Väntrummet är precis som alla andra väntrum man har suttit i .., ergonomiskt sittriktiga fåtöljer och ett bord med några vällästa tidningar.
Vi är fem personer som väntar på vår tur.
Alldeles knäpptyst är det.
När någon ny kommer hejas det lite försiktigt och jag säger - till en som står och tvekar vid kölappsapparaten - .."nä, du behöver ingen kölapp om du har betalat i receptionen ..." eller ..."ja, du handlar ju i affären .,. jaså, du är här också ..? eller .."ja, men du kan ju slå dig ner här intill mig .., jodå ..., jag är inte farlig ...".
Sånt prat.
Nästan exakt på pricken vid utsatt tid blir jag hämtad av läkaren, fvb till undersökningsrummet.
Läkaren är en kvinna på 36 år (jepp, någon frågar ...) och tycks vänlig.
Det blir det vanliga ., "berätta hur du känner det ...", lyssna på hjärta och lungor, ja, sånt och att jag har ett rätt stort blåsljud konstaterar hon raskt och frågar hur länge och jaså, sedan jag var liten .., men har ingen ... jaså, det har konstaterats .. men ingen som har tagit en närmare titt på det ...?
Sedan säger hon att jag ska lägga mig på britsen och ta av mig på överkroppen.
Älsklingstunikan, den röda, draperar jag lite finurligt över magarna och då ler läkaren.
Hon förstår.
Ja, sen går allt av bara farten.
Det visar sig att mitt blodtryck är av den högre sorten .,. och då menar jag verkligen den HÖGRE .., och läkaren rynkar sin panna och plötsligt kommer en helt underbar undersköterska (hon är underbar för att hon tror att jag är mycket yngre än personnumret visar ..., och när jag, senare, skyndsamt berättar detta för pensionatsvärden säger han ..."hade hon vit käpp ..?") in med en EKG-apparat och vi pratar om magar och annat och därefter blir det provtagning i lilla labb-rummet och sist av allt nytt samtal med läkaren.
Hon säger att jag absolut inte bör arbeta det som är kvar av den här veckan och i morgon ska jag upp och ta en hel drös med nya prover och på tisdag är det träff med läkaren igen för att kolla blodtrycket och lite annat och av bara farten skriver hon en remiss angående den där hjärtklaffen.
Antibiotika får jag också.
Och så är det över.
Så jag tar cykeln och susar (något försiktigt .., jag tänker på det höga trycket och känner mig plötsligt som en ballong med för mycket luft i .,. på väg att explodera ...) iväg till Apoteket och där översvämmas lokalen av väntande patienter eller anhöriga och jag lutar mig mot väggen och en kund från affären upptäcker mig på väg ut, så han stannar till och klappar så himla snällt på min axel och eftersom han hör att jag är hes, önskar han god bättring.
Mannen visar sig vara en av Ystad IF:s stormålvakter i handboll, ja, på den tiden det begav sig, nu är han inne för att hämta medicin till sin gamla mor.
Och så hemåt.
Nästan vid min port möter jag sonen som kommer körande med sin pappas bil och sidorutan åker ner och jag frågar om han vill ha fika med mig och det vill han.
"Om en stund!" säger han.
Och nu är stunden här.
Just nu kom han.
Så var det.
Är det.
Och nu är jag hemma hos mig och evigt glad och tacksam att jag till sist ringde vårdcentralen och i min anoraksficka ligger antibiotikan och väntar.
Det känns bra.
Och den unga läkaren har min fulla tillit.
Så var det.
Jag vet vad jag skulle uppskatta. En batteriladdare till små batterier som man har i mp3-spelaren eller iPoden och tillgång till dator.
F.ö. Tycker jag det låter underbart! När öppnar det? (Ja, säg det .., när vi hittar nåt!)