Men plötsligt är det annorlunda.
Och när jag läser morgonmejlet från min syster där hon berättar om makens elände med sex och en halv timmes cellgift i form av dropp och ovanpå detta strålning och utdragna tänder i underkäken för att kunna komma åt med den radioaktiva strålen ., och svårigheten för honom att äta eller dricka .., matlusten som har försvunnit .., ja, då tänker jag att kanske är det därför jag vill göra det mjukt runt omkring oss.
Detta har drabbat honom.
Jag kan knappt tänka mig något värre.
2 kommentarer:
Hu så hemskt.
Plötsligt har hela ens värld förändrats.
Det är svårt att tänka på hur lycklig man bör vara över sin tillvaro.
Man koncentrerar sig tyvärr lätt på att benet värker eller att en tand är lös.........eller ännu värre på att vädret är trist.
En så hemsk sjukdom. Hoppas behandlingen hjälper.
Skicka en kommentar