Nelly, som är hos sin moster under tiden matte och husse lögar sig i Medelhavets böljor, får följa med till Bollstanäs fotbollsplan, ja, det är där som Emils lag ska spela match mot pojkar från Bromsten.
Domare är en ung kille i 16-17-årsåldern och när jag får höra att han, innan matchen, talar om för killarna att får han höra svordomar och andra fula ord, ja, då blir det varning direkt, då vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve för honom.
BSK vinner matchen med 3-0.
Och Nelly, hon får gå på promenad med pv som tar henne till Norrviken där hon får plaska omkring i vattnet en stund.
Frukost vid köksbordet och Emil har gjort sig klar för fotbollsmatch.
Start klockan 10.00
Emils mormor som är jag, berättar om hur bin fungerar, ja, det är ju Gunnar i Jämtland som har lärt oss och nu får Emil veta, vare sig han vill eller inte.
Solen flödar.
Det ser ut att bli en underbart fin dag.
Och Rexxie, jag gissar att jag är vid galleriet vid tvåtiden, problemet är att pv ska ha min mobil - hans är hemma -, men senast två är jag där!
E4:an från Ljungby och norrut. Bara tall och mera tall. Men i Östergötland dyker alla dom röda husen upp. Och kossor och hästar och mängder med får. ... resan norrut går som bäst!
Först en sväng förbi pv:s storebror på landet utanför Ljungby, där det lånas släpvagn och därefter raka spåret mot Jönköping och så, vid tiotiden, är vi framme i Väsby.
I soffan sitter en alldeles kritvit-hårig Emil, där är Emma och hennes kompis och så far i huset.
Dr Böhlander är ute med arbetskamraterna på after work.
Och lilla Nelly är mycket keligare när inte husse och matte är i närheten, åå, nu får man minsann klia och pussa henne och just nu ligger hon tätt intill pv i soffan.
I morgon blir det så båtinspektion för herr Seglaren .., och själv ska jag ta buss och pendeltåg in till stan och gå på vernissage, jominsann och tänk, att rexxie kommer också och kanske någon fler?
Och jag putsar fönster .., skriver inköpslista .., telefonsurrar .., plockar bort lite .., dammsuger golven .., upptäcker pelargonieblommor lite här och var, mest bakom soffan .., och lyssnar till detta.
Snälla grannarna lovar att titta till sigge nilsson och pElle.
En 4-årig bloggmadame. Ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
I småskolan hade vi Hedvig som fröken.
Hedvig var en barsk kvinna, som lika gärna hade kunnat söka tjänst som officer inom försvarsmakten.
När jag i ämnet välskrivning skrev ordet honom som "honon", med n på slutet, fick jag ställa mig på en stol och inför alla klasskamraterna skriva h o n o m femtio gånger på svarta tavlan.
Men kanske var jag dyslektiker på nåt vis, för det blev ändå honon med n och nu blev det femtio gånger till ..., och så småningom ytterligare femtio gånger.
Hundrafemtio honon på tavlan och det doftade krita och jag ville kräkas.
Och jag minns att den snälla Annika Johansson knackade på fönstret till klassrummet där jag i ensamhet , stod och skrev alla honon-orden ..., och hon pekade och ville visa att det blev fel igen ..., men jag trodde henne inte.
För mig stod det honom.
Hedvig var en sån som smällde med pinnen mot bänken, och skamvrå-bestraffning hörde till ordningen, där brukade Dan eller Johnny hamna.
Och hade vi räkning på schemat (det hette inte matematik på den tiden), kunde jag sudda sönder bladet i räkneboken, i skräck för att visa upp ett felaktigt svar.
Hur väl minns jag inte klasskamraten som stod uppflugen på en stol i klassrummet och jag minns kisset som rann nerför hennes ben ..., och skräcken för frökens ilska.
Allt det där tänkte jag på, när jag, alldeles nyss, klistrade igen kuvertet till Handels A-kassa i Östersund.
En sån där känsla av att "tänk, om jag har gjort fel!" kom seglande över mig.
Rädslan att bli uppläxad.
Dumgjord.
Och ändå - en markant skillnad -.
När jag hade klistrat dit frimärket, tänkte jag .., ja, ja, det är inte hela världen .., det ordnar sig.
Och så fyllde jag kaffe i älsklingskoppen .., ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Mellanbarnet. Hon som aldrig kunde sova borta. Alltid fick vi hämta hem henne! Från Betsele, från moster och kusinen i Luleå och från ridlägret i Bohuslän. Nu är hon trettiofyra och det mesta är sig likt. Hon längtar hem.
"Ååå, pussa lilla råttan! (Nelly, som är hos Dr Böhlander och som vi kommer att träffa i morgonkväll).
Hon verkar dock ha det grymt bra hos Maria.
Idag har hon varit på utflykt och fått äta hamburgare som hon fått smaka av alla barn :)
Hon vill nog aldrig komma hem igen!
Rhodos, är fasiken i mig riktigt bra.
Men såklart är inget bättre än hemma.
1 och 1/2 dag räcker gott.
Nu är jag redo att åka hem igen.
Jag är sannerligen en sann och äkta vagabond - NOT!
Ja, någon stjärna i skolan har jag aldrig påstått mig vara. Men 1981 var jag en liten stjärna.
Det är tjugoåtta år sedan jag gick den där vårdbiträdesutbildningen.
Som en evighet sedan.
Och herr pv har minsann inte hyst så stor tilltro till mina vårdkunskaper, nej, jag fick inte ens ta mig en titt i hans öga, då, när han hade det som värst i fjolvintras.
Men sen .., till min förvåning, tillät han mig att plocka bort några suturer på ryggen, från ett bortopererat födelsemärke.
Och ser man på ..., nu, medan Mona Sahlin intervjuas i tv, frågar han om jag kan ta bort suturerna efter blindtarmsoperationen.
"Javisst, inga problem!" säger jag och går för att leta efter nagelsaxen.
Den hittar jag inte, det är en dålig sköterskemottagning det här, ingen ordning och reda alls, så jag hämtar husets näst minsta sax och säger att jag ska göra ett försök.
Och så får patienten fick lägga sig raklång på soffan Ektorp.
"Ligg still nu!" säger jag myndigt, så där som sköterskor brukar göra.
Och patienten, iklädd blå kalsonger vars resår nästan försvunnit, ligger stilla och blundar.
Det är inte långt ifrån att han ser förskräckt ut.
"Ja, ja .,. ta det lugnt nu .., det här ska nog ordna sig ...!" säger jag tröstande.
Och så börjar jag att klippa.
Det är åtta suturer som ska tas bort.
Lirka in saxen under tråden ..., klipp-klipp, men inte på knuten .., (saxen är slö) ... och så: dra ut hela tråden!
Vips, bara!
Det går hur bra som helst, frånsett dom två yttersta, som sitter lite snävt till, men det går bra ändå.
"Så där ja, nu är det klart .., nu kan du gå och duscha!" säger jag myndigt.
Och så är dom där igen; drömmarna där jag alltid har glömt nånting!
I natt har jag alldeles glömt bort att ge stövarna mat och från köksfönstret i Malå ser jag hur dom står och hoppar mot dörren i hundgården .., svansarna går av och an och jag säger till mamma - som plötsligt har återuppstått från det döda eller aldrig lämnat detta jordeliv -, "men åå, hur kunde jag glömma att ge dem mat .., dom fick inte igår heller!" och mamma tar fram en stor hink med matrester från hotellet; det är revbensspjäll och torrfoder om vartannat och medan jag gör i ordning hundskålarna, upptäcker jag att skolan har börjat och aldrig att jag kommer att hinna i tid .., och mina byxor är försvunna och i drömmen bär jag svarta badbyxor av herrmodell.
Det blir cykel till skolan och cykeln är en slags chopper, med styret så högt uppe att jag nästan inte kan styra, och väl framme vid skolan meddelar några elever att hemkunskapen, den håller nu till i scoutstugan uppe i Tjamstan och Kerstin Sjölund är lärare.
Då har det plötsligt blivit meterdjup snö.
"Hjälp, hur ska jag kunna förklara den här frånvaron ..?" är allt jag tänker på medan jag plumsar i snön upp mot berget.
Frasier, bland annat, som är min favoritshow, alla kategorier.
Men så kommer jag ihåg detta.
Lucy Show!
Ååå, så jag älskade den showen!
Onsdagkväll ....
..... tittar på djursjukhuset (ja, jag älskar Klara Zimmergren som programledare!)
.... läser norske Joe Nesboes "Frälsaren" - tycker bättre om den, än om Wallanderboken -
.... mina ben i pv:s knä
.... och ute är det höststorm på gång .., eller i alla fall styv kuling!
(Och varför tycker jag bättre om den här boken? Jo, jag föredrar Harry Pole framför Kurt Wallander - som i mina ögon till sist blev till en gnällgubbe - och jag tycker att det är mer spänning här .., nästan hela tiden faktiskt. Ibland är det rent av djävulskt spännande. Och då ni ...!)
Bilden: Nelly spanar efter fisk. Idag flyger yngsta dottern och hennes man till Grekland. I mailboxen har jag nu på morgonen ett brev där hon - den yngsta, projektlederskan - berättar vad som ska ske om det allra värsta skulle hända; om planet dråsar i havet. Nelly hamnar då hos storasyster, Dr Böhlander. (Hon är den som skulle älska Nelly mest, skriver Nellys matte). Och lillebror Anders, han kommer att bli miljonär. Hästen Taurus får en pålitlig ryttarväninna ta hand om.
Halv sex ringer väckarklockan, men då har jag redan varit vaken en halvtimme.
Natten har varit fylld av drömmar!
Jag har arbetat på Ica och inte kommit ihåg hur man byter kvittorullar och i drömmen har jag också glömt en tandläkartid på Folktandvården hemma i Malå och jag har åkt bil till Kriberg, där cowboy-Maria plötsligt har fått lägenhet och för att hinna till tandläkaren, får jag låna hennes telefon och så ringer jag till mina barns pappa, - han bor då också i Malå med sin nya fru - och jag frågar om han kan hämta mig, men han har inte tid, han tittar på hockey-VM, säger han.
Det är väl ungefär då jag vaknar.
Och jag tänker att på nåt sätt måste jag komma i fas .., så jag stiger upp, gör frukost och dukar fint på bordet och pv blir häpen när han kommer ner.
En annan slags frukost, på Samos. Emil och mormor.
"Å, har du kokat ägg också?" säger han.
Det är på gränsen till storm ute.
Torkvindan har blåst omkull .., och skottkärran .., och min baddräkt har seglat iväg och ligger nu ute på gräsmattan.
Alldeles galen är sigge nilsson!
Hela tiden jagar han den morgontrötte pElle och blir till sist utskickad, så där så pElle får lugn och ro.
Och nu, när pv har åkt till jobbet, tänker jag lägga mig raklång på soffan Ektorp och läsa tidningen.
... finns i ett av mina favoritlandskap, nämligen i Bohuslän.
tisdag 24 augusti 2010
Såja.
Nu har jag läst ut boken som pv tyckte var så fenomenalt bra, Henning Mankells "Den orolige mannen".
Vad tyckte jag då?
Ja, om man är intresserad av u-båtar, roddbåtar, spioneri, militära hemligheter och strategier och annat inom den kategorin, ja, då är det nog en toppenbok.
Annars är den som vilken bok som helst.
Men liiite spännande mellan varven.
Betyg: 3 fönster av 5.
klockan närmar sig halv tre ...
och pElle har ännu inte stigit upp
han har legat pall sedan igårkväll
så jag går uppför trappan
och har lite ont i magen
tänker
att han är gammal
och har tacklat av i sommar
men han ligger där
med huvudet på den blommiga kudden
och tittar så förvånat upp
när jag kommer
I somras ...
... tittade jag in i Berwaldhallens foajé, i akt och mening att fånga en alldeles speciell vänsterhand.
Jodå, den fanns där.
Lätt igenkännlig var ägaren.
Först när jag kom hem, upptäckte jag (eller kanske var det pv?) att det ju var hans högerhand som fastnat på bild.
Och nu skriver handens ägare på ytterligare en blogg, nämligen den här.
Regnet v r ä k e r ner .., det rister i huset och jag tänker på Kina och Pakistan.
Arma människor.
Tänk, om allt vad man äger och har hade sköljts bort och man stod där i bara jeans och skjorta.
Utblottad!
Några minuter senare, ser det ut så här.
Som alltid när man bor vid havet, skiftar vädret hur mycket som helst.
Och jag läser Hallands Nyheter och slölyssnar på gomorron-tv.
Där är en kvinna som berättar om sina föresatser inför hösten och genast fattar jag tycke för henne.
Det är nåt med leendet.
Och plötsligt vet jag, kvinnan påminner om Jenny som arbetade på Ica i Ystad ..., Jenny, vars tjänst som kassaledare jag fick överta (minns kräkanfall och ångest ...) ..., Jenny som knackade på mitt fönster och sträckte fram en liten handplockad bukett med sommarblommor och sa att "du fixar det Bettan!"
Sen tänker man på hur mycket det betyder, det här med igenkänning.
Att när man möter människor för första gången, kanske man genast känner ett slags motstånd .., och om man då går bakåt i tiden och letar i minneslådan, måhända att man då hittar en motsvarighet .., någon som man irriterat sig på och nu finns dragen där hos den här nya människan och utan att man har någon anledning att tveka, så är det vad man gör.
Och tvärtom.
Den här kvinnan som intervjuas i tv, hon skuttar rakt in i mitt hjärta, i det där rummet där snällingar sitter .., och inte det minsta känner jag henne, det är bara det där bekanta som gör att jag tar henne till mig.
Det där lite sneda leendet.
Påminnelsen om Jenny.
Och jag dricker kaffe och äter uppvärmda grahamsbullar.
Lokaltidningen framför mig.
Där är födelsedagsannonser och där är en artikel med rubriken "Tonårskillar stod öga mot öga med en björn" (det var i Spannarp det och pojkarna James och Isak berättar att "dom sprang fortare än dom egentligen kunde ...") och där är en liten annons som vittnar om Församlingsafton i Morups prästgård ..., och på sidan 8 och 9 får vi följa barnen som börjar första klass och där är en hjärtevärmarbild på lille Elias Hansen som får eller ger en hejdå-kram till sin mamma Anna-Karin som just då lämnar av honom, denna den allra första skoldagen.
Husanonnser finns också.
Det slår mig att jag aldrig har sett så många hus med liggande panel, som här i Halland.
Jag tycker att det är hur läckert som helst!
Och fortfarande strålar solen och Albert Lee & Hogans Heroes sjunger att "I´m ready".
Den som kan sitta stilla och lyssna på dessa herrar, gör det bra.
(Här Albert Lee med The Refreshments ..., och just den låten.)
Mest hela natten har jag vänt och vridit mig och det har stormat och ösregnat och ett tag trodde jag att hustaket skulle lyfta och flyga sin kos.
På min väg till Hildas rum (jag ville läsa - pv sov .., och jag var rädd att väcka honom -) skulle jag försiktigt, försiktigt stänga sängkammardörren och döm om min förvåning när dörren bara faller rakt mot väggen med ett våldsamt brak!
Inte visste jag att sängkammardörren hade lossats från gångjärnen för att senare åtgärdas (målas eller nåt sånt)!
Det hedrar pv att han - inom loppet av en tiondelssekund - FLÖG upp ur sängen och ropade "men älskade vän, vad har hänt!", ja, han trodde att jordbävningsdånet var sambon som dråsade nerför trappan.
Nattro .., vad är det?
Och senare .., intill mig ..., sigge nilsson .., kråååååmande sig och inte en enda sekund kunde han ligga stilla.
pElle däremot, har tronat i sängkammaren hos pensionatsvärden och inte det minsta lilla bryr sig en äldre och distingerad kattherre om oväder.
Att han är nästan döv, kan möjligen vara en orsak.
Precis när man har bestämt sig för att gå hem, ser man ännu flera bär! Det är precis som när man plockar murklor och hittar den ena efter den tredje och alltid är det när man är less. Till slut har man nästan gått vilse.
Och soligt och fint är det och jag går ner till havet och med mig har jag en vit plastbytta och tanken är att fylla på förrådet av björnbär.
Nu märks det tydligt att människor har upptäckt allt detta goda .., jag får gå en bra bit innan jag hittar snår där det finns mogna bär.
Ju snårigare till, desto fler bär förstås .., och jag river mig på händerna och det blöder från långfingret (ett blad får bli plåster) och överallt - på händerna och armarna - fastnar små, små taggar som visserligen är lätta att dra ut, men ändå, ååå, det är kämpigt!
Och luften är fylld av ettriga flygfän och man viftar och har sig och halkar omkring på hästlortar och i vänsterhanden har man byttan som tyngs allt mer, men man ger sig inte .., nej, längre och längre bort går man och till sist orkar man helt inte mera, man är döless på allt vad björnbär heter och fingrarna är blåröda och det blöder på ena foten, där sitter en rejäl tagg och väntar på att bli bortplockad!
Då vänder man om och går hemåt.
Och längs lilla vägen vid havet möter man fem islandshästar och man ser fåglar som flyger av och an och en kaja som sitter alldeles stilla och pickar på nånting från marken och kajan håller koll på madamen som vandrar och säkert ser så trött ut .., och man möter två män och en kvinna och en av männen bär en systemkamera och den andre ett fiskespö och alla tre hälsar och då är jag nästan hemma.
... upptäckte jag att en den ergonomiska kudden, den stod liksom rakt upp i luften, lutad mot pensionatsvärdens huvud.
Men hur hade nu detta gått till?
Jo, det visade sig att den arme pv inte hade fått sova, då damen i hans närhet hade fört sådant oväsen, så till slut lutade han kudden mot sitt ena öra, för att kanske dämpa oljudet något.
Jaså, på det viset?
Så i natt har damen som fört sånt oväsen, huserat i det som en gång var Hildas rum.
"Men så kan du väl inte göra ..., vi är ju s a m b o s!" utbrast pensionatsvärden förfärat, när det var dags för sänggående.
Jodå, det kan man visst göra.
Blir det klagomål på sällskapet, då får man allt ligga ensam och trååååååna.
Klockan 13.00. PV har flyttat ut och boken har han med sig.
... blev det middag hos pv:s moster och morbror, Sonja & Gösta.
Sonja och Gösta bor i den vackraste lägenhet jag har satt min fot i, med säkert nästan fyra meters takhöjd och fönster som får mitt hjärta att slå tredubbla slag.
Foto: Elisabeth och Roland och det är inte jag. Detta är alltså utsikten, plus alla små och större båtar som ligger förtöjda på hitsidan.
Lägenheten ligger nära centrum, med Halmstads slott på andra sidan Nissan och bara tjugofem meter bort trängs segel, - och motorbåtar vid kajen.
På besök var även Maria och Roger - Maria är pv:s kusin och Roger är hennes man och kommer från England -.
Ååå, där bjöds på så underbart god mat .., stekt kyckling med primörer .., och en sås som var som pricken över i ., och gelé och inlagd snittgurka.
Gravad lax med pepparotsgrädde till förrätt.
Ostkaka, alternativt cheese-cake till efterrätt.
Efter maten blev det dominospelande runt det då avdukade bordet.
Alla utom jag själv ägnade nästan två och en halv timme åt detta.
Själv gick jag och lade mig raklång på dubbelsängen i rummet intill (rummen ligger i fil, helt perfekt .., så har man lite koll ..) och läste en spännande deckare av Elizabeth George, ja, där kommisarie Lynley dyker upp.
"Fryser du lilla vän?" ropade Sonja, som såg hur jag drog min linnejacka över benen.
Jag sa att det gjorde jag inte.
Ett fönster stod öppet mot gatan där ute.
Där utifrån hördes polissiréner och vrålet/brölet från berusade ungdomar och jag hörde kyrkklockeklang från Nicolaikyrkan och jag hörde pratet och skrattet från dominospelarna.
Allt kändes bra.
Intill mig kurade jack-russeln Alice, som är så skygg, så skygg och kommer från ett hundhem, men som nu har fått ett bra liv hos Maria och Roger.
Allt närmare mig kom den lilla Alice .., och till slut - jag låtsades läsa - sträckte jag försiktigt, försiktigt ut min högra hand och kliade henne bakom örat.
Och pv har ännu inte (klockan närmar sig halv ett ...) tagit på sig kläderna, utan ligger på soffan - iklädd morgonrocken -, och sträckläser boken som västgötavännerna hade med sig.
"Den är för jäkligt spännande, nej, jag kan omöjligen lägga ifrån mig den!" säger herr pensionatsvärden.
Man ber om fönster på kvällen innan man går i säng och på morgonen hittar man små presenter .., jo, fönster som kommit susande genom rymden!
En av dem som hörsammat bloggmadamens önskan .., det är hon, vars man har ett alldeles osedvanligt välfyllt garage, ja, just det, jag glömmer aldrig det inlägget.
"Hej Elisabet!
Här kommer en bild med kanske för många fönster för att kvala in i din samling.
pElle med huvudet på mattes hand ..., i timmar ligger vi så.
.... att om man tar siesta vid femtiden på eftermiddagen .., och därefter dricker kaffe lagom till Dobidoo ett par timmar senare ..., då är det inte alldeles självklart att man somnar så där på direkten när det är läggdags.
Nej, då kan det bli så där så att man ligger och snurrar till halv fyra på natten.
Eller morgonen.
Och pElle ligger nära, nära och blir till en slags trygghet där i mörkret.
Intill oss sover pensionatsvärden så gott, så gott .., till synes helt obesvärad av kaffe och siesta.
... finns i det gula huset på kullen, allt uti landet Halland.
Det är inte direkt fönsterbrist, men bara så ni vet .., så får ni mer än gärna ta en bild av något fönster och maila till bisse151@gmail.com .., så lägger jag in allt eftersom.
Ett fönster hos er själva ..., eller i omgivningen?
