Vänner - är som själva livets hängslen - tänker Elisabet.
Det bästa i veckan - och i livet - är familj och vänner som finns där när livet går lite i motlut!
Kerstin
Det bästa för Mossfolk i Örebro ...
Det
bästa i veckan kan ha varit middagen och spelkvällen vi hade igår. Med
goda vänner, god mat och en massa trevligt prat. En riktigt riktigt bra
kväll.
Men det kan också ha varit att schemana
mottogs så bra på jobbet. Vi har lite ändrade arbetsförhållanden och nya
tider som ska synkroniseras med andra förskolor av olika anledningar
och jag jobbade och jobbade med ett schema och vet vilket rabalder det
kan bli om just en massa ändrade tider. Det blev det inte. Alla i
arbetslaget var nöjda. Så skönt!
Vilken totalt underbar bild, Karin!
Ja och så är
Cosmos förstås en stående källa till glädje. Jag önskar förstås att jag
hade mer tid för hundträning och skogspromenader, men han har anpassat
sig riktigt bra till dagis och får dagligen springa lös med sina
kompisar i skogen. Härligt!
Dessutom har det varit ett fantastiskt väder hela veckan! Helt underbart! Riktigt vinter!
Det bästa i veckan för mig (och maken) var att vi
fick våra försenade julklappar, varsin Iphone 5. Här ligger min vita (till
skillnad från makens svarta) i sin fina ask och sen försiktigt upplockad
tillsammans med snabbguiden som hälsar ett glatt Bonjour. De kom direktleverade
till huset efter att ha beställts på nätet via Orange (franska motsvarigheten
till Telia)
Vi visste att vi skulle råka ut för "teknostress"
vid konfigureringen, i synnerhet som en del av materialet var på franska. Att
skriva ut manualen på svenska från nätet visade sig oöverstigligt. Alldeles för
många sidor - man får läsa på skärmen istället.
För makens del visade det sig helt omöjligt att få
fram ett sk. Apple ID och det slutade med långt samtal med svensk support som
ledde oss hela vägen genom olika inställningar. Trots detta visade det sig att
vi varken kom ut på nätet eller kan ringa. Så antagligen var det fel på
telefonen trodde den svenske trevlige supportkillen. Bara att ta sig till
närmaste försäljningsställe här och be dem kontrollera. Usch, just det man vill
undvika. Unga stressade människor som pratar franskt teknikspråk som en
kulspruta - inte roligt alls.
I mitt fall fungerade den vackra vita klenoden när
det gällde Apple ID som jag har sedan tidigare. Men inte heller min telefon
ville ut på nätet eller ringa till någon. Att båda telefonerna skulle vara
sönder verkar ju orimligt så vi sa oss: Antagligen beror detta på att när vi
fick telefonerna bytte vi också abonnemang och uppgraderade detta så att vi
skulle få mera surftid och fria samtal. Det här abonnemanget träder ikraft den 3
februari först
Under tiden fungerar våra gamla telefoner (som
verkligen behövde bytas) och vi får ringa på dem en vecka till. Håll en tumme
att allt i cyberspace fungerar sen! Fram till dess är det stor glädje, dock
något grumlad av strulet.
"Salt med jod" ... hur ofta skriver man så på listan?
Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...
Mrs och Mr How med sonen John i mitten.
Hej Elisabet, det bästa den här veckan är en något sorglig, men ändå fantastisk historia.
Historien om mina svärföräldrar i Colchester, England som efter 68 års äktenskap nu vilar tillsammans för alltid.
Min svärmor dog i januari förra året och min svärfar i slutet på
december.
I onsdags, dagen efter min svärfars begravning, gravsattes de
båda i hans föräldrars grav.
Ett fint och värdigt slut på ett långt liv
tillsammans, där de båda liksom levde i symbios med varandra.
Min
svärfar hade berättat för prästen inför sin hustrus begravning att "inte
ett argt ord" hade växlats mellan dem. Hela församligen skrattade när
prästen berättade det, för så var det naturligtvis inte - tvärtom.
Men
under den tid när min svärmor vårdades på sjukhus och innan de båda fick
plats på samma vårdhem, var hans enda mål att de skulle få vara
tillsammans igen och hans demens utvecklades på bara några få veckor
utan henne.
Nu kan ingen skilja dem åt längre.
// Jag frågade Anna-Lena om hon inte kunde berätta lite om sin svärfar och svärmor och efter några timmar kom följande rader:
"Så
här skrev John om sin pappa som underlag till prästen inför
begravningen. Jag tycker det är så fint skrivet och han hade inget emot
att dela med sig av texten."
Dad was born on the 14th November 1919, at Montacute, Somerset.
He
went to his first primary school at Montacute before the family moved
to Bishops Lydeard, Somerset, when dad was about 6 years old.
Dad was a very bright pupil and when he was about ten years old he had to stay home from school for half a year so that the
other pupils could catch him up with their learning.
Dad joined the Territorial Army in the spring of 1939 when he realised that war was approaching.
Then after the outbreak of war he served with The Royal Somerset Artillery. He was in the artillery all throughout the war.
At the time of The Battle Of Britain dad was doing his part with the big guns down on the Kentish coast.
He spoke of the battle saying that the skies were black with the hundreds of bomber and fighter aircraft.
On many an occasion dad and his fellow soldiers had to fetch and capture the enemy fighter pilots that had bailed out of their
aircraft.
In the year summer of 1942 dad was stationed in Great Bentley, Essex.
In the same village was staying some Land Army girls and here dad met his lifelong sweetheart "Lilian".
They fell in love and were married on the 8th January 1944.
They were married 68 years before mum passed away 18th January 2012.
In the latter war years dad served with his regiment mostly in Italy and Greece.
He left the army in 1946 and he and mum settled in Colchester, mum being a Colchester girl
Dad worked for a while at Paxmans before moving on to The Colchester Lathe Company.
Here he spent over thirty years of his working life and when he retired he was a Engineer Forman.
Children, Marianne was born 1948 and John was born 1952.
Dad was a very caring father. He did have a heart of gold but as mum would always say
"his tongue was worse than his bite".
To many dad was a very strict man, stern and hard. He could sulk for days over some things.
Yet he was a loving father who only wanted the best for his family.
He used to be a keen gardener before age caught up with him. I can remember dad out in his vegetable patch and
his love for growing crysanthemums.
He enjoyed Country and Western music.
He was still driving his car at the age of 90, although it must be said that he was a menace on the road at that age.
Dad leaves behind a large family,
Two children
Five grandchildren
Nine greatgrandchildren.
Det bästa för Eva på Frösön ....
Hej Elisabet!
Det allra bästa under veckan som gått är att vår son Erik fick ett fast
arbete som socialsekreterare i ett samhälle 10 mil från Östersund. Han
tog socionomexamen förra fredagen och dessa jobb är inte lätta att få
här omkring. I tisdags var han på intervju och i torsdags fick han
beskedet. Så roligt!
Det har varit kallt här i Jämtland ett längre tag nu och det sätter sina
spår. Många är trötta, förkylda och allmänt "låga". Trots det så är
dagarna så otroligt vackra. Och jag måste ju ut, oavsett väder. Det
gäller att klä både sig själv och hunden varmt och då funkar det bra att
vara ute.
Åter en bild på Otis. Han är min glädjespridare i tillvaron. Alltid
glad. Alltid upplags för bus. Man kan inte annat än bli glad över en
sådan krabat vid sin sida.
Att det blev ett uppehåll i det långvariga regnandet (Jo, jag tycker det är bra att det regnar http://annannan.wordpress.com/2013/01/18/skansk-vinter-i-porto/
men man blir till sist lite moloken när det aldrig är riktigt ljust) i
går lördag och att vi hade möjlighet att ta vara på det genom att
promenera ner till floden och äta vår lunch på lokal.
"I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut ...", skriver herr fotografen och nog är det sant, att man bara väntar på att tomtengubben ska kika fram där bakom något träd.
Ja, skulle nu pElles tid vara utmätt - bara några dagar kvar -, så ska han i alla fall få god mat under tiden som är kvar.
Ikväll blev det lax med utgånget datum .., den fick koka lite lätt ..., och efter denna delikata måltid satt de båda herrarna - pElle och sigge nilsson - och putsade sig och gjorde sig fina.
Bäst det är, handlar det bara om en vanlig böld som kanske kan åtgärdas?
I värsta fall är det en tumör.
Tre dagars ledighet är tillända .., nu stundar jobb i fyra dagar.
Pensionatsvärden har åkt till Hässleholm på årsmöte .., själv går jag på promenad med harry och förbrukar exakt etthundratvå kalorier, meddelar telefondamen.
Kommer hem.
Fyller på mat till fåglarna.
Ingen är så orädd som nötväckan, men även ekorrarna börjar vänja sig och harry - som har fått rejält med uppläxning när han vill ha ekorrmiddag - håller sig numera lugn.
Det blir nog full fart i affären.
Några timmar framåt ska det spelas på hästar och Lotto/Keno och det har varit lön och barnbidrag och äntligen andas många ut .., det har varit en hel del "medges ej" och ångestfyllda blickar när betaltransaktioner inte gått igenom.
Fujll fart vid fröautomaten som hänger i den lilla eken.
Och bofinken är här!
På soffan ligger pElle och jag ringer djursjukhuset, men hänvisas till jourveterinär för akuta fall och pElle är inte akut, så jag väntar tills på måndag.
Han har blivit lite mager, gammelkatten.
När jag lyfter upp honom känner jag skulderbladen alldeles tydligt.
Men äter med god aptit gör han.
Och tar jättesprång från matbordet till ekskåpet och vi bara gapar.
På köksbordet ligger morgontidningen och väntar.
Ring-så-spelar-vi från radion och någon kan vinna en helchans.
Just då plingar det i mobilen.
"Sitter hos en man som har hjärntumör och svåra smärtor. Efter en jättedos morfin börjar han komma till ro ....", står det.
Jag står vid arbetsbänken och läser raderna om igen.
Tänker .., att detta är hullerombullerlivet i ett nötskal.
Det är inte bara Ulrika som viftar med fönsterhåven när hon besöker Nora, det gör även Anitha från Bureå (Per-Eriks Anitha, ja, då vet ni vem jag menar ...).
Är det inte ett härligt fönster!!
Helt fantastiskt, tycker jag.
Som någon kanske kommer ihåg, så är jag minsann inte bara mamma, mormor och kassörska (vilket inte är "bara"), jag har även hand om marknadsföringen i den eminenta firman STORARTAT; den som inriktar sig på kläder och annat vackert till mer storvuxna kvinnor.
Idag kom ett elegant paket med posten och i detta uppenbarade sig en lika elegant sjal ..., och len som silke är den och jo, det är den ni ser på bilden.
Marknadschef stod det på kuvertet .., jag undrar jag vad herr brevbäraren tänker?
"Elisabet som brukar promenera omkring i sin vita anorak .., hmmm, inte ser hon direkt ut som en marknadschef ...?" tänker han nog.
Jo, jo.
Vem vet vad som döljer sig bakom en aldrig så enkel fasad!
Enligt firmans VD så är detta löneersättning, men är man marknadsansvarig så är man, alltså får den här komplett underbara (där kom det!!) sjalen bli en extra-överraskningsvinst i nästa veckas dragning.
Alltså: förutom ordinarie vinster, så drar vi en extraomgång (med alla deltagare) och den som då Gösta norpar upp från skålen, den vinner sjalen!
T a c k, snälla, generösa Ann! säger jag.
Ps. Nja, det var inte enbart lön och sånt, sjalen (jag har den på mig ännu ....., bara en liiiiten stund till) var egentligen också en vinst i ett nyuppfunnet lotteri, iordningställt av en ytterst kreativ - men morgontrött - madame i Göteborg. Här är hon. Ds.
Ja, som små filmer blir det, när jag läser på hemtidningens sida om de som inte längre finns.
Som Kerstin från Stavaträsk.
Så här, bland annat.
"Aldrig smink. Naturligt var bäst. Skratt och rättframhet. Bagarstuga och
hilka på huvudet. Frasigt tunnbröd och mjukkaka. Älgstek, egengjord
köttsoppa med klimp. Vetelängd och syltgömmor. Bad i Stavaträskbadet med
pausköp av Jordgubbspuck från butiken i byn. Hundhår från gråhund på
kläderna, och det var precis som det skulle vara. Gröna fingrar. Älskade
när det växte. Ärtskidor. Morötter. Trädgårdsblommor och krukväxter.
Surströmming i lillstugan med hemmapären och sill till Eskil som aldrig
riktigt blivit kompis med suringen. Mängder av stickade sockar, vantar,
mössor, små klänningar till småttingarna i släkten. Frisörska till
familj, grannar, stundtals hela byn. Älskade själv att bli kammad och
pysslad med i håret. Intresserad av sin omgivning på ett uppriktigt sätt
och med en alltid öppen dörr."
Och etthundrasjuttio förbrukade kalorier, meddelar runkeeperdamen.
Ja, det är när vi har kommit hem, alltså.
Det är sexton grader kallt ute, men jag har dubbla vantar och fleecejacka under kappan, mössa på huvudet och stickekalasbyxor.
Harry hoppar mellan varven på tre ben .., ojojoj .., det blir förstås iskallt mot asfalten.
Här har jag vänt mig om och tar en bild på den uppåtgående solen som är på väg att svinga sig över åsen.
Solen snett i ryggen .., och Ugglarp ligger där framme.
En skolbuss kommer körande.
Och bussen från Falkenberg.
Tre bilar passerar.
För övrigt är där alldeles t y s t.
Nu har vi vänt - vi går liksom en avlång runda - och om en liten stund ska solen värma kinderna.
Harry springer som han vill .., han har brått hem och håller sig hela tiden säkert hundra meter före matte, men kommer när jag lockar. (läs: ropar högt ..).
Alldeles tyst och stilla är det.
Och inte minsta lilla vindpust.
Så här såg det ut ...
I dikesrenen (vid Kustvägen, som är rätt livligt trafikerad) ligger ett överkört rådjur.
Harry är f ö r s i k t i g.
V a d är nu detta ....?
Sist av allt - då är vi hemma - tar jag cykelkärran och hämtar in tre lass med ved.
För den som bor i södra Sverige och inte har meterdjup snö på tomten (eller på vägen till vedstapeln), är detta med cykelkärra helt p e r f e k t!
Den inhandlades för att pv skulle ha fiskenäten och den lilla elmotorn i kärran när han cyklar ner till båthamnen, men den är - om möjligt - än mer ändamålsenlig när det gäller att hämta ved.
Lätt och behändig!
Och nu - efter kaffe och limpmacka - är dom etthundrasjuttio förbrukade kalorierna raskt återbördade till madamen vid tangenterna.
Min pappa som lillpojke i Kalvträsk. Mest minns jag hans alltid så varma händer.
Det finns mycket man kan bli ihågkommen för.
Ofta, när jag läser eftermälen om avlidna, handlar det om föreningsverksamhet, en tjusig karriär .., eller detta att någon har varit en underbar mormor eller farmor, maka eller make.
En gång - det var också i hemtidningen -, läste jag om en farfar som inte längre finns.
Kanske kommer ni ihåg dom raderna, skrivna av barnbarnet Lisa?
Jag skrev ut det hela och nu sitter det vita A4-arket på kylskåpsdörren och jag blir lika varm i hjärtat var gång jag läser vad där står.
Så här var det.
"Farfars hår är alldeles vitt. Han kör bil fort, husen flänger förbi. Farfar känner nästan alla, fast de är döda nu. Farfar har gubbkeps och äter Emser. Det lyser i köket när man går förbi. Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radion. Farfar har tusen rynkor och stora gammelmanshänder. Farfar vill ha besök. Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som skojar mest. Men nu är farfar död. Nu är det tomt."
Bland hemtidningens dödsrunor läser jag idag om Olof från Arjeplog som inte längre finns.
Och jag ler åt raderna som Olofs vän Bertil har skrivit.
Så här slutar det hela:
"Olof Degerfalk gjorde intryck på många sätt. Ett bestående minne från
skoltiden var hans hårda och pricksäkra snöbollar. Ingen kunde pricka
realskolans flaggstångsknopp med en snöboll bättre än O.D."
Jag tycker att det är helt underbart!
Frimärken från bloggvänner! Grön påse från Lena i Gävle. Ni är UNDERBARA!
... susar nu vinsterna i Uppmuntringslotteriet iväg!
Det ena (läsedagboken) går till ellem i Skellefteå - det var Biggan i Hudiksvall som stod för den vinsten .., tack snälla! - och andrapriset går till Jämtland och Gunnar i Vaplan.
För en stund sedan ringde jag honom och frågade vilken av de tre böckerna han ville ha och Gunnar valde "Gustavs grabb", av Leif GW Persson.
Den boken kom från självaste Notarius Publicus. Tack Gösta!
Alldeles enkelt är det inte att vara NP. Och trött blir man.
Det visade sig att Gunnar var på omåttligt dåligt humör, ja, beroende på den arktiska kylan som parkerat över Jämtland. Ni anar inte hur många "heta ord" som kom från herr Rindås mun, det var nästan - men bara nästan - i paritet med min pappas underbara arbetskamrat Kia Bäckman (salig i åminnelse!). Där kunde det osa svavel ibland.
Orsaken till Gunnars ilska och frustration var det här med bilen som inte ville starta.
Och så hade någon ..., glömt att sätta i motorvärmarsladden.
Just det.
För att herr Rindå inte ska frysa ihjäl där uppe i norr, fick även ett par värmeljus göra boken sällskap.
Grattis nu till er båda och som ni ser räcker tejpen ännu till; den från Portugal!
Det här är nästa veckas vinster!
PLUS böckerna från den här veckan .., Jo, Nesboe, Håkan Nesser och Kim Thuy.
Vinnaren väljer först.
Ett härligt, glatt orangefärgat örngott - nej, två är det ! - som är en gåva från Eva i Tyresö!
Och så en pocketbok .., ni ser den här ovanför ..,, som kommer från vännen Ulrika i Västmanland. (snabbt rättat ,-)
Stort tack till er båda!
Så nu är det bara att samla ihop den här veckans glädje och värme och forma den till bokstäver och därefter skicka alltsammans till bisse151@gmail.com.
Dragning nästa onsdag som vanligt och ni har alltså hela veckan på er och även måndag och tisdag.
När Ulrika häromsistens besökte Nora, hade hon inte bara fönsterhåven redo, nej, hon hade med sig en t r å l!
Det blev en rejäl fångst och nu har jag suttit här och vittjat .., och ut ramlade då - bland annat -, det här vackra fönstret från Göthlinska gården.
Följande kan man läsa om just den gården.
(Texten från hemsidan Visit Nora).
Ett av de vackraste trähusen i Nora är Göthlinska
Gården som är ett unikt museum. Här kliver du rätt in i ett borgarhem
från 1800-talet. Den välbärgade familjen Göthlin flyttade in 1885. Huset
och dess inredning är bevarat exakt så som det såg ut när den sista
familjemedlemmen, dottern Ingrid Göthlin, bodde här. Här finns prov på
Fröken Ingrids stora intresse, porslinsmålning men också konst,
fotografier, möbler, leksaker och prydnadsföremål daterade från
1600-talet och framåt. Till detta
borgarhem, som byggdes 1793, hör en vacker trädgård som är öppen för
besökare med utsikt över Norasjön och Alntorps ö.
Hos Monet i södra Frankrike har vi mellan varven kunnat ta del av hur den franska sjukvården fungerar.
I alla fall sjukvården där hon och maken bor.
Det är smidigt och servicegraden är stor.
Även Guy från Arvidsjaur - numera Thailand - har fått ta del av sjukvård på ort och ställe (Bangkok) och jag tycker att det är så himla intressant det där, ja, att få veta hur det fungerar i andra länder.
Och så har vi förstås Rexxie och Ulrika som har tämligen färsk erfarenhet av svensk sjukvård.
Sänggrannen på ortopedkliniken i Hässleholm.
I södra Australien bor sedan mer än trettio år tillbaka min syster Birgitta.
För några månader sedan drabbades hennes man av cancer på bland annat tungan och en tid av oerhört kämpig behandling inleddes.
Nu har maken fått komma hem och häromdagen hade jag ett mejl från Birgitta där hon berättade hur smidig den australiensiska sjukvården är.
Tre gånger per dag kommer en terapeut hem till sjuklingen och när "feeding-tuben" som hon kallar det (han kan inte svälja maten, utan får mat via en sond i magen) hade ramlat ut, tog det 45 minuter (och då bor hon någon mil ifrån sjukhuset) från att Birgitta ringde sjukhuset, tills personal var på plats och fixade det hela.
Igår frågade jag henne hur det fungerar rent allmänt .., måste man ha försäkringar för att få all den här sjukvården?
Idag kom svaret.
Så här skriver hon:
Herr och Fru Stares ättelägg som ramlat ur boet och vilar i min hand.
"Visserligen är det länge sedan jag bodde i Sverige, men redan när vi kom hit blev jag enormt imponeradav den australienska sjukvården och vi hör ganska regelbundet hur det är i Sverige. Om man absolut vill ligga på privatsjukhus och sjävl bestämma vilka läkare som skall behandla en, såbör man ha en privatförsäkring, som är avdragsgill i deklaration. Annars är det gratis och all specialist-behandling - som i Jannes fall - är helt gratis för pensionärer - och det mesta vi någonsin behöver betalaför medicin är 5 dollar.
Det är även helt gratis för oss att gå till vår vanliga privata läkare och man får som regeltid samma dag man ringer.
I Jannes fall är det en physio-therapist som kommer hem och tränar upp hans muskler, balans etc - när man liggerlänge på sjukhus blir ju sådant försvagat.
Det kommer också en speech-pathologist, som tränar honom i att svälja rätt, stärka musklerna i halsen ochtänja ut stämbanden - det sistnämnda för att få starkare tal.
Sjuksköterskan kommer regelbundet och kollar blodtrycket samt inspekterar feeding-tuben och ser tillatt ingetär infekterat.
Allt detta är också helt gratis och vi är lyckligt lottade att vi bor nära ett storsjukhus - Flinders - som har klassificerats som ett av världens bästa specialistsjukhus.
Detta var en kommentar till ditt mail. Just nu skall hans speech-pathologist dyka upp.
Idag kom med posten Axa-mösssan till sonen (bilden) och pv.
Ja, den skickas ut till de som ska åka Vasaloppet .., men jag vet inte om alla får den?
Kanske bara vissa startled?
Nåväl: Anders har startnummer 10584, pv 8257 och Micke 10270.
Vecka 9 smäller det.
AP är först ut; på tisdag åker hon halvvasan .., på fredag är det stafettvasan och på söndag det riktiga vasaloppet.
(Då åker pv, Micke, Anders, pv:s storebror Tommy, hans dotter Kajsa, samt hennes bröder Emil och Anton. Rena släktträffen blir det!)
Jag ska heja på dem alla .., stå vid vägrenen med koskälla och vimplar och leva mig in i det hela.
Jodå.
Ni kommer garanterat att hinna ledsna på att höra om allt detta.
Ikväll blev det wokad broccoli, potatis i tunna-tunna skivor, skivad svamp - allt frästes i stark curry - och lite glödhet chili från Västmanland och som pricken över i ...., creme fraiché med vitlök/rosépeppar och lite annat.
Ja, pv åt inget av detta, för han hade redan tagit sig en macka eller två och för den delen så åt vi ju alldeles omåttligt delikat lunch (hemlagade kåldolmar) hos Sonja & Gösta, men tanken är i alla fall att vi ska göra ett försök.
... kommer ett stort, grönt fodrat kuvert och där innanför gömmer sig mängder (nu menar jag verkligen m ä n g d er!!) med gratulationskort av alla de slag och där är stooora vykort och mindre grattiskort!
Allt detta är sponsorvinster från min före detta granne på Regementsgatan - Ingela Larsson -!
Perfekt!
Jag ska göra lagom stora buntar och lotta ut!
Tänk .., hon har nog aldrig varit med på någon dragning .., knappt kommenterat .. men upptäckt lotteriet har hon gjort!
Ingela: här kommer en jättestor och varm kram och jag ska minsann skriva ditt namn på en liten lapp som ska få skvalpa omkring bland de övriga, ja, nästa vecka!
"Å, hempressad apelsinjuice .., så gott!" säger pv.
Det var bestämt att det skulle bli dragning i lotteriet vid tolvtiden och bråttom var det, för jag skulle ju arbeta extra, så nu körde jag in till stan i god tid, och där var - till min förvåning - även pv, som hade kommit från gymnasieskolan inte långt därifrån ..., och nu skulle det bjudas på hemlagade kåldolmar!
Sååå god är maten - som alltid -!
Fram och åter till köket springer Sonja!
Intill mig sitter Gösta med sina lurviga armar.
Mr Aldrigde, som gillar kitesurfing och har en bror i Australien.
Roger (Rådjer) - svärson till Sonja och Gösta - kommer också på lunch.
Denne engelsman arbetar som hantverkare och just idag är han i stan och renoverar ett badrum.
"Roger, tänker du på engelska eller svenska ...?" frågar jag och får veta att trots alla år i Sverige, så är det engelska som det funderas på.
Sånt tycker jag är intressant.
Undrar just hur det är med Steel City Anna? Engelska eller svenska i tänket?
Dags för dragning.
"Men du, jag har en bok av Joe Nesboe, norrmannen .., den kan vi också lotta ut!" säger Gösta.
Och så tar han sig en titt på de övriga vinsterna.
Här är vinsterna.
Bara att välja för 1:apristagaren och läsdagboken ingår.
Tack Biggan i Hudiksvall och Gösta för vinstsponsringen!
Och tack alla ni som skickat portobidrag!
Efter lunchen blir det så dragning i uppmuntringslotteriet!
(Filmen är lite rörig och skärpan inte den bästa .., den som inte orkar titta, men gärna vill veta vilka som vann, kan skrolla längst ner i inlägget, där finns svaret.)
Grattis, grattis till vinnarna! säger jag.
Vinnaren får välja mellan tre böcker: dom två som syns på filmen, men även Håkans Nessers pocket "Himmel över London".
Tack till alla som delade med sig av glädjen!
Efteråt är Gösta trött och går och lägger sig på sängen i sängkammaren och just då ringer det i min mobil .., det är chefens fru Bodil som säger att dottern Madeleine tar mina timmar, ja, om jag vill .., och jag, som just då har tagit på mig anoraken och gjort mig klar att åka hemåt för att hinna till jobbet, blir överlycklig!!
Sonja hämtar kaffekoppen som jag tackade nej till och så blir det hembakad finsk pinne till efterrätt och allt känns bra.Och det sjungs "Ja, må hon leva!" och fru Pehrson kommer med en vacker bukett tulpaner - "vi såg dig ju inte på din födelsedag ..." - säger hon, varmt leende.
Det finns faktiskt inte ord för hur mycket jag tycker om dom här människorna!
Stort grattis nu till ellem i Skellefteå (1:a-priset, hon får välja bok) och Gunnar i Jämtland!
Ps. Och sen, när jag kommer hem, upptäcker jag att det minsann finns fler lotterier!