Elisabet

Dagens fönster och en massa tänk ...

Den första av tre lediga dagar på raken börjar med regn och blåst.
Nu, vid halv tolv, flödar solen och jag hör småfåglarna kvittra här utanför!

I köket står pv - nu höstlovsledig - och bakar bullar och - håll i er - valnötsbröd!

Själv har jag dammsugit uppe och nere .., plockat bort lite och diskat.

En väldigt exotisk tillvaro.

Tänker på allt möjligt.

På hur stor glädjen ska vara i Arvidsjaur ..., jo, det tänker jag på.

Och jag tänker också på underbare arbetskamraten, till exempel, han som igår meddelade att han ska sluta och börja i en annan butik, i stan  .., och jo, jag är verkligen glad för hans skull (bättre arbetstider, bland annat), men lite trist är det också, för ingen är ju så glad och varm och go som denne eminente smörgåstårtetillverkare!

Tankarna går också till Klas Ingesson - fotbollsspelaren - som nu har avlidit,- bara 46 år gammal ..., och jag tänker på Ainbusk-Marie-Nilsson som var så öppenhjärtig i Gomorron Sverige och vittnade om hur det är att hamna på psykiatrisk klinik .., och hur det kändes när hon - då väldigt deprimerad -, besökte sin hjärtsjuke man på en avdelning där alla kämpade för att hålla sig vid liv ..., hur absurd tillvaron blev.

Några vill inte eller orkar inte .., andra vill inget hellre än att leva!

Alldeles tydligt såg man hennes nervositet där hon satt i tv-soffan - om den (nervositeten) berättade hon också -, och pv sa att ..."tänk, hon är ännu vackrare nu, med all mognad och all erfarenhet hon har fått i livet" och det tänkte jag också.

När intervjun var slut, tänkte jag att .., nu börjar hon gråta av lättnad.
Så såg det ut.
Vi var två stycken i soffan Ektorp som var blankögda vid det laget.

Här finns en länk till programmet och intervjun.

Undersköterskan till höger.

Och så tänker jag på äldsta dottern som i morse ringde på väg hem från neonataljobbet på KS och berättade hur underbart där är och hur hon trivs och hur rak kommunikation det är mellan personalen och om läkare från världens alla hörn - många från Island -.

Ja, hur skulle vi klara oss utan alla våra invandrade vänner?

Foto: AP / Är inte bilden helt underbar!

Och jag tänker på hennes lillasyster som idag får besök av sin äkta hälft och hur glada dom ska vara.

I ett sms till hennes man skrev jag i morse:  "som hon ska längta!" och fick genast svar ... "jag med!"
Glädje smittar.

Konstapeln och lille Hugo ...

Och nog tänker jag på ättapjötten också, han som idag - efter ett par månader inom det militära - återgår till sitt ordinarie värv, - han längtar också -, och jag tänker på hur stolt han var över att ha blivit utsedd till gudfar till bäste vännens lille Hugo, ja, det är den krabaten som vilar så tryggt i famnen på den blivande gudfadern.

Man är sextio år och ägnar mycket tid åt att tänka på tre barn som är vuxna och klarar sig själva.
Slutar man någonsin?

Och nu frågar pv om vi ska ha våfflor till lunch?
Vad svarar man på det?
Jomenvisst, så klart.