Ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen fyra, men den här bilden får bli den första ..., kommer susande från en för mig helt obekant människa, men ååå, så roligt och så glad jag blir!

Avsändare är Piet Bootsma som bor i Leeuwarden i Nederländerna, tänka sig bara!

"Potmargekade är i mit bostad Leeuwarden (Niederländerna)", skriver avsändaren och det är tydligen Potmargekade som bilden visar.

Tror jag.

Och vi går i sandaler ...

.... ja, om man vill, alltså.

Här finns inte en endaste liten snöflinga!

Saknar jag det?

Njaaaa .., när jag ser Hasses bild, då är det inte långt ifrån!

Dagens fönster ..

... hittar man på 57 Drumcondra Road i Dublin.

Där finns Bed & Breakfast hos den vänlige herrn som kommer från Transylvanien.

Egentligen, alltså.

Pling i min inkorg ...!

Klicka gärna ...

"Hejsan Elisabet.

Du delar juh då och då med dig av fina bilder i din blogg som dina läsare mailat dig.

Jag har läst din blogg bra länge nu, har väl dumpat en kommentar då och då..

Kände att jag ville dela med mig till dig, och kanske dina läsare om du lägger upp dem, två bilder från mitt paradis på jorden.

Det är min familjs sommarstuga, jag hade först tänkt leta fram någon fönsterbild, men hittade ingen jag var riktigt nöjd med för stunden så det blev två bilder på sjön.

Tyvärr är det datum på den ena, skymmingsbilden..

Till stugan åker jag såfort jag kan under våren, sommaren och hösten. Har växt upp där, man fiskar, är ute i naturen, badar, mår gott med de man tycker om bäst, somnar till kaminknaster och tända ljus.

Jag har massor som jag kan berätta om, hur mycket jag tycker om det där stället.

Som när jag förra hösten, vaknade upp mitt i natten.. tyckte att mitt lilla sovrum var så väldigt ljust. Förstod först inte vad det var, vi har nämligen ingen el i stugan, och den ligger i skogen, vid en sjö... så jag tog på mig mina glasögon, och så fattade jag - att det var fullmånen som sken in i sovrummet.

Jag klev upp och gick huttrande ut i höstnatten, sjön låg som en spegel, en svart spegel, och månen... denna enorma måne!

Och vilket ljus månen kan ge, när det är den enda ljuskällan. DÅ om någon gång hade jag önskat att jag hade en "värsting"-kamera, för min lilla fjutt klarade absolut inte av att ta in ögonblicket.



Ville bara säga det, ha en skön 3:e advent, de timmar som är kvar!

/Madelene Nattfrost."


// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Världens bästa tv-program ...

... är detta.

Och tänka sig, att här finns en programledare som inte sätter sig själv i fokus .., utan verkar vara genuint intresserad av de människor han möter.

När pensionatsvärden ringer säger jag att ..."kan vi inte åka till Italien på semester .., jag tror att jag har levt där i mitt förra liv ....?"

Han låter inte helt ovillig.

// Och blir man inte lycklig av att titta på det här inslaget .., då vet inte jag! Det är programledaren som ska lära sig att göra pasta på rätt sätt.

Om tillit eller inte ....

"Aldrig allvarlig" ...?
"Optimist"?
Njaaa, det där vill jag nog syna.

En mig ganska närstående herre - jag nämner inga namn -har i någon veckas tid haft ont i sitt högra öga.

Kanske har han fått en flisa eller nånting sånt som liksom borrat sig fast och mannen i fråga tycker att det är väldigt irriterande.

Han gnuggar och gnuggar och blinkar och har sig och i minst sju dagars tid har mannen vars namn jag inte tänker yppa, vittnat om detta sitt elände.

Så jag erbjuder mig schangdobelt att leka doktor, ja, det vet vi ju alla hur trevligt det är ..,. och har man en tjugoveckors kvalificerad utbildning såsom vårdbiträde i ryggen, ja, då tycker jag nog att mannen - hädanefter kallad patienten - borde känna sig trygg och lugn.

Det gör han inte.

"Ja, men tänk själv ..., jag är faktiskt utbildad till vårdbiträde .,. jag kan det latinska namnet på såväl lårben (femur) som skenben (tibia) för att inte tala om vadbenet (fibula), ja, även på självaste hjärtat (cor).., och likaså nyckelbenet (clavicula)..., och som vore detta nu inte tillräckligt ..., så har jag å arbetets vägnar fått lära mig livräddandets grunder .., ja, skulle min ögonundersökning rendera i hjärtstopp hos patienten så kan jag ordna det också ...., du kan känna dig helt lugn!" säger jag och viftar med en liten topz, för nu har jag ju tänkt undersöka det sargade ögat ..., ja, faktiskt känner jag mig redan som en ögonläkare och ångrar storligen att jag inte slog in på läkekonstens välbetalda bana.

Patienten, som enligt lappen på kylskåpsdörren aldrig är allvarlig,tittar på mig med det friska ögat och tycks väldigt allvarsam, faktiskt på gränsen till sträng.

Och jag viftar lite med mitt undersökningsinstrument.

"Nå ...?" undrar jag.

"Nååå, tänker ni ...?" fortsätter jag.

Men ack, tror ni att patienten hyser sådan tillit till det legitimerade vårdbiträdet så han öppnar sitt öga för undersökning?

Är det vad ni tror?

Jaså, det tror ni inte.

Då tror ni alldeles rätt.

Han vägrar.

Han säger att det där fixar han själv.

Alldeles allvarlig är han dessutom.

Jo, jo.

Nu vet man det.

Så var det med den tilliten.

Patientens namn?

Nää, kommer på aldrig på fråga!

Här håller vi minsann på tystnadsplikten!

Vid tangentbordet ..., Elisabet Nilsson, leg. vårdbiträde/kassörska.

Hjääääälp!



Jag har råkat klicka på någon för mig okän d tangent o och när jag nu skriver, är texten mindre än myrägg och jag ser den inte!!

Hur gör jag för att ändra ...?

Säg inte att jag bara ska klicka på "textstorlek" för det funkar inte ...



Alltså, det är bara när jag SKRIVER ilägget det är litet ... jag ser inte alls nu, t.ex. ..., bara några svarta små prickar ..


Uppdatering: jag hittade det själv. Man ska trycka ctrl +++ om man vill ha texten större. Lätt som en plätt ..-)

Litet brev från pElle ...

Rosa pilen = bjäbbig liten typ.

Hej alla vänner!

Har ni saknat mig?

Inte det, ja, jag har i alla fall haft så mycket att göra nu när matte har besök stup i två .., det är den där pensionatsvärden från landet Halland som är här och hälsar på matte nästan varje helg och det är väl trevligt i och för sig .., det är bara det att jag då blir utputtad från mattes säng .. då ska han pensionatsvärden nödvändigtvis ligga nära henne.

Det är inte så där värst kul.

Faktiskt.

Men nu ska ni få höra .., jag ska nämligen ut och resa!

Sedan jag tvångsförflyttades från landet utanför Ystad där jag först bodde med husse och matte och Anders och en hund och andra katter, bland annat min mamma Ylva, moster Bodil och min bror Henke .. och så tretton hönor och en tupp ..., och därefter en ny hund och en ny fru till husse .., ja, då har jag ju fått nästan som ett nytt liv.

Numera bor jag ju i stan i gamm-mattes lilla lägenhet och jag får mycket godare mat .., hon kokar fisk till mig och jag får ha nästan hela soffan för mig själv och jag har fått åka tåg massor med gånger till landet Halland där jag ägnar mig åt att jaga småfåglar och ibland ligger jag och vilar mig under stora syrénen.

Men nu, nu ska jag få åka ännu längre norrut!

Nu ska jag få tillbringa kanske hela fyra eller fem dagar i det som förr hette landet Västergötland.

Jag ska få bo hos mattes svägerska, hon som har en liten bjäbbig typ till hund, det är honom ni ser på bilden.

I somras träffade jag både den där lille typen och hans matte; det var när dom var här och hälsade på .., och den där lille sprätten försökte genast att morra och sätta sig i respekt .,. men det gick inte alls .. jag bara glodde på honom så där som katter kan göra och då gick han och lade sig under stora slagbordet och låtsades som om det var precis det han hade tänkt sig .., men det var det inte alls och så var det med den saken.

Nu ska vi dela lägenhet, han och hans matte och jag själv i flera dagar!!

Det var den där lille typens matte som erbjöd sig att ta hand om mig, och min matte säger att ingen är så snäll som hennes svägerska och jag säger just ingenting jag .., mest av allt tänker jag på hur det ska bli att vara utan matte så länge?

Fem d a g a r.

Nu vet ni i alla fall hur jag har det.

Om jag kan, så ska jag skriva ett brev när jag har kommit fram till landet Västergötland och berätta hur det går

Jam-jam till alla mina kattvänner från er pElle!

Sånt här är det bästa jag vet!

Åååå, så roligt och intressant att ta del av!

Diagnos ..., hmmm.

Dottern.

Man förstår ju hur illa ställt det e g e n t l i g e n är .., när man får ett mail där avsändaren undrar om något är på tok ...,. för ..."ja, du är ju så inaktiv på bloggen ...".

Och jag svarar världens raraste och mest omtänksamma bloggmadame att ..."nä, jag har bara jobbat och jobbat och haft halländskt besök ...".

Min ena dotter utbrast en gång: "ååå mamma, det är så bra när du arbetar mycket, för då bloggar du inte så mycket och då ser det ut som om du är alldeles normal!"

Mamman bara loooog.

På jobbet ...

På bordet i personalrummet ligger ett kollegieblock där vi fyller i sånt vi tycker är viktigt.

Där står sånt som .."glöm inte att beställa hem reservlampor till ljusstakar!" eller ..."får vi hem mer av lammkotletterna?" .., eller "jag har beställt hem platskassar, bara så ni vet ..!"

Ibland skriver någon och berättar vad kunderna har sagt.

Det var det Anna gjorde idag.

Anna kommer från trakten av Norrköping, egentligen, men har även ångermanländskt påbrå.

Sen kom ju någon annan stursk typ in i personalrummet och gjorde ett tillägg.

Förstås.

Möte med tre människor en söndageftermiddag ..

Suddig bild visar älsklingshalsduken.

Fråga: Var sker dessa möten?

Svar: på en liten cykelbana .. jag är på väg hem från affären .., i cykelkorgen, i en icakasse, trängs ansjoviskryddade filéer med fisk till pElle och en påse julnötter.

Möte nr 1, kvinna med liten hund .., "hej Elisabet .., jaha, du slutar nu för idag .., det måste väl vara skönt ...?"

"Om! Du förstår så härligt ...!" hojtar jag tillbaka.

Möte nr 2, kvinna i 60-årsåldern med stor mun och härligt lilarosa läppstift: "åå, hej på dig du .., du cyklar väl inte på mig ..., vilken läcker sjal du har, häftig färg!"

"Visst är den! Jag köpte den hos Nina på gågatan och älskar den högt och innerligt!" svarar jag och susar iväg över gatan där danska bilister på väg till färjan får vänta på sin tur.

Möte nr 3, gift par i 55-60-årsåldern ...."hej du gumman .., ja, god jul förresten!" ropar mannen som alltid är en som ängel mot mig.

"Men hej på er ..., ja, God Jul till er också, men nog lär vi väl ses innan jul ...?" säger jag och viftvinkar med högerarmen.

Och när jag cyklar vidare, alldeles inutivarm av tacksamhet, vet jag precis varför jag älskar att bo i små städer eller samhällen.

Det är just den där närheten.

Småpratet.

Och väl hemma .., där bara några enstaka synliga spår märks av pensionatsvärden (en vattenfylld diskho, till exempel ...) som har tagit tåget till landet Halland ..., ljuder detta från cd-spelaren.

Söndagsfönstret ...

... hittar man i lilla Lerans butik i Ystad.

Och själva butiken ligger gömd på en innergård och som ni ser finns här inte tillstymmelse till snö .., nej, man kan gå ut barfota på kullerstenarna om man så vill.

Men det vill man nog inte.

Promenad på stan ...

Pensionatsvärden tycker att Överskottsbolaget är nästan i klass med Clas Ohlssons och det är inte långt ifrån att dom bruna ögonen tindrar när han får ge sig av just dit.

Själv vägrar jag.

I sten.

"Aldrig att jag ställer mig i evighetslånga köer och två öppna kassor och stressade människor!" säger jag.

Så han får cykla iväg alldeles ensam.

Själv går jag på stan och har det som bäst.

Jag tittar in i butiken Leran som ligger på en innergård där blågregnet väller från taken sommartid ...,och jag faller pladask för en liten kruka med tulpaner i när jag kommer till Levande Hem och ingen skyltar så fint som den innehaverskan!

Dessutom är hon så himla trevlig .. , mild och rar, liksom.

(Det är den krukan ni ser på bilden och några tulpaner som sticker upp lite hipp som happ.)

I en annan pytteliten och trång butik köper jag några blå hyacinter och så dom där tulpanerna; fem stycken och ååå, så fint det blir och mitt emot Mariakyrkan ringer pensionatsvärden och frågar hur mycket kapten Lintott väger och jag ringer till hans mamma, dr Böhlander, som ropar till lintotten och frågar.

"Tjugunieochetthalvt!" hojtar kapten Lintott och då vet vi det.

Kan det ha nåt med sommarens seglats i Bohuslän att göra kanske?

Kanske det, ja.

På Lindex är det hundra damer i kö och jag vänder i dörren.

Gågatan översvämmas av fortgående damer och herrar och Köpingebro IF säljer grillad korv och där är bingolottomannen i sin kur som viftar med några lotter och mitt emot café Diana möter jag självaste tomtegubben som säger att jag kan få lite godis om jag vill, men just då vill jag inte.

Jag vill bara hem till mig och slå mig ner i 31 kvadratmeter och tända ljus och äta en lussekatt och inte ryckas med i julhets och stress och köpvansinne.

Och nu är jag hemma.

Förmiddag ...

Melodikrysset.

Frukost vid stora slagbordet.

Bloggmadamen sjunger en aria och pensionatsvärden himlar med ögonen.

Pilarna visar ... ganska bra mascara av märket Max Factor .., julkort färdiga att postas .., samt en burk med hjärtmedicin.

Som ni kanske ser brinner tre ljus här hos mig.

Ja, jag tycker att det blir mycket finare så.

(Sicken tur att hjärtmedicinen finns lättillgänglig för en Man Med Principer).

Tankens kraft ..

Livet ligger i dine hender, klar for å formes.

Uansett hvor du befinner deg nå, uansett hva som har skjedd i livet ditt, kan du begynne å velge dine tanker bevisst, og du kan forandre livet ditt.

Du skal nå begynne å fokusere på det du ønsker skal skje i livet ditt, og slutte å fokusere på det du ikke ønsker skal skje.

Takknemlighet er en kraftfull prosess for å omkanalisere energien din og bringe mer av det du ønsker inn i livet ditt.

Vær takknemlig for det du allerede har, og du vil tiltrekke deg flere goder."

Dagens inköpslista ...

Klicka gärna, så ser ni lite bättre.

Min arbetskamrat Maria, hon är verkligen en p ä r l a.

"Här Bettan .., här har du en handlingslapp som min Kajsa har skrivit ...", säger hon.

Ser ni att det står "Handlelista" längst uppe?

Det märks att vi är i skåneland.

Lördagmorgon ...

.... "ja, vi ska till Rönn och spela på hästar!" säger Sture när jag undrar var dom är på väg.

Och jag arbetar bara i två timmar, sedan kommer Malin och tar över ("vad ska du göra då ...?" frågade chefen igår och jag sa ..."ja, vara tillsammans med hallänningen, inget särskilt ..,bara ta det lugnt .,. jag struntar i dom pengarna!) och innan jag cyklar iväg hinner jag fika lite (mycket ....) tillsammans med Maria.

Till min oerhörda förvåning ligger pensionatsvärden fortfarande under täcket och halvsover när jag kommer hem .., och inte ens pElle är uppstigen!

Men nu ska det bli luciafrukost .., och utanför mitt fönster ser jag Stina och Sture komma promenerande, så jag öppnar fönstret och hojtar att "hooohoo! hör ni .., vänta får jag hämta kameran!" och titta, så lydiga dom är .., det här underbara paret som är trogna kunder i affären och har varit gifta med varandra i nästan en evighet och fortfarande är så lyckliga.

Ja, tror ni mig inte, så kan ni kolla här.

"Stina .., vinka nu lite till bloggvännerna!" gullber jag och det gör hon villigt.

Så ser morgonen ut.

Lördagsfönstret ...

"Hej Där!

Här kommer en fönsterbild till Dig.

Fångade fönstren och mannen på bilden nere i hamnen i Los Cristianos på Teneriffa i förra veckan.

Fler fönsterbilder kommer från resan men det krånglar få över bilderna från kameran. Min dator är inte på det bästa humör alla gånger.

Ha det så gott söderöver från en snöig Sola Stad!

// Turtlan"

Kväller ...

Och det har varit förfärligt körigt på jobbet .., lååånga köer och alla kassor bemannade och ett krumelurande med luncher och annat och när klockan äntligen är fem är jag världens lyckligaste människa som just då får stämpla ut och cykla hemåt.

Och nu ska det bli middag.

Snart.

I hela mitt liv har jag varit en oerhört enjängd människa.

Som lillflicka levde jag nästan på filbryta och som gift och småbarnsmamma blev det inte så värst mycket bättre .., att stå vid spisen timmavis är inget som lockar mig .., och att mina tre barn inte har drabbats av skörbjugg får man tacka högre makter för.

Eller möjligen pappan.

Min störstasyster är nästan likadan.

En sommardag satt vi ute i det fria och diskuterade hur många maträtter vi egentligen ställde till med och det var inte långt ifrån att vi skrattade så vi druttade i marken, när vi upptäckte hur illa ställt det var.

"Jag kanske har elva ...?" sa syrran och jag kom väl dit jag med.

Det var räkgrytan, palt, taco, pasta och köttfärssås, färsfyllda paprikor, fläskpannkaka, vanliga plättar .., fiskpinnar .., hemlagad köttsoppa .., dillkött .., blodpudding .., revbenssspjäll och så grillat, förstås.

Crepés inte att förglömma.

Ja, möjligen lite annat också.

Men i stort sett så ..., jo, så illa var det.

Om ni för ett ögonblick tror att pensionatsvärden från landet Halland är annorlunda, så stämmer det inte alls.

Sedan jag träffade honom har han inmundigat e x a kt samma frukost (te med citron, hjärttabletten på asietten .. valnötsbrödet .., Kvibille cheddarost och ett kokt ägg) och jag tror inte att han har elva rätter .., möjligen fem?

Oftast har han bjudit på den heta räkgrytan eller så har vi ätit taco som jag älskar och det är nog helt och hållet mitt fel, att det har blivit så ofta, menar jag.

Men se ikväll .,. då ska det bli andra bullar av!

Nu ska jag överträffa mig själv och bjuda på en av min systers paradrätter .., nämligen spätta som läggs på botten av en form och som vänds i mjöl först .., sedan blandar man creme fraiché med bearnaiessåspulver och ja, det låter hemskt, men det BLIR gott .. och duttar det över filéerna .., räkor om man vill .. och riven ost och så serveras detta med pressad potatis och lite grönsaker.

Det ni.

Till efterrätt blir det detta.

En trevlig fredagkväll önskar jag er alla!

Ps. Bente undrar vad filbryta är?

Jo, det var långfil (tjock-fil ...) och så bröt man ner hårt tunnbröd och sist av allt, strödde man lite socker över allt detta. Ds.

Dagens fönster ...

Klicka gärna ...

Domkirkeruinene på Hamar.

Domkirkeruinene er en del av Hedmarksmuseet, som ligger på Hamar.
Ruinene er det som er igjen av den gamle Hamar domkirke, som ble påbegynt i 1152, og sto ferdig omkring 1200.

Domkirken var en treskipet basilika oppført i en enkel romansk stil.

Sannsynligvis har katedralen hatt to vesttårn og et stort sentraltårn. Koret ble utvidet i løpet av middelalderen.

Domkirken ble i 1567 ødelagt av svenskene under Den nordiske sjuårskrigen.

Det er i dag Riksantikvaren som eier Domkirkeruinene og vernebygget, mens Stiftelsen Domkirkeodden står for forvaltningen og bruken av bygningen.

[Vernebygget
I 1985 ble ruinene pakket inn i plast, på grunn av frostskader og fuktighetsangrep.

For at publikum igjen skulle få glede av ruinene, lot man i 1998 oppføre et vernebygg av glass. Bygningen utgjorde Miljøverndepartementets til da største enkeltsatsing innen kulturminnevern.

Den ble åpnet av kronprins Haakon 9. august 1998.

Den nye bygningen har fått navnet Hamardomen.

I tillegg til å fungere som vernebygg, brukes det også til kirkelige seremonier som barnedåp og bryllup, og til å huse konserter, teaterforestillinger o.l. for opptil 800 tilskuere.

Glassbygningen er tegnet av arkitektene Kjell Lund og Nils Slaatto.

Den har en grunnflate på 2600 kvadratmeter, og stålkonstruksjonene bærer tilsammen 4800 kvadratmeter glassflate.

Høsten 2005 ble vernebygget tildelt FIABCIs (The International Real Estate Federation) norgesavdelings spesialpris for enestående arkitektur..

Mer att läsa om ruinen i Hamar finns här....


Och tack till norska Bente som bidrog med dagens fönster!

Kväller ...

Och det är iskallt när jag cyklar hem från affären!

I s k a l l t.

Och medan jag susar iväg längs Regementsgatan tänker jag på all värme som faktiskt finns människor emellan.

När det nästan är stängningsdags har jag en kvinna i 40-årsåldern i kassan och hon berättarm att hon har sökt två arbeten och har blivit kallad till intervju på båda och egentligen skulle hon vilja ta det ena .., men vågar inte .,. hon tror sig liksom inte om att klara det.

"Det är klart att du gör! Självklart!" säger jag som närapå kräktes av illamående när jag bytte från en liten Icabutik till en större.

Människor är olika.

För mig är trygghet på jobbet så oändligt viktigt.
Att känna sig som en del i ett pussel.
Att veta hur det fungerar .., känna till signalerna.
Att känna sig trygg, helt enkelt.

Och hon berättar om pojkvännen som hon har träffat via en dejtingsida och jag ler jag med och vi pratar om hur det kan bli och jag vittnar om nästan tre års varannanhelgspendlande till Helsingborg och mitt beslut att sedan, om jag nu alls skulle ha någon man, så fick det bli i Ystads närhet ..., och sedan blir det så att man träffar en pensionatsvärd som bor ä n n u längre bort än Helsingborg, en timme längre med tåget blir det ..., och jag säger att jag ju formligen älskar Ystad .., att jag känner mig trygg här och tycker om att gå på stan och detta eviga hejande nästan hela tiden och jag tycker verkligen om när människor tutar när dom kör förbi på gatan eller småpratet med alla kunderna som jag har lärt känna under snart sexton år i den här stan.

Men jag berättar också om den där känslan att livet är så kort och att jag ibland känner att det vore hur trivsamt som helst att få tillbringa mera tid hos den där pensionatsvärden.

Om sådant pratar vi.

Det tar kanske fem minuter, inte mera .., ändå betyder det mycket.

Det blir ett slags samspel.

Värme, människor emellan.

Ungefär så.

Nu är det stopp ...!

'

Hur tråkigt det än är, så nu lägger jag in kommentatorsgranskning, för att ha såna urfåniga typer som kommenterar bara för att dumgöra andra .., nej, det tänker jag inte ta.

Så herr Benedictus den andre/Marcus Lindskog får ägna sig åt annat; på den här sidan tänker jag inte husera rena fåntrattar.

Så är det.

Det finns olika sätt att fira jul.

Själv ska jag ta den hyrda bilen och (så snart affären har stängt, nämligen klockan två ..) köra till rena bonnalandet utanför Hörby och tillbringa julaftonen hos min störstasyster och hennes familj.

En fullkomligt sjövild dalmatiner vid namn Mizz, finns också med i bilden.

Innan jag åker iväg ska jag titta in på Ejdern, gruppboendet där mamma tillbringade sina sju sista år i livet.

Bara titta in och krama om Marie som jobbar då och som var vår kontaktperson när det gällde allt som hade med mamma att göra.

Inte har jag köpt många julklappar heller .., nästan inga.

Befriande, är ordet.

Och så finns det människor som går helt sin egen väg.

Som den här madamen, till exempel.

Forts i nästa nr ...

Mossfolk anknyter till inlägget här nedanför och undrar hur det gick för pigan Hanna (som tjänade hos min mammas morfar och mormor, innan hon gav sig av ...) som emigrerade till Amerika.

Så här blev det.

Intervju 1968-08-01 av Gunnel Westerström

Min mammas moster, Hanna Westerlund, berättar.

"Någon rodde henne med båt tills hon kom ut på Vallen. Sedan gick de ett par, tre kilometer på en skogsstig och bar på hennes bördor. Sedan var det en roddbåt för ångbåten hade inte hunnit komma än.

Hon följde med posten, en man i Tresund som rodde upp posten hit upp och hon följde med turen tillbaka. Jag vet inte hur många gånger i veckan som posten kom, om det var två gånger eller tre gånger i veckan.

Hon for ner till Vilhelmina, steg på tåget där och jag tror att hon for ned till Stockholm. Men det vet jag inte vilken väg hon for därifrån.

Men jag minns så väl om kvällen då hon gjorde sig i ordning, det var hos svärföräldrarna.
Hon gick och städade och stoppade ned. Hon såg inte ut som hon brukade. Hon var så gravallvarlig att det riktigt rörde inne i själen att se henne.

Men hon klarade sig bra och så fick hon tag i den där karlen, gifte sig.

Hon köpte koffertar när hon skulle på resan. Jag minns att hon hade stor, lång, blank koffert med träslågor över. Jag tror att det var en plåtkoffert. Där lade hon undan för undan ned de nödvändigaste klädespersedlarna och det som hon tyckte var de allra mest kära minnena.
Hon hade en lista på vad hon kunde få ta med sig och inte.
På den tiden tog båten minst tre veckor över Atlanten.
Så det blev en ganska lång färd över.

Hon hamnade i Minnesota.

Där har hon varit på samma ställe i alla sina dagar. Hon kom till sina syskon, de levde alla och hade det inte särskilt bra men som det var för arbetare på den tiden.

Den familj som hon kom till var mycket fattigt folk för det var en syster till min svärmor, som for med sin make till Amerika.

Och de hade en tre, fyra barn. Fattigt hade de, det sista de åt på morgonen då de for var sill och potatis. Och så vände de sig mot väggen och grät bittert, och tackade Gud för att de hade fått äta sig mätta just då, fast det var bara sill och potatis.

Och så for de över med sin familj och fortsatte, de fick flera pojkar i Amerika. De var där tills de dog. Den familjen hette Stenlund, Charlotta hette mamma och pappa David.

En av de pojkarna fick Hanna till make. Det var en kusin till August.
Hon var aldrig hem och hälsade på sedan, trots att hon sade:"Jag kommer aldrig att stanna i Amerika mer än i tre år, då kommer jag tillbaka."

Men de där tre åren är inte slut än.

De kunde inte språket, inte det ringaste. Men de litade på de som hade farit tidigare, för det var hos dem de skulle stanna.
Och det blev ju det, det är väl en koloni av svenskar som håller ihop genom hela livet.

Hon berättade inte mycket i sina brev.

De fortsatte med jordbruk, ungefär som i Sverige. Så livsföringen var ungefär densamma som i Sverige. Men det gick väl lättare att få förvärvsarbete där än här. Maken var ofta borta i timmerskog. Hon var mest ensam och skötte barnen och kreaturen.

Nog har hon fått slita hela livet.

På den tiden var det nog inte så bra i Amerika.
Det kom en kusin till hennes make som har hälsat på oss två gånger. Innan han kom hit första gången hade han varit i Amerika i 40 år. Innan han kom hit var han över till denna Hanna Gustavsson och hälsade på henne.
Han hade varit på samma ställe då Hanna Gustavsson kom till Amerika, och då var hon ladugårdspiga så han hade kommit och hälsade på henne och frågade henne om hon kände igen August Johansson.

Nej, det kom hon inte ihåg.
Jo, men det var ju gräddjänta han skulle hälsa på. De kallade henne för gräddjänta för på sommaren hade de en fäbod där hon skötte korna, och då brukade ungdomarna ofta fara ut och vara tillsammans med henne. Men då han talade om det kom hon ihåg vem han var. Det var en kusin till August Johansson, han var från Långsjöby han också.

Så då hade han färska hälsningar till oss och vi skickade en del fotografier, det var som att man hade kommit i närmare kontakt med henne genom att man fick träffa en person som hade nyligen personligt träffat henne.

Sedan har jag inte hört något. Jag har läst ett brev som hon skrev till min syster Jenny innan hon dog, och det är sju år sedan.

Då skrev hon att nog skulle det ha varit roligt om något av dina syskon skulle ha velat skriva ett brev, som Hanna eller Betty. (Betty är min mormor, hälsar bloggmadamen). Men det har vi aldrig gjort. Och brevet har förkommit så vi har inte kunnat finna rätt på det.

Men nu har hon berättat om hur det var hemma i Sunnansjö.

Hon mindes så väl till vårt gamla kök och att hon har lämnat sig åt Gud, bland annat i en farstukammare.
Vilka ljusa minnen hon hade där. Hon hade tänkt så många gånger på oss, särskilt ju äldre hon blev, ju mer gick tankarna hem till Sverige.
Så hon var nog förankrad i dessa trakter.

Men det var omständigheterna som gjorde att hon reste ut. "

Ett annat liv ...

Bild: Hasse.
"Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for.
Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt.
Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre."

Den underbara Smulan som bland annat ägnar sig åt släktforskande, mailar mig en länk som är hur intressant som helst och jag har sett den förut, men glömt bort den alldeles.

Det är en intervju med min mammas moster, Hanna Westerlund.

"Moster Hanna" kommer jag ihåg från ett enda möte .., jag hade tagit bilen till Dikanäs - det var på 80-talet - och Anna var lillpiga och gjorde mig sällskap och när vi kom dit tog Hanna med oss ut och visade på två döda lamm .. , hon lyfte på en filt och pekade: "se ni smålammen så fina dom är ?" sa hon och Anna som var så känslig, blev alldeles förtvivlad av bedrövelse!

I den här intervjun berättar Hanna (född 3:e mars 1901 i Sunnansjö, södra Lappland) om pigan som fanns i barndomshemmet, Hanna Gustavssson, och när man läser om den unga kvinnans liv, då tror man inte sina öron nästan.

Så här berättar Hanna och allt är nedskrivet precis som hon har uttalat det.

"Hanna Gustavsson, piga, var född i Gunnarn, Stensele.
Hon hamnade här därför att hennes mamma var gift tre gånger. Hon var i det mellersta giftet. Fattig var de när de började, oerhört fattig. Allt eftersom barnen växte var det för de äldre att fara ut och tjäna sitt dagliga bröd.

Hon blev först utskickad som vallpiga. Hon talade om att på höstarna när det var riktigt kallt och hon var barfota i skogen. När korna kissade ställde hon sig med fötterna i kisset för att slippa frysa så hemskt.

Ibland tappade hon korna och då grät hon så att det var inte klokt och ropade på dem med namn. Det var ett par kor och en get som de hade. Hon tyckte det var besvärligt, men det var att byta från plats till plats. På vintrarna skulle hon vara barnpiga och på somrarna skulle hon vara vallpiga tills hon blev så stor så att hon kunde börja på att klara sig som piga.

Hon är vad jag vet konfirmerad här i Dikanäs, så hon kom väl hit upp i ungdomsåren. Då var hon piga hemma i tre år och hon var hos min mans föräldrar i tre år. Hon hade också varit i Matsdal från att hon var 16 år och var i olika gårdar. Och så var hon i en gård som hette Ripfjäll inom Stensele.

Hon var mycket omtyckt överallt, hon var duktig på att arbeta och snäll och rar. När hon for härifrån Dikanäs var hon kring 25 år, när hon emigrerade.
Hon emigrerade därför att en stor del av hennes äldre syskon från det första äktenskapet hade redan farit till Amerika. De skickade henne resbiljett så att hon skulle komma över. De hade hållit på länge att hon skulle komma över, men hon var väldigt avvaktande.

Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for. Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt. Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre. Vi kände det som att vi sänkte henne ner i jorden. Därför att hon var oerhört snäll, särskilt med barnen. Hon var snäll inom hemmet överallt. Hon hade väl den läggningen.

Vi följde med till backen en bit bort från skolan. Backen gick ned till sjön. Hela skolklassen fick följa henne dit och skolbarnen fick sjunga… det kom jag inte på nu. Min svägerska minns det. Vi tyckte det var tråkigt allihop. Och så sjöng vi visan och vinkade av henne. Sedan for hon och vi tyckte att det var som att vi hade kommit från en begravning."

Dagens fönster .. .

... hittar man i den annorlunda byn Hjärup, utanför Lund.

Som en medeltidsstad är det .. men inga parker .. och nästan inga träd.

Och nästan inte en enda människa såg vi där, vännen Torun och jag.

Bloggmadamens intryck från Nobelfesten.

Kungen .., kan han inte applådera?
Man ser alla andra som applåderar, men inte kungen, nä, nu säger jag snart upp bekantskapen med kungahuset.

Något flamsiga intervjuer (ja, å, vad jag saknade Ingela Agardh!), men en som jag tycker var verkligt bra och vilken fantastisk franska han talar ..., det var programledaren för Kobra ..., Kristofer nånting, (Lundström ) han med de buskiga ögonbrynen .. , han och Claes Elfsberg .., dom var jättebra! (Lika imponerad var jag av Horace Engdahls helt lysande tal till litteraturvinnaren häromkvällen, också på franska!)

Det finns en sak som irriterar mig och det är när någon blir intervjuad och under tiden står reportern och läser sitt manus eller kollar sina frågor .., eller .., när den intervjuade har sagt vad han eller hon tycker, så bara avbryts dom och puttas iväg, inget tack eller nåt sånt.
Fy, så oartigt!

Å, jysses .., om man hade fått smaka maten!

Servitörerna = magnifika!

Musiken = UNDERBAR!

Till lindalotta och mian ...

Här kan ni gotta er bäst ni vill .. och säkert är det dimma här också!

Ledig dag ..

Nästan som i Gyllene Salen ..., fika på balkongen hos Annika.
Det var i somras.

På dagens promenad-på-stan-runda .., tittar jag in i en liten butik som ligger på en tvärgata nära Apoteket.

Åååå, det doftar så gott där inne .., rökelse och ja .., det doftar Mystik, så där som vore jag på besök i bortre Indien och inte alls i en liten stad i sydöstra Skåne.

Och där är rökelsestickor och värmeljus och vackra färggranna sjalar och i taket hänger lampor med tofsar nertill och i en korg på golvet trängs små och större hjärtan av sten och mitt eget hjärta pickar av nån slags julglädje, fast i förtid.

Inte det minsta har jag planerat att handla något, men ser man på .., Den Ludne Frestaren anfaller från alla håll och kanter och när jag stänger dörren till butiken, ligger varor för 300 kronor i en liten vit påse.

Och nu .., må ni tro att det doftar gott här i mitt vardagsrum!

Det doftar ... opium!

Ja, jag blev ju mamma så tidigt och när andra kvinnor i min ålder levde loppan och testade det ena efter det tredje, då satt jag i Kungsängen och läste om Petter och hans fyra getter för två små töser .., nä, något opium hann jag aldrig med.

Men nu ...!

Och nu är det ju Nobelfestligheter, så jag har faktiskt inte tid att blogga!
(Litteraturpristagaren ser trevlig ut, må jag säga ...)

Bionytt ...

Amelie Poulain.

Om film tycker jag mycket.

Vad som är bra eller dålig film tycker jag är helt lönlöst att ens diskutera, för som med så mycket annat, - konst eller litteratur -, så blir det hela ändå helt subjektivt.

Men nu har jag i alla fall köpt fyra filmer som ska få följa med till Stockholm, till Emil och Emma och så ska vi ha Upplands-Väsby-Filmfestival ..., biokvällar med låtsasbiljetter och såklart popcorn och godis i foajén, som väl är köket?

Vilka filmer som biografmaskinisten (mormor) ska visa?

Jo, dessa.

Den här.
Lätt en av de bästa svenska filmerna, tycker jag.
En underfundig och filurig film som man blir varm och glad av.

Och den här.
Fullständigt suveräna skådespelare .., inte minst från de två barnens sida!
En annorlunda film.
Italiensk, som jag ofta tycker om.
Lite vemodig och med ett slut som man kanske inte förväntar sig.


Hur många gånger såg jag den här filmen när jag var väldigt ung?
I församlingshemmet och i missionskyrkan och hemma i tv:n?
När mina egna flickor, som då var vana vid betydligt mer hårdkokta filmer, fick följa de arma barnens öde och äventyr, för att inte tala om geten Gullspiras .., då sprang dom ut och in från vardagsrummet och vågade knappt titta till slutet!

Och slutligen denna.

Kanske inte nånting för kapten Lintott, men måhända för hans storasyster?
Annars får väl mormor se filmen själv.
Igen. Och igen.
Hela den här filmen gör mig glad .., och vet man det inte innan, upptäcker man så småningom att hela filmen går i rött och grönt .., (titta på trailern och lägg märke till allt det röda och gröna som finns med ...!! ... en kvinna i en röd klänning som passerar .., något grönt på en hylla .. ja, titta noga ska ni få se!) det är kanske en orsak till att den är så .. varm?

När allt rämnar ..

... på väg till Åhléns tittar jag in hos kvinnan som har fått veta att hon kanske har drabbats av bröstcancer.

Det är bara hon och jag och jag frågar hur hon har det och hon kommer emot mig och öppnar famnen .., hon är stor och varm och frodig, men allt är uppochner i hennes liv.

"Du förstår, dom ringde från sjukhuset och ville att jag skulle komma tillbaka för nya prover och helst skulle jag komma omgående eller om det blev dagen därpå och det blev ultraljud och jag tänkte genast att nu är det färdigt .., och efteråt, när det visade sig att där fanns något som inte såg så bra ut .., som inte s e r bra ut .., så blev det som ett stort brak .., det var som om marken öppnade sig och jag bara ramlade rakt ut i ingenting .., i ett enormt mörkt hål bara .. och jag grät och grät och tyckte att det var så jääävla orättvist och jag bad att få titta på röntgenbilden men blev nekad av sköterskan och jag blev bestört och tänkte att det är faktiskt min kropp och mitt bröst och mitt liv det gäller, men icke .., inte förrän jag träffade läkaren som var underbar .., rakt på sak och inget svammel och det är så jag vill ha det, ska jag dö så vill jag veta det .,. jag vill hinna förbereda mig!" säger hon.

Rösten är intensiv.

"Nu ska jag dit om en timme och ta vävnadsprov och läkaren säger att dom vill operera .. och du förstår, jag var på kurs förra veckan och hann tänka igenom alltihopa och först var jag ju bara ledsen och tänkte på mina barn .., men okej, dom har en bra pappa som kan ta hand om dem och dessutom är dom nästan vuxna .., så den biten kunde jag lugna mig med .,. men sen grät jag ännu mera .,. för ... ja, men för ... du förstår Elisabet .,. jag vill ju också vara med, jag vill också leva!!" säger hon.

Och hon tänker och tänker.

När jag har lugnat mig lite, då tänker jag ..."ja, jag ska ta hand om dig lilla cancer och du ska få vara intill mig, men faaan att jag ska klara det här .., jag ska ta mig igenom detta och om inte .., så får jag ta itu med den biten också ....".

Jag står där och lyssnar och säger inte så mycket, för kvinnan har så många ord som tumlar omkring och vill ut.

Och så brer hon ut armarna igen och vi omfamnar varandra och hon är varm och rar och så alldeles omåttligt l e v a n d e och jag säger att jag ska hålla alla tummar och tänka på henne och jag berättar också om den här kvinnan och sedan går jag ut i decembersolen, där människor rusar omkring med julklappshandel i blicken och jag tänker, som så många gånger förut, att detta är livet.

Så är det.

Det här är livet.

Allt på en gång.

Idag ska jag på fest

Pelle tar igen sig innan festen börjar.

Jepp.

Och jag har fått en utsökt bra plats i soffan Ektorp, säkert tillsammans med pElle som inte är så där värst intresserad men tycker om att ligga nära-nära matte, och på bordet framför mig ska jag ha kaffekoppen som jag tycker så mycket om och kanske en lussekatt - möjligen två - och alldeles säkert kommer jag under festens gång att tänka på den här härliga och kloka kvinnan och hennes intervjuer av festdeltagarna och alldeles lika säkert kommer jag att sakna hennes befriande skratt och chosefrihet!

Ungefär så.

Vill ni få dagens bästa skratt ...?

Kolla här!

Och vill ni lyssna till hon som var en, i alla fall i mina ögon, klok kvinna, klicka då här.

Lediga-dags-fönstret ...

... kommer från den här tjusiga madamen, som förresten ropar på teknisk support!!

Och ...

... onsdag är ledig dag.

Som bäst.

På slagbordet ligger julkort som ska göras klara och där är två påsar Ahlgrens bilar som ska skickas till Isle of Wight och min systerson som nu har fått ett arbete som psykolog och kanske känns England inte fullt så eländigt då .., även om surfarvågorna inte kan jämföras med dem i Australien?

Intill julkorten ligger en liten almanacka där jag har markerat Viktiga Dagar.

På fredag t.ex. kommer pensionatsvärden .., på lördag har jag bytt med den Nya Malin och således blir jag fri och kan lyssna till Ring-så-spelar-vi och Melodikrysset .., nästa lördag är jag i landet Halland och ska gå på konsert och lyssna till den här mannen (honom såg och hörde jag i Helsingborg för några år sedan och han var suveränt bra!) och den här madamen .., och Annandag Jul är jag också ledig och sedan arbetar jag fram till tisdag efter nyår .., därefter stundar åtta lediga dagar och bilresa till Stockholm till alla tre barnen ..., till Emil och Emma, två mågar, en liten svansviftande Jack Russel och en stor häst som heter Taurus.

Åååå, alltid denna l ä n g t a n!

"Hur är det ...?"

... frågar jag kvinnan som står framför mig i kassan, hon som är i min ålder och så rar och som jag brukar titta in till när jag går på stan.

"Hur är det ...?"

En alldeles vanlig fras och jag förväntar mig det vanliga svaret ... "jo, tack .., själv då?"

Men så blir det inte alls.

"Jo, Elisabet .., det är upp och ner .., jag ska på min tredje undersökning i morgon .., det mesta tyder på att jag har bröstcancer ..." säger hon med allvar i rösten.

Så var det.

Ett eftermiddagsfönster ..

... från den här madamen.

Den nionde december 2005.

Jag sitter på tåget till Helsingborg ...

Så kan det gå ...

Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..":

"Hej

Tror jeg må fortelle en helt sann historie her,som handler om menn "som slenger m leppa".

Min ex kritiserte meg stadig vekk,og spesiellt i forh. til å lage mat,som ikke var som moren sin.

Han sa ,at du lager god mat ,men den smaker ikke som mor sin mat.

En gang fikk jeg min forhenværende svigermor til å lage kålstuing til kjøttkakene.

Da middagen var jeg servert spurte jeg hvordan kålstuingen smakte .

Han sa at den var bra,men ikke som moren sin.

Da svarte jeg at det var faktisk hun som hadde laget den.

Svaret fra han var at da var hun nok uheldig denne gangen.

Jeg lo,og jeg ler forsatt av det.

Vi bor ikke sammen lengre,for den som undrer....

-B-"


//bloggmadamen förklarar lite: bara så ni vet .., så skrev jag inlägget här under med väldigt mycket smajl på läpparna.
Jag tycker nämligen att pensionatsvärden är en alldeles helt underbar man.

Om vådan av att säga fel ...

Svart pil: magisterhanden som pekar och lär ut.
Prickig pil: vältränat lår, dock inte bloggmadamens.

Om man på en dejtingsida har råkat bli infångad av en smålänning tillika magister, då får man med rätt korta mellanrum finna sig i att bli åthutad .., ja, det kan gälla allt från att bloggmadamen har en förfärligt utsliten älsklingssticketröja som är lite väl luftig i maskorna .., till att hon skriver fel på korsordet eller att hon inte vet precis var alla Afrikas länder ligger i förhållande till varandra, för det är såklart sådant som magistrar tycker är jätteviktigt.

Och så får man veta att man slänger alldeles för mycket matrester och inte sorterar soporna som varje rättrådig människa bör göra och om jag sjunger högt och vackert så där så det siiirlar och har sig, då skrattar han rått och hjärtligt och säger att det nog är min saligen avlidna mamma som går igen .,. för jag har nämligen berättat hur det lät när hon operasjöng andliga sånger i vårt kök.

Så .. ni förstår ju att alldeles enkelt är det inte att vara käresta till en sån man.

Till en Magister.

På jobbet har det fram till idag dock varit en frizon av uppläxning.

Tills idag ja.

Ty då står jag inne i lilla kontoret på lagret och ringer till företaget som tillverkar våra bärkassar och när jag presenterar mig och säger att "ja, hej .,. det är Elisabet på Ica Supermarket i ...", då brister Lasse, Magnus och cowboy-Maria ut i hejdlöst skratt!!

Åååå, så dom skrattar så dom nästan kiknar och jag fattar ingenting!!

Jo, det visar sig att jag säger "siuuuuupermarket" (ungefär som när vi hemifrån säger joo, på det där insugsivet ....) och det heter ju "suuuupermarket" och damen i andra änden av luren skrattar hon också när jag vittnar om mina uppstudsiga och kaxiga skånska arbetskamrater, ja, telefondamen är minsann inte från Skåne heller och hon säger att vad jag än säger, så håller hon med mig!

"Du och chefen är likadana .., han heter ju Thomas men uttalar det på gotländska och lyckas få in ett å där emellan .. Toåååmas ...", säger Lasse och så skrattas det igen.

Sen lägger han armen om min midja (någon sådan finns inte, men där den skulle ha varit ...) och vill ställa in sig, men då har jag fått nog .., nejminsann, det duger inte att komma och tro att man kan göra som man vill!

När jag några minuter senare har tagit på mig anoraken och passerar kontoret där Toåååmas sitter, då säger jag att ... -..."nu gör jag som Martin Ljung i sin monolog, jag a v g å r ..!"

Då bara ler chefen.

Håhåjaja .., det är en evig tur att man är saktmodig, mild och god, hälsar bloggmadamen på Ica Sjuuupermarket i sydöstra Skåne.

(Martin Ljung, ja .., den gudabenådade norrbottning .. honom kan ni träffa här!)

Och det här företagsnamnet skulle jag såklart också ha uttalat fel.
Jag uttalade det med låååångt a .., som i mat.

Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..

Pensionatsvärden lagar min sandal.
En smålänning tar vara på allt.

För några dagar sedan berättar dagens namnsdagsbarn (som är min dotter) att någon har stulit hennes bankkort och tömt hennes konto, ja, sådant är ju helt underbart så här inför julen!

Och nu på morgonen ringer en upprörd pensionatsvärd och vittnar om hur illa ställt det är med ärligheten i vårt samhälle.

Han skulle just promenera till bussen, när han upptäcker att någon har norpat hans busskort till Hallandstrafiken!

"Ja, vi var ju på ABF och hade kursavslutning med ena kören igår och jag hade korten i jackans innerficka och inte tyckte jag väl att dom som var där .., att dom såg ut att vara tjyvaktiga inte ...!" säger han missmodigt.

(Värst av allt är ändå att nu måste pensionatsvärden ta bilen, denna oerhörda miljöfara, till jobbet ...).

"Du får väl skriva en insändare .., så där .. "du som tog .. jag såg dig nog ...", säger jag lite leende", men ändå upprört, för jag minns ju hur rasande jag själv var, då, när min moppe stals.

Det är för bedrövligt, vilket tjyvsamhälle vi lever i.

"Och ja, det är nästan så att jag håller med dig Elisabet .., det här med att hugga av händerna på tjyvar .,. ja, det är faktiskt inte en sån dum idé ..", säger den bestulne pensionatsvärden som minsann redan börjat formulera på den där insändaren och tack och hej!

Fem minuter senare ringer min telefon igen.

Det är pensionatsvärden.

Nu är det annat ljud i skällan.

"Ja, jag tar tillbaka allt om att hugga av händer .. jag hittade korten .,. jag hade lagt dem i skjortfickan i stället och jag som redan i tanken hade formulerat halva insändaren och den blev så bra .., ja, nu blir det ingen sådan!", säger han och låter aningen lyckligare.

Och tilltron till körsångare i allmänhet och alla andra halmstadbor i synnerhet, är återfunnen.

Sicken lycka!

På Annadagen ..

Anna-Panna .. (stekte fläsk ...)

Idag har alla Annor namnsdag.

En av dem, är min dotter.

Mellanbarnet.

Hon, vars minne sträcker sig från någonstans kring fosterstadiet, hon heter bara Anna.

Min mormor skulle också ha haft namnsdag .. hon hette Anna Fransiska Elisabet.

Min farmor också .., Anna Elisabet.

Och min faster ... Anna-Maria.

Så ... nu säger jag stort grattis till alla som heter Anna!

Tidagsfönstret ...

.. hittar man i pensionatvärdens segelbåt.

Där låg jag och sov i somras.

Två eller tre nätter.

Trångt var det och ovant.

På morgonen krånglade jag mig ur båten .., tog cykeln och gav mig av hemåt.

Arbetade.

Drömde om Emma och den stundande resan till Kefalonia.

Tänkte att livet hade blivit annorlunda.

Tillbakablick ... den 23:e maj - 08.

.... efteråt .., blusen blir alldeles våt av flätan

... tar vi bilen till Steninge och jag har ryggsäcken och kameran som jag fått låna av underbara, underbara vännen Anna-Karin och solen är på väg ned och pensionatsvärden säger att det inte alls är säkert att han ämnar att doppa sin lekamen i havet, men jag tänker.

Å, vad jag tänker!

Och jag känner efter med tårna och tar av mig och tar på mig och så kliver jag i och det är kyligare än förra gången.

På stenpiren som är som en liten bryggavsats, står pensionatsvärden och räknar tyst .., 26 ..., 27 .., 28 .., 29 ... och 30.

Det är antalet sekunder som jag befinner mig i vattnet och jag dyker mot stegen och efteråt är jag så lycklig så det känns som om jag inte klarar mera.

Ett sent kvällsfönster från Frankrike ...

"Jag fotograferade en del idag, utsläppt ur mitt sjukläger och den trånga lilla lägenheten.

Såg det här fönstret, huset bredvid posten.

Årtalet är ungt för att vara den här lilla byn, här är många av husen från 15- och 1600-talet.

Men det ser gulligt ut och som du ser blommar cyklamen och mycket annat fortfarande!."

Bentes vänstra hand ...

Bente ..,. eller -B- brukar ofta kommentera här på sidan.

Så här ser hennes vänstra hand ut .., suddig, men ändock, det är hennes hand.

Hon är Lejon.

Och storasyster.

Bor i Norge.

Och sänder härliga dikter som jag tycker så mycket om.

Den här, till exempel.


NÅR DU ER BORTE

Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik -
Eg veit ikkje kva det er.

Før var kveldane fylte
Av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone
Og dirrar imellom oss.


Tor Jonsson

Vacker musik till, kanske?

Freiburg, Malå och Dikanäs ..

När klockan är halv åtta, lägger jag mig på soffan.

På min mage ligger pElle och sover.

De senaste veckorna har han varit som förvandlad .., ååå, så han kelar och spinner och har sig!
(Kanske för att han har sluppit kattburen ...?)

Och tv:n är påslagen och långt borta, som från yttre rymden, lyssnar/tittar jag först på ett unerbart program om landet Gabon och hur man ska rädda de vilda djuren i det här vackra landet ..., och sedan blir det sova-lyssna-sova-lyssna till nobelpristagaren i såväl ekonomi som litteratur och mellan slumra-varven fascineras jag av ett program som visar bilder från ekobyn i Baskemölla här ute på Österlen, för att inte tala om en likadan ekoby/stadsdel i tyska Freiburg där, i den stadsdelen, 90 % av invånarna INTE har bil och jag kommer ihåg att i den staden har jag varit.

Då, i ett annat liv.

Utanför fönstret regnar det.

Telefonen ringer.

Det är pensionatsvärden som berättar att han har fått en flisa i sitt ena öga och det blir prat om de intressanta tv-programmen och mitt arbete och Malin på jobbet som frågade om någon ville bli fri på lördag och nu börjar jag tänka att det kanske skulle vara himla skönt.

Vi pratar också om vad vi skulle göra om vi idag fick ett besked att vi bara har ett år kvar att leva?

"Då skulle jag verkligen försöka umgås mycket med min Hilda ...", säger pensionatsvärden.

"Ja, jag finge väl flytta till Stockholm till barn och barnbarn och förresten har Anna lovat att jag ska få somna in nära havet, i en husvagn i värsta fall ..., och hon ska se efter så att jag får ligga på sidan och få ha en hand vid näsan när jag sover ....", säger jag.

Lite, lite pratar vi också om resan till Malå nästa sommar.

Efteråt funderar jag över vad jag längtar jag mest till?
Jo, att få promenera barfota nere i backen där jag växte upp .. att få slå sig ned vid stenarna vid vattnet och känna doften av sälg och se Kung Karls Spira och höra ljudet från asparna och få vara med om ljusa nätter igen.

Allt sånt.

Och mormors hus i Dikanäs.

Lagården? Finns den kvar?

Sjukstugan i Malå där jag så många gånger har åkt hiss.
Personalvåningen.
Doften av Lux Tvål.
Barna Hedenhös i bokhyllan.
Svart bakelittelefon.
Mammas snabba steg mot stengolvet.

Sånt.

Och nu är klockan halv tio och jag kommer förstås inte att kunna somna.

Kväller ...

Mörkt när man cyklar till jobbet och mörkt när man cyklar hem igen.

Och kyligt.

Man får trösta sig med alla fönster som glittrar av adventsljus!

Och vid klostret, alldeles vid fågeldammen, där står den här helt underbara kastanjen och kommer man promenerande från Åhlénshållet en mörk kväll .., då kan man tro att trädet svävar i skyn!

Idag var en lång dag .., sju till fem.

I morgon är det som bäst .., då tackar jag för mig klockan tre.

Och sen .., ledig onsdag igen!

På förmiddagsfikat pratade vi om reklam i tv.

Inför förundrade arbetskamrater (läs: mest Lasse), berättade jag vad jag tittar på.

"Tjaaa ., Fråga Doktorn, Landet Runt .. På Spåret .., Gröna Rum när det begav sig .., ja,sånt ...", sa jag och Lasse gapskrattade så tårarna rann ..., och de övriga looog.

Det var knappt att han trodde sina öron!

Det är såna gånger det är skönt att vara äldst, nästan som en mamma eller på gränsen till en mormor.

Och chefen berättade att jag ju har lovat att efter min pension bli frukostvärdinna på affären och då föreslog Rickard att ... ja, jag kunde väl få gå lite tidigare .., man för hoppas att det var dom där härliga frukostarna som hägrade.

Just så är det när man är klart äldst på jobbet!

Måndagsfönstret ...

Bild: bloggmadamen.

Bara sexton dagar kvar till julafton.

Det är ju helt ofattbart.