Harmoni ...

Den som har katt eller hund, vet precis hur det är.

Den där känslan.

Det bästa som finns ...

Göran Persson, ni vet, vår före detta statsminister, berättade i något pratprogram att han alltid började att lösa sina korsord längst uppe till vänster.

Det gör inte jag.

Och med lite-lite-lite hjälp av den idoge pensionatsvärden (som handtvättar tegelpannor .., och sedan kånkar upp med dem först på stegen och sedan på taket ...., ja, frånsett min mamma, så tror jag helt ärligt att han är den mest energiska människa jag någonsin har träffat ..., synd att han inte kan säga samma sak om bloggmadamen ...,-), ja, med lite hjälp av honom, så ordnar det sig.

Då blir hela krysset löst.

Jipppiee!

Och bloggmadamen blir lycklig.

Förmiddag på pensionatet ...

Då ser det ut så här i köket.

Giffelreceptet fick pensionatsvärden av mig i fjol, när vi hade träffats.

Därefter har det blivit gifflar morgon-middag-och-kväll

"Du har inte funderat på att byta till nånting annat ...?" säger jag lite plirigt.

"Ja, men jag har ju bakat kanelbullar i tjugoåtta år .., det är ju bara ett enda år jag har pysslat med gifflarna, men är det på det viset .. nog kan jag ...!"svarar herr Bagaren då.

Nädå.
Det behövs inte.




Och så valnötsbrödet förstås.

Svindelgott.

Morgon på pensionatet ...

Då blir det frukost med valnötsbröd, äggröra med knaperstekt bacon och kaffe eller te.

Till dessert 1 st hjärtmedicin (pv), 1 st antibiotikapiller (bloggmadamen), samt 2 st stora, gröna tabletter för att mjuka upp kroppens allt mer stela leder (bloggmadamen).

Sist av allt leker vi doktor och kollar blodtrycket på varandra.

En liten vit mackapär med texten "Digital blood preasure monitor HEM-403 C", visar med digiala siffror hur det är ställt med våra tryck.

Ja, ni ser ju .., det hela är romantiskt så det förslår.

En kakelsättares vänstra hand ...

På påskaftonen blir vi bjudna på middag hos Sonja och Gösta, som är pv:s moster och morbror.

Vi är många som sitter runt bordet i matsalen och till vänster om mig, där hamnar Roger.

Roger (som är måg i familjen) heter Aldrige i efternamn och kommer från England, närmare bestämt från Denham.

Det första som slår mig när jag nu för första gången träffar honom, det är att han ser så norrländsk ut .., ja, jag hade hade kunnat satsa ganska mycket pengar på att han vore uppvuxen i Norrbotten.

Alldeles oerhört påminner han om någon som jag har träffat, men vem ..?



Herr Kakelsättaren visar sig vara 48 år .., han är Jungfru .., har glada ögon och är nummer två i en syskonskara på fyra ... (det är storebror Nigel som är golftokig .., Roger själv .., Timothy som bor i Australien och så de tre brödernas lillasyster, Clare ...).

"Vad har du för intressen ...?" frågar jag.

"Jo, jag tycker om kitesurfing ..., och att flyga, ja, jag har flygcertifikat .., jag skulle ha velat bli pilot ...", säger Roger.

När jag frågar honom vad han tycker är den största skillnaden mellan England och Sverige, för det är här i Sverige och landet Halland som han lever tillsammans med sin Maria, då ler han lite innan han svarar.

"Ja, jag tycker att ni i Sverige .., ni är ofta så ..., det är som om ni tycker att Staten ska ta hand om er från det att ni är små tills ni blir gamla .., det är ganska tungrott här och ... och livet är på ett vis enklare i England .. människor är inte så ..., ja, men det kanske beror på klimatet i det här landet .., så är det kanske ...?" säger han varmt leende.

Ungefär så är det med kakelsättaren Roger Aldrige.

Dagens fönster ...

... finns hos Sonja och Gösta, pensionatvärdens rara moster och morbror.

Dit blev vi bjudna på påskaftonsmiddag, men vid tio bad jag att få åka hem till pensionatet .., hes igen och hostig och varm om kinderna.

En alltigenom trevlig kväll blev det med massor av god mat!

Påskaftonspyssel ...

Fr.v. Ann, Mattias, Mats och Kerstin.
Ann och Mats är kusiner till pv.

På självaste påskaftonen beslutar sig herr pensionatsvärden för att nu, nu ska solfångarna, dom som har bidat sin tid liggandes under grön presenning på altanen, nu ska dessa komma på plats!

Så han ringer till kusinerna som är i Haverdal på besök och frågar om där möjligen finns någon som har lust att vara honom behjälplig med detta att få upp två solfångare på taket?

På påskaftonen.

Tänk, att det finns det!

Och efter kaffe och uppvärmda gifflar ute i solskenet, diskuteras det hur man ska gå tillväga .., är det någon som inte direkt är lockad av att skutta omkring på taket ..? ja, det planeras noga.

Pensionatsvärden är den som sitter på taket och ska ta emot solfångarna.

Och så börjar förevisningen!


"Hur går det ..? Ni håller väl i er ordentligt? PV .., nog borde du väl ändå ha nån slags lina runt magen som håller fast dig ...?"

Längst uppe på taket, på själva nocken, står Mattias och håller emot med stadiga rep, så där så inte fångarna ska susa iväg ner mot marken.


Fast det har han inte börjat med här ..., nu gäller det att flytta den nya fångaren till vänster och det är inte gjort i en handvändning och sedan ska den fästas.

Det är ganska spännande att stå där nere på gröngräset och titta på det här äventyret.



Och se där .., två nya solfångare på plats!!

Om man umgås flitigt med en man som är omåttligt intresserad av detta med alternativa energikällor, så kan man förstås inte undgå att påverkas.

Nu händer det ofta att jag, när jag ser nybyggda hyreshus i Ystad, tänker att .., så dumt, att man inte har solfångare på taket, allra helst när det vetter mot söder!

För övrigt är det en solig och fin dag.

Pelle är hängig .., och bloggmadamen är hes och hostig, men det går åt rätt håll.

Och tänk, i flera månader har jag haft ett rött märke eller mer som ett sår mitt framme i pannan.

När det har varit stressigt på affären (när j a g h ar upplevt att det varit stressigt ..), har såret blivit illrött.

Den senaste tiden har det varit konstant fnasigt, ibland lite sårigt och som ett stoppmärke.

Idag .. är det helt försvunnet.

Just så.

Till Mian ...

Titta här nu .., så fint dina tomatfrön växer här på pensionatet.

Herr Pensionatsvärden stod igår och snabbräknade ut hur grobarheten blev i procent och han tycktes mer än nöjd med resultatet.

Ja, ja .., är man mattelärare, så är man.

Frukost på pensionatet ...

Frukost i pensionatsmatsalen.

Vi äter perfekt kokta ägg och pratar om den äldre mannen som igårkväll ringde till programmet Karlavagnen och vittnade om hur han "delade sin hustru" med en annan man .., alltigenom praktiskt tyckte han att det var var ..., och de två progamledarna, betydligt yngre än den 76-årige norrbotteningen, trodde knappt sina öron.

Och så blir det prat om Ring-så-spelar-vi ..., och detta att pensionatets två resterande solfångare, dom som ganska länge har legat invirade i en grön presenning på altanen, borde komma på plats idag.

Sånt.

Och Pelle, han har hittat en alldeles egen solstråle på rumsgolvet.

Där, mitt i det varma soliga, har han krupit ihop och sover så gott.

Ja, det är väl ungefär så det är.

Påskaftonsfönstret ...

I en tavla som pensionatvärdens dotter Hilda en gång har målat, speglar sig två fönster.

Och är inte detta en riktig påsktavla, då vet inte jag!

Kväller ..

Långfredag känns som en evighetslång dag.

När klockan är halv tio på kvällen orkar jag inte en sekund längre.

"Nä, jag går och lägger mig ...", säger jag till pensionatsvärden som tittar på ett musikprogram.

Pelle, han sover ute på altanen i en vit trädgårdsstol.

Och alla fåglarna har tystnat.


På savannen brinner elden ....

Humlan

Jag ställer mig vid söderfönstret för att titta vad pensionatvärden pysslar med.

Då ser jag den.

Humlan.

Host-host!

"Ja, jag kanske skulle lägga mig i det andra rummet, ja, så där så får du sova i lugn och ro ...?" säger jag till pensionatsvärden, när det är natt och jag bara hostar och hostar.

"Gör det du ...", säger han.

Inte ett dugg ledsen låter han.

Ja, det är så det är, har jag läst i någon söndagsbilaga.

Efter ett år brukar passionen tacka för sig.

Då kan man ligga för sig själv.

Matte är en retsticka ...

.... det är nog vad Pelle tycker.

Någon slags rehab ...

I en och en halv timmes tid promenerar vi i solgasset.

Vi tar inte gamla göteborgsvägen, utan en liten grusväg som går intill och efter någon kilometer svänger vi vänster, rakt ner mot havet.

"Jahaaa .., nu kommer vi runt .., tänk, den här vägen har jag aldrig tagit!" säger pensionatsvärden häpet.

Även om alfabetet hade tiofalt fler bokstäver, skulle det inte gå att beskriva hur vackert där är.

Där är små röda stugor med spröjsade fönster och gräsmattor översållade av scilla .., där är lärkor som drillar i skyn och citronfjärilar och tjocka humlor och pensionatsvärden tar av sig sin röda jacka och jag dricker vatten om och om igen.

Och så havet.

Det är ett landskap så avskalat och ändå så ..., mjukt.

Detta ska bli min egen "Lindenäsrunda".

Och nu ska jag ta hostmedicin igen.

Den tar aldrig slut den där eländiga hostan.


(Lindenäsrundan är en kanske 7-8 kilometer lång vända hemma i Malå. Delar av rundan består av en grusväg som är slät som ett salongsgolv och det doftar pors och barrskog .... och där cyklade jag hur ofta som helst eller gick med nån av stövarna! När vi kommer hem till Malå i sommar, ska jag låna två cyklar och så ska jag visa pensionatsvärden hur fint där är.
När kvinnor plötsligt började motionera flitigt längs Lindenäsrundan, då visste man att äktenskapet var på upphällningen ..-)

Och nu blir det ...


... långpromenad längs ur-gamla E6:an.., den som en gång i världen gick till Göteborg, nu kommer man bara upp till Nya Vägen.

Jag längtar att gå i närheten av åkrar och ängar och lite skog.

Och så är det lika bra att börja nu .., för jag vet precis vad läkaren kommer att säga på tisdagförmiddag.

Det kommer att handla om ...

• kolesterol
• ändra matvanor
• mera motion

Lika så bra att pricka av nummer 3 på listan.

Långfredag

"Blommor till mig ...? Är det möjligt ..?" säger pensionatsvärden häpet när han, på Skärtorsdagen, via sin mobiltelefon får besked att blomsterhandlaren är på väg med leverans.

Och medan vi handlar påskmaten, funderar han över vem som är avsändare?

"Jag tror aldrig att jag har fått blommor hemsända .., så roligt!" säger han och smajlar stort.

Strax efter att vi återvänt till pensionatet, kommer blomsterbudet.

Jag sitter vid köksbordet och kollar lite när pv öppnar papperet och så ler han stort .., ja, där är minsann en hälsning till mig också!

Tulpanerna har kommit susande hela vägen från Västmanland!

Och minst tre gånger har han försökt komma fram på telefonen för att tacka, men icke .., så nu blir det ett t a c k från bloggen, för min mobil går plötsligt inte att sms:a med.

Alltså ellis och compani: en mycket glad pv hälsar och tackar!!



Och nu är det långfredag och sedvanlig frukost.

Valnötsbrödet .., äggröra med bacon .., plommonmarmeladen .., te i en kopp och kaffe i den andra.

Till vänster skymtar tomatplantorna (Mian .., du ser .., dom tar sig ...!) som idag har fått ta av sig plasthuvan och solstrålarna kommer insmygande från öster.

Det ser ut att bli en fin dag.

Under natten ....

... hostar jag nånting så hemskt .., det är precis som när mina döttrar en gång i världen hade kikhosta.

Det tar liksom aldrig slut och jag håller handen på höger sida av ryggen.., ååå, det sliter och draaaar i nån muskel som jag knappt visste fanns!

Vid tretiden stiger den stackars pensionatsvärden upp ur sängen, så där tjopp bara.

"Nä, nu går jag ner och hämtar hostmedicin åt dig, det är ju hemskt som du låter..!" säger han.

Och jag tar en klunk direkt från flaskan ...(sådant gör pv chockad ..."va, man måste ju dosera!") och tänk, nästan som ett mirakel är det .. men hostan upphör bums och jag faller, äntligen, i djup sömn.

Då börjar jag i stället att snarka.

Högljutt.

Stackars herr pv.

Två långfredagsfönster ...

.... från den rara madamen som bor inte alls så långt från Ystad.



"Bilderna är från grannens stall ...", skriver hon.

Bara så ni vet ...

Elden brinner så fint på Savannen.

Värmen räcker till åt flera.

pElle och PV ....

Det är Skärtorsdagskväll.

Allt är lugnt och stilla.

Mellan Ystad och Malmö ...

Intill mig sitter en äldre kvinna, som visar sig heta Ingegerd.

"Jag bor i Malmö men har varit i Ystad och besökt mina barnbarn ...", säger hon.

Hennes hand är otroligt len.

Ingegerd är Skytt , har arbetat på Icas grossistlager och skulle hon börja om, då hade hon satsat på ett arbete inom sjukvården.

Vänster tumme upp.



Och mitt emot mig .., en ung kvinna som pratar i sin mobil, knattrar på sin bärbara dator eller gör anteckningar.

Hon heter Jenny, är också Skytt .., arbetar med film (är projektledare .., det är vad jag gissar på och det stämmer ..., man märker det tydligt när hon pratar i sin mobil ...) och fast hon tycks förkyld, utstrålar hon massor med energi.



"Ja, jag skriver alltid upp saker på handen .., i vanliga fall har jag mer än så här ..!" säger hon leende.

Jenny har höger tumme upp, men anser sig vara en analytisk människa.

Jaha, där stöp den teorin.

Till alla er som ...

... kanske jagar på och stressar inför påsken .., kanske ska ni ha främmande och ska laga massor med mat och känner att ni inte hinner med .., till alla er .., här får ni en avslappningsbild som är tagen av den nyblivne pensionären Hasse i Ö-vik.

För mig är den här bilden nästan som en symbol för v i l a.

Att ha kommit till r o.

(Apropå ingenting .., jag tänkte när jag satt i väntrummet på sjukhuset .., att detta att arbeta i en reception på en vårdcentral .,. ja, jag skulle nog helt ärligt kunna tänka mig att ge bort precis allt jag har, för att få ha ett sånt arbete! Tänk, att få möta människor på ett sånt sätt .., många äldre som kanske är lite oroliga ., åååå, det måste vara helt underbart! Där skulle finnas en termos med kaffe för en billig peng och en tv-skärm som visar naturbilder .,. tänk, havsvågor som slår mot stranden ..., eller en somrig äng med kor som går och betar och små lamm och kanske getter och hästar .., nog skulle det väl vara härligt? Och jag skulle han en anslagstavla där barnteckningar sattes upp .., och på toaletten skulle det finnas en vacker affisch och kanske något visdomsord. Så skulle det vara.)

Besök nr 2 ..

Läsare känsliga för blod och sprutor, ska nog låta bli att titta på filmen.
Kvinnan som stack mig heter Stina och var så rar och vänlig.
Det visade sig att hon känner Cowboy-Maria på affären.
Det är om gammaldanskurser i allmänhet och Maria i synnerhet, som hon pratar om alldeles i början.

Klockan åtta på morgonen är vi åtta patienter i vårdcentralens väntrum.

Alldeles tyst är det.

"Är det nån som möjligen vill titta på tv .,. det är ju nyheter ..?" frågar jag.

Jo, det är det.

Och sen ..,. är allt prat igång.

Allra mest pratar vi om Berlusconi och hans idiotiska uttalande om att de jordbävningsdrabbades ska se sin tältvistelse som en campinghelg.

Och så blir det prat om jordbävningen som drabbade Skåne den 16:e december i fjol.

Alla i väntrummet kände av den och en av kvinnorna berättar att hon hade varit alldeles skakig i benen hela dagen, ja, efter det som då hände på morgonen .., och hur ska det då ha varit i Italien ., ååå, så hemskt! säger hon och det nickas och hummas och herr Berlusconi, han står inte högt i kurs.

Lite över åtta kommer en av läkarna och öppnar dörren till sitt rum .., jag ser hur hon öppnar sin dator och samtidigt plingar det från kölappsvisaren .., då får den första av oss gå in till provtagningsrummet.

Det är en varm stämning i väntrummet.

"Du är från Norrbotten .., visst är du .. nä, kanske mer från Skellefteåhållet ..?" säger en man som jag känner igen som kund i affären.

Själv är han från Ångermanland och har en gång i världen spelat hockey för MoDo, som då hette nånting annat.

Och där är det äldre paret där mannen har Parkinssons sjukdom; även dom kunder i affären .., och kvinnan säger ..."jag kanske inte skulle ha känt igen dig direkt utan icakläderna, men jag hör din sjungande norrländska och då förstår man ju ..!" och det visar sig att mannen och kvinnan har sommarhus i Stora Skipås, bara några kilometer från pensionatet i Halland och jag får deras telefonnummer nedskrivet på en liten lapp ..."ja, så kan du ringa när du är där och så bjuder vi på kaffe, å, det skulle vara så trevligt!" säger kvinnan och ler varmt.

För varje ny patient som kommer in i väntrummet, hörs ett "Gomorron".

Skåningar är så otroligt artiga och jag översköljs av värme för dom här människorna som har så lätt att visa värme och vänlighet.

Sen är det min tur att gå till provtagningsrummet och jag säger "Glad Påsk nu till er alla!" och får en låååång och varm kram från kvinnan med sommarhuset i Halland och jag tänker att livet är så omåttligt generöst mot en .. !

Nu åker jag till landet Halland.

Jag ska bara vila.

En riktigt skön Skärtorsdag önskar den hostande bloggmadamen er alla!

Dagens fönster ...

... får bli ett somrigt Olof-Viktors-fönster .., det är ju som paradiset för mig.

Onsdagkväll ...

Mellandottern.

Efter läkarbesöket blir jag ännu sämre.

Illröda och feberheta kinder .,. våldsam hosta.

Så jag drar täcket över mig och ligger på soffan Ektorp och halvsover, mellan varven som jag tv-lyssnar till en kvinna med glittriga ögon; det är Annika Östbergs mamma och jag känner hur glad jag blir för hennes skull.

Telefonen ringer.

Mellandottern är glad och pratig och det blir långsurr och efteråt känner jag mig så lycklig.

Och från Västerbotten ringer en gammal skolkamrat som brukar höra av sig när han är mer än lovligt sprallig och var gång pratar han om det som hände för fyrtio år sedan och det låter som om det vore igår.

Det är som om tiden har stannat för honom.

"Minns du när du blev så full och jag bar hem dig till hyresrummet.., det var i Lycksele när du gick kamerala ..,minns du det ...?" frågar han och jag säger att ja, tvyärr minns jag det, då var jag femton år och vi var tre väninnor som inom loppet av någon timme hade stjälpt i oss en helflaska Silverrom, elegant nedsköljt med Coca Cola.

En kräkhink hade vi i närheten, för säkerhets skull.

Allt sånt kommer han ihåg.

Nu är han ett år äldre än bloggmadamen och har problem med hjärtat och just idag har han fått urindrivande tabletter på Malå Sjukstuga, ja, det är det vanliga pratet .., och jag säger att snart är det bara nya höftleder eller brutna lårben som fattas.

Senare på kvällen ser jag Färjestad vinna SM-guld i hockey (nu är nog Turtlegirl lycklig ) och jag tar hostmedicin och packar och gör klart för resan til landet Halland imorgonförmiddag.

Till pensionatsvärden och till pElle.

Grannen har högljudd fest.

Ute kör bilar förbi.

Det är onsdagkväll.

En annan slags graffti!


I SVT, kanal 2, visas hur några ungdomar i Malmö byter ut stenplattor på stadens trottoarer och i plattans (eller plattornas) ställe lägger de unga männen ett "konstverk", en ny platta eller flera .., ja, det blir som en tavla på trottaren!

Antingen kan det vara målat, eller en bild/ett fotografi .., och så är det som "vax" över.

Nåt så helt fantastiskt fint!

När jag blir helt kry, då ska jag ta tåget dit och ta bilder.

Mer om gatukonst finns här.
Jag ä l sk a r sånt!

Facit ..

Väntrummet är precis som alla andra väntrum man har suttit i .., ergonomiskt sittriktiga fåtöljer och ett bord med några vällästa tidningar.

Vi är fem personer som väntar på vår tur.

Alldeles knäpptyst är det.

När någon ny kommer hejas det lite försiktigt och jag säger - till en som står och tvekar vid kölappsapparaten - .."nä, du behöver ingen kölapp om du har betalat i receptionen ..." eller ..."ja, du handlar ju i affären .,. jaså, du är här också ..? eller .."ja, men du kan ju slå dig ner här intill mig .., jodå ..., jag är inte farlig ...".

Sånt prat.

Nästan exakt på pricken vid utsatt tid blir jag hämtad av läkaren, fvb till undersökningsrummet.

Läkaren är en kvinna på 36 år (jepp, någon frågar ...) och tycks vänlig.

Det blir det vanliga ., "berätta hur du känner det ...", lyssna på hjärta och lungor, ja, sånt och att jag har ett rätt stort blåsljud konstaterar hon raskt och frågar hur länge och jaså, sedan jag var liten .., men har ingen ... jaså, det har konstaterats .. men ingen som har tagit en närmare titt på det ...?

Sedan säger hon att jag ska lägga mig på britsen och ta av mig på överkroppen.

Älsklingstunikan, den röda, draperar jag lite finurligt över magarna och då ler läkaren.

Hon förstår.

Ja, sen går allt av bara farten.

Det visar sig att mitt blodtryck är av den högre sorten .,. och då menar jag verkligen den HÖGRE .., och läkaren rynkar sin panna och plötsligt kommer en helt underbar undersköterska (hon är underbar för att hon tror att jag är mycket yngre än personnumret visar ..., och när jag, senare, skyndsamt berättar detta för pensionatsvärden säger han ..."hade hon vit käpp ..?") in med en EKG-apparat och vi pratar om magar och annat och därefter blir det provtagning i lilla labb-rummet och sist av allt nytt samtal med läkaren.

Hon säger att jag absolut inte bör arbeta det som är kvar av den här veckan och i morgon ska jag upp och ta en hel drös med nya prover och på tisdag är det träff med läkaren igen för att kolla blodtrycket och lite annat och av bara farten skriver hon en remiss angående den där hjärtklaffen.

Antibiotika får jag också.

Och så är det över.

Så jag tar cykeln och susar (något försiktigt .., jag tänker på det höga trycket och känner mig plötsligt som en ballong med för mycket luft i .,. på väg att explodera ...) iväg till Apoteket och där översvämmas lokalen av väntande patienter eller anhöriga och jag lutar mig mot väggen och en kund från affären upptäcker mig på väg ut, så han stannar till och klappar så himla snällt på min axel och eftersom han hör att jag är hes, önskar han god bättring.

Mannen visar sig vara en av Ystad IF:s stormålvakter i handboll, ja, på den tiden det begav sig, nu är han inne för att hämta medicin till sin gamla mor.

Och så hemåt.

Nästan vid min port möter jag sonen som kommer körande med sin pappas bil och sidorutan åker ner och jag frågar om han vill ha fika med mig och det vill han.

"Om en stund!" säger han.

Och nu är stunden här.

Just nu kom han.

Så var det.

Är det.

Och nu är jag hemma hos mig och evigt glad och tacksam att jag till sist ringde vårdcentralen och i min anoraksficka ligger antibiotikan och väntar.

Det känns bra.

Och den unga läkaren har min fulla tillit.

Så var det.

Två onsdagsfönster ...

Det ena finns på min innergård och bloggmadamen tog bilden.
Fönstret sitter i ett tornformat trapphus.



Det andra är mitt västerfönster och Anitha tog bilden utifrån.

En liten tavla skymtar till höger .., det är ett fotografi som vännen Ellis har tagit.

Ajdå ...

Klockan 20.28 googlade någon i Södertälje på "byte av drivknutar kostar ..." och hamnade då hos bloggmadamen.

Näää.

Det blev nog inte som googlaren hade tänkt sig.

På kvällen ...

Jag brukar ju leta Lyckliga Par när jag står bakom kassan.
Det här är ett sånt. Ett lyckligt par.
"Men vad baserar du din tro på om par är lyckliga eller inte ...?" frågar somliga.
Jo .., när man märker att människor SER varandra .., att det verkar så ENKELT och naturligt alltsammans.
Att människor verkar ha trevligt tillsammans och respektera varandra; en slags omtänksamhet.
Senare på kvällen, långt senare, pratar jag med pensionatsvärden.
"Tror du att vi kommer att bo ihop någon gång?" frågar jag.
"Ja, det tror jag ...", säger han.
"Tror du att det kommer att hålla ..?" fortsätter jag.
"Ja, det tror jag också ...", svarar han.
"Hur kan du tro det ...?" frågar jag.
"Jo, för att vi är lika knäppa båda två, men också ganska toleranta", svarar han.
Jag håller med honom i allt.


... ringer det på dörren och där ute står, helt oförhappandes, Per-Erik och Anitha!

Det är väl bara folk hemifrån som inte aviserar sin ankomst och det känns så himla bra.

"Ja, vi tänkte bara titta in och hälsa på sjuklingen lite .,. men det blir ingen kram ...!" säger Anitha och skrattar gott.

Per-Erik och Anitha är bara ute och "kör lite ..," så där från norra Skåne och till Malmö och så hit till Ystad och ändå blir den totala sträckan inte mer än sexton mil!

Så det blir kaffe och inget mera ("nej, vi har nyss ätit plankstek på en restaurang här i stan ...", säger Per-Erik och klappar sig på magen ...) och prat om våren och om alla kvittrande fåglar .., och detta att deras skånska år snart är tillända.

I slutet av juni flyttar dom hem till Adak igen.

"Men aldrig att jag ville ha det här året ogjort ...", säger Anitha.

Som ett äventyr blir det.

Och så blir det prat om hosta, förkylning, förmaksflimmer och lite annat och efteråt, när dom här härliga människorna har druckit upp sitt kaffe och givit sig av mot Sösdala igen, då tänker jag att det här pratet, det är förstås ett solklart ålderstecken.


Jenny. En sååå fin f.d. arbetskamrat.

En stund senare, när jag sitter och skriver det här, ser jag nån som vink-hejar utanför söderfönstret.

Åååå, det är Jenny, hon som lärde upp mig i affären, ja, det var hennes arbetsuppgifter som kassaledare som jag fick ta över och det var då, som minnesgoda bloggläsare kanske kommer ihåg, som jag drabbades av den mentala härdsmältan.

Hur väl minns jag inte när jag låg här hemma på soffan Ektorp och bara ångrade att jag sagt ja till den uppgiften (det där med kassaledare ...) och så knackade det på fönstret och där ute stod Jenny med en underbar bukett med äppelblom och annat vackert!

Så småningom tackade hon för sig och började utbilda sig till frisör och hon delar nu salong här på gatan och bor i ett gult tegelhus alldeles här intill, kanske tio sekunders promenad.

Och nu står hon där utanför fönstret och vi småpratar lite och jag tänker på hur mycket det betyder, det här vinkandet och "hej, hur har du det ...! men åå, du låter ju sämre nu än sist, krya på dig Bettan!"

Faktiskt betyder det hur mycket som helst.

Just nu ...

Katten Boll från Småland.
Ungefär så har jag känt mig idag.


Aldrig tar hostan slut och jag tittar på film på SVT, "Mitt liv som hund", en av de bästa filmer jag har sett i mitt liv; en film bräddfylld av värme, humor och allvar.

Och en magnifik Anton Glanzelius i huvudrollen.

Det är säkert femtonde gången jag ser den här filmen och jag upptäcker hela tiden nya saker.
(Emil och Emma fick den som present när jag var uppe förr-förra gången och tyckte att den var jättebra! Då blir man glad.)

Telefonen ringer.

Det är pensionatsvärden som har öppnat sitt blå kuvert och nu ska jag gissa hur det har gått .., restskatt eller återbäring?

Han försöker att låta neutral, men jag hör genast på rösten .., han är världens sämste skådespelare.

"Ja, återbäring förstås ...!" säger jag.

Och så ska jag gissa hur mycket.

Nästan på pricken rätt svarar jag och då tycker förstås pensionatsvärden att det inte är lika roligt längre med den där gissningstävlingen.

"Nä, nu ska jag fortsätta att röja på altanen ...", säger han.

Utanför mitt fönster börjar molnen att hopa sig.

Himlen är grå.

På hustaket mitt emot sitter en duva.

På agendan ...

Fr.v. Karen Elleman, Claus Hjort Fredriksen och så Inger Stöjberg.

Är man hemma och är krasslig, har man inte så mycket annat att göra än att ...

• läsa bloggar, alt. blogga själv
  

• försöka lösa korsord så gott det nu går

• ligga på soffan och envist kämpa med Håkan Nessers "Människa utan hund" (jag tycks vara den enda människan i min bekantskapskrets som inte faller för hans böcker .., och jag undrar varför ..)
  

• telefonsurra med störstasyster på landet utanför Hörby, hon som ska få två ston med föl i en hage alldeles utanför sitt hus .., ack, vilken lycka! (ja, det är inte hennes hästar, men ändå .., tänk bara att sitta där ute och dricka kaffe i solen och få titta på små föl ...).
  

• eller titta på tv ..

Det sistnämnda är vad jag ägnar mig åt.

Danska 1:an.

Och tänk, så allmänbildad man skulle bli om man vore sjukpensionär!

Nu vet jag till exempel att Danmarks nytillträdde statsminister, herr Rasmussen, han som tycker så mycket om fleskesteg med god sås ..., har presenterat tre nya ministrar i sin regering.

Herr statsministern och två av de nya ministrarna visar upp sig utanför slottet Amalienborg och där vimlar av fotografer (hela tiden hör man klicket av kameror) och alla tycks så glada.

De nya ministrarna, ja, två av dem, är kvinnor som är såväl unga som vackra ..., och herr Rasmussen tycks rent av omåttligt lycklig över att ha dem under sina vingars beskydd .., ja, lite ser han allt ut som vår tupp gjorde när han struttade omkring med hönorna i släptåg.

Kvinnorna, Karen Elleman (man vill av bara farten fortsätta och säga Jensen ..) och Inger Stöjberg ler mot fotograferna och det slår mig att dom ser så ..,. annorlunda ut mot för sina svenska kollegor.

Nu ska jag fortsätta allmänbildandet.

Ajöken, sa fröken.

Guldkorn ..

I den till synes evigt brusande bäcken fylld med bloggare, får man tips om skimrande, små guldkorn.

Så här skriver madamen som befinner sig i Portugal.

annannan sa...

"Det här tror jag bloggmadamen skulle tycka om. "

Och så läser jag där och faller p l a d a s k.

Men ännu mera faller jag när jag scrollar vidare på sidan och hittar detta.

Precis så där kände jag det under många år.

Och vilken underbar rytm i språket!

Skånskt prat genom ett öppet fönster ..

Jag sitter vid mitt stora slagbord och läser ett mail från min australiensyster.

Västerfönstret på glänt ....

Dagens fönster ...

Igår kom två fönster från pensionatvärdens brorsdotter Joanna, som bor i Dublin.

Åååå, så jag tyckte om att vara där!

På Irland.

Och ååå, vilka härliga möten det blev!

Så här skriver i alla fall Joanna när jag har mailat och bett henne berätta lite mer om bilden.

"Hej igen!

Typiskt! Jag har legat under täcket sen jag kom hem, däckad av trötthet, men inte sovit.

Nu är klockan elva, jag ska upp om sju timmar och är pigg som en pippifågel!

Hoppas din hosta är bättre.

Bilden är tagen på Emor Street om jag minns rätt, på södra sidan av Liffey River (i Dublin).

Själv bor jag på Emorville Avenue som är paralellgatan.

En del katter stryker omkring.
Jag och irländaren (Joannas pojkvän) har faktiskt haft en livlig diskussion i dagarna då han störigt hävdar att katterna inte fattar när jag kallar på dom på svenska (!!).

"Ksss...kssss" säger jag.. Medan han säger "pssss pssss" och hävdar att det är det de "irländska" katterna lyssnar till.

Hur gick det med Thomas tankekraft? Inte så bra skulle jag tro!

Nu MÅSTE jag försöka sova.

Krya på dig!

Kanske vi ses i Steninge runt midsommar? :-)

/Joanna."

Ja ..., det var ju också ett sätt ...

... att uttrycka sig på.

I sjuksalen ...

Det var då det. Före hostan.

Efter att hostat mig igenom precis hela natten .., ger jag upp och ringer vårdcentralen.

I andra änden svarar syster A, som är kund i affären där jag arbetar och det gör mig glad.
(Hon heter egentligen Agneta och jag har en arbetskamrat som uttalar det som Agg-neta ..., vilket alltid får mig att dra på munnen. "Säger du ugg-nen också?" frågar jag då och får då ara ett leende till svar.)

Aggneta känns lugn och snäll.

Sånt är viktigt.

Och jag nästan ber om ursäkt för att jag ringer och besvärar (är man uppvuxen med en mamma som var sjuksköterska, då går man inte till doktorn för förkylning ...) och får sedan berätta hur det är ställt.

"Aj,aj då ...,, men du låter verkligen bedrövlig ....", säger syster Aggneta och till min förvåning får jag en tid i morgon, ja, för undersökning.

En kvinnlig läkare ska ta sig an bloggmadamen.

Hoppsan.

Nu gäller det att leta fram representations-behån!

Ett ännu senare kvällsfönster ..

"Hej!

Fönster finns också i Dalarna och några fångade jag i helgen som var.

Även kära M har börjat fota fönster fast han vet inte varför jag fotar fönster ;-))
Men han gillar temat har jag märkt!

Det här fönstret behöver inte så mycket beskrivning eller hur.

Lite kul att en Midsommarstång speglar sig som extra bonus.

Kram från ....."-

Vem då?

Jo, den här rara madamen.

Ett sent kvällsfönster ...

.... från en ung madame som jag tycker har en alldeles helt underbart vacker blogg!

Och annorlunda.

Och personlig.

Lägg därtill fantastiska bilder.

Så här skriver hon som varit med och kommenterat här i flera, flera år.

"Hej Elisabet!

Här kommer en annorlunda fönsterbild för man ser egentligen inte fönstret.

Men man ser vad som händer på andra sidan, och det tillhör nog inte vardagen för de flesta ;)

Krya på dig!!

/Anna"

Här går det undan ...!

Och nu är pensionatsvärden febrig.

Han påstår dock att med Tankens Kraft ska han vara frisk i morgon.

Eller ikväll.

Senast.

(Och den rara Malin på jobbet ligger i 39 graders feber och våldsam hosta.)

Kväller ...

Tända ljus.

Några korsord.

Och hostmedicinen inom räckhåll.

Möte med en liten glädjspridare ...

Jag gick ut med soporna och plötsligt stannade jag till.

Lyssnade.

I fickan låg kameran och väntade.

Så här ser en ängel ut ..

I alla fall bakifrån.

Bilden visar min arbetskamrat Karina som helt oförhappandes knackade på min dörr och frågade om jag vill något från affären, ja, för hon skulle ändå dit och handla.

Alldeles givet är det förstås inte att en sjubarnsmamma per automatik blir omtänksam, men i det här fallet är det så.

På bilden har hon lämnat brödet, saltköttet och gurkan och är på väg hem till sig, tillsammans med sonen, han som har sånt fenomenalt sifferminne.

I terapin ...

... och man löser Kvällspostens korsord och fastnar på några ställen .., ringer till landet Halland och får hjälp .., blir glad åt att hela korsordet är löst, då man upptäcker att ... ajajaj .., helt klart var det inte!

Och det upptäcks när man just har lagt in bilden här på sidan.

Nu blir det till tänka till igen.

(Och då upptäcker jag ännu en icke-ifylld-ruta!)

Nuläget ...

I sjuksalen finns endast en tv med inte alltför många kanaler.

Den här filmen (se här under) ska den förfärligt hostande bloggmadamen titta på.

Då förstår ni hur läget här.

Matiné: Fram för lilla Märta
Svensk långfilm från 1945.

Stig Järrel som arbetslös musiker lyckas få plats i en damorkester, vilket gör att han klär ut sig i kvinnokläder och kallar sig för Märta.

Han reser med damtrion till ett engagemang i Lillköping där han gör stor succé som lilla Märta i stadens societet och kvinnoförening.

Men hur ska han göra när bubblan börjar spricka?

Regi och manus: Hasse Ekman. I rollerna: Stig Järrel, Hasse Ekman, Elsie Albiin, Agneta Lagerfeldt, Douglas Håge

Också en slags insikt ...

Som ni kanske förstår har jag inte så mycket att göra.
Att dokumentera närmiljön blir Dagens Händelse.

Detta är vad som händer när man bor i ett ständigt blåsigt Skåne.

Herr och Fru Tupp, vilka är så fint placerade framför en liten Viva, trillar ideligen omkull av vinddraget.

Det var väl intressant?

Utsikt ...

Måndagmorgon, kl. 10.45.


Världen krymper betänkligt när man är hemma från jobbet.

Man sitter i sina 31 kvadratmeter .., lyssnar till radions nyheter och tänker på människorna i det jordbävningsdrabbade Italien .., man ligger på soffan Ektorp och reprisläser favoritförfattaren numero uno eller så står man vid fönstret och tittar ut.
(Precis som min mamma gjorde när hon bodde i samma lägenhet. Hur ofta såg jag inte henne stå med händerna på ryggen och titta ut .., och så vinkade hon så lyckligt när hon såg mig i affären . Nu står jag själv på samma vis).

Där ute pågår Det Vanliga Livet.

Människor cyklar fram och åter .., bilar passerar ., där är kajor på hustaken och där är brödbilen som kommer med dagens leverans till kvartersbutiken mitt emot.

Och där är Maggans golden Jonna som ligger och gonar sig i solen.

Det är min värld just nu.

.

Ungefär så här.

(Av ljudnivån att döma kan tittaren tro att jag bor mitt smeten i New York. Det gör jag nu inte. Men inte långt ifrån heller.)

När dörrar öppnas ...

När jag för sexton år sedan kom till Skåne från Västerbotten, då började jag i en Kom Vux-kurs .., tre, fyra månader för att mer som känna sig för .., ja, om man ville fortsätta att studera.

En av lärarna, inte i engelska, men i svenska, var en långbent madame från Östergötland.

"Elisabet, nu får du väl skärpa dig ., du pratar ju engelska med västerbottnisk betoning!" utbrast hon inför hela klassen när vi en gång skulle högläsa något från en bok.

"Jaha .., och alla andra då ..., har dom inte skånsk satsmelodi i sin engelska då ...?" frågade jag, lätt irriterad.

Nä, det var tydigen bara bloggmadamen som lät annorlunda.

Det där var inte så roligt ..,ja, om man säger som så .., så kände jag mig inte särskilt glad i att efter detta bräka fram meningar på västerbottens-engelska.

Men så igår i kassan .. så har jag en lång, vacker man framför mig .., kanske i 25-årsåldern.

Den unge mannen kan inte sin kod till betalkortet, så jag säger att då får han signera istället och det går ju bra .., jag får såväl betalkortet som id-handlingen i min hand och allt är frid och fröjd.

Då upptäcker jag det ovanliga efternamnet.

"Oj, det var ett annorlunda efternamn ... det har jag aldrig sett förut ...?" säger jag och prövar mig fram att uttala det.

"Är det så ...?" frågar jag.

Då tittar mannen på mig och strålar med hela ansiktet och så säger han ..."du är den FÖRSTA som har uttalat det på precis rätt sätt, det var bra gjort av dig och ja, det är utländskt, namnet kommer från Eritrea ...."

Tror ni att jag blev glad?

Svar: jepp!

Tror ni att jag kommer ihåg efternamnet?

Svar: nix.

Måndagmorgon ....

Strålande sol och somrigt blå himmel.

Pensionatsvärden, som har påsklov, ringer för att höra hur det står till med bloggmadamen.
(Här har hostats konstant hela natten .., och hostmedicinen är slut!)

Själv har han fullt upp, ja, den halländska agendan är fulltecknad.

Den kapade veden som igår hämtades i Ljungby, den ska på plats i det som väl kan kalla för "vedboden" .., och de två solfångarna som för närvarande ligger rofyllt på altanen, dessa ska förhoppningsvis hamna på pensionatstaket innan veckan är tillända ..., och så är det ju allt annat.

Valnötsbröd och rabarbermarmelad.

Och segelbåten.

Medan herr pensionatsvärden berättar om sina planer för dagen, hör jag pElle jaaaama.

"Mjaaaauuuuuuu, mjaaaaauuu!" låter det.

Han längtar förstås efter matte.