Hos AP, Micke och Nelly på lilla Essingen.
Vid sextiden på aftonen tar vi bilen och tar sikte mot Hufvudstaden.
I mitt knä har jag den lånade GPS:en och det visar sig vara en mansröst som nästan bryter på tyska, men bara nästan.
Galant går det förstås att hitta till lilla Essingen och vi parkerar kanske 100 meter från porten, så
alldeles rätt har inte Rösten som säger att målet är nått.
Och så blir det jättegod middag hos AP och hennes Micke, allt medan lilla Nelly springer och omkring och viftar så glatt på svansen och efteråt vankas kaffe och bilder från den senaste semesterresan och vi diskuterar huruvida det finns babianer i Thailand eller inte
(den diskussionen utmynnar omedelbart i ett googlande där det första som kommer upp är "menar du bebisar i Thailand?") .., och prostitutionen i Pattaya hinns också med ...,
(då blir det livliga diskussioner igen ...) och sonen, den blivande Konstapeln, han berättar smajlande att han med hjälp av ledig tid på bussen eller t-banan och med sin i-phone, har lärt sig alla Europas huvudstäder och flaggor och genast börjar Magister Göransson att förhöra.
"Få se ... vad heter Moldaviens huvudstad nu?" säger han och till magisterns förvåning blir svaret
alldeles rätt (Chişinău) och så där fortsätter det ännu en stund.
Ja, det blir en alltigenom trivsam kväll och när vi, flera timmar senare, åker hemåt, har vi programmerat om GPS:en .., nu är det en kvinnoröst vid namn Astrid som guidar oss, men nu kan vi redan vägen, så Astrid, hon får ta ledigt.
Väl i Väsby berättar äldsta dottern att ugnspannkakan som pv gjorde smeten till innan färden till stan, åååå, den blev helt underbart god och Kapten Lintott säger .., på min fråga om den verkligen var
så god .., att ..."ja, den blev i alla fall mycket godare än mammas" och så ler han lite filurigt.
Äldsta Dottern förklarar att pannkakan såg ut som en puckelpist.
"Äsch, det beror på att han fuskar med bakpulver!" säger jag.
Och nu är klockan snart elva och utanför fönstret råder förstås mörker och på min vänstra sida sitter en pensionatsvärd och väntar på att få kommentera på sin blogg.
Så .., ajöken, sa fröken.
