.Kväller ...

Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.

Den var ...., helt UNDERBAR.

En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.


Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!

Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.

I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:

"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.

– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.

Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.

– Mammas personlighet präglades av det där, att bli bortlämnad, men inte förrän hon var 84 år berättade hon historien för mig. Jag tyckte det var så märkligt och skrev om henne i romanen ”Älskad, saknad”. Hon var precis som den mamman i boken. "

Eftermiddag ...

Gräset klippt.

Nedfallna äpplen och päron förvandlas till sörjigt mos.

På altanen ligger pElle och håller koll.

Efter gräsklippandet steker jag upp fläskpannkaka och gör en sallad av strimlad vitkål och rivna morötter.

Som sylt använder jag björnbärsmarmeladen som - fråga mig inte hur det gick till - förvandlades till en utsökt sorbet.
Å, hjälp, så gott!
(I den där hemtekniska skolan fick vi säkerligen lära oss att koka såväl sylt som marmelad, men jag måste ha missat den lektionen.)

Telefonen ringer!

En mig närstående madame berättar lyckligt om ett tomtköp som nu har gått i lås.
Nu ska här (fast där) byggas hus på Ekerö, utanför Stockholm.

Själv berättar jag lyriskt om fläskpannkakan, men sånt prat intresserar den mig närstående madamen föga.

Jaha, på det viset.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp.

Snart är boken utläst, den av Joyce Carol Oats.
(Den är helt underbar!)

Och ikväll kommer pv hem med ännu en bok av samma författarinna, tänka sig, han hade själv köpt den tidigare i år eller var det i fjol .., nämligen den här.

"Åttahundra sidor, Elisabet ...!" säger han.

Det är tjugotvå kilometer mellan oss och bara vanligt telefonprat, men jag hör leendet genom luren.

Åttahundra sidor.

Ibland ..., mina damer och herrar .., är det en fördel att befinna sig mellan två jobb.

Någon ....

.... sitter just nu och jaaaaamar nedanför spisen.

Intill den stora Icabutiken i Falkenberg stod nämligen fiskbilen.

Det är underligt, men i sådana arbetar tydligen bara trevliga och pratglada människor.

"Oj, var kommer du ifrån ..." frågade mannen bakom alla fiskarna.

"Från Ystad ...", svarade jag och det är alltid lika roligt att se reaktionen.

Och så var pratet i gång.

"Tur att du inte pratar skånska .., skåningar låter så jävla självgoda!" sa mannen.

Och jag sa att åååånä, skåningar är hur rara som helst och inte någon annanstans i vårt avlånga land har någon kallat mig för sitt "hjaaaarrrrtegull", utom i Skåne, så nä, det köper jag inte.

Däremot köpte jag sex stora sillar till sigge nilsson och pElle.

Det är därför pElle just nu jamar så förfärligt.

Han vill äta fisk och det nu på m o m a n g e n!

"Jaha, det här är chefen ...?"

... sa jag till mannen i den stora Icabutiken i Falkenberg, ja, efter att jag hade besökt jobbmässan och strosat runt bland IT-montrar och annat som kändes tämligen främmande för en kassörska.

Mängder av arbetslösa människor vandrade runt, runt och skrev upp sina namn på intresseanmälansforumlär och själv stod jag och småpratade med en rar kvinna från Falkenbergs kommun där man söker lärare och läkare, men inte en endaste kassörska och det hade jag ju förstås inte förväntat mig heller.

Fast prata kan man ju göra ändå.

Och mest av allt kände jag mig som en värdinna .., ja, det var inte långt ifrån att jag hade börjat säga ..."jaha, hur är det här då, är det nåt särskilt du är intresserad av ..?"

Efter denna Golgatavandring i det som heter Falkhallen, tog jag sikte på bilen.

Jag hade parkerat den på en liten tvärgata och på väg dit passerade jag en man som sopade trottoaren och jag tänkte att "ja, du din lyckost behöver inte gå här bland montrarna och sälja dig själv och smajla och berätta hur oerhört flexibel du är och vilken framåtanda du besitter, nä, du har ditt på det torra du och kan gå där i kortbyxor och njuta av solskenet!"

Men jag sa inget.

Sist av allt körde jag till den där stora Icabutiken, tog sikte på någon ur personalen som såg vänlig ut ..,frågade om där möjligen fanns någon chef på plats och om denne, i så fall, kunde tänka sig att avvara si-så-där fem minuter?

Det fanns det.

Och en stilig herre uppenbarade sig och tog i hand och jag sa som det var och lämnade ett vitt kuvert med diverse papper i, men inte på ett enda ett av dem står där något om jonglörskonster eller en oerhörd flexibilitet.



Sen körde jag hemåt.

Jag kom ihåg att köpa ett flak ägg hos bonden och några kilometer senare blev det tvärstopp, - två bilar hade krockat - och nu stod såväl polis som bärgare och försökte styra upp det hela.

Det var då huvudvärken kom.

Och nu ska här klippas gräs!

Ajöken, sa fröken.

Idag ...

Samos, Grekland.

.... blir det utflykt norröver, till Falkenberg.

Där vankas "Jobbmässa" och förmodligen står väl hundratalet arbetsgivare på rad och bugar och bockar och utbrister ..."men å, en 56-årig kvinna, så underbart, dig ska vi genast anställa!"

Ja, det gäller att tänka positivt.

Men först frukost.

Och inspirerad av Bert i Luleå, lägger jag ut en bild från Grekland - från frukosten på den lilla, lilla terassen - hos hotellägaren herr Leftidis.

Dagens fönster ...

... speglar sig i byttan med plommon.

Dom som ska förvandlas till pl.marm.-2010.

Måndag ...

Och jag går ner till havet och stranden, men tar vägen längs heden tillbaka.
Inte en endaste häst ser jag till ..., men jag känner doften!

Överallt ligger hästlortar och i sandtaget ser jag märken där hästarna rullat sig.



Det porlar från lilla bäcken.



Och medan jag står där, hör jag ljudet från flyttfåglarna!

Ååå, en hel <-formation och det låter som tranor och jag står och spejar mot himlen och försöker räkna .., sjuttiotvå stycken får jag det till!

Längs kusten flyger dom.

Söderut.



Nästan hemma.

Ännu är gräset illandes grönt, men björkarna har i den våldsamma blåsten tappat de mesta av löven.

Jag går barfota i sandalerna.

Om Harry ....

Och våra fötter vrids ut på precis samma sätt.

Vid tiotiden tar jag telefonnumret och slår de tretton siffrorna.

Efter fem signaler hör jag den bekanta rösten och jag ler för mig själv.

Jag har kommit till Harry Holtti i Finland.

Harry är en f.d. pastor som en gång i tidernas begynnelse tjänstgjorde i missionsförsamlingen hemma i Malå, och så småningom kom Harry och hans fru Göta att flytta in hos min mamma, ja, det var i den vevan när hon nyss hade blivit änka.

På mammas begravning fick Harry - via nyss utgiven cd-skiva - sjunga för mamma när vi bar ut kistan.

Å, det var underbart att höra hans "tjungande" finlandssvenska och "Bliv kvar hos mig" och jag tänkte att om mamma kunde lyssna från var-hon-nu-befann-sig, så skulle hon ha blivit så lycklig.

Och nu har det gått två-och-ett-halvt-år sedan mamma tackade för sig och Harry säger - på sin härliga dialekt - att "jag tänker så ofta på dig Elisabet" och när samtalet är slut och jag har beställt ett exemplar av den där skivan, tillägger han, precis som alltid:  "och Guud välsigne dig!"

På sitt senaste födelsedagskalas skulle Harry, om han hade velat, haft 101 ljus i sin tårta.

När han skivdebuterade var han omkring 95 år.

Det ni.

Miss Oates ...

Författarinnan (Tvilling) i sin ungdom.

Efter mr Connelly och Harry Bosch, blir det Joyce Carol Oates.

Bokens titel är "Älskad, saknad" och nu heter huvudpersonerna Clare, Nikki och Gwen.

Två systrar och deras mamma.

Så här står det på bokens baksida:

"Under det år som följer på moderns våldsamma död genomgår Nikki en gradvis förvandling. Hon inser att Gwen Eaton inte bara var en mor som togs för given utan ockå en mångfacetterad kvinna med egna hemligheter. 
Nikki överväldigas av sorg och saknad när hennes mor för första gången blir synlig för henne."

Har man själv två systrar, och har man dessutom förärats med två döttrar, blir det mycket igenkänning.

På Wikipedia kan man läsa att  .... "Joyce Carol Oates har varit oerhört produktiv som författare, och därtill en av de mest hyllade amerikanska någonsin. Flera gånger har hon förutspåtts Nobelpriset i litteratur".

Själv slås jag av att man tydligen får skriva precis hur man vill.

Så här t.ex.

"Min mor presenterade mig alltid för lämpliga ungkarlar. Eftersom jag hade ett förhållande med en olämplig man."

Eller så här:

"Det var det första mamma sa till mig. Redan innan jag hade kommit innanför dörren till köket."

Det kan jag ju säga, att hade min stränga småskolefröken - Hedvig Näslund - läst dom raderna, hade rödpennan garanterat kommit fram och så hade Hedvig satt ett kommatecken efter ordet ungkarlar och strängt tillrättavisat miss Oates.

Hade Hedvig sedan sett nästa rad, hade det blivit ytterligare en bock i kanten och så hade hon - med strängaste rösten - uppmanat miss Oates att tänka sig för och att sätta komma i stället för punkt, nu efter ordet mig.

Sånt tänker jag på, när jag läser den här boken.

Men nu vet jag ju.

Man får göra.

Precis som man vill.

Vill man höra författarinnans röst, kan man klicka här.
(Hon ser verkligen ut som en liten fågelunge.)

Dagens fönster ...

Finns i Köpenhamn.

Det var jag själv som tog bilden.

Vad som räknas ...

Det var då det. Sthlms skärgård med Emil och Emma.

En gång i världen, det var när en av döttrarna gick i högstadiet, lyckades jag ordna så att en överlevande från koncentrationslägret Auschwitz, kom till Malå och berättade sin historia, ja, för såväl skolbarn som för vuxna.

Det var den här mannen.

Och nu, när jag har sett programmet med Lena-Maria Johansson, hon som föddes utan armar och med ett förkrympt ben, men ändå har en sådan otrolig glädje till livet, då skulle jag verkligen önska att jag hade ekonomiska möjligheter att till Emmas klass ta dit just Lena-Maria.

För så viktigt tror jag att det är, detta att - framför allt unga flickor - får en inblick i att allt inte behöver vara så där som i tv .., man behöver inte vara den snyggaste och bästa, det är inte det livet handlar om.

Och att man förstår att själva livet inte är någon tävling, utan en  g å v a.

En stor present.

Ikväll ringde jag till Emma och gull-bad henne att någon gång under nästa vecka titta på svt/play och se programmet med Lena-Maria.

Hon lovade.

Om män som badar.

Har tittat på en helt ljuvlig film om äldre män som badar tillsammans.

Manus och regi: Bengt Bok.

Producent var Stina Gardell.

Underbart foto: Bjarne Santesson.

Vad den handlar om?

Jo, om medmänsklighet .., om att åldras ., och om kärlek.

Den handlar om "toppensnäckor" och "puddingar" och om Mariana.

Och om Ludde och Uppfinnaren.

Och om alla dom andra.

Se den!

 

Utläst

Boken

Harry Hole eller Harry Bosch?

Ja, jag föredrar Herr Bosch.

Och visserligen är det, mellan varven, lite väl mycket macho-macho .., och slutet är nästan som i en pigroman, men i stort sett trivs jag i den här numera pensionerade polisens sällskap.

Dessutom är vi väl jämngamla, Harry och jag?
(Han går i pension vid 52 års ålder och eftersom boken har ett par år på nacken, så hade vi kanske kunnat vara klasskamrater, Harry och jag själv).

Boken är en av alla dem som Mian och Jan kom med och något hade blivit fel i häftningen, så det sista kapitlet kom först av allt i boken (vore ju helt perfekt för mig ...) och för att förhindra att här skulle smygläsas, så hade någon av givarna helt sonika häftat igen dom här sidorna.

Men det hjälpte inte, Mian!

Jag tittade ändå på sista sidan och läste sedan glatt vidare.

Och apropå att förregående mening börjar på  "Jag" (en dödssynd, enligt min småskolefröken Hedvig Näslund.., ett tecken på att skribenten har någon slags storhetsvansinne ..), börjar ovanligt många meningar hos Herr Bosch med just ordet "Jag".

Precis som Henning Mankell i sina första böcker, där jag till slut bara tänkte på alla meningar som inleddes med ett "Men".
( ... säger hon som nästan alltid använder orden underbar, ljuvlig, sagolik och fantastisk ...).

Betyget för Skuggspel blir 3.

Söndagsfönstret ...

.... kommer från ellem i Skellefteå.

Hatten av ...

Ja, här var han aningen piggare ...

... för Anders & hans svåger Micke, som idag har sprungit Lindingöloppet!

Anders hade arbetat sent igårkväll/natt, sovit någon enstaka timme, tagit flyget norrut nu på morgonen och när jag nu talade med honom, var han i stort sett totalt slut på!

Nu stundar returresa med Swebus - hela natten - och så jobb i morgon igen.

Micke, Nelly och så Nellys mattes fot vid den röda pilen.

Micke, snart 40 år och ytterst vältränad, klarade av loppet med den äran!

Emma och moster Anna agerade hejaklack åt de båda herrarna.

Jag har hicka ...!

Och det är fler som har det.

Och har roligt åt just detta.

Lördag

Nybakat dinkelbröd.

Och så blir det eftermiddagsfika.

Och filurande med vilket utseende man vill ha på sin blogg.

Så här, kanske?

Och det blir nybakat bröd, bakat på dinkelvete ..., lägg därtill lite flytande honung, vatten, jäst, salt och olivolja.

Mitt i fikat ropar jag på sigge nilsson.

Åååå, han är så trött, så trött och orkar knappt hoppa upp på stolen, ja, det är den där ostskivan, förstås.

Herr pv har ont i ryggen .., på tv pågår debatt om det nya partiet.

Det finns dock värre saker än detta.

I dagens GP finns en artikel om nazistpartiet som har gjort debut i Grästorp.

Daniel Höglund, nyinvald i kommunfullmäktige för Svenskarnas Parti, säger så här.

"Det första vi vill är att säga upp avtalet med Migrationsverket och att man ska köpa in mer närproducerat."

På längre sikt vill han bara låta svenskar med rätt genuppsättning bo här.
Redan utfärdade medborgarskap till personer med annan bakgrund ska dras tillbaka, de främmande kastas ut och samhället byggas på "biologisk, genetisk grund".

Med dna-teknikens hjälp, om det kniper.

Herr Höglund studerar molekylrbiologi vid Göteborgs Universitet.

Bäva månde drottning Silvia  med sin tysk/brasilianska bakgrund.
Bäva månde Kungen och de tre barnen!
Bäva månde den charmiga kvinnan som intervjuades i Västnytt.
Bäva månde vi alla!

Anitha i Adak: I love You!

Den där underbara boken av Lars Gyllensten.

Gatan i Malmö ...

Och nu ska vi se hur det här blir.
Hjälp, så spännande!

Här vill jag att texten ska komma.

Kan det vara möjligt att det fungerar?

I så fall skickar jag en stor kram till Anitha i Adak!

Men hjälp, när jag ska lägga till ännu en bild ....

Om ni vill se vad jag sysslar med idag ...

Minns ni ....?

Och ett exlibris av den vackrare sorten ..

... den där vackra boken som Jan och Mian kom med?

Den som jag hade med mig på tåget.

I torsdags.

Författare var Lars Gyllensten och där fanns ett sådant vackert exlibris, det är det som är på bilden.

Och jag satt på Öresundståget och funderade över vem denne Olov Fr. Holm var?

Hur hade hans livet gestaltat sig?

Nu på morgonen fick jag i alla fall veta lite.

Det var Mian som hade forskat i "Vem är vem i ....?"

Jo, denne Olov F. Holm föddes den 26/12 1905 i Falköping.
Stenbock, alltså.

Han tog studenten 1924, blev med.kand 1928 och med.lic. 1934.

Därefter började hans läkarbana med tjänstgöring på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, på Serafimerlasarettets röntgenavdelning, därefter på Radiumhemmet .., han fortsatte vidare till Örebro där han blev biträdande överläkare på röntgenavdelningen, för att slutligen komma hem till Falköping, där han 1950 blev överläkare på lasarettet.

Olov F. Holm gifte sig med Kajsa-Lena, f. Nilsson, dotter till Arthur Nilsson och hans hustru, f. Johansson.

Olof blev pappa till två barn, Karl-Olov och Lena (som adopterades).

Och tack, du underbara Mian för all denna information!

Lördagmorgon ...

Nu använder jag den gamla bloggermallen.
Fortfarande får jag inte texten dit jag vill ha den med den nya varianten.


Och han som i vanliga fall stiger upp klockan 05.00 och cyklar in till jobbet en timme senare, han får ha sovmorgon ..., och jag, som har legat under täcket och lyssnat till småpratet från P4, jag lämnar sängvärmen, lägger Michael Connely-boken åt sidan och går en trappa ner och gör frukost.

Värmer bröd.
Dukar bordet.
Tänder ljus.

Och sigge nilsson, som snart är lika enjängd som sin matte, skuttar genast upp på det han säkerligen tror är hans egen stol och där sitter han och kråååmar sig och jamar och vill ha sin ostskiva och helst bums!

Ute är det ösregn.

Alldeles strax ska jag ropa att frukosten är klar.

Dagens fönster ...

.... finns i Malmö och man kan ju testa och se om det fungerar att skriva på det här viset, nähäpp, då flyttar sig bilden allt eftersom .

Ett kvällsfönster från Storavan ..

Och den som tog bilden var Ulrika. 

 

Här är beviset.

Och gott blev det.

Sallad på rivna morötter, fetaost, egna små pyttetomater, strimlad vitkål/isbergssallt.

Plus potatisen som vi köpte från en Gårdsbutik häromdagen.

Den hette Solist, potatisen alltså.

Jättegod.

Och titta, nu halkar första raden uppe till höger!

Testar lite mera ..

Om jag nu vill ha en text från höger till vänster, hur ska jag då bära mig åt?

Om jag klickar på enter, då hoppar den bara till mitten.

Äntligen!

Mina barns pappa brukade säga att det spelade ingen roll, nä, för vad jag än hade sagt att det skulle bli för middag, så stämde det  a l d r i g.

Det blev alltid nånting annat.

Jag hade helt enkelt ångrat mig.

"Och jag som har gått och längtat efter ...!" kunde han säga.

Precis likadant är det nu.

I nästan en veckas tid har jag utlovat färsfyllda paprikor till middag.

Om vi har ätit just detta?

Absolut inte.

Och pv har försmäktat.

Men se idag ..., då blev han allt förvånad när han kom hem.

Jo, jo.

Krångel hit och dit.

Ja, alldeles enkelt är det inte att lära sig använda ett nytt bloggverktyg.

Nu har jag ändrat bloggmall också.

Och har huvudvärk.

Om jag nu vill skriva och få texten till vänster, då glider bilden till höger.

Men vad är nu detta ..

Nu vill jag skriva en bildtext som hamnar rätt.
Men hur i fanders gör jag då?

Med posten ...

... kom igår ett brunt vadderat kuvert med det allra mest härliga innehåll!

Att Frank Mc Court är min favoritförfattare nummer ett, det vet tydligen den här rara damen.

Och hon hade noterat att i bokhyllan i gästrummet, där stod två av hans tre böcker.
(Där finns tydligen fyra, men tre har jag läst.)

En fattades.

Den här - Lyckans land -.

Man kan fundera över vad det är som gör att man, så där pladask, faller för viss sorts litteratur.

När det gäller Mc Court, vet jag precis.

Han skriver om vardagligheter .., där är inga dollarstinna miljonärer med 4o-rumsvillor .., nej, det handlar om hans uppväxt i ett fattigt Irland och hur han tog sig vidare över havet, till Amerika och ett annat sorts liv.

Ett inte alls luxuöst liv som lärare.

Och så tycker jag om själva rytmen i hans texter.

Så här t.ex.

"Andra kvällar när jag har hår på huvudet och inga pengar kommer jag att kunna gå runt på Manhattan. Det gör mig inte ett dugg, för det är lika mycket liv på gatorna som i en film på biografen Playhouse på Sixty-eight Street.
Det kommer alltid någon brandbil ylande runt ett gathörn eller en ambulans eller en polisbil, och ibland kommer de ylande tillsammans och man förstår att det brinner någonstans. Folk kikar alltid efter brandbilen för att se var den saktar in, för det visar vilket kvarter man ska bege sig till och var man ska titta efter rök och eld.
Om någon står i ett fönster beredd att hoppa gör det saken ännu mer spännande. Ambulansen väntar med blinkande ljus och poliserna beordrar alla att flytta sig bakåt. Det är New Yorkpolisernas viktigaste uppgift, att beordra alla att flytta sig bakåt.
De är mäktiga med sina revolvrar och batonger, men den riktige hjälten är brandmannen, särskilt om han klättrar uppför en stege och räddar en liten flicka ur ett fönster. Han skulle kunna rädda en gammal gubbe med kryckor och inget annat på sig än en nattskjorta, men det är en helt annan sak när det är en liten flicka som suger på tummen och stöder det lockiga håret ot brandmannens breda axel.
Det är då vi alla hurrar och ser på varandra och känner att vi är glada över samma sak.
Och det är det som får oss att titta i Daily News nästa dag för att se om vi möjligen är är med på bilden av den modige brandmannen och den lilla lockiga flickan."

Jag tycker faktiskt att det finns en bloggare som skriver med en liknande rytm.

Och det är den här mannen.

Mer att läsa om Mc Court finns här.

Och en ABC-intervju med honom från 1997, hittar du här.

En vacker bok ...

Och nya Blogger.

Hur är det tänkt att det ska fungera?
Ett elände är det att få texten på rätt ställe!
Jag vill ju ha all text till vänster.
Men hur gör man då?
Och runt hela inlägget blir det som en ram.
Skriver man för långt, hamnar bilden till höger.

En vacker bok ...

Alldeles snurrig blir jag när testar att använda nya Blogger.
Det här är den gamla varianten och det är så jag vill ha den.



Boken, som är så vacker, låg i en av lådorna som Mian och Jan kom med.



Allt är vackert i den!

Typsnittet och sättet den är upplagd på.



Ett exlibris finns också på pärmens insida.

Vem var Olov Fr. Holm?

Det sitter jag och funderar på medan tåget susar söderut.

Guldpärlor ...

Igår, just som jag stod utanför Centralen i Malmö och väntade på sonen, upptäckte jag ett bekant ansikte.

Ett "ljudbekant" ansikte.

Och när jag såg honom , tänkte jag direkt på alla avslutningar han har haft.

Typ ..., "Kjell-Albin Abrahamsson, Warszawa".

Och så tänkte jag vidare, på andra som fastnat i minnesnätet.

Alla vi som växte upp på 60-talet minns väl ...

"Arne Thorén, FN-högkvarteret New York".

"Arne Thorén, Washington".

"Arne Thorén, Dallas".

Så snart man (eller i alla fall jag) hörde herr Thoréns röst, trodde man att världskrig hade utbrutit.

Det fanns någon som var stationerad i Bonn, men hans namn kommer jag inte ihåg?

Och där var .., "Bo Järborg, London"!

För att inte tala om "Knut Ståhlberg, Paris."

Ingen kan väl ha glömt hur han lät?

Om så är fallet, finns den här.

Nu på morgonen låg jag i sängen och lyssnade till Ekot.
Där pratade en annan, helt fantastisk korrespondent.

Ja, har du missat det, så lyssna till Cecilia Uddéns lysande reportage!'

På samma sida kan man finna Nils Horners skildring från förberedelserna för Samväldesspelen i Indien.

Nils Horner har blandat intervjuer med sitt eget prat .., det är mycket prat inklippt och jag älskar det sättet att berätta på!

Summa summarum: vilka suveräna medarbetare Sveriges Radio har!

Ord & Bild från en resa till Malmö.