ut som ett julkortsfönster.

Vem som tog bilden?

Jo, den här mannen.

fredag 5 mars 2010

Åååå Sigge ...



... varför skulle du nödvändigtvis jama och vilja gå ut då vid åttatiden!

Nu vill matte gå och lägga sig och du är på rymmen.

Var är du?

Kom hem!!
Från kommandocentralen ...


.... meddelas att det är varmt och skönt här på pensionatet.

Elementen är glödheta.

Och jag funderar lite.

Få se nu ., hur skulle man göra om pannan börjar att koka .. ?

"Skruva upp den svarta ..., låt det pysa över lite .., och så fyller du på lite med den här ...".

Det var väl så han sa, herr Skidåkaren.

Just det.

Plötsligt blir tillvaron fylld av spänning.


Och så här kommenterar vännen Christina från Gotland.

Christina är gift med malåpojken Hans och han är väl ungefär lika teknisk som bloggmadamen.

"Ja Bettan, jag har alltid skrattat gott åt dina skriverier.

Hos oss är det ju inte så att Hans talar om hur det tekniska ska fungera.
Han litar blint på att hustrun ska fixa det.

Du kan inte ANA hur listorna (tog inga bilder på dom) såg ut när vi kom till Ammarnäs.

Där var det vatten som skulle på.
En kran till höger som inte fanns och en kran till vänster som inte skulle finnas.
Hur gör man då?
Håller andan, ber en bön och provar.

Hans tittar på instruktionerna och kliar sig i huvudet, tänker att detta fixar hustrun (kanske).

Skruva tillbaka vreden i köket och 2 toaletter.
Skruva i bultar på vattenledningen i badrummet.
Sätta tillbaka något i toalettstolarna.
Ner i luckan i köksgolvet. Fyll på vatten i pumpen (från dunk).
Stäng 1 kran, öppna en annan, starta pumpen.

För säkerhets skull har jag ställt ut barn och make vid varje vatten ställe.

"Skrik om det inte är bra!"

Hans ropar: "Det läcker från beredaren!".

Blir till att stänga, klättra upp och kolla.

Hade skruvat på en skruv som var fel.
Skruven som skulle skruvas på låg i en kaffekopp på en hylla (fanns inte i instruktionen).

Ner i källaren igen, starta pumpen igen.
Gick bra denna gång.

När allt skulle stängas slutade det med en rejäl dusch för undertecknad.

Allt var packat i bilen (inklusive barnen), 22 grader kallt och jag ville ha torra kläder!

Ja, vissa saker gör man bara 1 gång i livet.

DETTA var nog en sådan händelse.

Christina."

I dagens Göteborgs Posten ...


Nordkoreas ledare Kim Jong Il.


"Nordkoreanen Jung avrättades offentligt efter ett mobilsamtal till en vän i Sydkorea, där Jung berättade om sina levnadsvillkor.

Det meddelade en människorättsorganisation i går.

Jung avrättades efter att polisen hittat en kinesisk mobil hemma hos honom.

Mannen erkände under tortyr att han berättat om stigande rispriser för sin vän."

Fy farao för Nordkoreas styrande!

Det är så man blir spysjuk.

Stillsamhet ...



Och känslan är precis densamma som när jag som tonåring satt nere vid stranden hemma i Malå .., med vågskvalpet bara ett par meter bort.

Precis samma känsla.

Bilder från Stensjö en fredag i mars.













Houston calling ...



När pensionatvärden har givit sig av till landet Dalarna, då delegeras sysslan att hålla pensionatet varmt och beboeligt till undertecknad.

Man stiger så att säga i graderna.

Och jag säger bara en sak: fy farao!

I anslutning till värmepannan finns nämligen fem röda spakar .., där finns en sladd, en timer, där är solfångarapparaturen och där är fem olika temperaturmätare att vila ögonen på.

Var gång jag står där med den av mig handskrivna manualen i handen, känner jag det som vore jag driftansvarig för ett kärnkraftverk och fel hantering av någon röd spak är lika med härdsmälta ..., eller, ja, som den som sitter framför tv-skärmarna och är Högsta Ansvarig när det är dags för raketuppskjutning.

Och så ringer telefonen.

"Ja, solfångarcentralen ...?" svarar jag som anar vem som väntar i luren.

Jodå.

"Hmm ..., ja, här är allt bra .., vi närmar oss Filipstad nu, många ska in på Systemet och handla .., ja, förresten, hur går det med solfångarna ...?" frågar skidlöparen.

(Anar ni den lättsamma tonen? Egentligen är detta, den sista frågan, själva ärendet .., han är orolig att jag ska sabotera hela värmeanläggningen ...).

Då är jag redan på väg in i värmecentralen och så rabblar jag ..."vänster vred har jag .. och den i mitten och .., solfångarna är påslagna och sladden i ..".

Fel, förstås.

"Höger vred ska vara öppen, vattnet måste komma in i tankarna, ja, men det måste du ju förstå!" säger driftchefen myndigt.

I bakgrunden hör jag hans storebror gapskratta.

Jo, jo.

Passa er noga.

Jag ska allt tala allvar med Vår Herre eller Dam.

Och hämnden är som sagt ljufv.

Har herrarna otur blir det svårvallat och "klabbföre" på söndag.

Kan man ju hoppas.

Födelsedag igen ...



Då var det dags för nästa madame .., nämligen Londongirl.

Stort grattis från ett soligt Halland och från sigge, pElle och bloggmadamen.
Insikt nr 226 ....


Sir Attenborough i all ära.

Men inte är han så filurig som herr väktaren.

Ett rikt nattliv. Eller morgondito.


Trappan ner.
Eller upp.


Klockan 4 på morgonen är det dags för väckning.

För vasaloppsåkaren, alltså.

Själv drar jag täcket om mig .., lyfter på det en stund senare när sigge nilsson prompt vill kura mot mattes rumpa och det får han så gärna.

Nerifrån köket hörs pensionatvärdens pyssel.

Jag anar hans glädje, ja, rent av upprymdhet.

Ååå, så han längtar till starten i Berga by!

Somnar om.

Drömmer att jag befinner mig i samma rum som den här mannen.

Jag förklarar för honom (i drömmen ligger han i en Ikeasäng, en sån där lite högre barnsäng med lådor undertill .., själv befinner jag mig i samma rum - iklädd endast nattlinne -, men det bekymrar mig inte det minsta ...) , jo, jag förklarar för honom om min blogg, den med vänsterhänder och undrar vänligt om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Han säger att han ska fundera på saken.

"Du förstår, då kan ju alla som läser din blogg ta reda på var jag bor ..", säger han lite bekymrat.

Jaså, på det viset.

Sen är jag plötsligt i Malå i det hus som jag en gång växte upp i och där befinner sig även pv och han är förfärligt mörkrädd och påstår att det finns konstiga andar eller spöken som vill ta honom och jag ringer till grannfrun Ann-Britt (tfn. 10495), saligen insomnad sedan många år tillbaka - (ingen bakade så goda kanelbullar som hon! ) -, och hon har,vid sextiden denna fredagmorgon, på ett rent förunderligt sätt återuppstått från det döda och kommer raskt till undsättning.

Det är väl ungefär då som jag vaknar.

När klockan är sju, lämnar jag såväl drömmarnas värld, som sängen.

Då har pensionatsvärden redan givit sig av, sigge nilsson har bytt sängplats och ligger på soffan i Hildas rum och pElle, han ligger ihopkurad i sin fåtölj i mellanrummet.

Jag går nerför trappan, den så högt älskade.

Bakom mig, sladdandes lite på efterkälken, kommer sigge nilsson.

Termometern nere i köket visar på 14.6 grader.

Det är bara att sätta igång att elda.

Fredagsfönstret ..



... är mitt.

Ett söderfönster som speglar sig i tavlan där kapten Lintott letar stenar på stranden.

torsdag 4 mars 2010

Egentligen ...



.. skulle pensionatsvärden ha kört till Ljungby direkt efter jobbet, ja, för att sova över där.

Och så i morgonbitti då .., buss till Sälen.

Men nu ångrade han sig och kom hem till det gula huset på kullen i stället.

Åker tidigt, tidigt tomorrow morning, i stället.

Så det blir en trivsam kväll här hemma, å, det tycker jag verkligen!

Och kvällen fylls av telefonsamtal som gör hjärtat glatt.

Tack Kerstin!

Tack Bente!

Tack Karina!

Så här är det ...




Inte det minsta förväntar jag mig att utomstående ska tycka att det är så oerhört intressant att läsa min mammas alla brev.

Men är man dotter .., så är det väl annorlunda.

Just därför kommer jag hädanefter att samla mammas brev i en egen blogg, en som går under namnet "Brev från min mamma".

Mamma beskriver en tågresa ...


Tjugo år senare.
Då är livet annorlunda.
Inte det minsta kommer mamma ihåg från tiden i Sydamerika.
Men att Anders är hennes barnbarn, det kommer hon ihåg.
Glädjen över att se honom - och stoltheten - lyser i hennes ögon.


I december 1979 hade vi,
mina barns pappa och jag själv, besökt min mamma i norra Argentina.

Till stor glädje (och många tårar ... ) gjorde hon oss sällskap till Buenos Aires och vinkade där av oss.

Resan tillbaka till norr, beskriver hon i ett brev daterat den 16/12 1979.

"På tåget fanns dess bättre ingen plats för tårar. Vagnen jag satt i hade 103 sittplatser, men jag räknade till nära 30 personer som inte hade sittplats, men som fanns i vagnen.
En resa i människostudie i ordets fulla bemärkelse.

På bänken mitt emot gången satt - där det var plats för 2+2 =4 - en familj med sex barn. Tre av dessa var blöjbarn, två var flaskbarn och den äldste såg ut att vara kanske nio år?
Pappan och mamman kunde vara i trettioårsåldern?

Ungarna grät, slogs hejvilt, höll fast varandra och spottade i ansiktet på varandra.
När den flicka som såg ut att kunna vara 4 år fick stryk av de större flickorna, så insåg hon sitt underläge och slog den lille grabben som på sin höjd kunde vara 2 år.
Den stackaren fick gråta nästan hela tiden.

Pappan och mamma ömsom slog dem - med örfilar - eller kramade och vyssade. Pappan tycktes älska att retas med dem! Tog 4-åringens armar och boxade de äldre tills alla grät, då skrattade han hjärtegott. Dessemellan satt pappan och mamman och såg varandra förälskat i ögonen medan de tuggade på kycklingben och drack pilsner.

På bänken intill satt en familj med fem barn. Snälla och tysta

Folk låg på golvet mellan bänkarna - satt på karmarna -.
Somliga stod och spelade kort.

Jag lyckades hålla urinen i 21 timmar. Gjorde en blixtvisit i vardera änden av vagnen, men eftersom jag inte hade flottarstövlar med mig, så försökte jag inte ens att gå in i toan.

Stanken var outhärdlig och jag tänkte på Eino Hanskis resa hem till Finland ....

Tjugofem timmar tog resan till Salta och då var mina fötter svullna som stockar.

Obs! Undersök er noga!! Felipe lär ha varit full med lus när han kom upp från Puntana!

Kramar till samtliga medlemmar av familjen Eikedahl, från a´mor."

I ett annat brev berättar hon att vännen Rodhe Lindberg har gift sig och hon beskriver hur underbar och hjälpsam denna Rodhe är.

"Hon är en ängel utan vingar denna flicka!"

Och så fortsätter mamma och jag läser och ler.

"Om du träffar Jarl Kulle, så hälsa honom att han kan sluta upp att fundera på det där beträffande Änglar - finns dom? Jag har mött många här i detta livet."

Töväder ...


Ner mot havet till.
Hela tiden hör jag honom ...


Jag minns när vår gata hemma i Malå blev asfalterad.

Å, sicken lycka!

ofattbart modernt det blev helt plötsligt!

Att vi inte längre kunde spela kula, eller med stövelns häl göra små bäckfåror till smältvattnet, tänkte vi inte på.

Inte då.

Brevet hem ...



Sorterar i lådor.

Blir sittande med ett brev från min mamma, skrivet den 21 noviembre 1980.

Då var mamma 61 år och hade tillbringat två (av det som skulle bli totalt tjugo) år i Sydamerika.

Så här skriver hon bland annat ..

"Kära Eliza.

Oj, vad jag har haft lust att prata med "frun" idag, men si den tiden fanns inte. Nu är klockan sex och jag har nödtorftigt stoppat undan dagens jobb.

----

Vi väntar nämligen främmande från Salta. Fyra personer ska komma med gåvokläder till en by inne i skogan och då skulle de ligga över här.

I natt var jag dessutom på jakt hela natten. Det var värre än i Tartagal .. Det värsta jag sett.

Jag skulle ligga nere hos Olles med barnen, de äter här, men ligger där nere. På natten skulle jag gå ut i köket och titta vad det var som prasslade så väldigt. Den syn jag såg kom mig nästan att få frossbrytningar. Stora, hemska kackerlackor överallt. Precis som en mardröm. Jag släckte kvickt min ficklampa för att de skulle sitta kvar, och gick upp till mej efter en alldeles ny spraytub av starkaste sorten som jag köpt mot vinchucan.

På morgonen låg 42 döda kackerlackor på golvet .., men det lät som ett regn av de som damp ner bakom diskbänken, men den ides jag inte dra fram. De rusade dit de flesta. Du skulle ha fått betala mig mycket innan jag lagt mig där inne.

Så har regnperioden satt in med full styrka, så nu är det genomblött här.

Lördagen - dagen efter -.
Huvva, vad det är jobbigt ibland.
Nu är klockan 10.30 på morgonen. Jag har sopat gården i arla morgonstund, vaskat, gjort i ordning 11 st TBC-analyser som nu ligger på tork. Jag har dragit ut tänder, tvättat en unge med sarna fulla skallen, samt satt på av den underbara salvan du sände .., har gett ungarna morgon-te och diskat.

Nu är klockan halv ett.
Miche sitter med foten i vattenbad. Han kommer i regel mitt i måltiderna. Kanske därför att jag ger honom en portion mat medan han blöter upp sin fot. Han kommer aldrig på de tider jag har mottagning. Ungarna har ätit. Jag har diskat. Ska nu lägga om hans fot och sedan ta mej en kopp kaffe innan jag sätter igång med TBC-proverna. På bänken i köket står ett kilo kött som jag ska göra asado på - så kommer gästerna, är det färdigt -. Vilken vilsam lördag, inte sant ???



Kl. 13.30
Nu har färgningen börjat /TBC-prover.
Satte Mirjam och Carina att torka av fönstren lite. De surnade åtskilligt, men så bjöd jag dem på kaffe först, jämte mig, och nu går det med glans. Varje objektivglas måste ha en liten tid på sig att färga, så därför skriver jag mellan akterna.

Så är klockan 15.00.
Proverna färgade och färdiga. Mottagningen och lab.skurat. Köttet puttrar, både i ugnen och på spisen - svetten lackar utefter ryggen.
Tyvärr så fungerar inte vattenpumpen idag, så jag vill inte slösa med det vatten som finns i tanken och därför får det bero med duschandet

Klockan 18.15.
Köttet färdigt. Proverna granskade. Plättarna håller barnen på att äta just nu. Dagen går mot sitt slut. Alla ungarna har fått bada i regnvatten som jag hade i en stor tank. Mörkret börjar att skymma utsikten över campamentet.
Lördagen den 22:a november är snart tillända."

Frukost på pensionatet ...



Finkar, mesar, koltrastar i parti och minut ., lille herr Ekorre (älskar sötmandel!) och sist av allt: en morgontrött herr Fasan .., alla kommer dom till det dukade frukostbordet.

Dagens fönster ...


I säkert en timmes tid skottas det snö från altantaket.


.... finns i det hus som i så många år har tillhört pv:s morbror och moster.

Nu är den epoken över .., hädanefter är det stadsboende som gäller, men ännu är huset inte helt tömt på sitt innehåll och just den här dagen har pv kommit dit för att befria altantaket från all snö och själv sitter jag i en härlig fåtölj och tittar på curlingdamernas OS-vinst.

Gösta, snart åttio år, är arbetsledare.


Ja, ja. Elektrisk ljusstake då, Bert.

Efter snöskottandet vankas kaffe med nybakade semlor vid köksbordet.

Adventsljusstaken har ännu inte förpassats till flyttlådan, nej, den står där lite kvarglömd på bordet och jag säger att vi kan väl tända den och låtsas att det är advent och Sonja nickar och ler och just så blir det.

Härligt blir det!

Ja, så där lite civil olydnad en dag i slutet av februari.

onsdag 3 mars 2010

Ett kvällsfönster lite norrifrån ...



"Ja, me'ns jag ändå "har dig på tråden" så får du en fönsterbild, eller nåt.

Lite fönsterbåge och lite fönstersmuts berättar att den visst går in under den kategorin.

Den här ljuvliga utsikten för några nätter sen kunde jag inte låta bli att föreviga.

Tankarna gick spikrakt till Viktor Rydbergs Tomten.
Allt gott!"


Om katten Jansson ...


Den riktige pElle.

Det finns absolut ingenting som är så roligt med bloggandet, som det här med alla kommentarer eller mail som dyker upp!

I min inkorg hittar jag en hälsning från Cecilia N som vi träffade i somras, ja, under semesterresan norröver.

Så här skriver hon (och glöm inte att klicka på länken, man blir glad av att läsa där!)

"Jansson
träffar jag en gång i veckan på terminerna.

Men eftersom jag ser pElle oftare på skärmen så börjar jag nästan säga fel: Jansson får ibland heta Pelle.


Nå, när jag var liten fanns en bok om en Pelle Jansson som flyttade söderut från Norrland så namnen hänger väl ihop på nåt sätt.

På hemsidan framgår det inte att vi även har två små grårandiga kattfröknar (eller antagligen fd fröknar, henor). Men de har inte fått komma ner i stallet än utan domesticerar sig på kontoret och i teorirummet.

De är väl ungefär i ålder med herr Sigge. Fast jag minns inte vad de heter.

Men det är svårt att hålla ögonen på teorifilmen när det samtidigt balanserar en katt högst uppe på whiteboardtavlan eller när en av dem jonglerar i den "bock" som föreställer hästmodell. Rena trapetskonstnären eller barrgymnasten.

På kontoret har de gemensamt utrymme med Jansson.

Det framgår inte riktigt vad den äldre herren har för synpunkter på ungdomarna."
Länge leve Radio Halland!

Vilken underbar musik som spelas där.

Livskvalitet ...


Vi köper dom bruna.

... ja, för mig i alla fall, är att kunna köpa färska ägg från en bonde några kilometer bort. Dom vita hönsen (som värper vita ägg) får ett specialfoder så där så att gulan ska bli just gul.

Eller gulare.

Lite fuskigt är det allt, det tycker jag.

Och alla vi som själva har haft höns som har fått gå ute och äta och sprätta som dom vill, vi vet att hönor och tuppar älskar grönt gräs (vilket får gulorna att bli orangefärgade!), men även små grodor, feta daggmaskar och allehanda insekter. Mina hönor tyckte dessutom att plättar och nybakad sockerkaka var det bästa som fanns!

Dom bruna hönsen äter vanligt foder.

Äggen är ljuvliga om man jämför med köpeägg från affären!



Betalningen sköter man själv.

Fyrtiofem kronor för ett flak.

Och här handlar det om tillit.

Alla har dock inte koll.

Inte långt från pensionatet ...



Och så virar jag älsklingshalsduken om mig och går ner till havet.

Fågelkvitter och en livligt porlande bäck.

Mot blå himmel en helikopter.

Försiktigt, försiktigt går jag på skaren och sedan ett litet skutt över bäcken och så slår jag mig ner på en av solen uppvärmd sten.

Rumpan blir varm.

Hjärtat också, för den delen.

Och ändå känns det som om gråten stockar sig.

I solen ...



Alla som har katt känner till det; den där magiska förmågan katter har att snabbt hitta solstrålar inomhus.

Tro inte att sigge nilsson är något undantag.

Inkrånglad bland pv:s laptop och min datorskärm ., en liten högtalare och några sladdar .., där har han hittat en solstråle.
Insikt nr 224 ...


Tyckte jag detta var sevärt?

Absolut!

Och programledaren, vad tycker jag om honom?

Svar: helt underbar!

Kommer jag att titta på de kommande fem avsnitten?

Jepp.

Hemifråntoner ....



Från gårdagens lokaltidning.

Egon ... som också bodde på Ringvägen hemma i Malå och under en period av sitt liv arbetade som mellanstadielärare, bland annat till min äldsta dotter.

Egon: en hemifrån-profil.

Numera bor han med sin alltid så rara fru Eva-Britt (trogen kund på Ica Nilahallen och där satt jag i kassan ...) i Laholm, och här sitter jag, endast några mil därifrån, och blir lycklig av ett igenkänningsnamn i lokaltidningen.

Så är det.

Mer behövs inte ibland.

Bokstavsmagi ...



Bokstäver på ett vitt papper.
Och ett namn.
Anna Fransiska Elisabet Hansson, f. 1899.
Min mormor, allmänt kallad Betty.



Och på tretton rader finns hennes mors (nr 2) syskon.

Min mormors mostrar och morbröder.

Den förste, Per Johan, föddes 1869, därefter kommer de övriga barnen med maximalt två års mellanrum.

Allt som allt tretton syskon.

Den lilla Olga Elisabet kom sist av alla, år 1894.

Bland alla namnen hittar jag en Anders Gustav, en Thilda Maria och så Anna Fredrika.

Igenkänningsnamn ..., mina barns namn.

Anna Fredrika var nummer 3 i syskonskaran och ändå bara tio år äldre än Thilda Maria, som föddes som nummer 9 i samma skara.

Mamma till alla tretton barnen (min mammas mormors mor) var Fredrika Charlotta Johansdotter, född den 12/2 1845 och pappa var Per-Erik Westerlund, född samma år, 1845.

Paret gifte sig den 10/3 1867.

Då var Fredrika Charlotta 22 år.

Tänk .., om man kunde slå Fredrika Charlotta en signal, så där så man finge veta hur hennes liv såg ut.

Var hon lycklig med sin Pelle Westerlund?

Hur blev hennes liv?

Vad hände med alla barnen?

Minstingen, Olga Elisabet, vad blev det av henne?

Och lilla Thilda Maria som dog den 5:e juni, då var hon bara nio år.

Man undrar vad som tog hennes liv?

Längst ner på det vita arket står följande att läsa: "De flyttade till Kittelfjäll 1894 från Dikanäs."




Onsdagsfönstret, förstås ...



... finns tvärs över vägen, från pensionatet sett.

Bilden togs i går, tisdag, då solen flödade som bäst.

tisdag 2 mars 2010

Nån slags insikt ... utan nummer.


Och eftersom man ikväll fick se Stefan Holms karriär i bilder,

lär det vara han som åker hem.

Jag pratar om Mästarnas Mästare.

Och heja, så duktig tjejerna var!