Här sitter han Carl-Olof, min före detta lärare i tyska och engelska.
Intill honom, sonhustrun med småttingarna.
Under min högstadietid var Carl-Olof Sjölund min lärare i engelska och tyska.
Han var den i särklass bästa lärare jag någonsin har haft. Sträng, rättvis och på något vis besjälad av sitt yrke.
Det märktes att han tyckte att det helt enkelt var
viktigt, det här med språk.
Långt senare har jag tänkt ..., att dom lärare som jag har tyckt
väldigt bra om, det har varit såna som förmedlar en glädje till sitt ämne.
Att dom helt enkelt tar det på allvar.När vi slutade nionde klass åkte vi till Hamburg på skolresa.
Carl-Olof var en av reseledarna och han, som i klassrummet var så bestämd,visade sig vara så
underbart snäll och rar under den här resan!
Carl-Olof var också den som jag
genast kontaktade när jag ville få hjälp med "sponsring" av den judiske mannen Zioma Zubicky, då, många, många år senare när vi hade återvänt hem igen.
Och när vi hade flyttat söderut, till Ystad, kom Carl-Olof på besök.
Jag skulle bjuda honom på hemlagad fisksoppa och så till den milda grad gick jag upp i denna soppa, att jag - när vi (exet, Carl-Olof och jag själv) just hade börjat äta och precis tagit oss ett glas vin och hälsat gästen välkommen - , drabbades av våldsamma bröstsmärtor och hamnade på intensiven under några dagar.
Långt efteråt skojade vi om det här ..., "jo, jo, du förstår att man har respekt för en före-detta-lärare när man blir så till sig att det närapå slutar med hjärtinfarkt!" sa jag och Carl-Olof log genom luren.
För några månader sedan fick jag veta att Carl-Olof hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.
Jag tänkte att här finns ingen tid att spara .., så jag ringde omedelbart upp honom och sa, precis som det var, att jag hade fått reda på att han var svårt sjuk och
skulle det nu gå alldeles galorum, så ville jag i alla fall tala om för honom hur
oändligt fin jag tyckte att han hade varit som lärare och framför allt, som medmänniska.Han var torr i munnen och det lät som om orden trilskades och knappt ville lämna honom.
Jag tänkte att han nog var rejält sjuk.
Nu är han död.
Och när jag får mailet från hans fru Kerstin, blir jag verkligen så ledsen.
För mig var Carl-Olof en så rejäl människa .., en hedersman .., filurigt plirande .., med ett litet snett leende.
Alltid när han pratade, harklade han sig lite .., alltid likdadant under alla år.
Han var ingen snabbpratare .., tvärtom .., det kunde
ta tid innan han kom till det som var väsentligt .., och längs vägen dit blev det ofta lite småskratt och leenden som kom genom luren.
Jag minns Carl-Olof med sin pipa.
Och i alla fall under skoltiden, var han annorlunda klädd.
Sticketröjor och kavajer .. , han hade en egen stil och han skulle ha platsat hur bra som helst i England .., som lärare på ett universitet.
Just så var det med Carl-Olof Sjölund.
Och jag tyckte verkligen så oerhört mycket om den mannen.
