... utanför en av de större butikerna, träffar jag en av kunderna i affären där jag arbetar.
Hon är min namne - eller jag hennes - och är säkerligen åttio år och man kan ana en tysk brytning i hennes prat.
Så vi säger "men hej Elisabet!" och hon tar min hand och säger att det är så roligt att prata lite ..., för alldeles ensam är hon och det blir inte mycket surrat om dagarna.
Alldeles ensam.
Hennes kind är len och varm.
Len-len-len.
Hon är verkligen så rar.
Och gör mig glad.
Och lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar