Bilder från en solig dag i Stockholm ...

Och det är varmt och svettigt och jag slår mig ner vid en liten uteservering på Strandvägen, med stora privata och gammaldags båtar vid kajen .., och vad skådar mitt högra öga, om inte en bekant från Ystad som kommer gåendes där vid vattnet!! Det är fru Grå som brukar kommentera här och så hennes väninna och det blir kramar och skratt och tillsammans-fika vid ett bord.


Och jag strosar omkring i Gamla Stan.

Tittar in i Storkyrkan och tänker att .., om en vecka, då är det prinsessans tur att vandra fram lägns golvet ....

Där är massor av turister .., det vimlar av olika språk!


Dagens fönster får bli dessa.



Vandrar vidare .., längs Strandvägen och vattnet.

Överjordiskt vackert.

Passerar ambassader.

Tvärtittar in i den stora byggnaden på vänster sida och upptäcker ingen mindre än herr Stationsvakt, den mest kreative bloggaren som finns.

Här är hans vänsterhand.



Nere vid vattnet igen .., möter fem flickor, alla ska börja femte klass och alla är klasskamrater.



På marken ligger upphittade saker .., och jag frågar dem om sommarlovet och vad som ska ske och det är ridläger, segelläger .., en resa till Italien och mycket annat.

Fina, rara töser! Tack att jag fick fotografera era fötter!

Och jag köper en hop-on-hop-off-biljett med båt och åker runt Sthlm.

Står ute på däck och känner vinden mot ansiktet.



På hemväg med pendeltåget som går mot Märsta och mitt emot mig en flicka med sin mamma.

Flickan heter Karolina och går i skola söder om stan, men bor i Häggvik, vid Sollentuna!

Familjen från Moldavien.

Det blir en tjugominuters prat om allt möjligt .., mamman är bildlärare och får bara hopp-in-jobb och det blir prat om längtan .., om Ystad (där har mamman varit) och om Halland.

På det hela taget blir det en alltigenom helt ljuvlig dag.

Dagens fönster ...

... kommer från Nederländerna.

Jag tänkte skriva att det är första gången här visas fönster därifrån, men så kom jag ihåg Magnus i Amsterdam (ååå, han bara försvann, han och hans blogg!!), jo, denne Magnus hade minsann fönsterhåven med sig mellan varven.

Och när jag skriver detta, hittar jag hans blogg här.

Den här bilden är hur som helst tagen i staden Uutrecht.

(Utrecht för mig är Martin Jonsson, f.d. malåbo, uppvuxen i djupaste granskogen .., och som så småningom hamnade som professor i parapsykologi, just i Utrecht. Hans bror Axel läste till folkskollärare, arbetade i Heberg, inte långt från pensionatet, och kom också att bli radiopratare, ja, han sände programmet "Aloha" - söderhavsmusik - i P4. Denne Axel köpte vid dryga åttio års ålder en Cadillac. Två bröder, två helt skilda livsöden. Apropå Utrecht.)

Så här skriver avsändaren:

"Hej Elisabet,

Här kommer fönster. En mängd olika sådana på en och samma gata i staden Utrecht i Nederländerna, en stad som slagit rot i mitt hjärta fast jag aldrig bott just där.

Men strövat runt en ledig lördag då och då när jag bodde i den lilla grannstaden Wageningen."

Och jag säger tack snälla, rara, underbara annannan för dina bilder, som gav såna vibbar till höger och vänster!

Ledig dag

Ett kvällsfönster från Skåne ...

Ett stallfönster, närmare bestämt.

Leg.fönsterfångerskan, madamen i Portugal, tog bilden.

Bästa vänner ..

Say after me, please ...

"Presstalesperson", "presstalesperson" och "presstalesperson".

Så låter det i radion.

Det gäller att vara Politiskt Korrekt.

Jag säger fortfarande presstalesman och känner mig inte det minsta kränkt som kvinna.

Just så är det.

Det tål att upprepas: jag vet ingen och då menar jag i n g e n .., som tar så underbara bilder som den här madamen.

Ännu mera upphittat ...

Fyn, Danmark, 1992.

"Hallå, hallå! Finns det några äckliga maneter i det här havet?!" säger Anders.

Det tar tid innan han vågar bada.



Samma sommar.

Nu har vi bilat vidare, till södra Frankrike.

Vi ligger på en stenig strand och ser flygplanen landa i Nice, allt medan ättapjötten övar sig i simmandets svåra konst.

"Titta! Nu kan jag!" ropar han lyckligt.

Mamma

Letar bilder och hittar andra, som jag inte letade.

Mamma, t.ex.

Det är kvällen innan hon ska återvända till Sydamerika, året är 1992, mamma är 71 år.

Hon sitter mitt emot mig vid köksbordet och jag tar en serie bilder .., av hennes händer .., och av ansiktet .., och mamma vet mycket väl varför allt detta sker .., inte ett dugg vet vi om detta är sista kvällen tillsammans.

Det vet man ju förstås aldrig, men om det går flera år mellan besöken, känns det ännu värre.

Ännu mera osäkert.

Vid fotot har jag skrivit följande:

Vad tänker jag på när jag ser den här bilden?

Jo, på spisplattorna ("men Eliza ...!")

På alla prydligt ihopvikta Icakassar.

På hudkräm som doftar mamma ....

På brun makulatur ...

Brevskrivande ....

Erikshjälpen och banankartonger.


Mamma med sitt outsägligt tjocka och mörka hår.

Samma fototillfälle.

Medan jag knäppte bild efter bild, rann tårarna nerför kinden.

Inte med ett ord berörde vi känslorna .., varför det var så svårt.

I sommar ...

... när jag har flyttat hit på riktigt, vet jag precis vad jag ska göra.

Ååå, jag ska ta med mig en filt och gå ner mot havet och så ska jag lägga mig på en klipphäll i hästhagen, det som inte är en hage egentligen, utan mer ett stooort område som omringas av en färist, ett staket och på andra ställen en gärsgård av stenar.

Där ...., ska jag ligga och titta upp mot himlen och lyssna till vågskvalp och fiskmåseskrik.

Kanske får man sällskap av någon nyfiken islandspålle?

Synd och straff ...


I min barndom .., ja, under dom där kvällarna i Filadelfia tillsammans med mamma, var det mycket prat om synd och straff.

De orättfärdiga skulle hamna i ett evigt brinnande helvete, medan deras rättrogna anhöriga fick segla iväg rakt upp till himlen, där det förstås skulle vara solsken och strängaspel mest hela dagarna.

Men i helvetet, där var det minsann inte lika trivsamt.

Människor skulle förstår förtäras av ånger och högljutt ropa om nåd, men se, då var det så dags.

Nix, pix.

Och som om nu inte allt detta vore tillräckligt, så skulle de orättfärdiga dessutom skära tänder.
(Den som skrev det stycket i bibeln torde ha haft en maka/make som ägnat sig åt just detta ....).

Oh, ja!

Och det säger jag bara, att efter den här natten, då kan jag i alla fall lova att om herr pensionatsvärden kommer till det där varma stället, ja, då är han i alla fall van vid tandagnisslan.

Ty natten mot idag slog jag tydligen personligt rekord i just detta; att skära tänder.

Och ja, bettskenan låg i ryggsäcken .. men hämtades till sängkammaren av den mycket irrrrrriiterade herr pv.

Sen blev det lugnt.

Tankar angående bin ...

missis p sa...

2 metarns farbror är just biodlare. Har aldrig någonsin på 10 års tid köpt honung då vi får kilovis varje gång vi ses med familjen. Men det var en gång...........ja precis som en saga börjar. Vi skulle ha familjefest i Estland en sommar OCH FLUGFÄ-RÄDD JAG ÄR O ABSOLUTA SKRÄCKEN FÖR BÅDE GETINGAR, BROMSAR O JA JUST DET......BIN..............inte sa någon något till denna svenska kvinna om att JUST DÄR VI SKA BO DÄR FÖRSIGÅR EN BIODLING.............ja detta va chock för mig o nästan vägrade gå ur bilen .ja det va så hemskt..........men lärde mig något... MAN SKALL PASSERA........om man måste DERAS FLYGVÄG DISKRET o vid solnedgång .ja då va alla bina borta..........Så det gick faktiskt ganska bra trots allt. Barnen va bara små och det enda jag tänkte på när vi vaknade på morgonen..........VAR E BARNEN.....BARA DE INTE SPRINGER GENOM BIODLINGEN.........men näe.......där va en underbar farmor som tog hand om de små.......ja vilken underbar lycka o vilken underbar semester detta blev trots flugfän...ja sommarhuset ligger mitt inne i de djupaste estniska skogarna.o trots BIN så överlevde jag...o tror jag skullle besöka stället igen eftersom detta tydligen skall gå i arv.MEN DÅ UTAN BIN.........

Polargrevinnan sa...

Tacka vet jag morfars fina bikupor.
Jag gick en biodlarkurs för massor med år sedan. Drömde om att ha bikupor. Tyvärr delade inte min dåvarande man mitt intresse. Han var livrädd för allt vad flygfän heter. Okunskap, sa jag och räckte fram en bok om bin. Det blev inga bikupor och mannen blev utbytt, men då hade jag ingen tomt att sätta några bikupor på. Och de moderna - nej tack.
Jag gillar ditt fönstertema.
Ha en bra dag och på återseende.
Viola

// Jag tyckte att dom här blå plastlådorna såg förfärligt trista ut, inte alls som dom gamla sortens bikupor. Men det finns andra sorter också. Här, t.ex. , i Rwanda. Skrolla ner lite på sidan så ska ni få se på grejer! hälsar bloggmadamen.

Dagens fönster ...

.... kommer hemifrån, från Västerbotten.

Så här skriver avsändaren:

"Hej!

En kvinna målar översta kyrkfönstren i Sankt Olovs kyrka i Skellefteå.

Tur att det finns galler! hälsar Ellem."

Modern bigård ...

Så här ser tydligen moderna bikupor ut numera.

Jahapp.

Fast nog tycker jag att dom gamla var finare.

Tänk er ..

fönster mot vägg .... det var längs åkervägen.

... att man bestämmer sig för att ta en kvällspromenad, så där vid niotiden.

"Men orkar du då?" frågar pv.

Jag säger att det gör jag.

Och vi går längs åkern, med rapsfält på höger sida och nån slags vallväxt till vänster om oss och där är ännu kvillrande lärkor ..., och där är svalor som flyger precis ovanför rapsen .., - som projektiler är dom -, och vi vinklar vänster och kommer ner mot havet och där är ljunghed och klipphällar och en stig, upptrampad av hästhovar.

Nästan nere vid lilla, lilla hamnen står islandshästarna .., sjutton, arton stycken är dom och två av dem följer oss tätt i hälarna.

Solen på väg ned.

Klapp på mulen.

L y c k a.

Och så hem längs slingervägen och nästan hemma visar jag pv en Friggebod och sommarstugan ligger öde, så vi tassar försiktigt in på tomten och tar oss en titt, ååå, den är fin den boden och ser man på, där, en bit ifrån, ligger en bekant liten herre; det är sigge nilsson som har givit sig ut på äventyr och inte långt ifrån honom kurar en liten mus med stora, stora pepparkaksögon.

Om bara någon minut ska den bli infångad av sigge nilsson.

Det gör ont i hjärtat.

Kväller ...

Mannen mitt emot mig.
Vad såg han på skärmen?

Just hitom Ängelholm, tackar Öresundståget för sig.
Det blir stopp.

Och herr lokföraren meddelar att "det har blivit något fel på fordonet och tyvärr ..." och så lämnar han förarhytten och ger sig ut på spåret och man hör hur det dompar och har sig och vips är han tillbaka och så ut igen.

Det tar kanske tjugofem minuter, så har han fått ordning på eländet.

Jag sitter i tysta kupén där man knappt får andas (dessvärre råkar jag hosta ett antal gånger och får bistra blickar från en man snett till höger om mig ...) och när herr lokföraren kommer in i kupén (vi sitter närmast hans hytt ..), säger jag att det där gjorde han verkligen bra och faktiskt är han nu Kvällens Hjälte.

Och jag tänker att fy, vilken fasa att vara ansvarig förare och veta att i tåget sitter flera hundra människor som inget hellre vill än att tåget ska komma till destinationen i tid, åå, jag hade fått magsår flera gånger om av den stressen .,. att vara den som ska fixa det hela.

Mitt emot mig sitter en man med gröna byxor och vit skjorta.

Från Malmö till Halmstad knattrar han oavbrutet på sin Appledator.

Knatter-knatter-knatter.

Ibland ler mannen så där lite för sig själv, medan han tittar på skärmen.

Jag tänker att han kanske är ute på någon dejtingsida och har fått trevliga svar från någon man eller kvinna som väcker hans intresse, ja, någon vigselring har han inte, det ser jag.

Och förutom det där att lokföraren var kvällens hjälte, säger jag inte ett endaste pip under resans gång.

För övrigt har jag knappt någon röst.

Packa mammas ryggsäck ..

När klockan är sex på morgonen, beslutar jag mig för att ringa jobbet och säga att jag blir hemma.

Åååå, hela natten har varit en mardröm, fast i vaket tillstånd!
Hosta och ont i halsen och en evigt rinnande näsa.
Och heshet.

(Allt beror säkert på att jag i helgen suttit med ac:n på i bilen och kall luft strömmande rakt mot mitt ansikte! Ååå, hur kunde jag vara så blåögd!)

Så tänker jag .., "nä, jag cyklar dit och hjälper till med det viktigaste", det vill säga, det som jag brukar pyssla med om morgnarna och så får det vara bra med det.

Efter hundra meters cyklande, ångrar jag mig.
Cyklar hem igen .., byter om till arbetskläder .., och beslutar mig för att arbeta min ordinarie tid.

Det går någorlunda.

När klockan är två, och en ynka timme återstår av arbetsdagen, sprätter alla energifjädrar iväg - ja, så där som när man pangar en väckarklocka -, och jag säger till chefen att nog tycker jag att han borde skicka hem denna ålderstigna madame som är så eländig och han smajlar och säger - efter en stunds tvekan - att okej då.

Hon ska ju ändå snart sluta, tänker han säkert.

Så nu packar jag lite inför resan till Stockholm på torsdagmorgon ..., då, när vi ska fira den där lille ättapjötten som kom som en present till familjen, långt efter de övriga syskonen ., han som på fredag ska få ikläda sig stilig uniform och tre dagar senare arbeta som konstapel i Malmö.

Den där så innerligt älskade ättapjötten ..,. som på bilden ligger utsträäckt på en soffa i Saltsjö Boo.

Det var den dagen han såg sitt livs första kopparödla.

Tisdagsfönstret ...

kommer från Skåne!

Så här skriver avsändaren:

"Och så ett lite skamfilat skånskt fönster som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Under en blommande pärongren dessutom."

Den här madamen är bland de flitigaste är det gäller att ta fram fönsterhåven, men i vanliga fall kommer dom (fönsterbilderna, alltså) från betydligt sydligare nejder!

(Kan man kanske tänka sig att fönstret tillhör fönsterfångerskans pappa, han som tycker om Anita Nilssons böcker och som har en katt som sitter på en egen stol vid bordet ...?)

En slags insikt ...

"Avsluta varje dag och var färdig med den.

Du har gjort så gott du har kunnat."


Ralph Waldo Emerson.

Just nu ...

Koltrastsång och dunderförkylning.

Öppet fönster.

Rapport och Claes Elfsberg.

Skuldkris och oljekatastrof.

Handtvättade arbetsbyxor.

Statare i trakten av Sollentuna.
Då, på den tiden det begav sig.

Hemresa ....

Trevligt sällskap mest hela vägen.

Först en kvinna från Sandviken, sedan många år boendes i Halmstad.

Vi pratar om allt möjligt .., om den stundande flytten och om arbetsmöjligheter och annat.

Kvinnan är 42 år och ska nu till Malmö över dagen.

Malmö möter med ö s r e g n!

Och jag skyndar mig in i ystadtåget som väntar på perrong 13 B.

Mitt emot sitter ett äldre par och jag får veta att mannen ska besöka Ystad lasarett och ta bort suturer under ena ögat.

Det är en storvuxen och till synes godmodig man det här och han berättar att han och hustrun (hon kommer från Sörmland) bor i Helsingborg, men egentligen är han uppvuxen i andra delar av Skåne, ja, på flera ställen .,. i Hemmesdynge, i Tågarp och lite här och var.

"Min pappa var statare .., därför flyttade vi ofta en gång om året", förklarar han.

Själv har han arbetat vid järnvägen, med växlar.

Och sonen, han är läkare i Ystad.

"Ja, tänka sig .., om doktorns farfar, han stataren, hade vetat detta ...., att barnbarnet skulle bli läkare och åka runt och föreläsa?" säger jag.

Och mannen mitt emot mig berättar att på lördag är det studentexamen för hans eget barnbarn, hon som alltid har varit så förtjust i farfar .., "ja, du vet, när hon var liten och fick presenter, då skulle alltid farfar öppna paketen ..", säger han förtjust.

"Fast nu är det inte så .., nu är hon inte så däääär förtjust i honom, inte på det viset ...", tillrättavisar farmor och jag säger att ..."jo, det tror jag nog att hon är ...?" för han som är farfar ser ut som en stor och varm nallebjörn.

Vid stationen i Ystad vräker regnet ner.

Vi säger hej och tack och så blir det taxi hem för mig och nu arbete, elva till åtta.

Måndagsfönstret ...

.... finns i Ystad, närmare bestämt här.

Dagens goda gärning. Eller kvällens.

Plocka bort en liten, liten, liten fästing från pv:s rumpa.

Hälsar eder Florence.
(För övrigt ytterst intressant läsning ..)

I rabatten ....

Liten sibirisk skönhet.
Vallmon.


Och här är en större variant av vallmo.
I knopp.
Snart ska den öppna sig och bli såå vackert röd!
Nej, skrolla inte ner .., klicka på bilden i stället!



Perfekta i rabatten .., täcker marken fint!


På skuggsidan, mot vägen till, växer de allra vackraste små liljekonvaljer.

Nog märker man att naturen är skapad av slumpen.


Ja, jag begriper inte hur nånting kan bli så vackert ...?


Längs hela ena väggen prunkar stooora sjok av hosta.

En liten bytta/stickling av dessa kostar kring 70 kr på plantskolan.



Humlen har ni sett ofta nu på bild.

"Att växa i raketfart ...", det stämmer när det gäller humle.

Om vikten av ord - eller inte -.


På pv:s mammas begravning, håller jag ett litet tal.

Jag är omåttligt nervös innan det är min tur och efteråt, är jag alldeles darrrrrig i högerhanden och upptäcker hur kaffekoppen liksom skallrar mot fatet.

Just i det ögonblicket - då, sekunderna innan jag har pratat klart -, precis då, ser jag en kvinna vid bordet mitt emot och kvinnan ler så oändligt varmt mot mig och jag blir i den stunden så tacksam mot henne.

Långt efteråt frågar jag pv vem hon var?

Och jag försöker förklara .., så där att hon till utseendet påminner om Bettankax.

För en stund sedan, när jag är på väg från sommarhuset som ska tömmas och säljas, upptäcker jag en kvinna som ligger på knä och rensar ogräs vid sitt hus.

Så jag tvärstannar bilen .., backar tillbaka, vevar ner sidorutan och frågar henne om det var hon som var på Gunvors begravning?

Det var det.

Det var precis den kvinnan.

Och jag talar om för henne hur mycket den varma blicken betydde och hon lägger sin hand över min och säger att ..."det du berättade om henne, det stämde alldeles precis!"

Och jag tänker att ibland är livet faktiskt magiskt .., ibland finns det nån slags direktkontakt mellan människor och inte för sitt liv kan man förklara vad det är som händer eller vad det beror på?

När jag för en tid sedan berättade för en till mig närstående kvinna att vi, i Halland, hade haft så trevliga matgäster - rumäner var dom och han som inte kunde ett ord engelska eller svenska, ååå, han var så himla rar och fin -, då himlade kvinnan med ögonen.

"'Typiskt dig och hur kan du veta det, du kunde ju inte prata med honom?!" utbrast hon irriterat.

Jag brydde mig inte om att förklara.

För så är det, att det är inte alls alltid på det viset att man behöver ord.

Ibland ..., behövs bara en enda liten blick.

Ett leende.

Just så.

Förmiddag på pensionatet ....

Och han som är storebror och stakade in i Vasaloppsmålet vid åttatiden på kvällen, då, den där söndagen i mars, studerar Dagens Industri.

Man blir glad av den mannen.


I undersökningsrummet sitter doktor Göransson och tar blodtrycket på sin svägerska.

"Aj, aj, aj, det här var inte bra!" säger han förskräckt.

Söndag ...

Vilodag.

Frukost på altanen.

Efteråt rensar jag rabatter .., vattnar .., pysslar om .., och tar mellanbroderns hund Frida på lååång promenad.

Frida är en blandning av labrador och kanske golden .., kolsvart är hon och flämtar i värmen.

Vi promenerar längs grusvägen och där är rapsfält på vår högra sida .., där är en hela tiden ihärdigt kvittrande lärka ..., där är smörblommor .., hundkäx .., en bigård med underliga bikupor som mest liknar blå lådor av plast och jag går försiktigt fram och kollar .., joo, minsann, där är surrande bin som flyger in och ut i lådorna!

Vänder hemåt, nu längs kustvägen.

Upptäcker får i en sommarhage.

Ser en fjäril.

Söndagsfönstret ....

Är det inte helt underbart, bara!

Det är Cecilia N som har skickat bilden och så här skriver hon:

"Vovven sitter gärna ut med huvudet när vi åker bil så här i sommartider."

Cecilia N

Vi leker doktor ....

Det finns olika lördagsnöjen här i livet.

Ett är att kolla sitt blodtryck.

Så det gör vi.

En efter en lägger vi oss på den guldiga soffan och låter Dr Göransson vara doktor.

Ja, när det är hans tur att bli kollad, träder syster Nilsson in.

Och här är resultatet.

Storebror: 156/101, puls 61 (ickerökare ..., säger själv att han måste banta .., åt friskt av marängtårtan ikväll ...).

PV 151/71, puls 54 (ytterst vältränad, ickerökare .... likväl högt tryck ...)

Yngste brodern 123/91, puls 93 (röker och snusar, musiker med oregelbundna arb.tider).

Ines 155/95, puls 69 (röker också ...)

Bloggmadamen 119/76, puls 78 (alltid samma höga puls, år efter år ...).

Ja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat.

På landet ...

Åbergs Trädgård.
Så där vill jag ha det i rabatten.
Ett överdåd av gröna växter och helt marktäckt.


I en och en halvtimmes tid ägnar jag mig åt gräsklippning.

Vid det här laget börjar jag få finess på det här med att ha en elsladd kopplad till själva klipparen.

Knepigast är att få rätt schvung runt äppelträdet.

På baksidan av huset, mot vägen till, är gräset högt, man kunde lika gärna ha använt lie.

Men jag klipper friskt och när jag nästan är klar, upptäcker jag till min förskräckelse att jag har råkat klippa av en stor bit av en kopparödla!

Hjäääälp!

Stackars lilla krake!

Nu ska här räfsas och (hässjas ...) göras middag till bröderna Göransson och fröken Serate som alla arbetar i sommarhuset, ja, med att göra fint.

Jag är självutnämnd markservicepersonal.

Så det så.

Efteråt ...

Definitivt en klicka-på-bild.

.... efter frukosten, kör vi raka spåret till Åbergs Trädgård och lustigt är det att nästan alla kunder hälsar på varandra .., ja, det känns så där som vore man en familj och jag köper ännu en skogsvallmo och två stora daggkåpeplantor, allt medan pv tar sikte på sin blivande tomatodling.

Och så iväg norrut, men först ett besök hos mina barns pappa och hans fru, ute på landet, väster om Ystad.

Det är somrigt och fint ute och vi sitter på deras altandäck och Karin bjuder på kaffe och kakor och vi pratar om nybakat bröd och Söderberg & Sara och om dom där buskarna som är planterade och om idéer som man får och som också måste planteras - hos männen -, ja, sånt.

Längst borta på gräsmattan, vid häcken, ligger segelbåtsmasten och vilar sig.

Där står pv och mina barns pappa och pratar och har sig och det bestäms att pv ska köra ner och hjälpa till när det är dags för sjösättning och att rigga masten och sånt och jag sitter på en blå trädgårdsstol och översköljs av inutivärme över att livet har tagit oss hit .., att det nu känns fullständigt naturligt att sitta där tillsammans och allt är bara glädje.

Lyckliga skilsmässor finns det säkert gott om, men jag har inte mött någon ännu som har vittnat om den saken, ja, jag menar att det skulle vara så enkelt och bekymmersfritt att lämna ett långt förhållande, men jo, jag tror säkert att dom finns.

Men många är dom nog inte.

Däremot vet jag mycket om hur det kan se ut just efter en skilsmässa, då, när man tappar vett och sans och glömmer varför man en gång tyckte så mycket om den där mannen/kvinnan som man en gång valde att leva med .., och att då, det är det som är miraklet, flera år senare hitta tillbaka till ett läge där man återigen tycker så mycket om varandra och kan umgås med nya partner från båda håll, ja, men det är en sådan oerhörd glädje.

Och när vi har tackat för kaffet och ger oss av hemåt (deras hund Meja hoppar in i bilen och sätter sig på passagersidan och lägger huvudet i mitt knä och jag säger ..., ååå, men vi kan vara hundvakt när ni åker bort ...!) via slingervägen förbi Marsvinsholm, där rapsen blommar på båda sidor om vägen och himlen är blåare än det blåaste, då är det nästan så att jag får hålla gråten stången.

Så stort känns det.

Lördagsfönstret ...

... är mitt.

Pelargoniorna köptes som småttingar på Åbergs Trädgård och är nu så här stora och frodiga!

Vimmelbilder ...

Från gårdagkvällen nere vid Hamncaféet.

Här sitter världens raraste Marior, med vilka jag arbetar helg.

Från vänster cowboy-Maria, alltid sååå lugn och morgonpigg.
Maria är kvällens chaufför.

Och till höger Maria nr 2.
Det spelar INGEN roll ..., var man än råkar henne i affären, så nog möts man av ett varmt leende.

Igår hade jag en kund som frågade om jag var Marias mamma.

Intill Maria, men inte på bild, sitter Helene.
Ååå, vi delar passionen för katter och under kvällens gång blir det prat om Irland, Skottland och inte minst Paris, där Helene och Jan varit på semester för inte så länge sedan.


Åt andra hållet.
I rödrutigt Hanna E. Det var Hanna som i vintras - i studiesyfte -, besökte Indien och Sri Lanka och ett tågfönster därifrån kom minsann susande genom rymden och landade här på sidan.

Intill Hanna sitter Malin.
Det kan omöjligen finnas en människa som är mer stolt över sin familj, än denna Malin.
Hon pratar nån slags göteborgsk-skånsk-stockholmska efter en rörlig uppväxt.

Anna, från Norrköping - och sigge nilssons ursprungliga matte-, begrundar tillvaron och sin onda rygg.

Mannen som lutar sig fram är Kaupo Palmar, från Estland egentligen och gift med Malin.
Kaupo har fram tills nu varit professionell handbollsspelare i såväl Tyskland, Danmark som i Sverige, men nu är nog karriären över, då ryggen har tackat för sig.

Och så skymtar Olof (som arbetar som programmerare i Malmö och säger "tio", när jag frågar hur bra han trivs med sitt arbete, ja, ni vet på den där skalan ..) och Emelie som svalkar strupen.



Malin och Kaupos son som antingen heter Kimmo eller Kasper, jag kommer aldrig ihåg vilket.
Titta noga på honom .., han är uttagen till Zlatans fotbollsskola i Malmö i sommar och vem vet .., måhända ser vi den här gossen i tv om ett antal år?

Go som gull, är han!

Kontentan ...

... av kvällen blev ... åååå, så underbart roligt!

Här skymtar Olof - Alfons Åberg - (numera programmerare i Malmö), Emelie ( som tar över mitt jobb som kassaledare) och Hannah med h,

Det blev god mat och ännu godare dryck och så mycket skratt och så mycket glädje!


Ursvikenbornas händer.
Fast en av dem bor numera i Falkenberg.

Alldeles i början av kvällen kommer en för mig helt obekant kvinna fram och frågar om jag är Elisabet?

Jo, det är jag ju.

Det visar sig vara Karin från Ursviken (inte långt från Skellefteå, hemma i Västerbotten) som har följt min blogg länge-länge och alltså vet hon också vad som händer den här kvällen och tittar därför förbi, ja, nu när hon ändå besöker Skåne och just ikväll Ystad, tillsammans med familjen.

Karins son bor och arbetar i Falkenberg ("men kom förbi när i hälsar på honom!") och tänk ..., (det är deras vänsterhänder på bilden ..) , det känns som om jag har känt henne hur länge som helst!

Så himla roligt!

Tack för titten!

Vilka var vi andra då?

Jo, Anna och Robban, Helene och Jan, Maria Hansson, Maria Jönsson, Emelie, Hannah med h, Hanna E, Hanna A, Olof, Fredrik, Malin och Kaupo med sönerna Kimmo och Kasper, Pv och jag själv, Lasse och Eva. Så småningom dök även Rickard och Jolly upp.

Allt som allt: jättegod mat .., och en helt underbar kväll som jag ska minnas länge.



Mot slutet blev bilderna så här.

Då förstår ni.

Och nu, när klockan är ett, ligger pv och sover på soffan och jag sitter här och ler för mig själv.

Godnatt alla vänner!

Afton på Regementsgatan ...

Helg ...

Fado .., och öppet fönster.

Och två lediga dagar.

Vinden är mer än ljummen.

Ett faktum ...

Ååå, man vill nästan gråta av glädje!

God sömn precis hela natten.

Inget myrkryp i benen.

Inget tryck över bröstet.

Och strålande sol när man tittar ut genom fönstret!

Fredagsfönstret ...

.... kommer från Lappland.

Vännen Ulrika tog bilden.

Ikväll ...

... hade jag kunder i kassan som visade sig komma från Singapore!

Javisst.

Från Singapore till Ystad!

Och sedan vidare till Norge, Finland och Danmark, fast kanske i omvänd ordning?

Många tyskar handlade också - trevliga och vänliga allesamman - och jag plockar fram grundskoletyskan från 1969 (tack magister Carl-Olof i din himmel!) och tänk .., dom förstår vad jag säger!

Ett pensionärspar boendes i Hudiksvall hamnar också i min kassa.

"Du är väl från Västerbotten, eller hur .., ja, min dotter bor i Vännäs och där pratar dom nästan så där som du ...", säger mannen leende.

Och så var där ju tösen Tindra som glädjestrålande berättade att hon idag hade badat i havet.

Faktiskt.

På agendan ...


I morgon arbete till tre och på kvällen middag nere vid småbåtshamnen.

Lördagmorgon åker jag bil till Halland, tillsammans med pensionatsvärden.

Söndagkväll: hem igen.

Tisdageftermiddag: tåg till Halland.

Torsdagmorgon: tåg till Lund och därefter X 2000 till Stockholm.

Torsdag dag: promenerande i ett - hopefully - soligt Stockholm.

Fredag: avslutning för sonen i Sthlms stadshus, på kvällen middag och fest i Upplands Väsby.

Då är han polis.

Hjäääälp!

Lördag: hemresa igen.

Och så ..., dom sista fyra veckorna i Ystad.

Tack .....!

Till Monet, Annas Mamma och Båthuspernilla .., dvs, ni som har arbetat eller ännu arbetar inom antingen sjukvård, forskning eller läkemedelsindustrin ..., och tack till er andra också .., ni som har egna erfarenheter och så generöst har delat med er av dessa, ja, när det gäller den här diskussionen angående byte från en medicin till en annan, men med "samma innehåll".

Jag har nu börjat om med Cozaar och tänker fortsätta med den också.

Så blir det.

sigge nilsson ...

... är spräcklig i pälsen.



Men tassarnas undersida ..., åååå, är alldeles svarta!