På väg hem från Marinan igårkväll, passerar vi järnvägsstationen.
Solen på väg ner.
Och jag tvär-tar upp kameran.
Helnykterist och perfektionist som privat håller låg profil i media och betraktar sig själv som ganska blyg.
– Jag kommer att berätta om vilket inflytande Lord Bute har på mig och hur Jackie Gould svek mig i vintras. Varför jag har en näst intill sjuklig faiblesse för diktaturer och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags.
Sitter i Postens koncernledning, är styrelseledamot i Röda korsets Center för torterade flyktingar och hennes tre barn kallar henne för en duracell-kanin.
– Jag ska berätta om Sandhamn och allt som ön har betytt för mig genom åren. Kontrasterna mellan den traditionsbundna tillvaron i ytterskärgården och det eleganta livet med regattor och påkostade yachts är fascinerande. Jag ska också tala om drivkrafter, onda och goda, och hur motgångar kan komma när man minst anar det. Jag ska spela musik som jag älskar men som mina barn hatar.
P 1, kl. 13.00
Repris ikväll efter tionyheterna.
Att lyssna till en Duracellkanin ...., njaaa, jag vet inte om det lockar .., jag är nämligen uppvuxen med en sådan, - min mamma -, skriver jag leende.