Stensjö, Halland.

Jag tror att bilderna är klickbara.

Idag ....

Dagens fönster ...

Biblioteket i Halmstad en måndagkväll.

Men nu vy mot andra hållet.

Ännu mera om "Våra vänners liv ..."

Anna i Sheffield hänvisar i ett tidigare inlägg till en artikel i DN, där Maria Sveland analyserar tv-serien "Våra vänners liv".

Intressant läsning är det.

Själv reagerar jag mest på hur dagismannen Mats visas upp .., så där som att om en man kommer in i dagisvärlden, så görs allt annorlunda och så mycket roligare och mindre "styrt" än om kvinnor gör samma sak.

Hur är det, ni som arbetar i den världen?

Stämmer den bilden, eller är jag helt fel ute?

Att serien är skriven av en man, tycker jag att man kan se, men i det stora hela gillar jag den.

Skarpt, till och med.

Och jag tycker nog att det finns ganska mycket igenkänning i avsnitten.

"Våra vänners liv" ....

Det programmet gillar jag skarpt.

Egentligen ..

... är jag ingen fantast av orkidéer.

Men ..., det är nästan så att jag har ändrat mig .., ty på skåpet i ett av rummen i det gula huset, där har i flera månader stått två skruttiga blommor med rangliga stänglar och jag har frågat varför dom alls finns kvar ..?

"Ska jag inte slänga dem ..?" har jag sagt.

Nix, pix.

Icke, sa Nicke.

Eller pv.

Och så .., mitt i alltihopa börjar en av dem att blomma så här vackert!

Hoppsan ....!

Snart ...

Ikväll ....

SVT 1, kl.22.30 (vilken vansinnig starttid för en långfilm!) visas en i mitt tycke helt fantastisk film!

Nämligen: "Återstoden av dagen".

I rollistan hittar man bland andra ..., suveräna Emma Thompson (Vädur, född i Paddington) och Anthony Hopkins (Stenbock som undertecknad .., uppvuxen i Wales) ...



... och inte att förglömma, mr Peter Vaughan (Vädur, han också) .., helt enastående i sin roll som far till Anthony Hopkins!

Om man kan säga att en film har satt djupa avtryck i ens själ, så är det just vad den här gjorde.

På en av filmsidorna där jag under en tid var en frekvent besökare, kunde man läsa följande recension av filmen:

freya

Betyg:

Det finns inte någon film i hela världen som gör mig så frustrerad och sorgsen som den här... detta handlar om icke-kärlek... om att inte våga älska... eller våga låta sig bli älskad...
Den smärtsammaste film jag sett... snacka om att slösa bort livet på idiotiska ideal, säger jag bara...

Jag håller med.

En svårfångad man ...

krångel-krångel


Om man vill tala med sin ortopedläkare, ska man vara tålmodig.

"Nej, där finns tyvärr ingen telefontid ledig förrän i mitten av januari ..", säger den vänliga sköterskan på ortopedmottagningen.

Mejla, kan man göra det?

"Nej, tyvärr ., läkarna vill inte ha mejl från patienterna, då hinner dom inte med ...", förklarar hon.

Jahapp.

Då blir det ett vanligt gammaldags brev då, säger jag.

Och nu är det postat.

sjuttital



varje månad var det fest

kramgoa låtar

och village people

dans i vardagsrummet

vi var fem par

alla tycktes lyckliga

trettio år senare

är alla utom ett par skilda

men det var nära

- helt plötsligt bara -

ångrade sig mannen

han som var på väg

tyckte väl att det var lika så gott

att bli kvar

kanske

och så slapp han ju banta

och gå på gym

En hel drös med måndagsfönster

... från London.

Och fönsterna speglar sig i en bilruta.

dom där sista raderna ...


i norra norrlands inland och fjälltrakter

där insomnar alla människor

lugnt och fridfullt

och i kretsen av de sina

det är som aldrig någon ångest

jag tänker ofta på det

det är kanske nåt med luften ?

Ålderstecken ...

bröllop i utkanten av ystad
det var inte jag som gifte mig


förr

för så där tjugo år sedan

gick man direkt till bröllopssidan

eller avdelningen nyfödda

alltid var det väl nån som man kände

nu

hoppar man över

allt det där

och klickar genast in sig

på avdelningen avlidna


// Bruden på bilden, nr 2 från vänster, var i många år min arbetskamrat.
Innan dess var hon kund i lilla kvartersbutiken.
En dag kom hon in och skulle ha utrikesporto, hon skulle skicka ett brev till England.
"Ett kärleksbrev?" sa jag och log.
Nej inte alls, hon skulle försöka få fatt i sin biologiska mamma.
Efter en tid kom bruden tillbaka till affären och berättade att jo, nu hade hon hittat sin mamma och dom hade talats vid i telefon och allt var fantastiskt!
Något eller några år senare blev det bröllop och från England kom då brudens mamma, (det är hon som står längst t.v.) och brudens moster (till höger om bruden) och där var halvsyskon och morbröder och gud-vet-allt!
Vilket härligt bröllop det blev!
Själv hamnade jag intill brudens morbror som såg ut som en kopia av Crocodile Dundee-mannen ...

På eftermiddagen ...

... går vi på promenad i solskenet.

Från norr kommer ispiggsvindar farande.

Vi tar en sväng förbi Fabrikör Johanssons bygge och vi står där och gapar och stirrar mot himlen och pv konstaterar att ännu har inte det översta våningsplanet kommit på plats.

Som ett stort hyreshus är det, delvis nedsprängt i berggrunden.



Etthundrafemtio meter - max - från husbygget är detta vad man ser.

Till en början pratar vi rätt friskt med varandra, herr pv och jag själv.

Vi surrar om Fabrikörens mastodontbygge och svaret pv fick från Falkenbergs Kommun angående bygglov på tomten (ajabaja, det är knappt att han får slå till med en 20 kvm stor stuga, "ja, man måste tänka på reglerna ..." säger kommunmannen ..) och om skidåkning och bristen på snö (pv) och när vi ska äta middag (jag) och dom där elva gässen som någon såg på stora åkern förra vintern (pv) och titta, där är älgspår! (jag) och "stackars den där älgen som hade blivit påkörd .., jag tänker på den ibland .." (pv) och "var inte det där jultidningskillen, han vi mötte ...?" (pv) och "jo, jag tror det" (jag).

Sånt.

Han håller ett högt promenadtempo (det gör han alltid) och jag försöker hänga med så gott jag kan.

"Vänta, jag måste ta en bild!" säger jag mellan varven.

Det är ett himla bra sätt att pausa.

Tyvärr tar kamerabatteriet slut innan vi ens har gått halvvägs.

Ack ...

... att man hade haft det här korsordet!

Sydsvenskans.

Och vem skymtar där uppe vid röda pilen .,. om inte sonen!

Tack Carita!

Om karaktär hit och dit ...

ibland står pv i badrummet

och klappar sig på magen

"aj,aj..., detta måste åtgärdas!" säger han

som knappt har ett uns fett

han säger det b e s t ä m t

så

när jag bjuder på kaffe med uppvärmda bullar

så där till skidskyttestafetten

får jag två bullar

och pv en

"men varför ..?" säger han

jag säger att jag inte vill störta honom i fördärvet

"men du då ..., du tar ju två ...?" säger han

- han låter aningen missbelåten -

"ja, men jag är ju redan där ...", svarar jag

i fördärvet, alltså

dom var himla goda

faktiskt

Dag 28 .... nånting som man saknar.

snön som kom

och tackade för sig

till exempel

och så allt som är så självklart

- människor som inte längre finns kvar -



och släppträskbrödet och kaffet där på bryggan

i mjällomslandet

den där kvällen

tystnaden

som var total

och vattnet iskallt



juli månad

känslan av frihet

två av tre barn vid matbordet

och pElle som blir ompysslad

i garaget stod mitt flyttlass

nästa dag

- det var en tisdag -

började vår semester

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

kväller ...


filmen handlar om motsättningar

mellan irländare och engelsmän

mord och mera mord

"det är nog dags att läsa på om Irlands historia"

säger pv

själv tänker jag mest på

att jag borde banta

pElle tittar på tv ...

när nackhåret reser sig


tittar på film

som är så hemsk

så där så att jag lämnar soffan

värmer glögg i stället

tar fram pepparkakor

kliar sigge bakom örat

men pv sitter kvar

Lördagkväll ...


Efter all sport på tv:n stupar jag på soffan Ektorp.

"Måste man äta (läs: laga) middag ...?" tänker jag.

Det måste man.

Sen stupar jag igen.

Verkligen en åsikt ...


Tittar på skidskyttet.

Avslutningsvis visas vilka som har sponsrat sändningen.

En av dem är SJ.

Jaså, på det viset.

Undrar vad den reklamen kostar.

Nästan som i Ystad ...

... men bara nästan.

Om att ta med sig jobbet hem ...

Så är det precis vad någon har gjort.

Här och nu ....

Pennan - nyligen inköpt - och helt underbar.

Lördagmorgon blir tidningsläsande.

Göteborgs Posten i stället för Sydsvenskan.

Och Ring-så-spelar-vi, förstås.

Och skidskytte.



Inte ett skvatt bryr sig pElle i att en liten mus har huserat bakom pianot.



Inte sigge nilsson heller, för den delen.

Han vill inte alls vara ute när det isande kallt; tvärvänder i dörren och föredrar yllefilten, den som bara kostade 49 kronor och är ljuvligt varm och go!

Pv serverar kaffe.

Och vi pratar om gårdagkvällens Karlavagnen där Marcus Birro meddelade att "glöggpackade" lyssnare inte skulle göra sig besväret att ringa in till programmet, ja, apropå en kvinna från Jämtland som gjorde just det.

Dag 26 ...."Min favoritplats ..."

Tavlan målad av vännen Eva på Frösön.
Jag älskar den!
Och ni ser väl att pElle är med på bild också ...


På köksväggen hemma i Malå hängde en liten träplatta.

Den var inhandlad av mamma i New York 1967 och hade följande text:"Home is where the heart is".

Vi pratade ofta om det där.

Och just så är det förstås.

På Regementsgatan/Mariagatan i Ystad känner jag mig verkligen hemma.

Att knata in och köpa bröd på Möllers Bageri eller hos Söderberg & Sara .., det är för mig hemkänsla när den är som allra bäst.



Irland kändes omedelbart som "hemma".

Lite bondaktigt .., inte det minsta inställsamt .., chosefritt.

Fria vidder.

Mycket rymd.

Och vänliga människor.



Besöket hos morbror Olaf och moster Gunhild för två somrar sedan.

Hemkänsla direkt.

Kanske berodde det på stövartiken som kom och villigt lät sig klappas .., alla minnen från barndomsbesöken hos mormor .., eller helt enkelt på att själsliga rottrådar kände sig hemma.


Halltrappan i det gula huset.

Hemma är såklart också landet Halland - eller egentligen - den delen där jag bor nu.

Det är ljunghedar ., trift .., islandshästar på bete .., rapsfält .., sigge, pv, pElle, klipphällar och havet.

Det gula huset.

Halltrappan.

Alla småfåglarna.

Dagens fönster ...

Norrifrån kommer här några frostiga fönster.

Tack-och-bock.

"Saki-jaki".

Här är fönsterfångarens egen sida.

Nu ska jag berätta nånting ...


Medan Nobelfesten pågår sitter pv då och då och raljerar och säger att han inte kan förstå hur man kan tycka att detta är nånting att titta på.

Då ska jag berätta varför jag tycker att det är så HIMLA roligt.

Jo, för jag blir glad av pristagarnas glädje!

Jag blir jätteglad och rörd när pristagarnas familjer - mammor, döttrar - , berättar om sin glädje och jag tänker ..."men å, så roligt för dem, vilken fest att vara på,så härligt att vi i Sverige kan bjuda på detta!"

Jag tycker att det är superkul att se alla vackra kvinnor som bär kläder som jag aldrig någonsin skulle v i l j a bära, men det är så roligt att se dem!

Och jag tycker underhållningen är som en stor s h o w, långt bättre än mycket annat i tv.

Att vi har ett kungahus bryr jag mig inte så mycket i, men tänk, jag tycker även att d e t är trevligt, att när vi nu har ett sådant, så kan dom gärna få förgylla kvällen för de övriga, för det tror jag nämligen att dom gör.

Det är vad jag tror och tycker.

Jag tänker min själ titta nästa år också ,-)

Ännu en insikt ...


Från en vanligtvis osäker källa, kan jag meddela att ett sms har inkommit.

Så här står det:

"Är övertygad om att Victoria är gravid!"

Det ni.

Farväl!


I alla fall tills i morgon.

Nu är jag på Nobelfest och pv suckar av bedrövelse.

(Detta är icke hans cup of tea, om man säger så.)

Så trevligt då ...

Tyvärr hann jag inte hämta kameran, så den här bilden norpade jag från nätet.


Jag ser en liten mus som gömmer sig bakom pianot.

Riktigt söt är den.

Det var så här att jag hörde någonting som liksom rörde sig bakom pianot.

Så jag dämpade ljudet från skidskyttarna och då hördes ljudet väldigt väl.

Hrrrm.

Då tog jag golvlampan och lyste bakom pianot och ser man på .., då möttes våra blickar .., ja, den lilla musen tittade på mig som vore vi gamla bekanta.

Men nu tror jag nog att jag ska ägna mer tid åt köket.

Faktiskt.

(Vad sigge och pElle sysslar med? Ja, inte är dom då det minsta intresserade av att fånga möss. pElle ligger på soffan och sover och sigge - som jag nästan puttade bakom pianot - gick raskt därifrån.)

En film med handling ...

Ja, just det .. man kan nog nästan säga att jag har blivit besatt av alla småfåglarna!

Alldeles intill mig, där jag nu sitter, finns ett fönster.

Genom det fönstret ser jag ut till altanen och där hänger nötpåsar, till stor glädje för främst blåmesar och talgoxar.

Hela tiden flyger dom fram och tillbaka!


Nötskrikan. Ingen hyfs där inte.

Ibland kommer nötskrikan på besök; den river och sliter i påsen .., rent ut sagt ohyfsad är den!

Hackspetten har varit här (den skyggaste av dem alla) och så alla koltrastherrar.

Två eländiga koltrasthonor kommer ofta på besök och sitter lite för sig själva .., inte sällan blir dom bortkörda av sina manliga bekanta.

Det där har retat mig omåttligt, så nu har jag lagt små, små ostbitar på fönsterblecket och tänk, en av honorna kommer nu och sätter sig där och tittar in genom fönstret .., ja, nästan uppmanar mig att komma med mera mat.

Nu är hon här igen!

Titta på filmen ska ni få se!

Vi kommer kanske att bli bästa vänner, fru Koltrast och jag.

Ojdå, kära nån ...!


Plötsligt tog det eld i mitt hår.

Nu har jag kortare lugg.




(Ja, om man glömmer att öppna spjället så ..., lågorna slog rakt ut!)

Lille herr Rödhake ...

Har ni sett nånting sötare ...?



Jaså, det har ni.

Det tror jag inte ett dugg på.


(Nu har jag beställt särskilt rödhakefoder ..,. här, finns det. Tack för tipset Gunnar!
Vänligen notera de avlidna delikata insekterna. Detta blir ju nästan som en Nobelmiddag för lille Rödhaken!)

Dag 26 ... "Vad jag är rädd för".


Lätt som en plätt.

Det finns nånting som jag fasar för mer än allt annat.

Ofta drömmer jag om just det här.

Och jag vet precis varför jag aldrig besökte min mamma i Bolivia.

//Men hon var inte ett dugg rädd. Hon var fatalist ut i fingerspetsarna.
När mamma hade besök av sjuksköterskekollegor från Malå och dom satt på jeepflaket just där filmen är inspelad, hade en av dem - skräckslaget - ropat: "Ann-Gerd, be till Gud!".
Men mamma hade bara vänt sig om .., smajlat och sagt .."nä, nä, det gör jag inte, jag besvär inte honom om sånt här, det är ändå bestämt när livet tar slut!"
Och en av sköterskorna berättade om skräcken när bilarna skulle mötas ..., vilken FASA det var.
Många av dom som mamma hjälpte med benproteser, det var just människor som hade åkt buss eller bil och kanat iväg längs stupen. Inte för en miljon kronor åkte jag där. Aldrig!

Fredagsfönstret ...

... från London, förstås.

Och någon hade redan julpyntat.

Såg ni Plus ikväll ....?


Skippa alla dyra rengöringsmedel som Mr Muscle, Cillit Bang och annat!

Det blir precis lika rent, nej, bra mycket renare, med vanligt diskmedel!

Sicken ovärderlig reklam för det gröna diskmedlet som användes i testet .., tänker jag.

Dag 25 ... "Första gången " ...

Fr.v. Leah, pv, Celia och lilla Vera Hansson.


Första gången är det som jag testar att göra ett collage.

Nja.

Jag har missat att jag skuggat bilderna och då blir det ett glapp längst ner.

Men man lär sig väl allt eftersom.

Hopefully.

Här och Då ...

Klockan tre ser jag solen - orangefärgad och grann - sänka sig vid horisonten.

Slänger på mig kappan och stövlarna .., kameran i fickan .., och sen med raska steg längs isiga slingervägen och hinner precis fram, så försvinner den.

Solen.

När bilden tas, är jag halvvägs framme.

Lycka ....

"Språköra" ... jo, jo ...

Det bästa med att tillhöra Utanförskapet, det är att man har möjlighet att få lära sig så oändligt mycket.

Till exempel kan man en vanlig dag sitta i loppisfåtöljen och följa en debatt i SVT, en debatt som handlar om vård av döende och det låter kanske inte som om det vore så värst inspirerande, men det var det verkligen.

Där fanns förstås en panel med experter på området och så en publik som satt i något som påminde om en biograflokal.

Somliga i publiken såg mer intresserade ut än andra.

Nåväl, längst till höger i panelen satt en kvinna med silvrigt hår och när hon öppnade munnen, så hann hon inte mer än att säga fem, sex ord, så tänkte jag att ..."men åh, hon är ju från Västerbotten, kanske från Skellefteå!"

Att man bryr sig i sånt, det är förstås underligt - kanske någon slags ännu icke diagnostiserad sjukdom -, men så är det i alla fall för mig.

Och jag berättade det här för pv och hur förunderligt det är, att man kan pricka in så där bara på några få ord.

För att ytterligare förstärka sjukdomsbeteendet, googlade jag på kvinnans namn, men där stod ingenting om eventuellt ursprung.

Då skrev jag ett brev till henne och berättade om denna min fascination för dialekter och så bifogade jag ett A4 med kryssrutor - bara att fylla i - och ett kuvert med svarsporto .., och därefter raka spåret till postlådan.

(Sådana har jag skrivit till alla mina chefer när jag har sökt ledighet och alla har inte uppskattat dem, det ska villigt erkännas ...).

Så här såg en av sidorna ut.



Idag kom svaret.

Vem det var?

Jo, den här kvinnan.

Så glad jag blev!

Fint besök ...

Störtdykning ...

Alldeles nyss dråsade den lilla trumpetspelande ängeln ner bland blombladen!

Ja, så kan det gå, om man inte är tillräckligt förankrad.

Man kan fundera över ...

.. hur många människor som har tryckt på den här ringklockan?

Vilka livsöden gömde sig bakom deras besök?

Blev någon överlycklig över att höra dörrklockan ringa?

Var någon annan orolig?

Sånt ..., kan man fundera på, när man tar en bild av ringklocka i landet England.

Grattis idag till ...

Min Anna.


... alla som heter Anna!

Min egen AnnaPanna .., Anna i USA ., en annannan i Portugal .., en brandsoldat-anna i Linköping och Anna i Sheffield!

Och alla ni andra!

(Redan tidigt i min barndom bestämde jag mig för att om jag någon gång skulle få en dotter, då skulle hon heta Anna. Inte tänkte jag då på att min mormor hette Anna Fransiska Elisabet och att min farmor, som jag aldrig hade träffat, också hette Anna. Anna Elisabeth. Min docka från Amerika, hette också Anna.)